Förra veckan var fullständigt avskyvärd. Redan förra söndagen var lördag kl 16 mitt enda mål. När den tiden väl kom var jag helt slut. Veckan var äntligen över och blev mycket värre än befarat.
Jag kan inte berätta allt, det är för känsligt och privat – men allt började redan på måndagen. Jag var tvungen att vara med på något som ingen önskar vara med om och detta fortsatte på torsdagen. Det är den enda jag kan säga om det.
På fredagen var jag alltså redan helt slut och hade tänkt försöka komma ikapp lite både hemma och med jobb – det sket sej totalt. När jag vaknade på fredagmorgonen var det till nyheten att en väns bostad blivit beskjuten. Dessa bor dessutom väldigt nära mina föräldrar. Detta vaknar jag till och då ska Martin dra iväg på tjänsteresa över helgen. Dålig tajming. Han åker iväg och jag följer nyhetssändningarna.
Det första som kommer ut är att två personer är döda, jag blir alldeles kall och befarar det värsta såklart. I huset bor min vän med sambo och tre barn, men även en fosterdotter. Hela förmiddagen passerar, sedan kommer uppgifterna att min vän var bortrest och att de döda är en 20-åring och en 60-åring. Fruktansvärda besked, men barnen har iaf sina föräldrar kvar i livet. Det är det enda jag kan tänka just nu. Tre små barn har sina föräldrar kvar.
Martin är alltså bortrest och jag är som bedövad hela dagen. Samtidigt ska jag förbereda för loppis på lördagen. Hur mycket tror ni att jag vill vara med på den? Men jag måste, det är ett steg närmare vår dröm. Vi säljer av allt vi kan, för att vi ska kunna sälja huset och få vårt drömliv på heltid i husbilen. Så jag packar bilen och förbereder mej så gott jag kan. Äldste sonen har lovat att hjälpa mej eftersom Martin är borta över helgen.
Konstigt nog sover jag hyfsat bra natten mellan fredag och lördag och är faktiskt i ganska ok skick när det är dax att åka till loppisen. Sonen hjälper mej, det hade inte gått utan honom. Dagen går långsamt, det är väldigt lite folk där vi står. Men så någon timma innan det är slut är det som en propp lossnar och grejerna flyger iväg ganska bra ändå. När loppisen stänger går jag därifrån med några fler hundralappar i fickan än jag kom med och drygt en flyttkartong mindre. När jag ställer tillbaka grejerna i förrådet syns det betydlig skillnad helt plötsligt.
Nu är det bara 7 flyttkartonger kvar, för något år sedan var det nästan 20. Nu kan vi fortsätta rensa ur våra egna grejer igen. Sedan Martins mamma dog är det mest hennes grejer vi sålt iväg, men nu kan vi ta tag i vårt igen. Vi resande ur det mesta under pandemin, men en del finns det såklart kvar.
Jag var helt slut på lördagkvällen. Nu började kroppen reagera på allt som hänt. Så på natten var värken brutal. Jag tog värktabletter innan jag somnade och sen vaknade jag och fick fylla på. På söndagen var jag jättetrött och hade ont. Även då vaknade jag av ännu fler obehagliga nyheter. Den här gången har det brunnit i närheten, en jättestor och anlagd brand. Som har med fredagens skjutning att göra. Nu vill jag verkligen flytta!
Jag är så färdig med Stockholm och vill bara härifrån. Visst är det skit i andra städer också, men vi vill ju inte bo på en och samma plats ändå. Det är några saker som måste fixas innan vi kan dra, men de kanske går att lösa. Så här kan vi inte ha det!
Jag visste att det skulle bli en riktigt pissig vecka, men att den skulle bli så dålig är det nog tur att jag inte visste i förväg. Hur förbereder man sej för att vänner ska bli beskjutna?
Idag har det gått 3 år. Den första veckan trodde jag knappt att jag skulle överleva. Jag grät så jag tappade andan. Men man överlever… det visste jag ju egentligen, men det kändes inte så just då.
För 3 år och 4 dagar sedan var vi tvungna att ta beslutet att låta vår älskade hund slippa lida. Han var 13.5 år gammal och visade så tydligt att han var färdig. Vi var långt ifrån färdiga med honom och livet vi hade tillsammans, men som god hundägare måste man bortse från sina egna känslor och tänka på sin bästa vän.
Bailleys var världens finaste borderterrier! Han var vår bästa vän, bästa tröstare, bästa PT, bästa sovkompis – ja han var allt för oss. Och betydde allt för oss också. För både mej och barnen, för Martin när han kom in i vår familj och för våra föräldrar. Alla älskade honom. Vår lilla bruna pälsboll som kunde både fisa och snarka så taket lyfte. Till och med det saknar jag.
Önskan att ha hund igen har hela tiden legat där och grott. Jag är uppväxt med hund och hade en Vorsthe från jag var 2 tills jag var 16 eller nåt sånt. En hund gör både en familj och ett hem komplett på något sätt. När barnen var tillräckligt stora för att hjälpa till var det dax att skaffa en egen hund till familjen, valet föll på en borderterrier som skulle kunna hänga med i svängarna. 1/4 2007 kom Baileys 8 veckor in i vårt liv. Världens sötaste valp såklart 🙂
31/8 2020 fanns han inte längre. Det var så otroligt ofattbart och är till viss del fortfarande. Han var mitt tredje barn och den jag träffade mest av alla, iaf sedan barnen flyttat ut. Det var pandemi, vi kunde inte göra annat än att gå runt hemma och bara känna tomhet och tystnaden efter honom. Så oerhört jobbigt. Men tack vare pandemin fick Baileys sitt absolut bästa sista halvår. Vi var med honom dygnet runt, båda två. Han älskade det!
Men så kom den där dagen när han började kräkas och slutade lixom aldrig. Han slutade äta, låg bara och sov. Veterinären sa att hon såklart kunde göra en stor och bökig undersökning, men ville vi verkligen utsätta honom för det? Till vilket pris? Skulle vi få en dag mer? En vecka eller en månad? Baileys visade så tydligt att han inte ville vara med något mer, så vi avböjde. Detta var en torsdag, veterinären tyckte att vi skulle ta helgen att ta vara på varandra, mysa och låta alla ta avsked – sen skulle han få gå. Å så blev det.
VI fick en helg med enormt mycket kärlek, där Baileys fick all vår uppmärksamhet. Familjen kom och gick. Alla försökte få i honom hans favoritgodis och favoritmat, men han ville inte äta. Inte ens blåbär som han älskade. Inte ens chips! Men han gillade uppmärksamheten och alla som kom till honom. Han låg som en kung i sitt soffhörn och slickade i sej all uppmärksamhet från alla håll.
Han hade börjat sova på golvet i sin säng igen, det var för jobbigt att klättra upp till oss – men den allra sista kvällen kom han upp. Jag somnade genom att ligga sked med honom och såg låg vi nästan hela natten. Sista morgonen och dagen var fruktansvärd. All man gjorde tillsammans var för sista gången. Och precis så tänkte man, sista frukosten, sista promenaden, sista… allt. Och kl 15.15 var det över. Då gav vi honom den sista nospussen och lämnade vi honom på golvet hos veterinären, på den filt han hade när han föddes. Kroppen var fortfarande varm, men han var lixom inte där längre.
