Att jag inte lär mej!
Påminn mej om att aldrig skriva om ensamhet mer. Det är ett ämne som upprör så otroligt mycket och jag fattar inte varför. En person som känner sej ensam har tydligen inte rätt att känna så… iaf inte jag.
Jag har både pratat och skrivit mycket om ensamhet. Att jag känt mej väldig ensam under perioder, trots att jag har ett hektiskt liv. Eftersom så många retar upp sej när jag skriver om ämnet har jag försökt att hitta den exakta beskrivningen av ordet ”Ensamhet”. Det är inte så lätt faktiskt. Men enkelt kan man nog säga att det är en känsla av att önska sej en gemenskap som man inte är del av. Den känslan kan vara både plågsam och stressande och faktiskt göra en sjuk.
Det konstiga är att folk blir så fruktansvärt arga när jag skriver att jag känner mej ensam. De flesta skriver att jag har ju en man, då är jag inte ensam. Jag hittar på en massa saker och har fullt upp, då kan jag inte känna mej ensam. Jag borde tänka på dem som faktiskt är ensamma på riktigt. Det blir en slags tävling om vem som är ensammast och har rätt att klaga. Jag har inte rätt till mina känslor helt enkelt.
Vi går på en massa event, det stämmer. En fulltecknad almanacka är dock inte synonymt med vänner som bryr sej. Jag är aldrig inbjuden som mej, allt är jobb. Allt ska skrivas om och visas upp, det är därför jag är där – inte som en gäst inbjuden för att jag bara är jag. Vi reser ju massor, ja… för att slippa se grannarna festa på tex nyår eller stå utan svar när frågan om nyårs- eller midsommarplanerna dyker upp. Ni anar inte hur många gånger vi försökt fixa något själva och bjudit in, men alla andra är ju upptagna med sina planer och har definitivt inte plats för två till. Så ja, man kan vara – eller iaf känna sej – ensam, trots en full kalender och massor med bekanta. Bekanta bjuder inte in, bekanta tänker väl inte på att just vi skulle kunna sitta ensamma. Sånt gör vänner, å de växer inte på träd.
Men det är ju så skönt att vara ensam, säger någon annan, då kan man ju göra som man vill. Ja, men så skönt att kunna känna så, men vi gör ju vad vi vill hela tiden – vi hade gärna funnits med i ett sammanhang lite då och då också. Ett privat, inte för att jobba utan bara umgås. Tänk att kunna chilla i någons torp en helg, vilken dröm!
Ofrivillig ensamhet gör ont. Det är ju därför vi arrangerar våra husbilsträffar, nästan alltid säger var vi är med husbilen och bjuder in till en massa annat, för att vi – men även andra ska slippa vara ensamma. Har ni inte förstått det? Det finns väldigt många ensamma i husbilsvärlden, som precis som vi längtar efter en gemenskap.
För rättvisans skulle ska också sägas att vi tack vare husbilen fått en liten form av gemenskap, iaf lite då och då. Vi har fått några bekanta som kanske är på väg att bli vänner. Jag hoppas verkligen det! Men också mött några som visat väldigt tydligt att vi inte hör hemma där, att de redan har sin gemenskap där vi inte passar in. Gängen, grupperingarna och de ”coola” finns här med. I husbilen känns det ändå enklare, för det är en slags ensamhet som vi har valt.
Men jag har alltså inte rätt att känna mej ensam. Jag har inte rätt till mina känslor. Det blev än en gång tydligt för mej när jag skrev ett gästinlägg hos FreedoomTravel. Det är inte många som ens förstår vad jag skriver eller menar. De som följer mej ser ju alla event, fester och resor – men de läser tydligen inte vad jag skrivit under alla år, de ser bara bilderna. Jag har nästan allt känt mej ensam och jag har alltid varit öppen med det. Det var ju därför vi hade hund, för att jag skulle slippa vara helt ensam på kvällarna när barnen hade lagt sej. Sen kom Martin in i mitt liv och precis allt blev lättare!
Ja, jag har barn, jag har en man, jag har föräldrar – vi träffas såklart. Men jag önskar också ett umgänge med vänner, såna som har valt mej och som gillar att umgås med mej. Som vill ta en fika på stan, käka parmiddag eller åka iväg en helg. För att vi är vi, för att de gillar oss. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara det, men detta blir nog sista gången jag skriver om det eftersom jag bara får skit för mina känslor. Jag är ju inte ensam på riktigt, så jag får inte känna så.
Missa inga inlägg:
Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube
