Förra lördagen firade vi vår 6:e bröllopsdag och 7:e förlovningsdag, men den kommer lite i skymundan. Vi valde samma datum eftersom det var enklast så, absolut inte för att jag har superdåligt minne 🙂
Martin friade till mej vid vatten, vi gifte oss på en skärgårdsbåt och vår bröllopsresa var en medelhavskryssning. Självklart försöker vi att fira bröllopsdagarna vid vatten, så även i år. På förmiddagen åkte vi från Camp Järvsö till First Camp Frösön som ligger vackert med utsikt över Storsjön.
Efter ett par dagar med rejält oväder, blixten slog faktiskt ner bara 1 km från oss med stort strömavbrott som följd, så sken solen igen. Så på kvällen tog vi picknickfilten och bubbel för att leta rätt på en mysig plats. Det gick sådär…
Rakt nedanför campingen låg två plöjda åkrar som inte var särskilt mysiga, men mellan dem fanns en liten remsa med äng. Så där slog vi oss ner, öppnade vi vårt bubbel och skålade i sommarkvällen. Det var så mycket mys som det gick att få till just då. Det spelar ju egentligen inge roll var man är eller hur man firar så länge man är tillsammans. Eller hur?
Presenter ger vi inte varandra längre, vare sej till födelsedagar, jul eller annat. Det kanske låter tråkigt, men vi behöver inget och vill heller inte ha fler saker. Däremot kan vi överraska varandra med en upplevelse, typ en hotellövernattning eller liknande, precis när som helst. Och vi är noga med att ge varandra tid och uppmärksamhet. DET är viktigt för mej!
Varje bröllopsdag frågar vi chans på varandra, vi fick ja i år igen 🙂
Som vi slitit med svärfars flytt! Sedan svärmor dog i februari har vi röjt, slängt, skänkt och städat. I lördags gick flytten av stapeln, äntligen!!!
Direkt när svärmor dog bestämde svärfar att han skulle flytta till mindre. Han hittade en granne som ville byta lägenhet med honom och processen drog igång. Medan Botkyrka Byggen skull godkänna bytet (3 månaders handläggningstid!!!), så började vi tömma lägenheten. En stor trea skulle bli en liten etta.
Varenda sak har vi gått igenom. Massor har gått till secondhand, mycket ska säljas på loppis och det som skulle vara kvar packades ner i lådor vart efter. Eftersom det handlade om ett byte, så skulle vi alltså flytta ut och städa, samtidigt som den andra flyttar in. Inte jätteenkelt, men vi klarade det bra.
Sista veckan var det som ett dominospel där grejer flyttades runt vart efter, så vi kunde torka av lister och golv. Vi var helt slut när flyttdagen väl kom, men såg verkligen fram emot att få det gjort. Redan kvällen innan packade vi vår bil med de viktigaste kartongerna och parkerade utanför den nya lägenheten. På så sätt kunde svärfar och jag börja med dem först, medan Martin och sönerna flyttade resten. Min pappa körde släpet de typ 100 meterna fram och tillbaka och min mamma tog hand om sista städningen i gamla lägenheten.
Vi hade planerat så himla bra och minskat så mycket på sakerna att allt var på plats i nya lägenheten redan vid 13-tiden. Efter en flyttpizza åkte de andra hem till sitt medan svärfar, Martin och jag började göra ordning så gott det gick. Å det mesta var faktiskt uppackat när vi gick därifrån vid 17-tiden, då var vi helt slut. Efter en tur till IKEA på söndagen var det mesta fixat och svärfar nöjd.
Vi alla var väldigt nöjda, men fruktansvärt trötta. Allt innan flytten tog hårt på våra krafter, när flytten var gjord gick luften ur oss helt. Men det är så himla skönt att det är gjort! Nu är det bara lite piff kvar, sen har han fått en jättefin bostad. Lugnt och skönt får han det också, ingen hiss som låter, inga barn i trappuppgången, en stor fin inglasad balkong mot gården så inte ens bilarna hörs. Han kommer få det jättebra!
Vi har iaf lärt oss att flyttstädning inte är något för oss, nästa gång tar vi hjälp!
När man kommer upp lite i åren börjar man förstå saker om sej själv som man inte riktigt fattat förut eller ens tänkt på. För någon veckan sedan blev en sån sak så otroligt tydlig för mej.
Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla, självförtroendet däremot har varit toppen. Vet ni skillnaden? Jag hade självförtroende och kunde göra allt, men min självkänsla var i botten och jag var inget värd. I skolan var jag den som ställde upp i klassrådet och gick emellan slagsmål, men jag hade aldrig någon bästa kompis utan dög bara när någon annans bästis var borta.
Jag hade väl något som liknade kompisar, men aldrig någon bästis. Jag fick hänga med lite vid sidan om, men inte när det verkligen gällde. Det är tur att jag hade musiken, då kunde jag alltid hänga i musiksalen så det inte syntes så mycket att jag var ensam. Och så var det länge och kan till viss del vara fortfarande faktiskt. Därför är jag otroligt mån om att ingen ska sitta ensam eller vara ofrivilligt ensam och det blev tydligt när vi var iväg på kryssningen med Viking Line här om veckan. Då såg jag en bekant sitta ensam vid ett bord och frågade genast om hon inte ville sitta med oss. Å det slog mej att jag alltid gör så, för att ingen ska behöva känna det jag känt.
Jag vet inte hur många konferenser och möten jag suttit ensam och fikat eller ätit lunch. Ingen har vinkat eller erbjudit plats och ingen har gjort mej sällskap när jag suttit vid tomt bord. Har jag satt mej med andra där det funnits plats har dessa bara pratat med varandra. Ni som inte varit med om detta kan inte förstå hur den känslan är. Man är ingen. Ibland undrar man om man är osynlig. Å man kan inte förstå varför. Det var bland annat därför jag skaffade hund, då är man alltid älskad och har sällskap.