Jag trodde hjärtat skulle brista. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv. Tårarna tog aldrig slut. Det är tre år sedan och jag kan inte ens skriva detta utan att tårarna kommer igen. Jag saknar honom fortfarande så det gör ont. Sorgen är inte lika vass, men den finns absolut där fortfarande. Jag tänkte på honom varje dag och ser hans bild brevid sängen, i vardagsrummet och i hallen. Han är med. Överallt.
Jag får en enorm tröst i andra hundar och är så tacksam för alla som låter oss mysa med sina pälsbollar. Men jag vill inte ha en ny egen hund, det räcker så bra med att låna. En hund på heltid passar inte in i vårt liv längre och det visste vi från början. Vårt nya liv, utan hund, är ett liv där vi reser, flänger och far, vistas långa perioder hemifrån, kan ta en heldag med ett jobb utan att behöva fundera på något annat än oss själva och våra behov. Vi har en friare liv nu, så är det bara.
Vi minns vår knasiga Baileys med en oerhörd värme och saknad. Han finns alltid med oss i vårt hjärta.
Så var det dax igen! En dag om året blir vi ”larvigt romantiska”. Jag pratar förstås om bröllopsdagen, som alltid firas ordentligt!
Vi brukar säga att vi firar allt som går att fira och det gör vi verkligen. Men bröllopsdagen, som även är vår förlovningsdag, firar vi extra mycket. Då har vi bestämt att vi ska vara larvigt romantiska och pussas hela dagen, typ… 🙂
Vatten är vårt tema, eftersom Martin friade vid en strand, vi gifte oss på en båt och bröllopsresan var en kryssning. Så vi försöker att fira våra bröllopsdagar vid eller på vatten, så blev det dock inte i år. Det skulle bli regn, men det blev det inte… således blev det inget vattentema ens den vägen.
Istället blev det en väldigt behaglig dag i solen, med gott både på tallriken och i glasen. Vi lämnade Fjällbacka, som jag ska berätta om ett annat inlägg, och kom till First Camp i Tidaholm strax efter lunch. Vi hade förberett oss på regn, istället fick vi sooool och satte oss ute och läste och bara njöt i flera timmar. Det har inte blivit så mycket av den varan under juli.
Vi hade hört att campingen har en bra restaurang, så när det var dax för middag svidade vi om och gick dit. Jag tog en enkel kyckling med pommes och bea och Martin tog hamburgare, som snarare var som ett höghus. Det var den absolut högsta burgare jag sett och enligt Martin den bästa han ätit på länge. Efter maten gick vi tillbaka till bilen och öppnade en flaska bubbel. En skön dag!
Jag är så tacksam att jag har Martin! Och jag bara älskar bilden från bröllopet när jag står på pollaren på Stadshusbryggan. Den visar så väl hur vi har det, hur olika vi är, att vi hittar lösningar på det mesta och har roligt tillsammans. Det var absolut ingen självklarhet att vi skulle bli ett par eller ens träffas, det var en slump. En väldigt trevlig slump 🙂
I drygt 15 år har han stått ut med mej och även med mina barn och familj. Att komma in i ett färdigt hem där det även finns två blivande tonåringar och en galen hund är en utmaning. Han tog den, tvekade inte ens. Och så här i efterhand kan man ju konstatera att det blev himla bra.
För oss är bröllopsdagarna viktiga. Då utvärderar vi senaste året och frågar chans på varandra. Även i år sa bägge ja 🙂
Vi är rätt bra på att fira i vardagen också och är noga med att bekräfta varandra och uppmärksamma varandra. Vi pratar och pratar och pratar och rör ofta vid varandra. Vi märker direkt när vi inte haft tid att prata ordentligt eller tappat bort kramarna och försöker att åtgärda det omedelbums. Hittills har det funkat.
Jag hoppas verkligen att vi kommer att ha varandra tills döden skiljer oss åt, men det finns ju såklart inga garantier. Vi kan bara hoppas att det kommer att bli så och göra allt vi kan för att det ska bli så. Vi tror att vi har hittat vår väg, men det återstår att se.
Nu kör vi vidare ett år till. Nästa bröllopsdag ska firas vid vatten, så det så!
Vi har haft så otrolig tur med vädret sedan vi åkte hemifrån, sol och 25-30 plus är ju ”vårt” väder. Nu såg vi på väderrapporten att det skulle bli sämre, så vi planerade in ett par dagar på en camping där vi kunde stå och jobba. Och oväder blev det… och massor med jobb fick vi gjort 🙂
Vi har varit i Kalmar på jobb några dagar, ska berätta om det senare. När vi vara färdiga där körde vi tvärs över hela landet och stannade på Ugglarps Camping strax söder om Falkenberg. Vi kom fram på fredagen, då fick vi en fin dag med härlig solnedgång. Då sprang vi runt och filmade campingen medan det var fint väder. Under natten till lördagen började det regn och blåsa, så höll det på ända tills vi lämnade på söndagen. Det kom minst en halv meter regn och blåste storm, jag kanske överdriver lite… men det var ett jäkla väder!
Hela lördagen gick därför åt till jobb och vi var så himla effektiva. 2022 var ett riktigt skitår, med dödsfall och en massa annat tråkigt. Energi försvann helt under en väldigt lång tid. Fram till nu har vi kanske skapat 10-15 recept, på typ 18 månader alltså… förr gjorde vi minst ett nytt recept i veckan. Många av de recept vi ändå lyckats göra har inte blivit skrivna, de har legat och väntat på bättre tider kan man nog säga. De tiderna kom i lördags!
Medan Martin satt och redigerade film, tror han hann göra 5-6 stycken, så skrev jag recept. Lapp efter lapp kunde rivas ur post-it-blocket och slängas. Jag lyckades faktiskt skriva tre recept samt en massa annat smått och gott, plus ett gäng mail och planering av kommande jobb. Nu har jag ytterligare tre recept som ligger för att skrivas, men de är inte alls så gamla som de jag skrev nu. Det äldsta var från september förra året…
När jag sagt att jag ligger efter har jag alltså inte överdrivit, jag har legat grovt efter. Jag är fortfarande inte ikapp, men det känns som jag är 5 kilo lättare ändå. Nu börjar vi även få lite nya idéer, så vi kommer nog att hitta på nya rätter också inom kort. Jag har faktiskt startat en FB-grupp med mat för små kök, som tex husbil, husvagn och båt. Gå med HÄR om ni behöver tips. Recepten som jag nu skrivit kommer på DU i Fokus närmaste dagarna.
Äntligen verkar skallen funka hyfsat igen. Hoppas det får vara så ett tag. Jag undanber mej vänligt men bestämt framtida katastrofer. Jag orkar helt enkelt inte och har inte tid med sjukdomar, dödsfall och annan skit. Man kan ju alltid hoppas att få slippa… tyvärr vet jag ju att det inte funkar så…
Under nästan hela 2021 och 2022 har stressen var total och orken minimal. För ett par månader sedan vände allt och jag känner långsamt hur energin återvänder, även om det är långt kvar till ett normalläge. Men nu får jag iaf saker gjorda och det känns så himla skönt.
Vi har släppt allt några helger och bara myst runt utan krav. Förra helgen var en sån. På lördagen var vi iväg med Martins jobb på Gröna Lund. Hans företag bjuder in till familjedag under en dag på Grönan varje år, vi brukar ta med oss våra vuxna ungar. Just den här gången var det bara äldsta sonen som hade tid.
