Känner ni till BlodinBella? En driftig tjej i 20-årsåldern som startade en modeblogg för några år sedan och som ganska snart hade mängder med besökare. Idag driver hon flera framgångsrika företag och håller föreläsningar mm. En tjej som vet vad hon vill och skapar förutsättningar för att lyckas helt enkelt.

Idag kan man läsa i Expressen att hon ska utredas för ADHD. Tydligen har hon alltid känns sej rastlös, orolig och haft svårt att sitta still. Nu vill hon veta om det kan vara ADHD eller ej. Konstigare än så är det inte. Klart man vill veta om man har en diagnos eller ej om det stör ens dagliga liv eller upptar ens tankar. Självklart för mej, men det sticker i ögonen på folk. På hennes blogg har sisådär 200 personer skrivit kommentarer som är helt sanslösa. En del vet vad de snackar om, men de flesta har ingen som helst aning utan bara en massa fördomar/lögner som de gärna sprider vidare.

Bla får man veta att ADHD är en modediagnos som alla kändisar får just nu. Då undrar jag i mitt stilla sinne om de tycker samma sak om cancer… det är ju också något som väldigt många får… Skillnaden är att cancer kan man i vissa fall bota, det kan man inte med ADHD. Sen var det ju det där med medicinering också. Alla som får medicin mot sin ADHD är tydligen missbrukare eftersom de får narkotikaklassad medicin. Det stämmer att medicinen är narkotikaklassad, men det är en så försvinnande liten mängd så att en narkoman skulle bli grymt besviken om han tog en tablett. De flesta säger också att det är en sjukdom. Då är vi tillbaka till cancern… Cancer är en sjukdom, ADHD är ett funktionshinder.

Jag tycker det är strongt av både BlondinBella, Camilla Henemark, Petter och alla andra som vågar gå ut med att de är annorlunda och vill ha namn på sin ”annorlundahet”. De flesta med ADHD går det ju bra för, många har framgångsrika företag och har ett bra liv. Se bara på Ty Pennington i Extreme House Makeover. Vilken energi! Vilka ideér! Eller Robin Williams och Bill Gates…

Klart alla inte måste ha en diagnos, men de flesta av oss vill ha en förklaring på varför vi är som vi är. En diagnos är en förklaring inte en ursäkt. För de barn och ungdomar som får diagnoser är det oftast en lättnad för hela familjen att man äntligen blivit lyssnad på och i bästa fall få den hjälp man behöver för att klara skolan.

Å vem är jag då att uttala mej om detta? En enkel liten morsa som levt med ADHD i familjen i snart 19 år. Jag tycker mej ha rätten och kunskapen att berätta hur det faktiskt är. Vi har överlevt de olika graderna av helvete som ADHD kan innebära både med och utan diagnos. Jag vet hur det kan vara och hur det varit i vår familj. Jag är inte ens säker på att vi hade överlevt utan diagnos och om sonen hade klarat skolan utan den. Jag undanber mej alla okunniga personers kommentarer och önskar alla dessa en bra kurs inom neuropsykiatri. Helst på lätt svenska.

Samtidigt önskar jag BlondinBella och alla andra som både har och inte än har fått diagnos, ett stort lycka till i livet. Jag önskar er förståelse och ett långt, fint och innehållsrikt liv. Det är ni värda (och era mammor också..)

Att leda sina barn in i vuxenlivet är väl något man jobbar på från att de föds. Så har iaf jag resonerat… men det kanske jag är ensam om. Killarna har från början fått hjälpa till med sk ”vuxensysslor” sedan de lärde sej gå. När de var runt 3-4 fick de hjälpa till med tvätt, disk, matlagning och städning och från kanske 6-7 hade de haft egna sysslor som skulle göras här hemma. Då var jag ensam och behövde deras hjälp och det föll sej naturligt att vi gjorde grejerna tillsammans. Kanske inte så mycket med tanke på deras vuxna liv, utan för att jag tycker att man hjälps åt i ett hem.

Killarnas egna rum har jag struntat i. Vill de leva i sen sophög så är det deras val. Våra gemensamma utrymmen däremot har varit allas ansvar. Detta har väl en del bekanta tyckt varit lite konstigt, alla föräldrar verkar tjatat på städning i barnens rum… det har inte jag gjort och barnens kompisar har funderat väldigt mycket över detta. Särskilt när de sätt tvätthögarna växa, golven fyllas och jag inte har reagera. Det finns ju dörrar att stänga 🙂

Nu när Senior fyllt 18 är det en massa annat som ska läras in och då är jag glad att jag började tidigt med själva hushållsbiten. Nu är det planering och inventering av mediciner, att hämta INNAN de tar slut. Att ha koll på räkningar, att lönebeskeden är riktiga, att arbetskläderna är rena osv. Inte helt lätt när man har ADHD… och är man dessutom kär… ja, då funkar inte skallen alls  🙂

Jag skriver lappar, lägger fram och väntar på att se resultat. Ibland får jag påminna, å även om det går långsamt eller på ett annat sätt än jag tänkt/räknat med så blir ändå sakerna fixade på nåt sätt. Det går bättre och bättre.

För en tid sedan började vi prata om att betala hemma. Nu är skolan slut, han har jobb och det är dax att göra rätt för sej. Både för att visa honom att det kostar, vad som kostar och hur mycket saker och ting kostar. Schablonen säger att en ung vuxen kille ska betala 3500 kr om de bor hemma. Vi la fram summan för sonen som blev lite lätt hysterisk och undrade hur det kunde vara så dyrt. Så vi visade honom vår egen budget och kunde på sätt bevisa att han faktiskt kostade mer än så… men visst, han betalar ju sin egen telefon, sina mediciner, nöjen och kläder sedan en ganska lång tid tillbaka. Å eftersom han bara har en tjänst på 80% just nu så kom vi överens om 2500 kr och att han ska börja betala detta vid augustilönen. Så han hinner tjäna lite pengar och spara undan. Efter nyår höjs summan med 500 och i juni nästa år med 500 till.

Nu kan en del tycka att ”ja men inte ska han väl behöva betala för sej hemma redan…” Men varför inte? Han tjänar ju minst lika mycket som jag! Vad lär han sej av att leva gratis hemma hos oss? Inte ett smack! Betalar man för sej hemma så blir ju steget och chocken inte lika stor den dag man flyttar hemifrån och får en ännu högre kostnad. Jag hoppas att vi förberett honom tillräckligt och att hans vingar håller.

Hur har ni gjort ni som har utflugna barn?  Hur resonerar ni som fortfarande har små barn? Å hur tänker ni unga som läser detta?

Man kan inte skydda sin omgivning för allt, särskilt inte sina barn från dåliga människor. Människor som utnyttjare deras godhet. Senior är godheten själv. Han vill allas bästa och ställer upp tills han måste slå knut på sej själv. Allt för att man ska tycka om honom och han ska känna sej som en bra människa. Jag har inte förstått hur mycket folk utnyttjar honom förrän för några dagar sedan. Då började jag titta på inläggen på hans Facebook sida och såg folk som beordrat honom att hämta dem på olika ställen. De har bla stått ”klockan är 47, bussen går 02. Hämta mej nu!” Ingen fråga, bara en rak order. Samma order får han på sms och via telefonsamtal. Å han hämtar. Eller har hämtat.

När jag insåg hur folk har utnyttjat honom under en ganska lång tid, har vi haft ett snack. Vi har tillsammans kommit fram till hur han ska sätta olika gränser och hur han kan skylla på mej om det behövs. Det har jag uppmanat båda mina ungar att göra om och när det behövs. Junior har skyllt på mej när hans kompisar har velat haft med honom för att festa och supa loss, då har han sagt att jag tar motorcykeln i beslag. Senior kan nu säga att bilen inte är hans och att vi blir vansinniga om han agerar taxi med den. Det har kommit order varenda dag under en tid, så det är dax att sätta stopp. När han börjar må dåligt av det så är det ju något som är fel.

Varför utnyttjar folk en person som ställer upp för dem? Han vill vara schysst. Priset han får betala är en jäkla dyr bensinräkning, för de ställer aldrig upp för honom tillbaka. Får han respekt? Inte alls. Snarare tvärtom. Nu säger han alltså nej och det får väl visa sej hur folk reagerar på det. Jag har uppmanat honom att ta bort de som inte är hans riktiga vänner från kontaktlistan på FB och någon åkte väl i röjningen. Men det lär nog bli fler när han får se deras rätta ansikten.