Numera vinkar folk och vill ha mitt sällskap och det är sååå ovant, men jag blir alltid lika glad. Det där att få höra till, att vara delaktig i en gemenskap är så härligt. Ni som alltid haft en bästis och en massa kompisar fattar inte detta tror jag. Att bli sedd och att vara accepterad, det är så viktigt. Även om ni aldrig haft min erfarenhet så önskar jag att ni kan ta till er av vad jag skrivit och se den där som sitter ensam, den som inte hörs så mycket, och ta kontakt. Erbjud plats och gemenskap. Det kanske inte syns så tydligt, men ni ska veta att ni gör en enormt fin grej som den personen kommer att minnas och leva på länge. Utan att det kostar er ett öre och knappt någon energi alls.
Som 50+ lider jag inte lika mycket av den dåliga självkänslan och ensamheten, nu har jag ju dessutom Martin. Jag är inte ensam längre, jag har alltid hans sällskap. Men det finns fortfarande ingen ”BBF”, däremot ett gäng bekanta som jag tycker väldigt mycket om. Även om jag inte vet det, så får jag väl lita på att de verkar tycka lite om mej också, numera blir jag ju iaf tillfrågad om att sitta tillsammans med dem 🙂
Numera säger självförtroendet ifrån istället, jag kan nog inte nästan allt längre… men kan tycka att min självkänsla växt och att jag är iaf lite bra som person… inte riktigt framme än… Men jag kommer aldrig att älska mej själv som andra tjatar så mycket om. Och det behövs inte tycker jag, det räcker med att jag respekterar mej själv, det är lixom good enough.
Det har gått i ett sedan svärmor dog för tre veckor sedan. I torsdags var det dax för begravning, den var väldigt enkel men fin.
Det är svårt att arrangera begravning för en nära anhörig, trots att man vet nästan exakt hur denne hade velat ha det. Önskemålet var så enkelt som möjligt, kremering, ingen annons eller minnestund. Det har vi såklart följt, men sen då? Dekorationer, musik, färg på kistan…
Begravningsbyrån har såklart hjälpt till så mycket de kunnat, men en del saker har vi lixom aldrig ens funderat över. Som tex vilken kista som ska väljas. Men önskemålet var ”enkelt”, så då blev det enkelt. En vit utan krusiduller.
Min svärmors favoritfärg var blå, så en blå kista hade såklart passat bäst. Istället valde vi blå blommor och det var minsann inte lätt så här på vintern. Valet föll på riddarsporre, vita liljor och röra rosor. Men liljan hade inte slagit ut så det fick bli en slags klocka istället. Hon avskydde svart och ägde nästan inga svarta kläder, så vi bestämde dessutom att vi skulle vara klädda i blått.
På morgonen för begravningen vaknade Martin och kände att vi måste nog ha någon musik ändå. Så han laddade ner ett par olika stycken med panflöjt som hans mamma tyckte om. Lunch innan en begravning kan vara knepigt, så vi bestämde att vi skulle äta tillsammans med svärfar på sushihaket i vårt centrum. Så skulle vi iaf ha ätit något den dagen.
Efter lunch gick han hem till sej för att byta om, medan vi hämtade blommorna. Sen var det bara att byta om och ta tjuren vid hornen… dax för begravning. Vi var bara de allra närmaste närvarande och ceremonin var enklast möjliga. Skillnaden för mej den här gången, mot andra begravningar jag varit på, är att detta var en katolsk ceremoni. Det är lite annorlunda, men inte jättemycket. Lite mer Gud än vad jag är van vid kan man väl säga.
Efteråt åkte vi hem till oss och tog en enkel fika med kladdkaka från Lidl, det bjöd alltid svärmor på. Stämningen var avslappnad och rätt ok, trots allt. Allt blev fint och värdigt och så mycket det gick enligt de instruktioner vi fått. Jag tror att hon hade varit nöjd, hoppas det iaf fall.
Vi passade även på att prata om våra egna önskemål ang begravning, när ämnet ändå var aktuellt. Även om vi pratat om det förut, så är vi uppdatera nu på hur var och en tänker, och det känns jätteskönt.
Det är ett slags mentalt steg att klara av begravningen, det är lixom det värsta i hela processen. Nu är det fortfarande massor kvar att göra med bouppteckning, svärfar som ska flytta osv, men begravningen är iaf över och den var fin.
Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.
Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.
Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…
Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?
Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.
På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…
Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?
Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.
En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!
Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.
Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.
Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?
Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!
Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.
Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.
Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!
Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.
Förra veckan firade vi. Först fyllde jag år och sen hade vi vår 14-årsdag. 14 år kanske inte låter så mycket för er som varit ihop sedan 1800-talet, men är man på andra svängen så är det rätt bra jobbat ändå tycker jag 🙂
52, så gammal (eller ung) är jag numera. En helt ok ålder om ni frågar mej. Man har hunnit en del, har en massa erfarenheter, struntar rätt mycket i vad andra tycker och har friheten att göra lite som man vill. Visst har tyngdlagen flyttat ner hudkostymen en bit och där finns både rynkor och gråa hår, men detta stör mej faktiskt inte alls.
Rynkor tycker jag är fint och tyder på att man varit med ett tag och kanske är lite klokare. De gråa stråna är rätt coola och jag önskar bara att de skulle ta över skallen lite snabbare. Just nu ligger det som silvertrådar över mitt mörka hår, vilket faktiskt är ganska läckert faktiskt. Så jag klagar inte. Det enda jag skulle vilja göra något åt är några pigmentsfläckar på kinderna, så det kanske jag gör 🙂
Men jag är faktiskt både i bättre form nu än när jag var 25 och starkare. Jag kunde iaf inte hoppa jämfotahopp för några år sedan. Men det kan jag nu!
Min födelsedag firades inte något särskilt, det är inte så komplicerat längre. Däremot firade vi vår 14-årsdag med skaldjur och gott vin. Att vi har hängt ihop så länge är ett mirakel, eller inte att vi håller ihop – utan att vi blev ihop. Vi är en rätt otippad kombination och träffades på ett väldigt udda ställe; nämligen på Viktväktarna.
Martin hade gått ner 60 kg och börjat jobba där, jag höll på med min viktresa och började hjälpa till vi vågen. Detta var i början av 2001 och det var inte mer än som kollegor vi såg varandra. I 7 år! Sen tog det två veckor innan han flyttade in hos mej och killarna. Ganska modigt om ni frågar mej, jag hade lagt benen på ryggen direkt om jag varit honom 😀
Martin är lång, lugn, tålmodig, eftertänksam, lättrörd och gentleman ut i fingerspetsarna. Jag är totala motsatsen… Det enda vi har gemensamt är våra värderingar och äventyrslusten. Trots olikheterna har vi så otroligt roligt tillsammans. De här 14 åren har gått så himla snabbt!
Jag träffade barnen pappa när jag var 14, vi skilde oss när jag var 28. Sen var jag ensam i 10 år och har sedan 2008 haft Martin vid min sida. Min längsta relation, förutom till mina föräldrar, barn, släkt och några få vänner alltså. Som det känns nu så kommer vi att vara tillsammans tills vi dör, men man vet ju aldrig vad som händer på vägen…
Det är annorlunda att träffa en ny parter när man är lite äldre. Som ung har man inte alls lika många krav som när man är äldre. Att någon ska lyckas kryssa i alla boxar är rätt otroligt och när det händer så är det lixom bara att köra. Så det gjorde vi!
Ni som hängt med ett tag vet att 2021 var ett turbulent år med många tråkiga händelser och mycket stress. En del saker har lugnat ner sej, vi slapp iaf börja 2022 med IVA…
För precis ett år sedan checkade båda mina föräldrar in i coronasviten på Huddinge Sjukhus. Först mamma och efter ett par dagar även min pappa. Det skulle bli tre veckor av oro, ovisshet och en oerhörd stress. Bägge klarade sej otroligt nog, men lider än idag av sviterna.
Sen fortsatte det med tråkigheter och kulminerade med att svärmor fick en stroke som förändrade livet för oss alla. Idag behöver hon hjälp med allt och bor numera på ett äldreboende. När vi gick in i 2022 var det alltså med ett splittrat föräldrapar, där den ena numera har blivit ensam och den andra bor på ett hem, och ett annat föräldrapar som inte orkar alls lika mycket som i början på förra året.
Vi flydde till solen ett par veckor direkt efter nyår, det var ett väldigt bra beslut. Det var sååå skönt att komma iväg, få sol och värme och långa dagar med solljus. Det var inte semester, vi jobbade ungefär som vanligt – men det var ändå väldigt skönt. När vi kom hem mådde jag bra och var piggare än på länge. Tyvärr höll det inte i sej så länge, mycket berodde det nog på att en gammal vän dog i corona några dagar efter att vi kom hem. Jag har fortfarande svårt att förstå att han är borta.
Men livet för oss andra rullar på… det har varit lite lugnare med vår ”nära” och trasslet med h*ns ekonomi mm. Inte lugnt, men lugnare. Bostaden är såld, sms-lånen är avbetalade och h*n är spärrad det där går att spärra. Tyvärr tycker inte alla låneföretag att det ska vara enkelt, vissa vill inte spärra för framtida ansökningar om lån förrän man är kund. Man måste alltså ta ett lån för att kunna spärras! Hur sjukt är inte det? Jag hoppas ändå att det värsta är över nu, det har varit ett helvete. Tror bara att den som haft en missbrukare i sin närhet kan förstå.
Jag har ett helt gäng läkarundersökningar mm som jag borde beställa tid till, men det har lixom inte blivit av. Nu måste jag ta tag i det! Jag ser knappt något och måste ha nya glasögon, något som jag avskyr. Det är så jäkla svårt att välja nya bågar! Jag har slarvat med besöken ang den cancerrisk jag har och inte varit på kontrollerna som jag borde. Jag MÅSTE fixa tid för kroppscanning och fotografering av hela min hud. Detta ska göras varje år, nu var det två år sedan… och jag måste kolla vart kallelsen till mammografin tagit vägen, den borde redan kommit. Och jag MÅSTE fixa tid till tandläkaren, på minst två ställen har fyllningar släppt eller om jag bitit sönder tänderna… jag går på tandläkarhögskolan och då måste man ha gott om tid – det har jag av förklarliga skäl inte haft.
Jag har velat vara vaccinerad med tre doser innan jag göra alla de här besöken. Det är jag nu, så det finns inget att skylla på längre. Så det är väl bara att göra antar jag…
Just det ja, lilla bilen måste fixas också. Vi fick en liten skada i september, som vi inte anmälde förrän förra veckan. Den ska besiktas och fixas så snabbt det går och sen ska bilen göras ordning för försäljning. Vi använder den knappt och kommer att dela bil med svärfar i fortsättningen, eftersom han inte heller använder sin bil särskilt mycket. Så hans bil ska stå hos oss, vi bor typ 2 minuter ifrån varandra, så han slipper betala för parkering.
Det är lite som ska fixas alltså… det är väl bara att börja… frågan är bara vilken av alla punkter jag ska börja med? Blä!
Igår var en konstig och väldigt sorglig dag. Jag har haft förmånen att känna flera väldigt speciella personer, som lämnat avtryck för resten av mitt liv. Flera av dem lever inte idag, igår blev världen återigen lite fattigare.
Den första person som verkligen satte beständiga avtryck i mitt liv var exets farmor. En klok och ödmjuk kvinna som alla kallade just Farmor, inte bara barnbarnen alltså utan alla! Det kan ha varit på grund av, eller tack vare, henne som jag klev in i politiken senare.
Under min tid i Gambia träffade jag nästa läromästare. Fina Linda som lärde mej allt om ödmjukhet och att man alltid ska ge om man kan. Att det man gör alltid kommer tillbaka, på ett eller annat sätt. Å det har jag tagit med mej och försökt att leva efter sedan dess. Linda lever tack o lov fortfarande och fortsätter att sprida klokheter.
En annan viktig person som lärde mej enormt mycket var E som blev en mycket nära vän under några korta år, innan hon dog alldeles för tidigt. E var helt blind, men såg allt, kan man kanske säga. Hon lärde mej att man klarar väldigt mycket mer än man tror och att någon alltid har det värre.
En person som berört många många och varit en vän till hela familjen så länge jag kan komma ihåg är Tomten eller Peter som han egentligen heter. Peter lämnade oss igår och hela Tumba är i sorg.
Peter var allas bästa vän. Han såg och hörde alla och fanns alltid där med sin stora varma famn. Alla kände honom och alla har goda minnen av honom. Ingen kan säga ett enda ont ord om honom. Tänk att vara så älskad. Jag kan inte förstå att han är borta.
En annan person som lämnat avtryck, men som jag aldrig träffat, är Björn Natthiko Lindeblad. Hans livshistoria som fd företagspamp och senare munk var så otroligt fascinerande. Hans bok lärde mej massor! Även han lämnade oss igår.
Vi har sorg här hemma idag. Covid har tagit ännu en vän ifrån oss. Vår fina Tomte. Jag vet inte hur många vi förlorat i sjukdomen nu, men det är alldeles för många.
Folk säger ofta ”Beklagar sorgen” men sorgen ska inte beklagas, den är ju ett bevis på att en person varit älskad och haft betydelse i ens liv. Beklaga hellre förlusten och saknaden, som aldrig helt kommer att försvinna.
Jag kan inte förstå att jag inte kommer få träffa vare sej E eller Tomten mer, och det gör mej så ledsen. Jag känner mej som en 3-åring som bara vill ligga på marken och sparka och slå och skrika ”det är inte rättvist”!
Jag är 52 år. E var 43 när hon dog, Tomten var 64. Vi måste leva medan vi kan!!! Vi kan inte skjuta upp det vi drömmer om och verkligen vill göra, till pensionen eller bättre tider. Vi kanske inte ens lever så länge.
Återigen har jag sagt till Martin att vi måste stuva om i vårt liv. Vi uppfyllde drömmen om husbil, nu måste vi fixa resten. Inte efter pensionen – utan nu!
Ojojoj… årets sista dag… hur i hela friden ska man sammanfatta 2021 på ett begripligt sätt? Enkelt kan man säga att våren var en enda lång väntan på vaccin. Vi köpte lycka för pengarna i början på sommaren, när vi tog beslutet att bli husbilsägare. Å heeeela året har kryddats med en jäkla massa skit och sjukdomar.
2021 började med att beskedet om vaccin kom och direkt i januari fick de äldre den första dosen. Vi var i riskgrupp och såg fram emot att snart få vaccinet i armen. Så blev det inte… helt plötsligt var vi nämligen inte i riskgrupp längre, trots att vi båda har kroniska sjukdomar och min läkare särskilt varnade mej för att bli smittad. Inte förrän i maj skulle vi få den efterlängtade första injektionen.
I slutet av januari åkte äldste sonen på corona och sen även min mamma som blev väldigt sjuk och inlagd på sjukhus. Som om inte det var tillräckligt, blev även min pappa smittad, såklart, och snart var även han inlagd. Att ha en förälder inlagd utan att man får besöka är krångligt nog, att ha bägge inlagda var totalt kaos. Det var dagligt kontakt med läkare, som lät mer än bekymrade, vi befarade det värsta, då min mamma var väldigt dålig. Det skulle ta många veckor, men bägge kom otroligt nog hem igen – tyvärr inte i samma skick som innan. De blir nog aldrig helt friska mer.
Våren tuffade på och i maj satt äntligen första dosen i armen, då började vi fundera lite på sommaren. Vi har bekanta som gått bort i covid och såg hur sjuka mina föräldrar blev. Livet kan ta slut snabbare än man tänkt… kanske borde vi ändå göra slag i saken och förverkliga vår dröm? Var det kanske dax? Japp, det var det! 21 maj klev vi in i den husbil som skulle bli vår och 29 Juni hämtade vi hem honom. Peppe hade kommit in i vårt liv! Och då hade jag även fått min andra dos och vågade börja leva lite mer.
Premiärturen gick redan samma vecka, första natten tillbringades vid Skoklosters slott. Med utsikt över slottet och vattnet och med en vacker solnedgång döpte vi Peppe i bubbel och hade en fantastisk första helg som nyblivna husbilsägare. Livet med husbil var precis så härligt som vi trott och vi var ute ”på rull” så mycket vi bara kunde från första veckan.
Innan vi tog den stora sommarturen, testade vi att jobba i bilen och det gick alldeles utmärkt så turerna blev längre och längre. Semestern tillbringades på Öland och i Småland, under 21 dagar åkte vi runt och tittade på allt vi hann med och älskade det. Sorgen var rätt stor när vi styrde kosan hemåt igen för att Martin var tvungen att jobba hemma ett tag. Höjdpunkterna på sommaräventyret var dagarna i Kalmar, Byxelkrok på Öland, Guldvaskningen i Ädelfors och när vi cyklade på Visingsö. Det har jag drömt om så länge och nu blev det äntligen av.
I början av sommaren drabbades min svärmor av en stroke, men hämtade sej snabbt nästan helt och hållet. I september fick hon en till och den gick inte alls lika bra. Vi ställdes igen inför faktum att det kunde ta slut när som helst, det var bara ett halvår sedan sist – men då var det min mamma. Även den här gången vände det otroligt nog, men inte tillräckligt mycket för att hon ska få komma hem mer. Idag är min svärmor på ett äldreboende, hon kan inte prata, inte äta själv, inte ens vända sej själv. Hon lever min värsta mardröm och jag lider så med henne. Just idag firar mina svärföräldrar Guldbröllop, de har inte varit ifrån varandra på drygt 40 år innan detta hände. Som sagt: man vet inte vad som händer så det gäller att ta vara på livet när man har det.