Vädret var perfekt! Drygt 20 grader varmt, sol och en svag bris. Vi var på plats redan när parken öppnade kl 10, då var det rätt glest med folk. Vi fick välja mellan åkband och femkamp, sonen valde åkband och sprang runt och åkte allt han kunde. Martin och jag körde femkamp med några andra på hans jobb, Martin vann, det gör han nästan jämt. Det spelar ingen roll vad man sätter i händerna på honom, han kan typ allt.
Efter lunch var vi nöjda och gick längs Djurgården och Strandvägen tillbaka till pendeltåget. På vägen stannade vi och köpte nya skor till sonen. De han hade trillade nästan sönder. Nöjda och belåtna åkte vi hem och satt och myste ute i solen resten av kvällen.
På söndagförmiddagen städade jag trädgården lite snabbt och Martin körde iväg skräpet plus allt annat som skulle till återvinningen. Så himla skönt att ha det gjort! Nu ska jag bara kantklippa och klippa gräset innan vi drar iväg för sommaren.
Martins pappa fyller 85 när vi är borta, så vi bokade brunch och drog iväg till Sundby Gård i Huddinge för att äta där tillsammans med mina föräldrar. Det känns fortfarande som det hela tiden saknas en person när vi gör saker tillsammans. Och det gör det ju. Min svärmor har varit borta i drygt ett år nu, men vi har fortfarande inte vant oss och kommer nog inte att göra det heller. Det är lixom en för lite hela tiden.
Brunchen var jättefin och vi fick ett bord med utsikt över vattnet. Det var länge sedan jag var så mätt och de andra sa samma sak. Allt var så otroligt gott! Svärfar verkade nöjd och det är såklart huvudsaken.
Jag trodde inte att svärfar skulle vilja bo i vårt hus i år, när vi ska vara borta, men det visade det sa att det ville han visst. Med en vecka kvar till avfärd var det alltså bara att börja röja. Lite lite i taget, allt tar alldeles för lång tid. Sista veckan hemma började med att både lilla bilen och husbilen skulle besiktas, vi åkte åt varsitt håll och bägge blev godkända. Tack o lov! Sen var det bara att fortsätta städa.
Sen har dagarna gått i ett. Martin har mest varit på kontoret i stan och på en massa grejer med jobbet, medan jag pysslat runt här hemma. Ett rum i taget. Packa, tvätta, städa, packa lite till… osv osv. Nu börjar jag känna att jag faktiskt kommer att hinna klart. Svärfar kommer att kunna bo här medan vi är borta. Jag har i stort sett tvättat och packa allt mitt, Martin får såklart fixa sitt själv. Jag är inte ikapp med jobb, men ligger iaf inte efter lika mycket som jag brukar.
Imorrn installerar vi svärfar, aka husvakten, och sen drar vi iväg. Hur länge vi blir borta vet vi inte… det blir som det blir. Vi vet inte ens helt och hållet vart vi ska 🙂
Det känns iaf skönt att ha allt gjort, att tvättkorgarna är tomma och allt skräp är kastat. Det är inte kul att komma hem till ett stökigt hem, nu slipper vi det. Vi kan åka iväg med gott samvete och se fram emot några härliga veckor av husbilsliv. Det ska bli så himla skönt att komma ut igen och vara borta länge! Vi ska iofs jobba större delen av tiden, men det gör inget!
Det blir lite Öland, lite Småland, lite Halland och sen vet vi inte riktigt. Vi vet bara att vi måste vara hemma till Pride, för då ska vi fota och filma där. Vad vet ni om er sommar?
Efter en kanonhärlig helg kom vi hem på måndagseftermiddagen. Vi är ju aldrig jättelyckliga för att komma hem, inte den här gången heller. Dessutom väntade ett rejält stresspåslag, men det visste vi inte då…
Vi packade ur lite halvhjärtat och började direkt att redigera filmen från helgen samtidigt som vi tittade ikapp Robinson. Tittar ni på det? Jag tycker det är väldigt intressant med det sociala spelet. Särskilt hur folk inte förväntar sej olika saker och blir besvikna när vissa saker händer… Jamen vaddå? Det är ju Robinson, en tävling!
Vi kom alltså hem på måndagen och igår (tisdag) var tanken att städa Peppe, tvätta och skriva blogginlägg och andra texter. Istället ringer en läkarkontakt och ber mej ta fram ett intyg. Inga problem, jag vet vart det är! Eller hur… jag vet var jag trodde att det var… Men det är puts väck!
Tiden som gått åt genom åren just på att leta efter ett papper, går inte att räkna ut. Det handlar om eoner av tid! För några år sedan var det ett ständigt letande efter läkarpapper, ägarbevis och deklarationsunderlag mm. Trots att jag satte in grejerna i pärmar, så var alltid just precis DET pappret borta.
För några år sedan rensade jag bland en massa gammal skit, men det viktigaste är såklart kvar. Nu finns det inte så många ställen att leta på, så allt ska lixom vara på sin plats. Men icke. Martin hittade framsidan på intyget, men de andra sidorna finns bara inte. Jag drog fram allt! Varenda pärm och varenda papper har jag gått igenom. Men det finns inte. Just det efterlysta intyget är från 2001, så kanske inte jättekonstigt att jag inte hittar det. Men jag var ju så säker!
För mej blir detta enormt stressande. Pulsen går upp till 95-98 och sjunker inte. Jag mår illa, det susar i öronen och jag vet att detta kommer jag att tänka på i flera veckor. Det där intyget är enormt viktigt! Utan det kommer allt vi är igenom att ta ännu längre tid. Det finns andra sätt att få tag i det, men hade vi haft det så hade ju allt såklart gått snabbare. Nu ska myndigheter gå igenom en massa register och man har redan letat efter det sedan slutet av mars – detta hade varit en genväg. Nu är det bara att vänta, igen.
Nu finns alltså två problem. Ett intyg som tar tid tid att hitta och en utredning som drar ut ännu längre på tiden. Och att jag kommer att må dåligt över detta under en rätt långt tid. Jag kommer att fortsätta fundera och leta igen och igen. Min stress har redan satt sej på hjärtat och blivit farlig. Jag vet det. Mina läkare är väl sådärglada på mej…
Jag är också högst medveten om att jag återigen är under utredning, eller iaf koll, för de cancermarkörer som finns i mitt blod. Stress ökar risken för cancer. Jag är superstressad. Övervikt ökar risken för cancer. Jag har gått upp i vikt igen. Det enda rätt jag gör just nu är den fysiska aktivitet, som jag faktiskt lyckas få till nästan varje dag. Den där jävla cancern kommer alltså allt närmare. Jag vet att den kommer, frågan är bara när?
Men hur i hela friden ska man komma till lugn och ro, när det är omgivningen som ställer till det? Jag vet att det är enkelt att säga att man måste prioritera sej själv. Och det ska man, men det går inte när det handlar om ens närmaste familj. Eller… klart det går… men… handlar det om den absolut närmaste familjen är det långt mer än bara lite svårt att säga nej. Särskilt som nejet oftast gör saker värre. Det håller tom mina läkarkontakter med om.
Så nu får ni hålla tummar och tår för mej att jag fortfarande är frisk. Huden är iaf ok, brösten också. Bara underredet kvar att kolla… wish me luck lixom. Och låt mej hitta det där jävla dokumentet också!
