Så svårt! -

Så svårt!

februari 21, 2022 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.

Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.

Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…

Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?

Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.

På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…

Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?

Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.

En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!

Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.

Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.

Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?

Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!

Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.

Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.

Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!

Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Födelsedag och 14 år

februari 7, 2022 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Förra veckan firade vi. Först fyllde jag år och sen hade vi vår 14-årsdag. 14 år kanske inte låter så mycket för er som varit ihop sedan 1800-talet, men är man på andra svängen så är det rätt bra jobbat ändå tycker jag 🙂

52, så gammal (eller ung) är jag numera. En helt ok ålder om ni frågar mej. Man har hunnit en del, har en massa erfarenheter, struntar rätt mycket i vad andra tycker och har friheten att göra lite som man vill. Visst har tyngdlagen flyttat ner hudkostymen en bit och där finns både rynkor och gråa hår, men detta stör mej faktiskt inte alls.

Rynkor tycker jag är fint och tyder på att man varit med ett tag och kanske är lite klokare. De gråa stråna är rätt coola och jag önskar bara att de skulle ta över skallen lite snabbare. Just nu ligger det som silvertrådar över mitt mörka hår, vilket faktiskt är ganska läckert faktiskt. Så jag klagar inte. Det enda jag skulle vilja göra något åt är några pigmentsfläckar på kinderna, så det kanske jag gör 🙂

Men jag är faktiskt både i bättre form nu än när jag var 25 och starkare. Jag kunde iaf inte hoppa jämfotahopp för några år sedan. Men det kan jag nu!

Min födelsedag firades inte något särskilt, det är inte så komplicerat längre. Däremot firade vi vår 14-årsdag med skaldjur och gott vin. Att vi har hängt ihop så länge är ett mirakel, eller inte att vi håller ihop – utan att vi blev ihop. Vi är en rätt otippad kombination och träffades på ett väldigt udda ställe; nämligen på Viktväktarna.

Martin hade gått ner 60 kg och börjat jobba där, jag höll på med min viktresa och började hjälpa till vi vågen. Detta var i början av 2001 och det var inte mer än som kollegor vi såg varandra. I 7 år! Sen tog det två veckor innan han flyttade in hos mej och killarna. Ganska modigt om ni frågar mej, jag hade lagt benen på ryggen direkt om jag varit honom 😀

Martin är lång, lugn, tålmodig, eftertänksam, lättrörd och gentleman ut i fingerspetsarna. Jag är totala motsatsen… Det enda vi har gemensamt är våra värderingar och äventyrslusten. Trots olikheterna har vi så otroligt roligt tillsammans. De här 14 åren har gått så himla snabbt!

Jag träffade barnen pappa när jag var 14, vi skilde oss när jag var 28. Sen var jag ensam i 10 år och har sedan 2008 haft Martin vid min sida. Min längsta relation, förutom till mina föräldrar, barn, släkt och några få vänner alltså. Som det känns nu så kommer vi att vara tillsammans tills vi dör, men man vet ju aldrig vad som händer på vägen…

Det är annorlunda att träffa en ny parter när man är lite äldre. Som ung har man inte alls lika många krav som när man är äldre. Att någon ska lyckas kryssa i alla boxar är rätt otroligt och när det händer så är det lixom bara att köra. Så det gjorde vi!

En kul vecka alltså, nu blir det lugnare 🙂

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Livet rullar på…

februari 1, 2022 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Ni som hängt med ett tag vet att 2021 var ett turbulent år med många tråkiga händelser och mycket stress. En del saker har lugnat ner sej, vi slapp iaf börja 2022 med IVA…

För precis ett år sedan checkade båda mina föräldrar in i coronasviten på Huddinge Sjukhus. Först mamma och efter ett par dagar även min pappa. Det skulle bli tre veckor av oro, ovisshet och en oerhörd stress. Bägge klarade sej otroligt nog, men lider än idag av sviterna.

Sen fortsatte det med tråkigheter och kulminerade med att svärmor fick en stroke som förändrade livet för oss alla. Idag behöver hon hjälp med allt och bor numera på ett äldreboende. När vi gick in i 2022 var det alltså med ett splittrat föräldrapar, där den ena numera har blivit ensam och den andra bor på ett hem, och ett annat föräldrapar som inte orkar alls lika mycket som i början på förra året.

Vi flydde till solen ett par veckor direkt efter nyår, det var ett väldigt bra beslut. Det var sååå skönt att komma iväg, få sol och värme och långa dagar med solljus. Det var inte semester, vi jobbade ungefär som vanligt – men det var ändå väldigt skönt. När vi kom hem mådde jag bra och var piggare än på länge. Tyvärr höll det inte i sej så länge, mycket berodde det nog på att en gammal vän dog i corona några dagar efter att vi kom hem. Jag har fortfarande svårt att förstå att han är borta.

Men livet för oss andra rullar på… det har varit lite lugnare med vår ”nära” och trasslet med h*ns ekonomi mm. Inte lugnt, men lugnare. Bostaden är såld, sms-lånen är avbetalade och h*n är spärrad det där går att spärra. Tyvärr tycker inte alla låneföretag att det ska vara enkelt, vissa vill inte spärra för framtida ansökningar om lån förrän man är kund. Man måste alltså ta ett lån för att kunna spärras! Hur sjukt är inte det? Jag hoppas ändå att det värsta är över nu, det har varit ett helvete. Tror bara att den som haft en missbrukare i sin närhet kan förstå.

Jag har ett helt gäng läkarundersökningar mm som jag borde beställa tid till, men det har lixom inte blivit av. Nu måste jag ta tag i det! Jag ser knappt något och måste ha nya glasögon, något som jag avskyr. Det är så jäkla svårt att välja nya bågar! Jag har slarvat med besöken ang den cancerrisk jag har och inte varit på kontrollerna som jag borde. Jag MÅSTE fixa tid för kroppscanning och fotografering av hela min hud. Detta ska göras varje år, nu var det två år sedan… och jag måste kolla vart kallelsen till mammografin tagit vägen, den borde redan kommit. Och jag MÅSTE fixa tid till tandläkaren, på minst två ställen har fyllningar släppt eller om jag bitit sönder tänderna… jag går på tandläkarhögskolan och då måste man ha gott om tid – det har jag av förklarliga skäl inte haft.

Jag har velat vara vaccinerad med tre doser innan jag göra alla de här besöken. Det är jag nu, så det finns inget att skylla på längre. Så det är väl bara att göra antar jag…

Just det ja, lilla bilen måste fixas också. Vi fick en liten skada i september, som vi inte anmälde förrän förra veckan. Den ska besiktas och fixas så snabbt det går och sen ska bilen göras ordning för försäljning. Vi använder den knappt och kommer att dela bil med svärfar i fortsättningen, eftersom han inte heller använder sin bil särskilt mycket. Så hans bil ska stå hos oss, vi bor typ 2 minuter ifrån varandra, så han slipper betala för parkering.

Det är lite som ska fixas alltså… det är väl bara att börja… frågan är bara vilken av alla punkter jag ska börja med? Blä!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Människor som lämnar avtryck

januari 18, 2022 Marlene Kommentarer 12 kommentarer

Igår var en konstig och väldigt sorglig dag. Jag har haft förmånen att känna flera väldigt speciella personer, som lämnat avtryck för resten av mitt liv. Flera av dem lever inte idag, igår blev världen återigen lite fattigare.

Den första person som verkligen satte beständiga avtryck i mitt liv var exets farmor. En klok och ödmjuk kvinna som alla kallade just Farmor, inte bara barnbarnen alltså utan alla! Det kan ha varit på grund av, eller tack vare, henne som jag klev in i politiken senare.

Under min tid i Gambia träffade jag nästa läromästare. Fina Linda som lärde mej allt om ödmjukhet och att man alltid ska ge om man kan. Att det man gör alltid kommer tillbaka, på ett eller annat sätt. Å det har jag tagit med mej och försökt att leva efter sedan dess. Linda lever tack o lov fortfarande och fortsätter att sprida klokheter.