I september åkte vi till Nyköping några dagar, vi jobbade från bilen och på helgen upptäckte vi Stendörren. Helt fantastiskt! Tyvärr började Peppe låta illa och när vi kom hem fick han läggas in på verkstad. Man fixade till honom, trodde vi, och några veckor senare åkte vi på Mässa i Jönköping. Där dog han. Vi fick tillkalla bärgare som körde Peppe till en ny verkstad och vi fick ta tåget hem. Verkstäderna i Småland är verkligen bäst! Vi hade tankat skitig diesel och hela systemet från tank till motor var igenkläggat. Två veckor senare och bara ett par dagar innan första snön trillade ner, kunde vi hämta honom och på vägen tog vi en sista campinghelg och upptäckte Vadstena. Vi hann hem innan det blev halt, men nu har Peppe pyjamas och sover tills det blir varmt igen.
Oktober till december var det fullt upp! Sverige släppte många av restriktionerna och vi fick massor att göra. Det var teaterpremiärer, event, mingel, fest och julbord. Massor med julbord! Allt fotades och filmades även till vår nya Youtube-kanal som Martin startade när vi köpte Peppe. Ni får gärna kolla efter länkarna här i texten och kolla filmerna från olika äventyr. Kanalen heter såklart ”Jikitas på äventyr” och vi blir väldigt glada om ni vill prenumerera och följa oss. Det hjälper oss väldigt mycket!
Under 2020 renoverade vi massor. 2021 började med att vi lät vår målare fixa taket i hallen, som var skadat. Jag målade om mitt träningsrum och fräschade upp alla lister i hela huset när jag ändå hade penseln i handen. Vi förintade trädgården på framsidan, för att bygga parkering till Peppe och byggde trädäck på baksidan. Röjningen inomhus har fortsatt, vi hann även ha en loppis hemma och stå på en arrangerad, så en hel del utrensat har vi lyckats sälja av. Grejerna minskar och ett liv helt och hållet i husbil kommer allt närmare 🙂
Under hela året har det hänt saker som jag bara antytt, men som styrt det mesta och varit riktigt tungt. Jag har berättat lite om vår ”nära” som håller på att sabba sitt liv och därmed även vårt. Stora summor pengar har försvunnit på olika sätt, så pass att h*n fått sälja sin lägenhet och numera är bostadslös. Vi har alla mått och mår väldigt dåligt av detta, men mer än så kan jag inte berätta.
Peppe har varit vår räddning! Hade vi inte köpt honom hade vi faktiskt inte haft något att glädjas åt alls under året. Då hade allt bara varit sjukdom, död, frustration och trassel. Nu har vi ändå kunnat fly vardagen lite då och då och sommaren var helt fantastisk, trots att skiten runt oss hela tiden fanns där.
2022 då? Vad förväntar jag mej? Vår resa till Bali blev inställd, men året börjar ändå med sol. Vi flyttar nämligen hemmakontoret till Gran Canaria ett par veckor. Vi ska alltså inte ha semester, utan ska jobba. Det är med lite oro som vi åker, men jag måste få värme. Jag har levt på värktabletter senaste månaden och måste få vila kroppen från värk. Vi kommer vara lika försiktiga som hemma, om inte mer. Vi har suttit i corontän hemma i snart två veckor och kommer att göra detsamma när vi kommer hem.
Sen är planen att ta Peppe runt i Skåne i april och upp till Norrland i sommar. Vi hoppas såklart att det ska bli barmark och varmt redan i februari helst, så vi kan åka ut så fort det bara går – men rimligt är väl att tro att det blir i slutet av mars som tidigast. Sen kommer vi nog bara hem om vi måste…
Vi ska bara renovera en enda grej och det är taket till entrén som håller på att rasa och kanske rasar av snön när vi är borta. I övrigt är allt fixat nu som måste fixas och som vi planerat sedan länge. Jag hoppas kunna sälja av ännu mer saker, det står ytterligare 6 fulla flyttkartonger med grejer färdiga för loppis. Än finns en hel del kvar, men lite i taget så…
Vikten och hälsa då? Inte bra alls… jag har inte kunnat styra min tid som jag velat och har inte haft tid att fokuserat på det jag velat. Vi har inte hunnit med lika många promenader och stressen har varit omänsklig. En del av det jag gick ner 2020 har jag gått upp, men nu är det på väg bort igen. Jag är otroligt känslig för stress och går upp i vikt direkt. Jag gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra just nu. Men jag mår inte bra, så enkelt är det.
Jag trodde inte att 2021 kunde bli värre än 2020, men det kunde det. Nu hoppas jag verkligen inte att 2022 blir ännu sämre… det klarar jag inte. Hösten var precis på gränsen av vad jag orkade med, jag trodde på riktigt att jag skulle gå under av stressen. Det får inte upprepas! Det går bara inte!
Med detta önskar jag er ett gott slut på 2021 och ett riktigt härligt 2022. Nu måste allt bli bättre!
Julafton börjar alltid med en långpromenad, i tomteluvor såklart 🙂
Det har hänt mycket tråkigt under året och även julafton började rätt tråkigt. Vi valde att ha julfirandet hemma hos oss av flera olika anledningar, men främst för att det skulle bli enklast för alla.
Själva julafton har tappat sin glans en hel del sedan barnen blev stora och det inte kommit in några nya barn i firandet. Det är ju lixom barnens högtid. För oss har det gått så långt att julbordet minimerats och julklapparna numera är bortprioriterade. Vi träffas, äter gott och umgås några timmar – thats it.
I år delade vi upp julbordet, var och en fick bidra med utvalda delar. Vi dukade upp med kräftor, räkor, ägghalvor, såser, gröt och lite annat smått och gott. Mina föräldrar bidrog med Janssons och julskinka, yngste sonen och hans sambo fixade västerbottenostpaj med tillbehör. Det blev alltså ett skaldjursbord med julbordsfeeling, något som alla var väldigt nöjda med. Julafton och kräftskiva på en och samma gång lixom 🙂
Vi är inte så traditionella av oss och har mer och mer styrt om till vad vi faktiskt gillar, oavsett högtid. På midsommar har vi tex ätit sushi. Å tänker man efter så äter man ju köttbullar året runt, varför ha det just på julafton? Så vi började fundera på vad vi faktiskt inte äter annars och verkligen tycker är gott, å då blev resultatet detta. Jag vet ganska många som tagit bort allt i julmatsväg, men vi har iaf behållit ett par saker.
Vid 16 drog sonen med sambo iväg till hennes mamma och tog med sej min svärfar som skulle till svärmor på vårdboendet. Mina föräldrar åkte en stund senare och kvar var bara stora sonen som vi skulle kolla klart en serie med. Ett par timmar senare åkte även han till sitt och vi var ensamma. Vardagsrummet var röjt, diskmaskinen fylld, allt var hyfsat lugnt så vi sträckkollade En Kunglig Affär, så jäkla intressant och upprörande!
Vi tänkte städa bort hela julen när vi ändå höll på, men den får stanna ett par dagar till. Jag hade tänkt låta julpyntet vara kvar ända till trettonhelgen, men det händer saker nästa helg som gör att den måste städas bort tidigare. Vad får ni veta då 🙂
Vi summerar ett väldigt lugnt julfirande, även om just julafton både började och slutade lite ”skakigt”. Kan inte säga mer än så. Nu räknar vi ner 2021 och ser fram emot 2022 som vi hoppas ska vara fritt från sjukdom och dramatik. Man kan ju alltid hoppas…
Hoppas ni hade ett fint julfirande och njöt av dagen.
Nu har vi öppnat hemmakontoret helt igen och återigen klivit in i vår corontänbubbla. Men innan vi gjorde det var vi på en sista grej, vi var med på inspelningen av säsongsavslutningen av ”1 mot Sverige”.
Efter att restriktionerna släpptes i slutet av september har vi haft fullt upp. Nu när smittan ökar igen i Sverige, väljer vi att återigen stänga in oss i några veckor. Nu är det inte en enda bokad grej förrän 18/1, då Formex går av stapeln. Fast det händer faktiskt en grej innan dess, men det kommer jag att avslöja när det är på g…
Innan vi stängde in oss blev det en helkväll på SVT. Vi går en del på olika tv-inspelningar. Det började som en kul grej när killarna var mindre och jag var pank. Tv-inspelningar är gratis och oftast himla kul, och en kompis jobbar som Studioman – så det var även ett tillfälle att träffa honom. Den här gången hade äldste sonen bokat in oss till inspelningen av ”1 mot Sverige” som vi såklart tittat på under hösten.
Babben och jag känner till varandra, men inte mer än så. Däremot har flera bekanta suttit som experter, frågan var vilka som skulle sitta där den här kvällen…
Vi fiskade upp sonen och åkte in till stan. Vi skulle vara i studion 18.30, men hade missuppfattat tiden och kom en timme för tidigt. Eftersom vi tänkte äta innan, så var det ingen större fara att komma tidigt, tvärtom faktiskt. Vi hittade en parkering nära SVT och gick iväg för att hitta pizzerian vi sett skulle ligga i närheten. Sista pizzan på länge antar jag… nu ska vi ta hand om oss lite bättre igen.
Efter maten gick vi tillbaka till TV-huset, där man börjat duka upp med dricka och muffins. Där stod någon och tog en selfie… hmmm… henne känner jag igen… jamen! Det var ju Lina Hedlund (Alcazar), kul kul! Vi hann inte prata just då eftersom vakten hämtade henne och hon stod mitt i svängdörren när vi såg varandra. Men ropade att vi skulle ses där nere.
För att komma in i studion måste man först visa upp covidbevis och sen gå igenom säkerhetskontrollen. Ibland kollas även tempen, men inte när vi var där. Efter det slussas man in och ner för trapporna där alla olika tv-studiorna ligger. För er som inte varit inne på SVT kan jag berätta att det är väldigt högt i tak, kanske 20 meter om inte mer. Det ligger flera stora studios på rad, vi skulle vara i den längst till vänster. Redan utanför hade man riggat olika uppdrag som den tävlande skulle gissa utgången på. Ni kanske såg när bågskytten skulle skjuta ner julkulorna?
Vi fick våra platser, längst fram, trots att jag missat klädkoden som var mörk för dagen och jag hade rosa. Det brukar vara tvärtom, så jag hade klätt mej som jag brukar. Det är alltid ”förbjudet” med mönstrade kläder eftersom det flimrar på tv. Men färg vill man alltid ha, förutom den här gången. Jaja, jag fick komma in ändå 🙂
Å nu kunde jag även hälsa på Lina och få en kram, (förlåt studiokvinna Pernilla, vi var faktiskt tvungna fast man inte fick). Linas kompanjon för kvällen var Dragomir Mrsic, som jag haft kontakt med på instagram efter en recension jag gjorde av hans fina bok (ska blogga om den inom kort). Nu fick vi hälsa och han tackade återigen för en fin recension, så härligt att få göra någon glad! Så roligt att ses, det blir nog fler gånger.
Sen började sändningen och då visar det sej att kvällens tävlande är någon som vi också är bekant med. Det är nämligen sonens lärare från gymnasiet som står där! Kul kul, men tyvärr gick det inte jättebra för honom. På en timme var allt över och vi tog oss försiktigt hem på glashala vägar.
Jag kan verkligen rekommendera att sitta med som publik vid en tv-inspelning. Det är alltså oftast gratis och himla kul. Och intressant att se hur det går till bakom kulisserna också såklart. Berätta gärna om du varit med någon gång, vi kanske har varit där samtidigt 🙂
Har ni någon julkänsla än? Det har faktiskt jag, vi har ju firat jul i en dryg månad redan. Åtta julbord blev det 😛 Ni kan läsa våra recensioner HÄR.
Jag var tidigare en riktig julnörd, men numera känns det lite som nästan vilken dag som helst fktiskt. Vi har inte längre några julklappar, firar bara några timmar på eftermiddagen och sen är allt som vanligt igen. Fast i år har vi faktiskt julpyntat lite, nu när vi ändå ska vara hemma även i januari då vår resa blev inställd. I år samlas vi dessutom hemma hos oss på julafton. Vi brukar vara hos mina föräldrar, men är hos oss i år för att det ska vara enklare för min svärfar att få sällskap.
Nu när vi ska försöka ta oss tillbaka till ett mer hälsosamt liv, blir inte matsedlarna särskilt avancerade. Det är mest vanlig mat som vi bjuder på, mest sånt som går att ha i matlådan. För nu planerar vi för livet efter nyår! Redan på tisdag går vi mot ljusare tider och snart är man hellre ute, än står i köket och fixar mat. Så vi passar på att fylla frysen. Tips finns HÄR.
Både jul och nyår står alltså för dörren, det blir lite annorlunda i år igen – men kan ju bli bra ändå. Det är nu man återigen har chans att ändra sina traditioner, ta bort det man inte gillar och lägga till något nytt.
Vi gjorde det för flera år sedan och jag måste säga att numera är verkligen julhelgen till för avkoppling och mys. Som det ska vara. Vårt julbord är väldigt litet och består bara av några få saker som tex skinka, ugnsomelett, köttbullar och någon sill – thats it! Här finns förslag om ni behöver, vad man mer kan ställa på julbordet mm. I år funderar vi på att bojkotta allt och servera skaldjur på julbordet. Så får det nog bli!
Ge er en riktigt fin jul! Nu kör vi sluttampen på 2021 och ser fram emot ett nytt och fräscht år. 2022 måste bli bättre!
… alla kan göra något. Brukar man säga och det hörs väldigt ofta just nu när Musikhjälpen är igång. Jag älskar Musikhjälpen! Det är så mysigt att ha på i bakgrunden medan jag tränar eller jobbar. Tycker inte ni det?
När man lyssnar på alla projekt och bössor som startas med Musikhjälpen blir man alldeles varm i hjärtat. Jag har också haft några bössor igång genom åren, men de har inte gett särskilt mycket. Men alla bäckar små heter det ju också.
Just i år kommer jag inte att bidra med något, detta pga att vår by i Gambia får all hjälp just nu. I Gambia lever man på turismen och den uteblir även i år pga pandemin. Det är väldigt svårt för alla som bor där, det finns ju inga jobb. Å har man inget jobb blir det inga pengar och då kan man inte ställa mat på bordet.
Här om veckan hörde vår vän Smile av sej och berättade att deras hus höll på att rasa. Jag fick bilder på väggar med stora sprickor och såg tydligt att man kanske klarar sej just nu när vädret är ok, men när regnet och regnsäsongen kör igång så kommer väggarna att rasa. Det måste repareras NU! Så vi körde igång en snabb insamling bland våra vänner på Facebook och kunde föra över 1000 kr efter bara någon dag. Några dagar senare fick vi nya bilder där väggarna lagats med ny sten och nu puts för att hålla ihop allt.
1000 kr räcker rätt långt, men är inte tillräckligt. Det behövs minst lika mycket till om de ska kunna fylla på matförråden lite. Summan brukar räcka till 50 kg ris, 20 liter olja och 20 kg lök och det i sin tur räcker till mat för hela familjens ungefär 10 personer i 2-3 månader. I Gambia gör man dessutom så att man ser till att den egna familjen har det den behöver, sen ger man resten till den som behöver det bäst. Äldre och sjuka i byn framförallt. Tänk om man tänkte så här…
Vi vill såklart skicka över mer pengar, men har inte hur mycket som helst själva att bidra med. Så häromdagen tog jag återigen fram saker som jag försökt sälja tidigare och la ut till försäljning igen. Direkt hade jag sålt av lite och fått in 500 kr. Nu ger vi det helgen och ser hur mycket vi kan få ihop, sen för vi över de pengar som kommit in. Vi vet ju att varenda öre kommer till nytta, inget försvinner i sk administrativa avgifter.
Så just i år får Musikhjälpen klara sej utan oss, vi behövs på annat håll. Som sagt; ingen kan göra allt, men alla kan göra något och vi får med egna ögon se vart vårt bidrag gått åt till, både på bilder och när vi kommer till Gambia nästa gång. Det är en härlig känsla i magen att på riktigt se att det lilla vi gör, verkligen gör skillnad.
Vill du hjälpa oss att hjälpa? Skicka ett mail till mej marlenerinda@gmail.com så tar vi detaljerna den vägen.
Har du startat någon bössa eller på annat sätt stöttat Musikhjälpen i år eller föregående år?
Igår avslöjades årets julklapp. Oftast är det något riktigt onödigt eller något man inte ens tänkt på, men i år tycker jag faktiskt att det var en himla bra grej. Å jag gissade faktiskt rätt!
I vår familj slutade vi helt med julklappar för ett par år sedan, istället är tanken att vi ska göra något tillsammans efter jul. Det gick ju sådär när pandemin härjade som värst. Men att skapa minnen tillsammans istället för att samla ännu fler prylar, känns lixom lite vettigare. Särskilt som vi ändå bara är vuxna runt granen på julafton. Vuxna som dessutom har fasta arbeten och tillräcklig ekonomi för att kunna köpa det man verkligen behöver och vill ha.
Jag trodde att det skulle kännas konstigt att inte köpa julklappar eftersom jag älskar att hitta den perfekta presenten. Men det var faktiskt en befrielse att helt släppa tanken och istället lägga allt krut på födelsedagarna.
Det här med Årets Julklapp har jag följt, men egentligen bara varit nöjd med en gång och det var för några år sedan när det var en upplevelse. Sånt gillar jag. Just det där att skapa minnen. I år gissade jag att det skulle vara samma sak, men trodde inte att Årets Julklapp kunde vara densamma flera gånger – så istället gissade jag på ett padelracket.
Men Årets Julklapp är alltså en evenemangsbiljett, typ samma sak som en upplevelse i min värld… men man var väl tvungen att kalla det nåt annat för att det inte skulle vara en repris. Å nu ”rasar” svenska folket, enligt medierna. Man menar att det är en illa vald julklapp med tanke på att pandemin ökar igen. Då tycker jag faktiskt inte att man tänkt särskilt långt…
För det första: när köpte någon egentligen årets julklapp? Hur många köpte en bakmaskin eller den där hållaren för mobiltelefoner? Jag vet ingen… Däremot vet jag att jag köpt upplevelser i present till framförallt min familj, i över 30 år. Det är ju världens bästa present! Det började med att jag gav mina föräldrar en kryssning på deras 25-åriga bröllopsdag. Å när barnen var 5-6 år gamla tyckte jag att det var dax att introducera dem till teatern, så varje år fick de en teaterbiljetter eller något liknande i julklapp och de älskade det och älskar fortfarande att se teater mm.