Jag har ju helt glömt bort att bloggen fyllt år! 16 mars, eller något sånt, 2006 skrev jag mitt första inlägg på Expressen. Tänk så mycket som hänt sedan dess…
Sveriges första blogg startade tydligen 1997, jag upptäckte Annica Tigers blogg runt 2005 och började väl fundera på en egen där nånstans. Jag hade en hemsida tidigt, redan -98 tror jag, så bollen var lixom redan i rullning kan man väl säga.
När Expressen öppnade upp för bloggar och jag blev nominerad till Riksdagen i mars 2006 var skrivklådan för stor, så jag hoppade på tåget och startade min blogg. Resten är historia brukar man säga, men riktigt så enkelt är det kanske inte.
Min blogg var den första att visa hur valarbetet går till inifrån. Läsarna fick följa med och möblera valstuga, vara med vid porträttfoto och utformning av personvalskampanj och mycket mer. Expressen la upp oneliners från utvalda bloggar dagligen och min väldigt ofta. Första dygnet hade jag 700 läsare eller nåt sånt, vilket var enormt mycket då.
Då hette bloggen ”Riksdagen nästa” men jag visste att jag inte skulle komma in och hade redan innan valt namnet till bloggen efter valet var över. Jag älskar Cecilia Torudds serie om ensamma mamman och efter många många år som ensamstående frågade jag henne om jag fick använda namnet på min blogg och det fick jag. Så Ensamma Mamman blev namnet from september 2006.
En av de första bilderna på oss – 2008
Jag hade aldrig ens drömt om att träffa en man, men så plötsligt fanns Martin i mitt liv. I bloggen var han ”Vännen” under en låååång tid, jag ville vara helt säker på att han skulle bli kvar i mitt liv innan jag hängde ut honom med namn och bild. När jag väl gjorde det så var jag ju tvungen att fundera över ett nytt bloggnamn, men Ensamma Mamman var så inarbetat hos så många att det var svårt att ta bort det. Alltså fick det bli Fd Ensamma Mamman, något som tydligen slog an hos folk för jag fick mängder med nya läsare. Å de/ni är kvar än 🙂
Expressen stängde sin bloggsida och det blev flytt till Blogspot under några år, men när de började trassla så fick det bli egen domän. Mycket bättre om man vill styra allt själv, kunna välja sin reklam och göra samarbeten. Jag gör iofs inte så många samarbeten, men ibland händer det.
Bloggen fyller alltså 17 år och har alltid varit min lite spretiga dagbok. Jag berättar nästan allt här, mycket för att själv komma ihåg allt. Det händer rätt ofta faktiskt att jag går tillbaka för att leta rätt på något och se vad som faktiskt hände och när. Därför får ni mitt vardagsliv, resor, läkarbesök, fester, glädje, sorg, tankar och allt annat som hör livet till. Å det är tydligen helt ok, för ni är många som hänger här hos mej i mitt digitala vardagsrum.
Här har det mesta sett likadant ut hela tiden och så kommer det att fortsätta. Ni kommer alltid att känna igen er när ni kommer på besök. Ni som varit med länge, kanske ända från början, får gärna skriva en kommentar 🙂
En bekant har drabbats av cancer och är i för dåligt skick för att få behandling. Jag själv har stor risk att bli sjuk, men kan hålla skiten på avstånd om jag tar hand om min hälsa. Jag pratar gärna om att minsta lilla steg mot en bättre hälsa är viktigt, men det är svårt utan att folk blir provocerade. Hur sjutton gör man för att peppa, men utan att det blir pekpinnar?
Hälsa. Vad sjutton är egentligen hälsa? På SAOL kan man läsa ”gott kroppsligt och själsligt tillstånd” och WHO säger ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom”.
Man kan nog säga att definitionen av hälsa är att kroppen ska må bra. Det handlar inte om siffror på vågen, utan att man har gett kroppen förutsättningar att fungera på bästa sätt. Å varför ska man göra det då? Jo, för att den ska fungera så bra som möjligt, så länge som möjligt. Både med och utan sjukdom, men kanske mest med en sjukdom faktiskt… som i mitt fall. Min kroniska värk är som lindrigast när sömnen är god, den fysiska aktiviteten är regelbunden och jag inte är för tung. Värken blir direkt värre om någon av dessa rubbas. Det är inget jag hittar på, kroppen säger till och visar direkt om jag inte tagit hand om mej.
När jag idag får vet att en bekant som är cancersjuk inte kan behandlas, pga sitt dåliga fysiska hälsotillstånd, blir jag otroligt berörd. När jag fick veta att jag har cancermarkörer i blodet sa mina läkare till mej direkt att jag måste vara fysiskt aktiv och undvika övervikt, för att hålla undan sjukdomen så länge jag kan. Men detta är minst lika viktigt den dag jag ev blir sjuk och behöver behandling. Om kroppen ska klara den tuffa behandling som en cancersjuk genomgår – så måste den förberedas för det. JAG måste ge min kropp chansen att bli frisk om jag blir sjuk, genom att ta hand om den nu.
Jag vet! Man vill inte tänka på att man kan bli sjuk eller att man är dödlig. Men nu är det så! Cancer är så vanligt numera, minst var tredje person kommer någon gång under sin livstid att få en cancersjukdom, enligt socialstyrelsen. Det är inga siffror man viftar bort, det kan hända precis vem som helst! Å det händer vem som helst, hela tiden.
Men jag vill hålla mej frisk så länge jag kan och jag vill klara en behandling så gott det går. Då måste jag jobba lite i förväg och ge min kropp det den behöver för att stå emot så länge det går. Alla studier säger samma sak: fysisk aktivitet hjälper! Å det handlar inte om att tokträna, utan om att vara fysiskt aktiv 30 minuter om dagen. Det motsvarar en promenad på ca 2,5 kilometer och den kan delas upp i två om man hellre vill det. En daglig promenad mot ett längre liv, är väl egentligen ingenting att fundera över…
Jag började träna när jag var 44, andra börjar när de är både yngre och äldre. Det spelar ingen roll när du börjar och du måste inte kalla det för träning heller, bara du gör något. Jag tränar 15 minuters styrketräning 3 gånger i veckan och tar minst en daglig promenad, helst två. Min käre make har varit periodare (av träning alltså), men nu ska det bli en året-runt-vana. Dagens besked om vår vän blev en rejäl varningsklocka. Nu kämpar vi tillsammans, precis som vi får göra om någon av oss blir sjukt. Efter bara 2-3 veckor av träning tillsammans med mej, känner han redan en stor skillnad i kroppen. Hans ryggproblem är borta, han är rörligare och piggare.
Min hälsa är iofs min och din hälsa är din – men det drabbar så många om den sviktar. Blir jag sjuk så drabbas så många runt omkring oss, både barn, föräldrar och vänner dras ju med. Allas hälsa är lixom allas, alltså borde vi pusha och peppa varandra att ta hand om oss. Varför inte ta en promenad innan man fikar? Eller ta promenaden medan man avhandlar allt skvaller, istället för att göra det på telefon? Vad kan väl vara finare än att hjälpa någon till ett längre och friskare liv?