En annan viktig person som lärde mej enormt mycket var E som blev en mycket nära vän under några korta år, innan hon dog alldeles för tidigt. E var helt blind, men såg allt, kan man kanske säga. Hon lärde mej att man klarar väldigt mycket mer än man tror och att någon alltid har det värre.

En person som berört många många och varit en vän till hela familjen så länge jag kan komma ihåg är Tomten eller Peter som han egentligen heter. Peter lämnade oss igår och hela Tumba är i sorg.

Peter var allas bästa vän. Han såg och hörde alla och fanns alltid där med sin stora varma famn. Alla kände honom och alla har goda minnen av honom. Ingen kan säga ett enda ont ord om honom. Tänk att vara så älskad. Jag kan inte förstå att han är borta.

En annan person som lämnat avtryck, men som jag aldrig träffat, är Björn Natthiko Lindeblad. Hans livshistoria som fd företagspamp och senare munk var så otroligt fascinerande. Hans bok lärde mej massor! Även han lämnade oss igår.

Vi har sorg här hemma idag. Covid har tagit ännu en vän ifrån oss. Vår fina Tomte. Jag vet inte hur många vi förlorat i sjukdomen nu, men det är alldeles för många.

Folk säger ofta ”Beklagar sorgen” men sorgen ska inte beklagas, den är ju ett bevis på att en person varit älskad och haft betydelse i ens liv. Beklaga hellre förlusten och saknaden, som aldrig helt kommer att försvinna.

Jag kan inte förstå att jag inte kommer få träffa vare sej E eller Tomten mer, och det gör mej så ledsen. Jag känner mej som en 3-åring som bara vill ligga på marken och sparka och slå och skrika ”det är inte rättvist”!

Jag är 52 år. E var 43 när hon dog, Tomten var 64. Vi måste leva medan vi kan!!! Vi kan inte skjuta upp det vi drömmer om och verkligen vill göra, till pensionen eller bättre tider. Vi kanske inte ens lever så länge.

Återigen har jag sagt till Martin att vi måste stuva om i vårt liv. Vi uppfyllde drömmen om husbil, nu måste vi fixa resten. Inte efter pensionen – utan nu!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Dax att sammanfatta 2021

december 31, 2021 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Ojojoj… årets sista dag… hur i hela friden ska man sammanfatta 2021 på ett begripligt sätt? Enkelt kan man säga att våren var en enda lång väntan på vaccin. Vi köpte lycka för pengarna i början på sommaren, när vi tog beslutet att bli husbilsägare. Å heeeela året har kryddats med en jäkla massa skit och sjukdomar.

2021 började med att beskedet om vaccin kom och direkt i januari fick de äldre den första dosen. Vi var i riskgrupp och såg fram emot att snart få vaccinet i armen. Så blev det inte… helt plötsligt var vi nämligen inte i riskgrupp längre, trots att vi båda har kroniska sjukdomar och min läkare särskilt varnade mej för att bli smittad. Inte förrän i maj skulle vi få den efterlängtade första injektionen.

I slutet av januari åkte äldste sonen på corona och sen även min mamma som blev väldigt sjuk och inlagd på sjukhus. Som om inte det var tillräckligt, blev även min pappa smittad, såklart, och snart var även han inlagd. Att ha en förälder inlagd utan att man får besöka är krångligt nog, att ha bägge inlagda var totalt kaos. Det var dagligt kontakt med läkare, som lät mer än bekymrade, vi befarade det värsta, då min mamma var väldigt dålig. Det skulle ta många veckor, men bägge kom otroligt nog hem igen – tyvärr inte i samma skick som innan. De blir nog aldrig helt friska mer.

Våren tuffade på och i maj satt äntligen första dosen i armen, då började vi fundera lite på sommaren. Vi har bekanta som gått bort i covid och såg hur sjuka mina föräldrar blev. Livet kan ta slut snabbare än man tänkt… kanske borde vi ändå göra slag i saken och förverkliga vår dröm? Var det kanske dax? Japp, det var det! 21 maj klev vi in i den husbil som skulle bli vår och 29 Juni hämtade vi hem honom. Peppe hade kommit in i vårt liv! Och då hade jag även fått min andra dos och vågade börja leva lite mer.

Premiärturen gick redan samma vecka, första natten tillbringades vid Skoklosters slott. Med utsikt över slottet och vattnet och med en vacker solnedgång döpte vi Peppe i bubbel och hade en fantastisk första helg som nyblivna husbilsägare. Livet med husbil var precis så härligt som vi trott och vi var ute ”på rull” så mycket vi bara kunde från första veckan.

Innan vi tog den stora sommarturen, testade vi att jobba i bilen och det gick alldeles utmärkt så turerna blev längre och längre. Semestern tillbringades på Öland och i Småland, under 21 dagar åkte vi runt och tittade på allt vi hann med och älskade det. Sorgen var rätt stor när vi styrde kosan hemåt igen för att Martin var tvungen att jobba hemma ett tag. Höjdpunkterna på sommaräventyret var dagarna i Kalmar, Byxelkrok på Öland, Guldvaskningen i Ädelfors och när vi cyklade på Visingsö. Det har jag drömt om så länge och nu blev det äntligen av.

I början av sommaren drabbades min svärmor av en stroke, men hämtade sej snabbt nästan helt och hållet. I september fick hon en till och den gick inte alls lika bra. Vi ställdes igen inför faktum att det kunde ta slut när som helst, det var bara ett halvår sedan sist – men då var det min mamma. Även den här gången vände det otroligt nog, men inte tillräckligt mycket för att hon ska få komma hem mer. Idag är min svärmor på ett äldreboende, hon kan inte prata, inte äta själv, inte ens vända sej själv. Hon lever min värsta mardröm och jag lider så med henne. Just idag firar mina svärföräldrar Guldbröllop, de har inte varit ifrån varandra på drygt 40 år innan detta hände. Som sagt: man vet inte vad som händer så det gäller att ta vara på livet när man har det.

I september åkte vi till Nyköping några dagar, vi jobbade från bilen och på helgen upptäckte vi Stendörren. Helt fantastiskt! Tyvärr började Peppe låta illa och när vi kom hem fick han läggas in på verkstad. Man fixade till honom, trodde vi, och några veckor senare åkte vi på Mässa i Jönköping. Där dog han. Vi fick tillkalla bärgare som körde Peppe till en ny verkstad och vi fick ta tåget hem. Verkstäderna i Småland är verkligen bäst! Vi hade tankat skitig diesel och hela systemet från tank till motor var igenkläggat. Två veckor senare och bara ett par dagar innan första snön trillade ner, kunde vi hämta honom och på vägen tog vi en sista campinghelg och upptäckte Vadstena. Vi hann hem innan det blev halt, men nu har Peppe pyjamas och sover tills det blir varmt igen.

Oktober till december var det fullt upp! Sverige släppte många av restriktionerna och vi fick massor att göra. Det var teaterpremiärer, event, mingel, fest och julbord. Massor med julbord! Allt fotades och filmades även till vår nya Youtube-kanal som Martin startade när vi köpte Peppe. Ni får gärna kolla efter länkarna här i texten och kolla filmerna från olika äventyr. Kanalen heter såklart ”Jikitas på äventyr” och vi blir väldigt glada om ni vill prenumerera och följa oss. Det hjälper oss väldigt mycket!

Under 2020 renoverade vi massor. 2021 började med att vi lät vår målare fixa taket i hallen, som var skadat. Jag målade om mitt träningsrum och fräschade upp alla lister i hela huset när jag ändå hade penseln i handen. Vi förintade trädgården på framsidan, för att bygga parkering till Peppe och byggde trädäck på baksidan. Röjningen inomhus har fortsatt, vi hann även ha en loppis hemma och stå på en arrangerad, så en hel del utrensat har vi lyckats sälja av. Grejerna minskar och ett liv helt och hållet i husbil kommer allt närmare 🙂

Under hela året har det hänt saker som jag bara antytt, men som styrt det mesta och varit riktigt tungt. Jag har berättat lite om vår ”nära” som håller på att sabba sitt liv och därmed även vårt. Stora summor pengar har försvunnit på olika sätt, så pass att h*n fått sälja sin lägenhet och numera är bostadslös. Vi har alla mått och mår väldigt dåligt av detta, men mer än så kan jag inte berätta.