För det andra: Man kan ju ge bort något som händer längre fram i tiden. Pandemin härjar nu, men man kan ju ge bort en biljett till en utomhusteater i sommar. Har ni varit på teater utomhus? Om inte, har ni något att verkligen se fram emot. Vi har bland annat varit på Fredriksdalsteatern i Helsingborg, det är såååå mysigt! En evenemangsbiljett är alltså inte synonymt med att trängas inomhus med folk direkt efter jul. Man kan hitta andra lösningar väldigt enkelt. Å då har man dessutom något att se fram emot och längta efter.
Så jag vidhåller att jag tycker att Årets Julklapp är toppen! För mej är det årets present alla dagar i veckan, som jag ofta ger bort. Jag vill inte ha mer grejer och jag påstår att ingen egentligen behöver mer grejer. Mer minnen däremot, härliga minnen tillsammans med dem vi älskar – det behöver vi alla!
Så ge bort en upplevelse/evenemangsbiljett i julklapp och skapa nya minnen med din familj. Det är mycket viktigare än fler grejer.
Det känns som jag bara gnäller just nu och det gör ju knappast att jag mår bättre. Fast ibland måste man få gnälla av sej lite. Så fort vi får ett bra besked, så kommer två negativa. När ska vår otur vända?
Senaste veckan har jag haft ganska mycket tid, men absolut ingen ork. Alltså har jag inte fått särskilt mycket gjort, som jag borde ha fått. Fast när Martin rabblar upp det jag faktiskt fått gjort är det ändå en hel del – men inget syns!
Jag pratar väldigt lite i telefon, mailar hellre. Så när telefonen ringer, vilket varit väldigt sällan, är det oftast något allvarligt. Nu ringer den allt oftare… Alltså finns en rätt stor ångest när displayen börjar lysa, vad är det nu då? Ja, jag har alltid på ljudlöst, orkar inte med signalen ens. Så när telefonen börjar lysa tar jag försiktigt upp den och tittar med bävan på uppringarens namn eller nummer. Ångesten är total om det är någon annan än Martin.
Just precis nu väntar jag iofs på att telefonen ska ringa, inte min – men Martins. Å vi hoppas på goda nyheter. Det är samtalet från verkstaden och nyheter om Peppe (vår husbil) vi väntar på. Peppe blev ju kvar i Jönköping när vi var där på mässa för tre veckor sedan. Vi hoppas kunna hämta honom imorrn, men igår ringde verkstan med tråkiga nyheter. Killen som lagar Peppe har rengjort och bytt allt han kan tänka sej, tog en testtur och då började motorlampan lysa igen. Nu kan han bara byta ett par grejer till, sen är reservdelarna slut. Pga av den där komponentbristen som råder i hela världen.
Problemen just nu är att vi har vädret emot oss. Nästa vecka ska det eventuellt börja snöa och bli minusgrader. Vi har bara sommardäck på Peppe och han är heller inte rustad för vinter, så hinner vi inte fixa honom innan kylan kommer, kan dyra grejer som är knepiga att byta frysa sönder. Finns det inga reservdelar är han alltså fast i Jönköping och då kan ännu fler grejer gå sönder om det blir kallt. Vi är 30 mil bort och måste ha hem honom! Detta är enormt stressande. Så nu håller vi tummar och tår att den där killen ringer idag och säger att allt är grönt så vi kan åka dit imorrn och samtidigt passa på att ta en sista helg på ”rull”.
När man är så där stressad så man går upp i spinn funkar ingenting. Jag har som sagt en del tid just nu, men får inget gjort. Tycker jag. Jag vet inte var jag ska börja och när jag väl börjar så är det alltid något som gör att jag inte kommer hela vägen. Något uppgift fattas, något gör sönder, teknik strular eller något annat. Jag blir alltså aldrig färdig med något, och så är det för Martin också. Vad vi än ger oss på, så är det som om Murphys lag flyttat in hos oss. Den lyder ungefär: Kan något krångla så gör det de och kan inget krångla så krånglar något ändå.
Sedan innan sommaren har jag haft väldigt få uppdrag, nu däremot har det varit ganska många. Så de har ju såklart gått före mycket annat, men tagit så mycket längre tid än de brukar göra. Just för att koncentrationen är kass och distraktionerna varit många. Men jag har gjort dem!
Hemmet ser ut som… blä! Jag plockar men blir aldrig färdig. Det enda som jag faktiskt inte ligger efter med är tvätten. Och jag tränar som jag ska, annars hade allt blivit ännu värre. Men återhämtningen… den finns inte. Om vi inte kan hämta Peppe i helgen så måste vi istället byta två stolpar som håller upp entrétaket. De är helt mörkna och kommer att rasa. Vi kan alltså inte ens ta det lugnt när vi ändå tvingas vara hemma. Hör ni hur jag nästan känner mej kvävd?
Ni får ursäkta att jag gnäller så här, men jag måste få ventilera och bloggen är min ventil. Den har varit med mej i snart 17 år, i vått och torrt. Min (offentliga) dagbok där jag själv bestämmer vad jag skriver, ni bestämmer om ni läser. Efter en sån här urladdning brukar det kännas lite bättre, iaf en stund.
Jag har inte riktigt kunna skriva om vad all min stress beror på. Men ni vet en del, bla att min svärmor är allvarligt sjuk och att jag har en nära anhörig som har ett spelmissbruk mm. Men det är ju långt ifrån allt… tyvärr… En dag kanske jag kan skriva allt. Jag har ju ganska många egna sjukdomar som också trasslar till det och som blir sämre av stress… Just nu försöker jag bara trampa vatten och hålla näsan över ytan.