Sonen är godhjärtat och ibland lite godtrogen. Han vill vara vän med alla. Men det går ju oftast inte och nu börjar han se det. Alla är inte goda, även om man skulle önska det och den lärdomen kan göra ont. Vad vill jag ha sagt med detta? Kanske att kolla att era barns vänner är verkligen vänner och inte enbart utnyttjar dem. Att ge era barn verktygen att säga nej så att man inte kan sätta sej på dem. Att världen är en knepig plats att leva på och att allt inte är som det ser ut att vara. Alla människor är inte goda. Det kan ju faktiskt vara så att det är ditt barn som utnyttjar…

Den lättaste personen att lura är sej själv. De enda person som man måste vara helt ärlig mot är sej själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Senior har alltså gått och blivit med tjej… det går lite snabbt i svängarna och tjejen vi trodde att han hade för ett par veckor sedan är nu gamla nyheter och han har skaffat en ny… det gjorde iofs inte så mycket, jag tar gärna den omställningen. Den förra ville helt enkelt inte att vi skulle lära känna henne och då vill man ju inte ha henne i sin familj.

Den här (M) är det annorlunda med! Hon intog vårt hem som en virvelvind här om dagen och satte sej nästan i mitt knä direkt. Vi hade ingen chans att INTE lära känna henne  🙂

Den första träffen gick på några minuter, men var intensiv från första ögonblicket. När hon åkt satt vi bara och tittade på varandra och när Senior kom hem var vår första fråga ”Vilken diagnos? Vilka bokstäver har hon?” Han bara garvade och svarade ADHD förstås! Ja men det förklarade ju allt  🙂

Nu har vi fått veta att det är lite mer än ADHD, men vaddå? Så är det ju med Senior oxå! Skillnaden är att Senior tar medicin, det gör inte M. Men hon har tydligen funderingar på att testa och nu tror jag att Senior kommer peppa henne att göra det.

Senior och M är lika gamla, men hon har gått om ett år och har alltså ett år kvar i gymnasiet. Hon är väldigt intensiv och väldigt hjärtlig. Pratar precis lika mycket som Senior och har ungefär lika lite konsekvenstänkade och lika stort hjärta. Jag tror att de kan ha skitkul tillsammans. De vet ju hur de själva fungerar och har bägge glimten i ögat och kan skoja om sina tillkortakommanden. Han har sina intressen plus sitt jobb och hon har sina intressen som mest innebär hästar och ridning plus skolan. Så det kan nog funka. Han gick på en rejäl mina med sin förra flickvän som mest utnyttjade det faktum att han har körkort, tillgång till bil och en inkomst. Det var en dyr läxa och han lärde sej väldigt mycket.

I och med att M är öppen med sin diagnos och sina särskilda behov har vi redan nu kunnat prata öppet om vad de måste tänka på och hjälpa varandra med. Så det ska nog gå bra. Det blir en spännande resa för oss alla…  🙂

Ok, då är en av de två jobbiga dagarna avklarade. Gårdagen blev en succé! Senior var så otroligt glad och nöjd. Å vet ni? Från och med idag har jag inget försörjningsansvar över honom längre… Från och med idag är han myndig och inte längre studerande. Han förväntas alltså att klara sej själv… så han har anmält intresse för sin första egna lägenhet. Den kommer han iofs inte att få eftersom 100 pers är före honom i kön, men ändå  🙂

Iaf… om gårdagen…
Martin stod i köket från ca 7.30 och bakade Budapesttårtor. När vi skulle ta emot Senior utanför skolan kl 12, var Martin tvungen att passa ugnen där sista tårtan stod på gräddning. Så vi andra gick iväg och Martin kom efter när tårtan var klar. Han hann precis se Senior springa ut och tog emot honom tillsammans med oss andra. Sen fick Senior åka fin bil hem, medan de flesta andra i hans klass åkte lastbilsflak. Tur han inte gjorde sällskap med de andra, deras flak gick nämligen sönder och de blev avslängda på helt fel stället och är nu betalningsskyldiga för att flaket gick sönder… Men Senior fick åka en gammal A-ford från 30-talet hem och var nöjd och glad  🙂

Sen hade vi lugnt någon timme, så vi kunde ställa ordning maten och Senior kunde vila lite. Den första som kom var en total överraskning för honom, det var nämligen hans chef från Mc Donalds. Han kom lite för de andra för att de skulle hinna prata lite och för att han skulle iväg på släktträff och var tvungen att åka ganska långt. Senior blev superglad! Sen trillade det in folk lite pö om pö hela dagen och eftermiddagen. Barnens Farmor och Farfar som kom bland de första gick sista, kul att de trivs hos oss.

Alla åt, pratade och umgicks och verkade ha riktigt trevligt. Två av min extrabarn från Skåne kom och Junior fick vara en riktigt jobbig lillebror och satt och störde dem hela tiden. Jag blir så glad att ungarna fortfarande har kontakt och tycker så mycket om varandra. Mina fem barn är de finaste som finns! Å nåt rätt har jag väl gjort eftersom de fortfarande vill hälsa på oss.

Klockan 20 hade alla gått hem till sitt, då räknade Martin ut att 38 personer hade passerat vårt hem under dagen. Å ändå tog inte maten slut! Så idag får vi leva på rester och hoppas de tar slut, har ingen lust att leva på potatissallad och Budapesttårta i flera dagar. När alla gått städade vi av och kollapsade sen i soffan. Senior var helt slut och gick och la sej vid 21.30, jag låg i soffan och halvsov och somnade helt redan vid 22.30. Å idag sov vi läääänge. Tyvärr vaknade Senior superförkyld, så han får bo i tv-soffan idag.

För imorrn måste han ju vara pigg! Då är det ju invigningen av skytteklubben! Så imorrn SMÄLLER det! Då MÅSTE vi ha fint väder….

Liten blir stor. Att barnen fyller 18 och blir myndiga är ju förstås en höjdpunkt både i deras och föräldrarnas liv. Men det här med att sluta skolan är nog ännu större. Att bli myndig medför ju vissa rättigheter som körkort, rösträtt och en massa annat. Just 18-årsdagen kanske inte förändrar livet, men visst; körkortet är ju livsförändrande. Att sluta skolan däremot är ju en total livsförändring, nu ska man ut i arbetslivet och förväntas vara vuxen och ta ansvar över sitt liv. Det är nu föräldrarna ska kliva åt sidan helt.

När jag rättade till sonens kostym en sista gång innan han gick iväg sin sista gång till skolan kom en massa känslor över mej. En total lättnad! Blandad med stolthet.Vi klarade det! Jag kommer ihåg hans första skoldag och hur vi hade förberett skolan för hans ankomst. Han var ju inte som andra… Hur jag satt med honom nästan hela första terminen, varje dag, för att han skulle stanna de där fyra timmarna på 6-års. Den dagen han sa till mej att jag kunde gå hem och hämta posten, bara jag kom tillbaka direkt, var en av de lyckligaste. Jag grät hela vägen hem (2 minuters gångväg) och tillbaka. Det var ett stort steg för honom att släppa kontrollen över mej.

Senior har alltid varit speciellt och haft en svår separationsångest, särskilt när det gäller mej. Det som folk har sett som ren trots och tyckt att jag ska tvinga honom ur, har vi sett som panik och ångest. Det har varit jättejobbigt, så den dagen han till slut släppte mej var otroligt stor. En av de största i hans utveckling. När han fick sin diagnos var det en lättnad. Det var inte jag som överdrev eller såg saker som inte fanns, han var sån här och det fick vi och alla andra helt enkelt acceptera.

De första åren i skolan gick ok, han var duktig och älskade att lära sej saker. Men sen bytte han lärare och det mesta gick åt skogen. Han tyckte fortfarande om att lära sej saker, men klimatet mellan klasskamraterna var inte bra. I femman blev han så pass illa misshandlad vid flera tillfällen att jag tog honom ur skolan. Han fick sitta hemma och plugga och gick bara till skolan när det var prov och då i sällskap av mej. Mycket tid har gått åt till att förklara och diskutera olika lösningar med olika skolor, men sällan har resultatet varit bra.

Till slut hittade vi en friskola som verkade kunna funka, så han bytte till Kunskapsskolan. Där fanns en underbar rektor som tog till sej Senior direkt och specialpedagogen som blev hans bästa kompis och försvarsadvokat i alla möjligt situationer. De här två räddade nog både livet och förståndet på oss alla. Men det höll bara ett par år, sedan slutade de bägge och ersättarna hade inte alls samma förståelse. Det sista året i grundskolan var kämpigt, men vi hittade en lösning på det också. Martin läste till elevassistent och fick sin praktik på skolan och kunde på så sätt hjälpa Senior igenom den sista terminen.

Det trasslade rejält med gymnasievalet. Två av hans förstahands val startade inte, så han fick välja om. Som tur var så kunde han välja vad som helst med de betyg som han hade med sej från grundskolan. ADHD är inte likställt med dyslexi eller dåliga betyg, som många verkar tro. Nä, de här killarna och tjejerna är smarta, det handlar bara om att de behöver en del hjälp för att skapa en bra studiemiljö. Så med 250 i meritpoäng blev det till slut mediaprogrammet, med ljudinriktning.

De här tre åren har gått förvånansvärt smidigt. Det har varit en lite dust med matteläraren och en stor med religionskunskapsläraren. De två har haft svårt att förstå Seniors problem och vi har inte kunnat nå fram till dem. I matte klarar han ett G, men i religion får han se ett tråkigt IG i betyget. Allt pga en lärare som inte kan förstå att han har dåligt korttidsminne och inte kan rabbla upp de olika kriterierna i den olika religionerna på stående fot. Ge honom ett och ett så går det bra, men inte alla tillsammans – då trasslar det till sej i skallen. Men jag tror inte att det där IG´t kommer att stoppa honom i framtiden. Idag är han färdig ljudtekniker och har en massa fina meriter och bra referenser i sitt CV. Nu ska han stå på egna ben och i bästa fall få ett jobb han trivs med omgående.

När han vände sej om för att gå till skolan var stegen lätta. Han har väntat på den här dagen, jag med. Det har varit 13 långa år med ångest, tårar, polisanmälningar, diskussioner och konflikter. Men också med några underbara lärare som idag är våra vänner och en hel säck med erfarenhet som vi tar med oss för att kunna hjälpa andra familjer på vägen. Ett särskilt tack till Einar, Agneta och Tarja!

Som förälder till ett ”annorlunda” barn kan man inte ligga på latsidan. Vi har slagits och kämpat för vår rätt. Jag har inte kunnat sköta ett heltidsarbete, utan fått lägga mej och mitt åt sidan för att ta sonen genom skolan. Jag har till och med fått sluta ett jobb pga att skolan ringde dit mej för ofta… vad gör man inte för sitt barn?

Men vi klarade det! Efter otroligt mycket slit är vi igenom och vi överlevde. Vi är lätt sargade i kanten och otroligt mycket klokare. Men vi klarade det tillsammans! Idag, min son, börjar din framtid som en vuxen ung man. Du ska nu ut i arbetslivet och allt vad det innebär. Å du kommer att klara det också. Du är rustad och har varit med hela den långa, hårda vägen sedan du satte din fot i skolan första gången i augusti 1999. Du vet hur man gör för att förklara din situation för de som inte förstår. Du är färdig att flyga och utforska din framtid. Och den kommer att bli fin. Det är jag säker på.

Lycka till min fina. Jag finns här för dej. Alltid.

Igår fick jag ett intressant erbjudanden som jag inte kunde tacka nej till. Jag ska svara på frågor om ADHD och Tourette mm på ett forum. Inte som proffs, för det är jag ju inte, utan som förälder och ”medlevande”. Ska bli spännande att se vilka frågor som dyker upp… jag får nog inget betalt, det glömde jag att fråga. Men en del saker behöver man inte betalt för att göra.

Som ikväll. Ikväll ska Martin, Senior och jag jobba som volontärer på Berns. Sveriges ungdomsgårdar firar 100 år och vi ska vara med och jobba med firandet. Ett gäng blivande artister som växt upp på olika ungdomsgårdar ska visa upp sej och vi ska hjälpa till. Senior ska jobba med ljudet tillsammans med en ”riktig” ljudtekniker, Martin hjälper till som scenarbetare och jag som ”slussare”. Jag ska alltså se till att artisterna är på scen när de borde vara där.

Men först ska Martin in till stan på nån intervju för en utbildning han sökt till. Under tiden lämnar jag Baileys i Tullinge och hämtar Senior som sovit där. Så åker Senior och jag in till stan för att äta lunch i Kungsträdgården tillsammans med en gammal arbetskompis som jag inte träffat på 15 år. Klockan 13.30 ska vi vara på Berns och köra igång alla förberedelser.