Peppe har varit vår räddning! Hade vi inte köpt honom hade vi faktiskt inte haft något att glädjas åt alls under året. Då hade allt bara varit sjukdom, död, frustration och trassel. Nu har vi ändå kunnat fly vardagen lite då och då och sommaren var helt fantastisk, trots att skiten runt oss hela tiden fanns där.

2022 då? Vad förväntar jag mej? Vår resa till Bali blev inställd, men året börjar ändå med sol. Vi flyttar nämligen hemmakontoret till Gran Canaria ett par veckor. Vi ska alltså inte ha semester, utan ska jobba. Det är med lite oro som vi åker, men jag måste få värme. Jag har levt på värktabletter senaste månaden och måste få vila kroppen från värk. Vi kommer vara lika försiktiga som hemma, om inte mer. Vi har suttit i corontän hemma i snart två veckor och kommer att göra detsamma när vi kommer hem.

Sen är planen att ta Peppe runt i Skåne i april och upp till Norrland i sommar. Vi hoppas såklart att det ska bli barmark och varmt redan i februari helst, så vi kan åka ut så fort det bara går – men rimligt är väl att tro att det blir i slutet av mars som tidigast. Sen kommer vi nog bara hem om vi måste…

Vi ska bara renovera en enda grej och det är taket till entrén som håller på att rasa och kanske rasar av snön när vi är borta. I övrigt är allt fixat nu som måste fixas och som vi planerat sedan länge. Jag hoppas kunna sälja av ännu mer saker, det står ytterligare 6 fulla flyttkartonger med grejer färdiga för loppis. Än finns en hel del kvar, men lite i taget så…

Vikten och hälsa då? Inte bra alls… jag har inte kunnat styra min tid som jag velat och har inte haft tid att fokuserat på det jag velat. Vi har inte hunnit med lika många promenader och stressen har varit omänsklig. En del av det jag gick ner 2020 har jag gått upp, men nu är det på väg bort igen. Jag är otroligt känslig för stress och går upp i vikt direkt. Jag gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra just nu. Men jag mår inte bra, så enkelt är det.

Jag trodde inte att 2021 kunde bli värre än 2020, men det kunde det. Nu hoppas jag verkligen inte att 2022 blir ännu sämre… det klarar jag inte. Hösten var precis på gränsen av vad jag orkade med, jag trodde på riktigt att jag skulle gå under av stressen. Det får inte upprepas! Det går bara inte!

Med detta önskar jag er ett gott slut på 2021 och ett riktigt härligt 2022. Nu måste allt bli bättre!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Ett väldigt lugnt julfirande

december 25, 2021 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Julafton börjar alltid med en långpromenad, i tomteluvor såklart 🙂

Det har hänt mycket tråkigt under året och även julafton började rätt tråkigt. Vi valde att ha julfirandet hemma hos oss av flera olika anledningar, men främst för att det skulle bli enklast för alla.

Själva julafton har tappat sin glans en hel del sedan barnen blev stora och det inte kommit in några nya barn i firandet. Det är ju lixom barnens högtid. För oss har det gått så långt att julbordet minimerats och julklapparna numera är bortprioriterade. Vi träffas, äter gott och umgås några timmar – thats it.

I år delade vi upp julbordet, var och en fick bidra med utvalda delar. Vi dukade upp med kräftor, räkor, ägghalvor, såser, gröt och lite annat smått och gott. Mina föräldrar bidrog med Janssons och julskinka, yngste sonen och hans sambo fixade västerbottenostpaj med tillbehör. Det blev alltså ett skaldjursbord med julbordsfeeling, något som alla var väldigt nöjda med. Julafton och kräftskiva på en och samma gång lixom 🙂

Vi är inte så traditionella av oss och har mer och mer styrt om till vad vi faktiskt gillar, oavsett högtid. På midsommar har vi tex ätit sushi. Å tänker man efter så äter man ju köttbullar året runt, varför ha det just på julafton? Så vi började fundera på vad vi faktiskt inte äter annars och verkligen tycker är gott, å då blev resultatet detta. Jag vet ganska många som tagit bort allt i julmatsväg, men vi har iaf behållit ett par saker.

Vid 16 drog sonen med sambo iväg till hennes mamma och tog med sej min svärfar som skulle till svärmor på vårdboendet. Mina föräldrar åkte en stund senare och kvar var bara stora sonen som vi skulle kolla klart en serie med. Ett par timmar senare åkte även han till sitt och vi var ensamma. Vardagsrummet var röjt, diskmaskinen fylld, allt var hyfsat lugnt så vi sträckkollade En Kunglig Affär, så jäkla intressant och upprörande!

Vi tänkte städa bort hela julen när vi ändå höll på, men den får stanna ett par dagar till. Jag hade tänkt låta julpyntet vara kvar ända till trettonhelgen, men det händer saker nästa helg som gör att den måste städas bort tidigare. Vad får ni veta då 🙂

Vi summerar ett väldigt lugnt julfirande, även om just julafton både började och slutade lite ”skakigt”. Kan inte säga mer än så. Nu räknar vi ner 2021 och ser fram emot 2022 som vi hoppas ska vara fritt från sjukdom och dramatik. Man kan ju alltid hoppas…

Hoppas ni hade ett fint julfirande och njöt av dagen.

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

1 mot Sverige

december 21, 2021 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Nu har vi öppnat hemmakontoret helt igen och återigen klivit in i vår corontänbubbla. Men innan vi gjorde det var vi på en sista grej, vi var med på inspelningen av säsongsavslutningen av ”1 mot Sverige”.

Efter att restriktionerna släpptes i slutet av september har vi haft fullt upp. Nu när smittan ökar igen i Sverige, väljer vi att återigen stänga in oss i några veckor. Nu är det inte en enda bokad grej förrän 18/1, då Formex går av stapeln. Fast det händer faktiskt en grej innan dess, men det kommer jag att avslöja när det är på g…

Innan vi stängde in oss blev det en helkväll på SVT. Vi går en del på olika tv-inspelningar. Det började som en kul grej när killarna var mindre och jag var pank. Tv-inspelningar är gratis och oftast himla kul, och en kompis jobbar som Studioman – så det var även ett tillfälle att träffa honom. Den här gången hade äldste sonen bokat in oss till inspelningen av ”1 mot Sverige” som vi såklart tittat på under hösten.

Babben och jag känner till varandra, men inte mer än så. Däremot har flera bekanta suttit som experter, frågan var vilka som skulle sitta där den här kvällen…

Vi fiskade upp sonen och åkte in till stan. Vi skulle vara i studion 18.30, men hade missuppfattat tiden och kom en timme för tidigt. Eftersom vi tänkte äta innan, så var det ingen större fara att komma tidigt, tvärtom faktiskt. Vi hittade en parkering nära SVT och gick iväg för att hitta pizzerian vi sett skulle ligga i närheten. Sista pizzan på länge antar jag… nu ska vi ta hand om oss lite bättre igen.

Efter maten gick vi tillbaka till TV-huset, där man börjat duka upp med dricka och muffins. Där stod någon och tog en selfie… hmmm… henne känner jag igen… jamen! Det var ju Lina Hedlund (Alcazar), kul kul! Vi hann inte prata just då eftersom vakten hämtade henne och hon stod mitt i svängdörren när vi såg varandra. Men ropade att vi skulle ses där nere.

För att komma in i studion måste man först visa upp covidbevis och sen gå igenom säkerhetskontrollen. Ibland kollas även tempen, men inte när vi var där. Efter det slussas man in och ner för trapporna där alla olika tv-studiorna ligger. För er som inte varit inne på SVT kan jag berätta att det är väldigt högt i tak, kanske 20 meter om inte mer. Det ligger flera stora studios på rad, vi skulle vara i den längst till vänster. Redan utanför hade man riggat olika uppdrag som den tävlande skulle gissa utgången på. Ni kanske såg när bågskytten skulle skjuta ner julkulorna?

Vi fick våra platser, längst fram, trots att jag missat klädkoden som var mörk för dagen och jag hade rosa. Det brukar vara tvärtom, så jag hade klätt mej som jag brukar. Det är alltid ”förbjudet” med mönstrade kläder eftersom det flimrar på tv. Men färg vill man alltid ha, förutom den här gången. Jaja, jag fick komma in ändå 🙂

Å nu kunde jag även hälsa på Lina och få en kram, (förlåt studiokvinna Pernilla, vi var faktiskt tvungna fast man inte fick). Linas kompanjon för kvällen var Dragomir Mrsic, som jag haft kontakt med på instagram efter en recension jag gjorde av hans fina bok (ska blogga om den inom kort). Nu fick vi hälsa och han tackade återigen för en fin recension, så härligt att få göra någon glad! Så roligt att ses, det blir nog fler gånger.

Sen började sändningen och då visar det sej att kvällens tävlande är någon som vi också är bekant med. Det är nämligen sonens lärare från gymnasiet som står där! Kul kul, men tyvärr gick det inte jättebra för honom. På en timme var allt över och vi tog oss försiktigt hem på glashala vägar.

Jag kan verkligen rekommendera att sitta med som publik vid en tv-inspelning. Det är alltså oftast gratis och himla kul. Och intressant att se hur det går till bakom kulisserna också såklart. Berätta gärna om du varit med någon gång, vi kanske har varit där samtidigt 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 51 – julvecka

december 19, 2021 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Har ni någon julkänsla än? Det har faktiskt jag, vi har ju firat jul i en dryg månad redan. Åtta julbord blev det 😛 Ni kan läsa våra recensioner HÄR.

Jag var tidigare en riktig julnörd, men numera känns det lite som nästan vilken dag som helst fktiskt. Vi har inte längre några julklappar, firar bara några timmar på eftermiddagen och sen är allt som vanligt igen. Fast i år har vi faktiskt julpyntat lite, nu när vi ändå ska vara hemma även i januari då vår resa blev inställd. I år samlas vi dessutom hemma hos oss på julafton. Vi brukar vara hos mina föräldrar, men är hos oss i år för att det ska vara enklare för min svärfar att få sällskap.

Nu när vi ska försöka ta oss tillbaka till ett mer hälsosamt liv, blir inte matsedlarna särskilt avancerade. Det är mest vanlig mat som vi bjuder på, mest sånt som går att ha i matlådan. För nu planerar vi för livet efter nyår! Redan på tisdag går vi mot ljusare tider och snart är man hellre ute, än står i köket och fixar mat. Så vi passar på att fylla frysen. Tips finns HÄR.

Här är veckans meny:

Måndag: One-pot-pasta (56-63 PP för hela grytan)

Tisdag: Pasta med tonfisksås (5-9 PP för hela grytan, plus pasta)

Onsdag: Kyckling med apelsin- och rosmarinsås (16-24 PP för hela grytan, plus pasta)

Torsdag: Gratinerade kassler (16 PP för allt, plus ris)

Fredag: Enkel Janssons Frestelse (34 PP för hela formen)

Lördag: Julmuststek (40 PP för hela steken)

Söndag: Gratinerade saffransräkor (4-22 PP för hela gratängen, plus ris)

Adventsbonus: Yoghurtmousse med pepparkakssmul ( 0-2 PP för all mousse)

Både jul och nyår står alltså för dörren, det blir lite annorlunda i år igen – men kan ju bli bra ändå. Det är nu man återigen har chans att ändra sina traditioner, ta bort det man inte gillar och lägga till något nytt.

Vi gjorde det för flera år sedan och jag måste säga att numera är verkligen julhelgen till för avkoppling och mys. Som det ska vara. Vårt julbord är väldigt litet och består bara av några få saker som tex skinka, ugnsomelett, köttbullar och någon sill – thats it! Här finns förslag om ni behöver, vad man mer kan ställa på julbordet mm. I år funderar vi på att bojkotta allt och servera skaldjur på julbordet. Så får det nog bli!

Ge er en riktigt fin jul! Nu kör vi sluttampen på 2021 och ser fram emot ett nytt och fräscht år. 2022 måste bli bättre!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ingen kan göra allt – men…

december 17, 2021 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

… alla kan göra något. Brukar man säga och det hörs väldigt ofta just nu när Musikhjälpen är igång. Jag älskar Musikhjälpen! Det är så mysigt att ha på i bakgrunden medan jag tränar eller jobbar. Tycker inte ni det?

När man lyssnar på alla projekt och bössor som startas med Musikhjälpen blir man alldeles varm i hjärtat. Jag har också haft några bössor igång genom åren, men de har inte gett särskilt mycket. Men alla bäckar små heter det ju också.

Just i år kommer jag inte att bidra med något, detta pga att vår by i Gambia får all hjälp just nu. I Gambia lever man på turismen och den uteblir även i år pga pandemin. Det är väldigt svårt för alla som bor där, det finns ju inga jobb. Å har man inget jobb blir det inga pengar och då kan man inte ställa mat på bordet.

Här om veckan hörde vår vän Smile av sej och berättade att deras hus höll på att rasa. Jag fick bilder på väggar med stora sprickor och såg tydligt att man kanske klarar sej just nu när vädret är ok, men när regnet och regnsäsongen kör igång så kommer väggarna att rasa. Det måste repareras NU! Så vi körde igång en snabb insamling bland våra vänner på Facebook och kunde föra över 1000 kr efter bara någon dag. Några dagar senare fick vi nya bilder där väggarna lagats med ny sten och nu puts för att hålla ihop allt.

1000 kr räcker rätt långt, men är inte tillräckligt. Det behövs minst lika mycket till om de ska kunna fylla på matförråden lite. Summan brukar räcka till 50 kg ris, 20 liter olja och 20 kg lök och det i sin tur räcker till mat för hela familjens ungefär 10 personer i 2-3 månader. I Gambia gör man dessutom så att man ser till att den egna familjen har det den behöver, sen ger man resten till den som behöver det bäst. Äldre och sjuka i byn framförallt. Tänk om man tänkte så här…

Vi vill såklart skicka över mer pengar, men har inte hur mycket som helst själva att bidra med. Så häromdagen tog jag återigen fram saker som jag försökt sälja tidigare och la ut till försäljning igen. Direkt hade jag sålt av lite och fått in 500 kr. Nu ger vi det helgen och ser hur mycket vi kan få ihop, sen för vi över de pengar som kommit in. Vi vet ju att varenda öre kommer till nytta, inget försvinner i sk administrativa avgifter.

Så just i år får Musikhjälpen klara sej utan oss, vi behövs på annat håll. Som sagt; ingen kan göra allt, men alla kan göra något och vi får med egna ögon se vart vårt bidrag gått åt till, både på bilder och när vi kommer till Gambia nästa gång. Det är en härlig känsla i magen att på riktigt se att det lilla vi gör, verkligen gör skillnad.

Vill du hjälpa oss att hjälpa? Skicka ett mail till mej marlenerinda@gmail.com så tar vi detaljerna den vägen.

Har du startat någon bössa eller på annat sätt stöttat Musikhjälpen i år eller föregående år?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Årets julklapp

november 18, 2021 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Igår avslöjades årets julklapp. Oftast är det något riktigt onödigt eller något man inte ens tänkt på, men i år tycker jag faktiskt att det var en himla bra grej. Å jag gissade faktiskt rätt!

I vår familj slutade vi helt med julklappar för ett par år sedan, istället är tanken att vi ska göra något tillsammans efter jul. Det gick ju sådär när pandemin härjade som värst. Men att skapa minnen tillsammans istället för att samla ännu fler prylar, känns lixom lite vettigare. Särskilt som vi ändå bara är vuxna runt granen på julafton. Vuxna som dessutom har fasta arbeten och tillräcklig ekonomi för att kunna köpa det man verkligen behöver och vill ha.

Jag trodde att det skulle kännas konstigt att inte köpa julklappar eftersom jag älskar att hitta den perfekta presenten. Men det var faktiskt en befrielse att helt släppa tanken och istället lägga allt krut på födelsedagarna.

Det här med Årets Julklapp har jag följt, men egentligen bara varit nöjd med en gång och det var för några år sedan när det var en upplevelse. Sånt gillar jag. Just det där att skapa minnen. I år gissade jag att det skulle vara samma sak, men trodde inte att Årets Julklapp kunde vara densamma flera gånger – så istället gissade jag på ett padelracket.

Men Årets Julklapp är alltså en evenemangsbiljett, typ samma sak som en upplevelse i min värld… men man var väl tvungen att kalla det nåt annat för att det inte skulle vara en repris. Å nu ”rasar” svenska folket, enligt medierna. Man menar att det är en illa vald julklapp med tanke på att pandemin ökar igen. Då tycker jag faktiskt inte att man tänkt särskilt långt…

För det första: när köpte någon egentligen årets julklapp? Hur många köpte en bakmaskin eller den där hållaren för mobiltelefoner? Jag vet ingen… Däremot vet jag att jag köpt upplevelser i present till framförallt min familj, i över 30 år. Det är ju världens bästa present! Det började med att jag gav mina föräldrar en kryssning på deras 25-åriga bröllopsdag. Å när barnen var 5-6 år gamla tyckte jag att det var dax att introducera dem till teatern, så varje år fick de en teaterbiljetter eller något liknande i julklapp och de älskade det och älskar fortfarande att se teater mm.

För det andra: Man kan ju ge bort något som händer längre fram i tiden. Pandemin härjar nu, men man kan ju ge bort en biljett till en utomhusteater i sommar. Har ni varit på teater utomhus? Om inte, har ni något att verkligen se fram emot. Vi har bland annat varit på Fredriksdalsteatern i Helsingborg, det är såååå mysigt! En evenemangsbiljett är alltså inte synonymt med att trängas inomhus med folk direkt efter jul. Man kan hitta andra lösningar väldigt enkelt. Å då har man dessutom något att se fram emot och längta efter.

Så jag vidhåller att jag tycker att Årets Julklapp är toppen! För mej är det årets present alla dagar i veckan, som jag ofta ger bort. Jag vill inte ha mer grejer och jag påstår att ingen egentligen behöver mer grejer. Mer minnen däremot, härliga minnen tillsammans med dem vi älskar – det behöver vi alla!

Så ge bort en upplevelse/evenemangsbiljett i julklapp och skapa nya minnen med din familj. Det är mycket viktigare än fler grejer.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag får inget gjort!

november 4, 2021 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Det känns som jag bara gnäller just nu och det gör ju knappast att jag mår bättre. Fast ibland måste man få gnälla av sej lite. Så fort vi får ett bra besked, så kommer två negativa. När ska vår otur vända?

Senaste veckan har jag haft ganska mycket tid, men absolut ingen ork. Alltså har jag inte fått särskilt mycket gjort, som jag borde ha fått. Fast när Martin rabblar upp det jag faktiskt fått gjort är det ändå en hel del – men inget syns!

Jag pratar väldigt lite i telefon, mailar hellre. Så när telefonen ringer, vilket varit väldigt sällan, är det oftast något allvarligt. Nu ringer den allt oftare… Alltså finns en rätt stor ångest när displayen börjar lysa, vad är det nu då? Ja, jag har alltid på ljudlöst, orkar inte med signalen ens. Så när telefonen börjar lysa tar jag försiktigt upp den och tittar med bävan på uppringarens namn eller nummer. Ångesten är total om det är någon annan än Martin.

Just precis nu väntar jag iofs på att telefonen ska ringa, inte min – men Martins. Å vi hoppas på goda nyheter. Det är samtalet från verkstaden och nyheter om Peppe (vår husbil) vi väntar på. Peppe blev ju kvar i Jönköping när vi var där på mässa för tre veckor sedan. Vi hoppas kunna hämta honom imorrn, men igår ringde verkstan med tråkiga nyheter. Killen som lagar Peppe har rengjort och bytt allt han kan tänka sej, tog en testtur och då började motorlampan lysa igen. Nu kan han bara byta ett par grejer till, sen är reservdelarna slut. Pga av den där komponentbristen som råder i hela världen.

Problemen just nu är att vi har vädret emot oss. Nästa vecka ska det eventuellt börja snöa och bli minusgrader. Vi har bara sommardäck på Peppe och han är heller inte rustad för vinter, så hinner vi inte fixa honom innan kylan kommer, kan dyra grejer som är knepiga att byta frysa sönder. Finns det inga reservdelar är han alltså fast i Jönköping och då kan ännu fler grejer gå sönder om det blir kallt. Vi är 30 mil bort och måste ha hem honom! Detta är enormt stressande. Så nu håller vi tummar och tår att den där killen ringer idag och säger att allt är grönt så vi kan åka dit imorrn och samtidigt passa på att ta en sista helg på ”rull”.

När man är så där stressad så man går upp i spinn funkar ingenting. Jag har som sagt en del tid just nu, men får inget gjort. Tycker jag. Jag vet inte var jag ska börja och när jag väl börjar så är det alltid något som gör att jag inte kommer hela vägen. Något uppgift fattas, något gör sönder, teknik strular eller något annat. Jag blir alltså aldrig färdig med något, och så är det för Martin också. Vad vi än ger oss på, så är det som om Murphys lag flyttat in hos oss. Den lyder ungefär: Kan något krångla så gör det de och kan inget krångla så krånglar något ändå.

Sedan innan sommaren har jag haft väldigt få uppdrag, nu däremot har det varit ganska många. Så de har ju såklart gått före mycket annat, men tagit så mycket längre tid än de brukar göra. Just för att koncentrationen är kass och distraktionerna varit många. Men jag har gjort dem!

Hemmet ser ut som… blä! Jag plockar men blir aldrig färdig. Det enda som jag faktiskt inte ligger efter med är tvätten. Och jag tränar som jag ska, annars hade allt blivit ännu värre. Men återhämtningen… den finns inte. Om vi inte kan hämta Peppe i helgen så måste vi istället byta två stolpar som håller upp entrétaket. De är helt mörkna och kommer att rasa. Vi kan alltså inte ens ta det lugnt när vi ändå tvingas vara hemma. Hör ni hur jag nästan känner mej kvävd?

Ni får ursäkta att jag gnäller så här, men jag måste få ventilera och bloggen är min ventil. Den har varit med mej i snart 17 år, i vått och torrt. Min (offentliga) dagbok där jag själv bestämmer vad jag skriver, ni bestämmer om ni läser. Efter en sån här urladdning brukar det kännas lite bättre, iaf en stund.

Jag har inte riktigt kunna skriva om vad all min stress beror på. Men ni vet en del, bla att min svärmor är allvarligt sjuk och att jag har en nära anhörig som har ett spelmissbruk mm. Men det är ju långt ifrån allt… tyvärr… En dag kanske jag kan skriva allt. Jag har ju ganska många egna sjukdomar som också trasslar till det och som blir sämre av stress… Just nu försöker jag bara trampa vatten och hålla näsan över ytan.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Våra tips till nybörjare i husbil

oktober 7, 2021 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Nu har vi haft vår husbil Peppe i drygt 3 månader och tycker att vi varit ute så pass mycket att vi kan ge våra bästa tips för nybörjare. Vi har ju alla misstag ganska färska i skallen lixom 🙂

Vi har haft en fantastisk sommar med vår Peppe. Han är en Weinsberg CaraCompact, Edition: Pepper från 2018 och alldeles perfekt för oss. Liten, men vi kan ha med oss allt vi behöver utan att det blir trångt alls. Man behöver inte särskilt mycket för att leva bekvämt och vi upptäcker hela tiden hur lite vi faktiskt behöver och ”downsizar” vart efter.