Men det är svårt att prata/skriva om något sån här utan att folk blir arga. Jag har skrivit liknande texter förut och det är nästan alltid samma personer som blir upprörda och skriver sura kommentarer. De personerna rör definitivt inte på sej i onödan och känner sej kanske attackerade. Ändå har jag bara skrivit fakta. Det skulle göra mej otroligt glad om en enda av dem som är totalt anti, faktiskt tog mej på orden och en dag säger ”Tack, detta öppnade mina ögon, idag tog jag en kort promenad”. Minsta steg är ju en förbättring, särskilt om man står på noll från början.
För det här är ju inget jag hittat på själv. Det är säkerställt genom år av forskning och studier. Det är så här det är. Fysisk aktivitet hjälper! Det kan skjuta upp sjukdomar och hjälpa oss att klara tuffa behandlingar. Alla vet detta. Varför är det ändå så många som inte bryr sej? Vad kan vi göra för att få fler att ta detta på allvar och börja röra på sej? För att fler ska få ett längre och friskare liv. Det handlar ju om vårt liv!
Jag vet inte om jag lyckats skriva detta utan pekpinnar, det får ni avgöra. Medan ni läser och fundera, så tar jag en promenad. För att min kropp behöver det, för hälsans skull.
När jag satt på pendeltåget senast, såg jag mej omkring och verkligen tittade på mina medresenärer och tänkte: Vad drömde de om? Hur önskade de att deras liv skulle bli? Hur lever de idag? Finns drömmarna kvar?
På många av de arbetsplatser jag haft, har det funnits väldigt många som suckat och stönat över arbetet vi gjort och klagat högljutt över hur tråkigt allt är. Jag har aldrig haft bara ett jobb åt gången, utan fler – mycket för att tjäna pengar för att resa, men kanske även för att jag inte hade kommit dit jag ville. Jag har aldrig levt för att jobba, utan jobbat för att överleva och resa.
När man är liten är ingen dröm för stor, det finns inga hinder. Jag ville gifta mej i prinsessklänning, ha två barn, bli flygvärdinna och se världen. Sen ändras ju såklart drömmarna, till lite mer realistiska proportioner. Men mina drömmar har i stort sett alltid sett likadana ut och de blev till planer. Jag fick mina två barn och jag har rest, jag blev inte flygvärdinna, jag var för kort… men jo… jag gifte mej i en prinsessklänning också… iaf första gången. Sen då? När drömmarna blivit planer som realiserats, vad händer då?
Jag drömde vidare, jag ville testa livet i husbil och se ännu mer av världen. Även denna gång blev drömmen en plan och husbilen köptes in. Nu planerar vi för ett liv på heltid i husbilen. Den ska bli vårt hem. Karriär har aldrig intresserat mej, skivandet intresserade mej däremot och blev ett jobb. Att få resa och skriva om resorna är ju nästan bättre än att vara flygvärdinna 🙂
Jag drömmer inte om att bli en ”skjutjärnsreporter” utan nöjer mej med att få in lite pengar för det jag skriver. Men med både mitt och Martins jobb, kan vi både leva och arbeta från husbilen. Martin har både sitt drömjobb och lever sin dröm. Tänk så häftigt!
Å när jag då sitter där och tittar på mina medpassagerare så undrar jag om livet blev som de drömde om? Lever de sin dröm? Några gör det säkert, men långt ifrån alla. Jag vet hur den där euforiska känslan känns när man uppfyllt sin dröm och känner den där totala lyckan. Jag vågade. Jag gjorde det! Så ser jag på människorna runt mej och känner lite sorg… för dem som inte får känna den känslan.
Sorg för dem som bara går runt och klagar och som kanske inte ens drömmer längre. Jag vill så gärna prata med dem och fråga vad som hindrade dem. Försökte de ens att göra drömmen till verklighet? Eller kom de inte ens så långt? Vad hade behövts för att de skulle tagit sin dröm ett steg framåt?
Min dröm om husbil kunde gått i kras om jag inte träffat Martin. Jag hade förmodligen inte gett mej på att köpa husbil på egen hand… det hade nog blivit en utlandsflytt istället. Så visst kan det komma hinder på vägen, som kan vara oöverstigliga. Men det får inte stoppa oss från att sluta drömma! Och göra allt vi kan för att göra drömmen till en plan och sedan förverkliga den.
Hur många av mina medpassagerare har gjort det tro? Jag undrar faktiskt och skulle gärna höra varenda historia. Tänk ändå så mycket de måste ha att berätta. Alla har ju sin historia och jag skulle gärna höra just er. Vad drömde ni om? Blev livet som ni tänkt er? Lever ni er dröm? Eller finns det fortfarande något ni drömmer om och kämpar för att realisera? Berätta!
Min käre man och jag gör ju nästan allt tillsammans. Men en sak har jag fått göra själv och det är att träna… men jag har tjatat på honom, lockat och pockat. Idag tränade han med mej!
I februari -21 fick vi rejält med stress då båda mina föräldrar hamnade på sjukhus med covid, en ”nära” trasslade till det för sej betydligt mer än vanligt, svärmor fick en stroke och dog efter några månader på vårdhem och en massa annat. Under ca 20 månader hade vi ett stresspåslag som slog ut oss totalt. Jag blev sjuk av stressen, gick upp i vikt och fick en massa fysiska problem. Martin blev inte riktigt lika påverkad, men såklart också rejält stressad med bla viktökning som resultat.
Sedan december -22 har saker och ting börjat lugna ner sej, nu kan vi äntligen ta tag i oss igen. Många säger i all välmening ”ta hand om er först”, men det går inte när det är familjen som är drabbad. Föräldrar som är dödsjuka på sjukhus kan man lixom inte be att vänta medan man ska ta hand om sej…
Men nu är det vår tur! Veckorna på Mauritius var välbehövliga och sedan vi kom hem har jag varit skitduktig med träningen! Jag har kört mitt pass mån – ons – fre, precis som planerat och bara efter någon vecka kände jag skillnad. Värken i kroppen är mindre och jag är piggare. Vågen börjar peka neråt, något hekto i taget. Det går aldrig fort för mej att gå ner i vikt, 1-2 hekto i veckan blir det hur ”duktig” jag är än. Men jag vet att det är så och jag vet också att jag är en jäkel på att hålla vikten när jag väl är i mål. Så det är en helt ok takt ändå.
Martin då… ja… han är med på promenaderna, även om de inte blivit riktigt så många som vi önskat pga kyla som vi bägge avskyr. Jag har under flera år undrat om han inte kan träna med mej, jag vet att han behöver det för sin rygg främst, men även för att må bra i övrigt. Han har alltid svarat lite svävande och flinat… men idag hängde han på!
Jag brukar inte träna på lördagar, men pga läkarbesök igår så blev det ingen fredagsträning. Det sa jag till honom igår och sa igen att han gärna fick hänga på. Å det gjorde han. Så himla kul! Jag har ett rätt enkelt pass, som jag satt ihop tillsammans med sjukgymnast och PT. Främst för att ta hand om min rygg, men även för att köra igenom hela kroppen. Det tar en kvart ungefär och du hittar det HÄR.
Jag visade och Martin följde efter. Oj, som han behövde det. Jag har sällan (aldrig?) sett någon som är så stel i sina axlar. Han tyckte passet var helt ok och sa att om jag bara kan ändra till att träna på kvällen så kan han hänga på flera gånger. Självklart kan jag göra det! Det blir ju mycket roligare att träna tillsammans och med tanke på hur han såg ut idag, så blir det jättespännande att se utvecklingen. Jag vet ju hur bra man kan må av minsta lilla träning och hoppas att han ska känna detsamma.
Mitt program kan vi även göra i husbilen, eller… ja, iaf utanför. Bara vi tar med oss våra hantlar, så kan vi träna precis var som helst och det hoppas jag att vi kommer att göra. För vi behöver det! Vi blir ju inte yngre och muskelmassan minskar snabbt nu om man inte hjälper den lite. ALLA behöver faktiskt träna, särskilt när vi blir lite äldre. Å mitt pass kan nästan alla göra 🙂
Så nu kämpar vi på. Tillsammans. Nu ska vi ge kroppen en massa kärlek och må bättre på kuppen.
Precis när vi skulle dra iväg till Arlanda, på förmiddagen den 1 januari, för att åka till Mauritius, fick jag veta att min fina vän Bert-Åke Varg var död. Idag var det dax för begravning och avsked, det var väldigt jobbigt men fint. Att Bert-Åke varit delaktig i planeringen syntes tydligt i dödsannonsen – Klädsel: Helst 🙂
Jag lärde känna Bert-Åke när vi jobbade med Phantom of the Opera på Oscarsteatern 1989. Han på scen och jag bakom, eller framför faktiskt – jag satt i kassan. I hela 35 år har jag haft förmånen att ha honom i mitt liv. Bert-Åke kom förbi innan föreställning varje dag, sa hej och satt en stund hos oss och pratade. Dagens höjdpunkt.
Hans gode vän Lasse Lönndahl gjorde detsamma, fast han inte jobbade med oss, han kom med PIX-godis till oss i stora kassar. De två hade känt varandra sedan de var unga och dog med bara några dagars mellanrum, begravs dagarna efter varandra och hade tom dödsannonserna sida vid sida. Det känns symboliskt och lite fint faktiskt, de följde verkligen varandra hela livet.
Jag slutade på Oscars efter ett par år, medan Bert-Åke skulle göra sin Monsieur Firmin i ytterligare 4 år. Han älskade rollen som greve och han älskade även oss som var med i produktionen. Det var en fantastiskt uppsättning och vi var otroligt goda vänner allihop och umgicks jämt. Lediga dagar träffades vi hemma hos någon eller på Djurgården där vi spelade brännboll och hälsade på Skansens elefanter som ofta var på dagens promenad när vi satt och åt i solen. En otroligt härlig tid.
Under åren hade vi sporadisk kontakt, mest via sms och senare Facebook. Men Bert-Åke ringde ofta fel till mej, det blev ett stående skämt till slut. Sista gången vi hade kontakt var fyra dagar innan han dog. Jag önskade honom god fortsättning på messenger och vi skrev fram och tillbaka till varandra innan han önskade oss trevlig resa och gott nytt år. Många hjärtan och smajlisar. Sen var han borta. Det kändes så otroligt konstigt, men var såklart inte helt oväntat. Han var ändå 90 år och svårt njursjuk.
Idag var det begravning. Jag bävade och mådde rätt dåligt innan. Men det blev väldigt fint, där musiken från Phantom gick som en röd tråd genom hela ceremonin. Vi från Oscars satt tillsammans och bröt väl mer eller mindre ihop när ouvertyren från föreställningen inledde alltsammans. Att höra kyrkorgeln pumpa på med de klassiska tonerna blev för mycket. Å det fortsatte bara, tom när vi från teatern kom fram för att ta farväl, fick vi ”vår” musik. Slumpen såklart, men kändes otroligt passande.
Bert-Åke dog med lackskorna på, bokstavligt talat, på väg till en konsert. Och begravningen gick i samma stil. Stiligt, pampigt men också med otroligt mycket värme och kärlek. Kyrkan var full och alla var där som det brukar heta. Defileringen runt kistan tog lång tid. Kistan ja… den var blå som havet, med en kompass längst fram och tampar längs sidorna. Som en båt, Bert-Åke älskade havet och båtar. Visste ni förresten att han döpte två av sina båtar till Freja. Såklart var rollen som Gustav i Rederiet en stor del av hans liv.
Jag tänker inte berätta vilka som var där, men vi var alltså några stycken från Oscars, några från Rederiet och sedan en mängd vänner och kollegor från hans otroligt långa och innehållsrika karriär. Precis som när Lilla-Babs dog så har jag inte hört ett enda ont ord. Bert-Åke var en av de snällaste, lurigaste, roligaste, vänligaste och fräckaste människor jag känt. Han var dessutom otroligt lojal och skyddade den som behövde det. Han vågade säga ifrån och säga till om han såg något han inte gillade. En sån vän som alla borde vara och få ha.
Anledningen till att vi åkte iväg på långresa var inte bara semester, utan att Martin skulle fylla 50. Min 50-årsdag firades på Dominikanska Republiken, inte mer än rättvist att han också skulle få ett exotiskt resmål.
Jag fyllde 50 i januari 2020, strax innan världen vändes upp å ner alltså. Vi hann precis hem innan pandemin stängde allt och det är den sista privata resan sedan dess. Visst har vi rest, men det har varit jobb – så vi längtade verkligen efter sol, rejäl värme och lediga (nåja, hyfsat lediga) dagar.
Martins önskan var egentligen en Västindienkryssning, men det verkade vara så trassligt med visum när vi skulle boka, det var nåt strul just då, så vi funderade vidare. Vi tittade på Maldiverna, andra kryssningar, Dubai, Seychellerna och en massa annat – men så fick jag se Mauritius och kollade lite närmare på det. Å det slutade alltså med en bokning dit.
1/1 bar det av och 10/1 fyllde han år. Resan var ju en present i sej, men faktum är att vi inte köper presenter till varandra längre, iaf inte just på födelsedagen eller julafton. Vi köper presenter, men inte någon bestämd dag utan om vi hittar något särskilt bara sådär 🙂
Så när födelsedagsbarnet vaknade fick han alltså ingenting mer än en puss. Men jag hade packade ner ett bubbel och lyckats packa upp det utan att han såg. Ibland lyckas jag! När vi kom ner till frukosten hade hotellchefen plockat blommor som han ställde på vårt bord och städaren hade pyntade vår säng med handdukskonst och blomblad.
Dagen tillbringades mest på en solsäng och sedan med bubblet på balkongen. En helt ok födelsedag tycker vi, andra tycker nog att det är jättetråkigt att inte fira stort. Sol och varandras sällskap är lixom det enda vi behöver. Martin var nöjd och det är ju det viktigaste 🙂
Hur brukar ni fira era jämna födelsedagar och hur önskar ni fira dem? Det behöver ju inte vara samma sak faktiskt…
Årets sista dag. Dax att summera och fundera på vad som egentligen hänt under året. Nog för att vi rest mycket, det har jag redan berättat om – men vi har även haft ett nära dödsfall och ett gäng operationer. Många jobbiga grejer, men lite kul har också hänt, såklart.
Året började med en rivstart redan på nyårsnatten. Vi flyttade hemmakontoret till Kanarieöarna och fick sol på nosen. Här firade vi Martins födelsedag, innan vi åkte hem och fira min. I januari fick vi även 3:e dosen vaccin.
I mitten av februari dog Martins mamma, min svärmor. Direkt bestämde svärfar att han ville byta lägenhet, så vi började städa och rensa ur grejer omedelbums medan han ställde sej i byteskö. Nu började världen öppna upp på riktigt och vi var ute på event igen, nästan som innan covid. Vi firade 14 år tillsammans och jag fixade äntligen nya glasögon. Kriget i Ukraina startade.
Jag tog tag i min hälsa, bytte vårdcentral och husläkare och sprang på mängder med läkarbesök under mars. Den nya läkaren lyssnade och tog mej verkligen på allvar. Han konstaterade snabbt att jag led av allvarlig stress pga yttre omständigheter som jag inte kunde göra så mycket åt. Men stressen hade alltså gjort mej sjuk, igen… Å mitt i allt detta begravdes svärmor. I mars åkte vi även med på Viking Glorys premiärtur och var på mässan Husbil och Camping i Kista. Några galor blev det också, bla premiär av nya Batman-filmen och Ljudboksgalan.
April började med att vi besökte Gastronord (matmässa), innan vi drog iväg på vår månadslånga Skånetripp. Där träffade vi Karl Fredrik på hans fina Eklaholm, såg Oliver Skifs fascinerande utställning, hade en galen husbilsträff och var på teaterpremiär i Malmö. En otroligt rolig månad!
Maj var rätt lugn, jag hade ju insett att jag var tvungen att ta hand om mej och bokade av en massa event och möten. Jag sprang däremot på ett gäng läkarbesök, bla hudmottagningen och tandläkaren. Jag fick också testa fillers och fick bort lite av surmunnen. I slutet av månaden flyttade vi hemmakontoret till Gamleby och överraskade på en husbilsträff.
I juni blev allt klart för svärfars flytt. Vi packade och städade dygnet runt känns det som, innan vi till slut kunde flytta. Hela familjen involverades, så allt gick väldigt smidigt. Men det är ett meck att byta lägenhet med någon, det är mycket enklare att bara flytta. Dagen efter flytten drog vi iväg för att testa Viking Glory under ett dygn, då vi var helt slut! Jag stod på en loppis och blev av med hyfsat mycket grejer och sen drog vi iväg på midsommarfirande. Vi flyttade hemmakontoret igen, den här gången till Småland. Midsommar firades på Kattugglans ställplats med våra husbilskompisar. Direkt efter drog vi en snabbis till Öland för att kolla in en ny ställplats och sen tillbaka till Kalmar för sommarens första utomhusteater. Äntligen blev vår gamla bil såld och vi tog över svärfars.
Teaterbesöken fortsatte i början på juli, med Tjolöholm och Vallarna. Efter ett snabbt besök på Ullared åkte vi hem och var faktiskt hemma i flera dagar. Jag hann bla att operera bort en prick, innan vi drog iväg på den stora Norrlandstrippen. Det var i början på den som vi äntligen nådde 1000 prenumeranter på Youtube, kan kallas oss youtubepartners och får äntligen betalt när folk ser våra filmer. Den sjätte bröllopsdagen firades i Jämtland, med bubbel och utsikt över Storsjön.
I augusti fortsatte vår norrlandstripp, nådde Nordkapp och kom äntligen fram till våra kompisar i Finland. Så otroligt roligt att ses igen, det blir alldeles för sällan. 36 dagar var vi borta innan hemmakontoret flyttade hem igen. Nu var det äntligen dax för Formex igen, som haft uppehåll flera år pga covid. Åsså lite nya läkarbesök… Vi fick bla 4 dosen.
September började med Kristallengalan och stor fest, sen flyttade hemmakontoret till Jönköping och Elmia. Nu skulle mässan Husvagn & Husbil äga rum och det var sååå kul. Vi stod på området hela veckan och träffade massor med härliga människor och deras pälsbollar. I mitten av månaden fick vi våra solpaneler installerade och var glada som barn på julafton. Vinterns elräkningar var räddade…trodde vi… Jag började ta hand om mej ordentligt, med regelbunden massage och tackade ja till sånt som ger energi. Bland annat blev det en resa till Italien, hösten första resa! Å även höstens första premiär, vi såg fantastiska Tootsie på Oscarsteatern.
Oktober började med att en ny prick opererades bort. Sen var stod kuligheterna på rad; Lennie Norman på Intiman, Björn Skifs på Börsen, Oktoberfest på Café Opera, Danny på Cirkus och Bodyguard på Chinateatern. Elektrikern var här och kopplade solpanelerna, nu behövdes bara en besiktning från Vattenfall – sen skulle allt vara igång. Enkelt, trodde vi… Jag fotade Lili & Susis ALS-gala och vi var med när Suzanne Axell släppte sin nya bok. Och jag träffade en psykolog som sa att jag gör allt precis rätt. Nog för att jag är sönderstressad, men jag kan inte hantera mitt liv på ett annat sätt än det jag gör. Att gå på roligheter och åka iväg med Peppe är min medicin.
1 november träffade jag min ögonläkare som sa att jag måste operera ögonlocken. Sen drog resorna igång rejält! Först åkte vi till Spanien och direkt när vi kom hem var det resemässa x 2 och Smaka på Sthlm/Allt för hälsan. Sen drog vi till Tallinn, kollade i gamla stan och testade Siljas julbord på hemvägen. När vi kom hem var det snöstorm, så då packade vi om och åkte till Cypern. Efter det testade vi julbord på både Viking Cinderella och Viking Glory.
Vi fick vara med om Tareq Taylors stora scendebut på Börsen i början på december. En otroligt rolig kväll! Nu började förberedelserna för ögonoperationen, jag tog en härlig massage, med ansiktsbehandling och färgning av ögonfransar. Och vi fick säsongsinfluensavaccinet. Sen var det dax att lägga sej under kniven, nu skulle ögonlocken bli mindre och sikten bättre. Operationen var ganska enkel, men läkningen har varit rätt seg. Vi testade vintercamping och insåg att det funkar hur bra som helst, så det kommer det att bli mer av efter nyår. Strax innan jul åkte vi iväg till Friiberghs Herrgård och firade en tidig jul tillsammans med 11 andra personer. Vår egen jul blev sedan väldigt liten och lugn.
Självklart har kriget i Ukraina och det försämrade ekonomiska läget i Sverige legat som en våt filt över året. Och man kan väl säga att för mej personligen så startade 2022 med rätt stor negativ stress och slutade med en himla massa resor. Det har hänt mycket under året, både bra och dåligt.
Det känns ändå som att 2022 blev betydligt bättre än både 2020 och 2021, trots svärmors död. Det finns ju mycket som jag inte berättar om, faktorerna som gör att jag mår som jag mår, och det har också blivit liiiite bättre. Jag kände mej förr som en marionett med sju olika trådar som drog åt olika håll, nu är det väl bara tre av dem kvar.
Så jag hoppas att 2023 kan fortsätta i samma spår, att det blir lite bättre vartefter. Nu måste jag fortsätta prioritera min hälsa och särskilt vikt och träning igen. Jag har stor risk för cancer och övervikt är avgörande i det fallet, så nu är det sikte på normalvikt igen och formen jag hade 2021. Stress är förödande just för vikten, så året börjar ju ändå bra med sol och värme. Så får vi hoppas att vi får solpanelerna besiktade och kan trycka på knappen innan 2023 är slut…
Med detta önskar jag er ett bra slut på 2022 och ett fantastiskt 2023.
Förr om åren var jag ett totalt julfreak! Jag hade 15 kartonger med julpynt och typ 200 tomtar. Hela undervåningen var helt pyntad, tom toaletten. Nu är det helt annorlunda.
För några år sedan började vi prata om att bo i husbil och började rensa. Vi gick igenom rum för rum, rensade ur, gav bort och sålde av. Av de 15 kartongerna julpynt blev det tre stycken kvar. Inte ens dem har jag packat upp i år. I år har jag bara adventsljusstakar i fönstren och en enda tomte. Jag har inte ens bytt till julgardiner i köket… det är det jag brukar börja med annars.
Julklappar tog vi bort för kanske 3-4 år sedan, om vi inte hittar någon kul liten grej bara sådär. Istället försöker vi att göra något tillsammans efter nyår, äta middag på något stället eller gå på teater. I år blev det en helt ny grej! Vi träffades på en herrgård innan jul istället, åt julbord och låg kvar. Det var ju kanonmysigt!
Vi var hela 13 personer som träffade på Friiberghs Herrgård i Österbybruk. Långt ut på landet, vid en sjö. Jag har varit där förut och brukar säga att man kör och kör och kör, och när man tror att man kört fel och tänker vända – ja, då är man framme. Här serveras ett mindre traditionellt julbord och ett stort skaldjursbord. Me like!
Vi var alltså 13 personer, jag, Martin, våra två söner och mina föräldrar. Ena sonens sambo, hennes mamma och morföräldrar. Sen var även min ena bror med, samt hans dotter och hennes sambo. Åsså lilla pälsbollen Alvin, honom får jag inte glömma. Ett rejält gäng alltså. Några som aldrig hade träffats, å sånt är ju extra spännande.
Vi kom till Friiberghs vid 15-tiden, då serverades afternoontea. Detta innebär en superläcker kakbuffé med den godaste Silivakakan jag någonsin smakat. Den som bakar på herrgården ska man hålla hårt i, jag har sällan smakat så många perfekta bakverk på en och samma gång. Eftersom middagen inte skulle serveras förrän kl 19.30, och det var så ruskigt gott, tog jag faktiskt några bitar extra.
Rummen ligger både i huvudbyggnaden och i mindre hus brevid. Vi fick ”Fågelhuset” som ligger kanske 50 meter bort. Vi checkade in i vårt rum ”Ejdern” som var fint och med utsikt över sjön. Vi lyckades få några bilder på solnedgången, precis innan det blev kolsvart. Vi passade på att ta en liten tupplur innan det var dax för middag.
Sen gick vi loss på skaldjuren! Jag tittade inte ens åt det lilla, men fina julbordet, jag tog sikte på havskräftor och hummer direkt. Finns det något bättre (i matväg) än att få äta huuuur mycket skaldjur man vill? Å jag åt! Inte så det sprutade ur öronen, men tills jag var väldigt nöjd. Vi satt länge och åt allihop. Efteråt gick några och la sej direkt, medan vi var några som hittade en lugn plats där vi kunde sitta och prata lite. Efter en god natts sömn och en otroligt härlig frukost checkade vi ut och åkte hem.
Att göra en sån här grej en vecka före jul, var helt perfekt! Nu har vi firat jul på ett lite annorlunda, men väldigt avslappnat sätt. Helt utan krav och nån annan har fått göra jobbet. Ingen stress, ingen disk, bara mysigt umgänge. Så som en jul egentligen ska vara, eller hur?
Så den ”riktiga” julafton blir väldigt liten. Den har blivit mindre och mindre de senaste åren. Vi ses några timmar vid lunch och äter tillsammans, även här några få rätter med julmat och skaldjur. Julklappar har vi ju inga, men övernattningen på Friiberghs får kanske ses som en gemensam julklapp och en upplevelse som räcker länge. Jag tror att det är så här vi kommer att göra framöver, kanske blir den där övernattningen tom på julafton – man vet aldrig.
Man behöver inte krångla till julen så mycket, men man måste hitta sitt sätt. Och detta sätt kan ju såklart förändras med åren. För att få en stressfri och fin jul, så som den borde vara. Nu har vi hittat vårt sätt 🙂
Sedan vi kom hem från sommarens långresa har vi fixat mängder med sk ”måsten”. Nu i helgen var vi supereffektiva 🙂
Har man hus så har man alltid något att göra och massor som man alltid ligger efter med. Mitt hus är byggt -65 och har alltså några år på nacken. Jag har bott här sedan -92 och hållit efter så gott jag kunnat.
Mellan 98-08 var jag ensam, barnen var små och jag var ganska pank. Ändå bytte jag fönster och tak, jag sparade och gnetade för att inte ta lån och klarade det otroligt nog. När Martin flyttade in blev ekonomin såklart bättre och han kunde även hjälpa till. Det är inte lätt att ta hand om ett hus helt själv.
Under pandemin renoverade bla vi hela förrådet och garaget. Vi byggde även altanen på baksidan och målade sockeln runt huset. Men det finns ju som sagt alltid något mer att göra. Mycket har vi gjort senaste veckorna. Dessutom har vi fått upp solpaneler också, dem har vi dock inte installerad själva.
Det mest akuta var entrétaket som bokstavligt talat höll på att rasa. En stolpe som höll upp taket var helt murken redan förra året, nu var den helt av och hängde i luften… den har vi äntligen bytt ut mot en ny fräsch. Takplasten var sprucken på flera ställen och lappad mer än en gång. I helgen blev det ett nytt. Så nu orkar taket bära snö och läcker inte in längre när det regnar. Skönt att få gjort!
Jag har sett hur mossa växt uppe på garagetaket, lagret blev tjockare och tjockare. När stegen ändå var framme i helgen passade jag på att klättra upp och borsta taket rent och se över det ordentligt. Så nu är även det gjort!
Med virke och plastskivor borta ur garaget kunde vi äntligen köra in lilla bilen igen. Vi borde bytt till vinterdäck, men det hann vi inte. Vi skulle byggt ett litet tak till boxarna för solpanelerna också, men det hann vi inte heller.
Däremot städade vi av i trädgården, lämnade tillbaka verktyg och var till sopen med skräpet som blev av renoveringarna och lite annat smått och gott. Vi storhandlade och började storstäda även inomhus. Jag bokstavligen skrubbade delar av köket. Jag hann inte klart, men iaf det mesta.
Vi hann dessutom nästan göra mattor till husbilen. Vi ska ju testa att vintercampa och vill ha lite mjukt på golvet. Så vi har köpt matta på metervara och klippt ut delar. Nu ska de bara finjusteras innan de är färdiga att läggas på plats. Mycket billigare att göra själv, men väldigt pilligt. Det ni ser är alltså vår golvyta i Peppe, gången mellan sängen och förarstolen samt utrymmet under bordet, inte så mycket när man ser det så där. Men vi får plats 🙂
Man kan lugnt säga att vi varit produktiva och är nöjda med helgen, även om det finns en del kvar att göra. Jag är så trött på detta nu, 30 år är en rätt lång tid. Som sagt: har man hus har man alltid något att göra. Jag vill inte ha något att göra längre… Så om några år har vi inget fast hus, då rullar vi runt på vägarna och har huset med oss. Som jag längtar 🙂