Det här med att vara volontär eller att göra saker gratis är helt ok för mej. Det betyder ofta mer att vara en del av jobbet och sammanhanget än att få betalt. Du som är intresserad kan kolla på Volontärbyråns sida och anmäla ditt intresse. Ibland dyker det upp riktigt roliga grejer, som den här ikväll  🙂

Dessutom är det ett toppentillfälle för Senior att knyta kontakter nu när han ska ut och söka jobb. Man måste ligga i om man ska hitta något bra och ta vara på alla chanser till bra kontakter. Det gör vi definitivt!

Det slår mej gång på gång hur privilegierad man är som förälder, som får följa sina barns utveckling och uppväxt på nära håll. Jag är så glad att jag fick barnen tidigt och nu har ett helt liv framför mej med vuxna barn. Jag kanske även får uppleva att de själva får egna familjer som jag får vara en del av. Frågan är väl om de kommer att skaffa barn… vi får väl se  🙂

Nu är Junior 17 år och Senior blir 19 i sommar. Jag tycker att jag nu har rätt att uttala mej som förälder till en ung vuxen och kan summera deras uppväxt. Man kanske tror att barnen utvecklas mest när de är små, jag håller inte riktigt med om det. Visst händer det mycket när de är som minst, men det som händer när de tar klivet in i vuxenvärlden är minst lika viktigt och stort.

Trots alla mina barns sjukdomar och diagnoser så har de kommit långt. Eller kanske på grund av…? Jag vet inte. Men har man ett funktionshinder så får man kämpa lite extra, man måste göra en massa saker som andra inte behöver göra. Det som är mest tydligt är deras social kompetens. I alla kontakter med läkare och vuxna, har de blivit mästare på att röra sej i sociala sammanhang. De klarar av att tala inför stora samlingar och kan bete sej på en bankett. Ingen situation är skrämmande och inga människor är främmande.

De senaste dagarna har det hänt massor i Seniors liv. Han som egentligen aldrig varit utanför men inte heller haft några kompisar har varit på sin första grabbkväll med övernattning. Han har alltså aldrig ens sovit borta hos en kompis förut… men igår var han hembjuden till en kompis i skytteklubben. Det var pizza och sent sänggående, precis som det ska vara. Grabbarna respekterade hans hållning till alkohol och ingen annan drack därför inte heller. När han kom hem nyss konstaterade vi att han faktiskt har kompisar! Sånt som förmodligen är självklart för andra, men som han inte haft någon erfarenhet av. Jag är så otroligt glad för hans skull!

Och det är inte nog med det! För någon vecka sedan blev han utsedd till månadens medarbetare på Mc Donalds. Han var stolt som en tupp när han berättade! Å strax innan det fick han pris på sin skola för att ha arrangerat en stor filmfestival. Att han klarade körkortet i höstas är också en bragd, men den har hamnat lite i skymundan nu.

Att den här killen med så stora problem som han hade som yngre, kunde komma så långt… ja, det har varit en självklarhet för mej, men många andra har tvekat. Personer med adhd och tourette hamnar i många fall mellan samhällets olika stolar, men vi har kämpat och vunnit! Men det kräver ett jäklar anamma och en halvgalen tigermamma. Seniors självförtroende har gått från botten till ett ganska normalt läge, han sviktar ibland – men då påminner vi om de framgångar han gjort så är han snart ok igen.

Han kommer alltid ha sina problem, men med hjälp av medicin och förstående medmänniskor så kommer det att gå hur bra som helst! Nu är det snart dax för studenten och sen ska det sökas jobb. Jobbet på Mc Donalds kan han alltid ha vid sidan om… men nu är det jobb som ljudtekniker som gäller. Så nu håller vi tummar och tår för att han ska få ett ”riktigt” jobb, snabbt, innan hans utbildning blir gammal. Vi får hjälpas åt, det brukar vi göra  🙂

När man sett hans utveckling blir man ödmjuk. Kan han, så kan alla! Han har kämpat och kampen har gett utdelning. Det visar att man aldrig ska ge upp. Jag kan stolt och tacksam dra mej tillbaka mer och mer och stå vid sidan om och hejja på. Jag har aldrig varit en hönsmamma, men Tigermamman i mej hon somnar nog aldrig  🙂

Välkommen in i vuxenvärlden käre son. Du kommer att lyckas bra det är jag helt säker på.