Vårt första tips gäller själva köpet. Vi hade aldrig ens satt foten i en husbil innan vi köpte Peppe och hade ingen aning om vad vi egentligen behövde. Men vi var överens om att bilen inte skulle vara särskilt stor, inte längre än 7 meter och inte tyngre än 3,5 ton. Då åker man nämligen lite billigare på färjor, och vägavgifter i vissa länder ska tydligen vara lägre. Vi ville också ha en ”öppen planlösning” alltså kunna vända stolarna och ha dem som fåtöljer vid matbordet. Och vi ville ha en säng som kunde stå uppbäddad hela tiden längst bak, ingen sovplats över förarhytten. Detta kallas tydligen helintegrerad, som jag har förstått det. (Fast nu fick jag veta att jag fattat fel ändå, vi har en halvintegrerad :-p )

Martin hade tittat ut en modell som bockade av alla våra krav och just precis den bilen fanns hos två husbilsfirmor i Sverige, den ena i Norrtälje utanför Stockholm. Så vi åkte dit för att titta, granskade den noga, testkörde och köpte den på studs, vilket var väldigt oväntat för att vara mej och jätteläskigt! Men det bästa vi gjort skulle det snart visa sej 🙂

Nästa tips är därför att ha någon kunnig med sej, som vet vad man ska titta på och går igenom köpeavtalet. Ska man ha garanti, mer än den som ingår? Vi tyckte inte att man skulle behöva det. Bilen var ju nästan ny och i fint skick. Men nu står ändå Peppe på verkstad med en motor som låter konstigt och inte svarar som den ska. Felet uppstod inom de där 3 månaderna som ingår, men vi har ingen aning om firman står för kostnaden eller ej – vi kan bara hoppas. Så kolla avtalet och fundera på extra garanti. Iaf om ni inte är duktiga på att mecka själva.

Vi hade alltså hittat och köpt vår bil, detta i slutet av maj och fick veta att det var 6 veckors leveranstid!!! WHAT!!! Halva sommaren skulle ju gå innan vi fick ut och åka. Hade vi vetat det så hade vi såklart börjat tittat tidigare på våren. Vi tänkte att bilen står ju där färdig att säljas och är bara att ta… typ… Så var det alltså inte, den skulle servas, städas och besiktas först. SUCK!

Fundera även på var den ska stå parkerad, både under säsong och på vintern. Kan den parkeras utanför bostaden? Behöver trädgården byggas om? Ska bilen användas året om? Eller behövs vinterförvaring? Inne – ute? Vi gjorde om trädgården framför huset till parkering, det var ett jäkla jobb och blev rätt dyrt – men nu kan vi dra iväg när vi vill och har även koll på bilen hela tiden. Grannarna kanske inte är överlyckliga, men vi har gjort det snyggt och allt ser prydligt ut. Vi tycker såklart att deras utsikt är bästa möjliga 🙂

Så kommer dagen för hämtning! En lyckans dag såklart. Avsätt hela dagen, åk tidigt, ta skjuts eller åk kommunalt om möjligt och kör hem bilen tillsammans om ni är ett par som köper, iaf om det är första bilen. Ta gärna med matsäck, så kan ni stanna till på vägen hem och mysa lite och slipper skynda hem pga hunger. Vi bor lååångt ifrån, åkte hemifrån innan 7 och kom till husbilsfirman strax innan 10. Då fick vi en genomgång av bilens alla funktioner, hur man fyller vatten, tömmer toa och annat nödvändigt. Alla papper var redan ifyllda och vi hade kollat att bilen var godkänd av besiktningen, försäkringen gällde och att den var påställd – så det var bara att påbörja resan hemåt efter all information.

Att köra hem sin första egna husbil är något alldeles särskilt! Total lycka faktiskt. Att parkera hemma första gången och se honom står där och ta plats, så härligt! Drömmen har blivit verklighet och han bara står där och väntar på premiärturen. Var skulle vi åka? Vad behöver man tänka på? Många sa att man skulle testa att sova hemma första natten, för att känna in sängar och sånt. Det struntade vi i. Många tipsade också om att ta första övernattningen på en ordnad camping. Det struntade vi också i 🙂

Vi hämtade Peppe på tisdagen och drog iväg redan på fredagen. Varför vänta lixom? Vi åkte bara 5-6 mil bort, till Skokloster. Där kan man stå på parkeringen utanför slottet för 100 kr, det var en lagom början tyckte vi. Vi hade faktiskt matlådor och konserver hela vår första helg. Då kunde vi koncentrera oss på att lära känna bilen till att börja med och slapp fundera på att även lära oss spisen och allt som hör matlagning till. Det var rätt smart faktiskt. Så en full gasolflaska, påfylld vattentank och en extra bäddmadrass var faktiskt det enda vi behövde första helgen. Bara att lära sej koppla om till gasol, fixa med toa, lastsäkra och alla andra detaljer är fult tillräckliga på premiärturen. Krångla inte till det!

Så vad behöver man i en helt ny husbil?

Madrass, både för att skydda den som kommer med bilen och för bekvämlighet. Kuddar, täcken och kanske nån filt. Nya lakan är såklart en lyx, det går ju att ta hemifrån… men har man ändå köpt en husbil för kanske flera hundratusen, så är det väl klart att man ska ha nya lakan också!

Lätta korgar i olika storlekar, till garderober och hyllor är ett måste. Vi har ett par större vardera i garderoberna, mindre till hyllorna över sängen och halvstora till sladdar och annat smått och gott inne i bilen. Sen har vi även en större låda med lock i garaget för kablar, verktyg, spännband mm, från början hade vi även en större som skafferi i garaget. Köket är ju inte så stort… men så upptäckte vi att vi faktiskt inte använder ett av skåpen under spisen, så där har vi nu en varukorg med grejer istället. Lätta lådor/korgar/boxar i olika storlek är väldigt bra att ha.

Porslin då? Eller… plast alltså. Vi är två och har så vi kan duka till fyra. Allt utom besticken är i plast, för att det ska väga så lite som möjligt. Man måste ju hela tiden ha koll på lastvikt, blir man för tung så kan man få böter. Å det är ju onödigt! Vi fick tipset att torka av tallrikarna med papper eller slicka dem rena efter maten, så att de blir lättare att diska. Tack för det tipset! Det går åt mycket mindre vatten på det sättet och är det något man blir medveten om när man har husbil (eller husvagn/båt) så är det hur mycket vatten man gör av med. Så slicka tallrikarna 🙂

Ett annat MÅSTE är sladdar och grenkontakter. I alla längder och för alla uttag. Till själva husbilen behövs en elkabel som är låååång, eller två som går att skarva. Alltid fattas det typ en halvmeter… i vår bil finns ganska många uttag, men man vill ju inte ha sladdar i hela bilen och det ska vara lätt och gå snabbt att packa ihop. Så vi har en grenkontakt, med ganska lång sladd och USB-uttag, som vi lägger på köksbordet och kopplar allt till. Så är det bara en kontakt att dra ur när vi ska packa ihop och åka vidare. Mobilsladdar i olika längd är ett måste, både för att ha när man står still och i bilens eget uttag när man åker. Alla sladdar ligger samlat i en låda ovanför köksbordet som är enkel att ta fram.

Sen måste jag även tipsa om solstolar som man även kan sitta ordentligt i, och ett mindre bord för både mat ute och att jobb vid. En dörrmatta inne i bilen (eller en större ute) som samlar upp den värsta smutsen, om man som vi går in i bilen med skor. Tofflor! Att bara dra på sej snabbt och kunna springa ut i. Morgonrock eller liknande om man också måste springa ut snabbt. En liten väska eller kasse för dusch- disk- och tvättprylar att ha med till duschen, tvätten eller köket. Cyklar är ett måste för oss och ett bekvämt sätt att upptäcka en plats.

Vi kommer även att installera en liten säkerhetsbox, till tex pass och sånt som man inte vill släpa runt på. Detta kommer nitas fast men kommer att följa med till nästa bil också. Vi har sett vart det funnits ett sådant tidigare och kan använda platsen igen. Jag säger såklart inte vart vi har vårat, ni får hitta var det funkar bäst i er bil.

Åsså måste ni ha en vattenslang såklart! Det finns oftast en dit man kommer, men kan kännas fräschare att ha en egen. Vi har en liten räknare på vår så vi ser hur mycket vatten vi fyller på. Särskilda handskar till toan är inte heller dumt, gärna såna i plast eller gummi. Våra ligger innanför luckan där toakassetten sitter fast.

En lång text, men man kan väl sammanfatta det ungefär så här:

*Var noga vid köp!

*Fundera på ert behov och ta gärna hjälp av någon erfaren.

*Tänk på att leveranstiden kan vara lång.

*Kolla om gasflaska ingår, annars är det något av det första ni behöver köpa. Kolla storleken där den ska stå, vi köpte en för hög…

*Basic i köksutrustning, tallrikar och glas i plast eller engångs, bestick, underlägg/skärbräda, kniv, kastrull och stekpanna.

*Madrass, kuddar och täcken.

*Plastlådor i olika storlekar.

*Kablar, sladdar och slangar. Till elen i stolpen, mobiler och vatten.

Och!!! Brandsläckare!!! Viktigt! Vi har en liten inne i bilen och en i garaget. Resten kan ni skaffa efter hand som ni känner att ni saknar det.

Just det! Nivåklossar… något många använder, vi har inte gjort det än. Dock såg vi behovet när tomaterna började rulla ner från köksbänken eller när glasen långsamt gled över bordet. Så vi kommer nog att iaf ha dem i bilen vid behov 🙂

Något vi lärde oss snabbt var det där med att lastsäkra. Att alla grejer sitter fast på sin plats när man ska köra iväg alltså. Och att man inte åker iväg med sladden till elstolpen… vi har inte gjort det än… senast idag såg vi faktisk en husbil med sladden fladdrande efter sej. Så Martin gjorde en lista för att komma ihåg allt, som han checkar av vid varje avresa. Ni får den av oss:

Checklista vid avresa

*Ta ner parabolen

*Ställ om kylen till batteridrift

*Stäng av gasolen

*Dra ut elsladden

*Lås alla luckor

*Lås entrédörren

*Stäng alla takluckor

Sen är det upp till mej att se till att inga smågrejer ligger på diskbänken eller på bordet. Som tex diskmedelsflaskan som vi glömmer då och då och som snart trillar på golvet med en smäll. Badrumsskåpet har jag också en tendens att glömma låsa, men det hör man för den skramlar när den är olåst.

I övrigt så är det viktigaste att våga ta det lite som det kommer och njuta! Glöm inte att ni faktiskt förverkligat er dröm och gjort det många inte vågar. Så länge man är i Sverige så går det mesta att lösa och det mesta finns att köpa.

Vi lärde oss snabbt att man måste vara ute i väldigt god tid för att få plats på ställplatser, de går ju oftast inte att boka. Vi blev mästare på att glida in på sista platsen under sommaren. Kommer man sent är det enklast att faktiskt bok en camping. Vi lärde oss också att folk ”på rull” är väldigt hjälpsamma och kommer med extra händer när man behöver.

Så var lite chill och njut! Det löser sej lixom 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ensam hemma

september 16, 2021 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Jag är gräsänka. Det betyder att jag ska vara ensam i nästan fyra dagar, viket är en väldigt mysko känsla efter att ha vart ”corontänad” på heltid med maken i nästan två år. Dessutom finns det ingen hund som håller mej sällskap längre 🙁

Jag gillar att vara ensam, men under de senaste 15 åren har jag varit ensam tillsammans med pälsbollen. Det är stor skillnad på att vara ensam med hund och ensam utan hund. Nu hörs inga snarkningar, jag har ingen som pockar på min uppmärksamhet, tvingar mej att gå ut eller talar om när det är dax att äta och sova. Väldigt tomt och trist.

Som sagt; jag gillar att vara ensam. Nu ska jag bara vänja mej vid att vara det helt. Martin är på resa med jobbet och kommer hem på söndag. Det var inte helt självklart att han skulle åka, då vi fortfarande har en knepig situation med sjuk svärmor och svärfar som behöver stöd. Efter samtal med sina chefer tog han dock beslutet att åka, med garantin att han kan ta sej hem ganska snabbt om det skulle behövas.

Jag ska mest jobba de här dagarna, både med valet och mina egna uppdrag. Jag ska försöka komma ikapp lite både med skrivandet, här hemma och mej själv. Så jag skriver lite, plockar lite, läser lite och pysslar runt. Just idag är jag ledig från valet. Så jag har tänt ljus och växlar mellan att sitta vid datorn och jobba och massagefåtöljen med näsan i en bok.

Än så länge känns det helt ok, men antar att det blir lite knepigt ikväll när jag ska sova utan både man och pälsboll. Det blir väl att läsa tills jag somnar antar jag. Om ett par dagar har jag väl vant mej även vid detta…

Det onormala blir det normala. Att vara hemma på heltid tillsammans blev normalt rätt snabbt, vi har älskat varenda minut. Livet utan hund är tråkigt, men vi vande oss vid det också. Nu ska jag vänja mej vid att Martin åker till kontoret igen då och då och att jag är ensam ibland på dagarna och ibland även på nätterna. Det är ok, bara lite tråkigt så här i början.

Hade jag inte jobbat med valet hade läget varit ett annat, då hade jag haft tid att göra något tillsammans med någon. Ta en promenad eller äta lunch med nån, men det får bli nästa gång. Nu blir det att komma ikapp med det jag hinner och sova ut när det inte är någon som snarkar brevid mej 😛

Jag är ensam och det är helt ok, pga vädret kanske jag blir lite melankolisk bara. Jag hoppas att Martin inte behöver komma hem för han behöver också de här dagarna. Att få lite annat att tänka på är precis vad han behöver, snart kommer det nytt jobbigt som vi måste ha kraft att ta itu med. Det vet vi, frågan är bara när.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Som en marionett

september 3, 2021 Marlene Kommentarer 10 kommentarer

Allt är ett enda stort kaos just nu. Jag känner mej som en marionett, upphängd i olika trådar som drar åt olika håll. Jag styr inte själv över det som händer och räcker inte till någonstans. 2021 är verkligen ett skitår!

För ett tag sedan berättade jag om en ”nära anhörig” som håller på att sabba sitt liv pga spel mm. Jag trodde det gick åt rätt håll, men det kom ett rejält bakslag. Det enda vi kan hoppas på nu är att en försäljning av bostaden ska kunna betala tillbaka alla lån och att personen ifråga får en ny diagnos och riktig hjälp. Ja, det finns en diagnos i botten, mer än en… men den behöver omvärderas.

När jag skrev inlägget om detta var det många som sa att jag inte kan rädda någon annan och att jag inte kan ta på mej någon annans börda. Så är det såklart. En person som inte vill räddas, går heller inte att rädda. Så kanske man kan tänka och sedan släppa allt, om inte personen står en väldigt nära. I vissa fall har man faktiskt inget val. Allt beror på vem personen är och vilket förhållande man har till denne. Jag kan inte titta åt ett annat håll och bara släppa taget, så gör man inte i min situation. Ni skulle fatta om ni visste omständigheterna, en dag kanske jag berättar allt. En av de där marionettrådarna sitter alltså fast i den här personens händer.

Vi har fyra äldre föräldrar. Min svärmor fick en stroke i somras, kom tillbaka snabbt och blev hyfsat återställd. Men är nu sjuk igen. Stroken satte igång något eller kanske flera saker i hennes kropp. Just nu vet vi ingenting och är väldigt oroliga. Inte bara för min svärmor utan även för min svärfar. De har haft 50 år tillsammans och har nästan bara varandra. Hur klarar man att ens älskade blir svårt sjuk och inlagd på sjukhus utom ens kontroll? Å pga pandemin får vi inte hälsa på. Här är två marionettrådar till, en för svärmor och en för svärfar. Just nu vilar vi i vetskapen om att allt ändå är hyfsat stabilt.

Min egna föräldrar har makten över två trådar till. De blev sjuka i covid och inlagda hela februari i år. Att ha en förälder inlagd funkade sådär, att ha två – funkade inte alls. Man blir som en slags sambandscentral för alla; vården, familjen, vänner, bekanta och dessutom mellan de två som låg på olika avdelningar. De är fortfarande inte återställda och kommer kanske aldrig att bli.

De sista två trådarna bestämmer pandemin och vädret över. Dessa två är ju svåra att råda över, precis som sjukdom i övrigt såklart. Vad det gäller pandemin så är det som det är. Å det kan man ju säga om vädret också, om vi inte stått med vårt bygge eller min kropp som gör ont vid väderomslag och dåligt väder. Men nu är bygget inom kort otroligt nog färdigt, bara en trappa kvar att bygga. Sen kan regnet ösa ner om det så vill! Då bryr jag mej knappt om värken heller, då är iaf bygget klart.

Å när trädäcket var färdigt var ju tanken att vi skulle städa trädgården och gör ordning för hösten. Sen skulle vi dra iväg med husbilen igen. Idag alltså. Nu blir det inte så. Vi har inte samvete att lämna svärfar ensam hemma med oron, ingen av oss skulle nog heller njuta av turen. Marionettrådarna drog åt varsitt håll igen… Blir läget bättre kanske vi kan dra iväg nästa helg, annars blir det inte förrän sista helgen i september, men då kanske det är för kallt. Det återstår att se, men än en gång drar vädret i en av trådarna som den gjort sedan i våras.

Här står jag alltså med armar och ben åt alla håll. Vi har försökt att fixa livet för oss med jobb och ekonomi. Drömmen/husbilen, bara står där ute och väntar på oss men vi kan inte åka. Det är ju inte så att jag inte vill ställa upp eller hjälpa till, det känns bara som om jag befinner mej överst på ett korthus och allt håller på att rasa. Som om jag själv inte bestämmer över mitt liv och allt händer just precis nu och samtidigt. Inga små grejer som reds ut fort, utan allvarliga saker som tar tid att komma till bukt med.

När jag är på ett håll, drar någon annan i sitt snöre. Hur jag än gör och var jag än befinner mej så räcker det inte. Jag är hela tiden på väg och hinner aldrig fram helt. Det är tur att Martin håller fast mej då och då, så jag får andas ut ibland. Nu börjar stressen ta tag i mej och i mitt fall är det livsfarligt. Jag kan processen, kroppen stänger av och det brukar börja med hörseln, sen balansen osv. Hänger det bara på mej kan jag stoppa i tid, nu gör det inte det. Inte en enda grej kan jag påverka!

Som grädde på moset fick jag veta att en bekant fått en stroke, han är bara 5-6 år äldre än mej. Vem vet vad som händer imorrn. Jag vill leva. Jag vill inte vara en marionett i händerna på andra, men hur sjutton ska jag ta mej loss. Allt som händer just nu är det ingen som rår över, problemet är att allt händer på en gång. Å jag anar att detta inte är allt, hösten brukar alltid komma med mer skit och det är därför jag avskyr den!

Ibland har man inget val. Eller jo, jag skulle ju helt egoistisk bara kunna skita i allt, ta husbilen och dra, men det gör man ju inte när familjen är inblandad. Så nej, jag har inget annat val än att fortsätta sprattla ett tag till. Det är absolut inte synd om mej på något sätt, jag tycker bara att vi har fått vår kvot av skit nu. Å då har jag inte ens berätta allt… Kan vi inte bara få ta itu med det vi har och samla lite energi, så vi orkar ta även det som komma skall. För mer kommer det, var så säker..

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

1 år har gått…

augusti 31, 2021 Marlene Kommentarer 10 kommentarer

Jag orkar knappt skriva det här, men känns som nödvändigt att på något sätt avsluta sorgeåret. Idag är det ett år sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll och pussade honom på nosen sista gången. Ett år, fortfarande gör hjärtat ont.

Den lilla borderterrierkillen kom till oss onsdagen den 1/4 2007 och fick namnet Baileys. Han blev direkt medelpunkten i vår familj och alla som träffade honom älskade den lilla tokstollen. Han charmade alla.

28/8 2020 hade han varit kräksjuk ett par dygn och vi kände att han orkar inte mycket mer. Sedan en tid tillbaka hade han blivit påtagligt äldre i sättet och nu var livsgnistan i stort sett borta. Buset i ögonen fanns inte längre. I samråd med veterinär, som kände honom, tog vi vårt livs jobbigaste beslut. Han skulle slippa lida.

Vi fick helgen på oss att ta avsked. Medan pälsbollen själv låg i soffan ute på altan och mådde hyfsat bra, med alla som kom och hälsade på och bara brydde sej om honom, hade vi helvetet på jorden. Hur tar man avsked av det finaste man har? Hur tar man den sista promenaden utan att bryta ihop? Hur kan man ens sova sista natten? Hur överlever man bilresan till och från veterinären den där sista gången?

På nåt jäkla sätt går det. Men det kommer väldigt mycket tårar, nu med… Man tar den sista promenaden, går långsamt och låter pälsklingen bestämma. Han lät oss sova sked nästan hela sista natten, han som nästan slutat sova i vår säng. Och visst kunde vi bett veterinären komma hem till oss, men vi ville ha ett levande minne av honom i vår hem – inget annat. Så vi packade i oss i bilen, men nu fick han sitta i husses knä istället för bak i buren. Sen låg vi tillsammans på golvet hos veterinären, medan han långsamt försvann ifrån oss. Att åka därifrån var något av det svåraste jag gjort. Kopplet slängde vi i papperskorgen på vägen ut.

Jag har gråtit så jag tappat andan. Så jag nästan fått panik. Jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta sörja honom. Det tog ett par veckor, tills vi fick hem hans urna faktiskt, innan det värsta var över. Sen blev sorgen mindre vass för varje dag som gick. För saknaden och sorgen försvinner aldrig, den blir bara lite mindre vass. Men efter ett tag blir de bra dagarna fler än de dåliga.

Nu har det gått ett år. Saknade är fortfarande påtaglig. Huset är lixom inget riktigt hem utan pälsbollen. Vi har gjort om i vardagsrummet och bla slängt ut soffan som vi myste i. Då behöver vi iaf inte påminnas om det varje tv-kväll. Nu har vi två massagefåtöljer istället och inte ens någon soffa att mysa i. På golvet ligger fluffiga mattor som han hade älskat, men eftersom han ofta var dålig i magen (och kräktes mycket) valde vi bort såna.

Han älskade att ligga på trappen på baksidan. Där satt vi och åt frukost tillsammans så fort vädret tillät. Den är också borta nu. Där finns istället ett stort trädäck och snart en ny trapp, med gott om plats att ligga på. Han hade älskat det. Ingen kunde njuta som vår pälsboll.

Trots att Baileys är otroligt saknad, och hemmet inte är komplett utan hund, så blir det ingen ny. Ingen kan såklart ersätta honom. Däremot blev det en husbil, som han inte alls hade trivts i. Livet går trots allt vidare, även om det var helt omöjligt att se den där dagen förra året. Jag slutade gråta, men med ett och annat återfall… och jag är faktiskt glad igen. Idag lever vi ett helt annat liv, som också är bra – men på ett annat sätt. Vår pälsboll glömmer vi aldrig!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram