Äntligen är vi igång!!! -

Äntligen är vi igång!!!

januari 19, 2023 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Om jag säger 15 000 kr i elräkning. Då fattar ni varför vi varit väldigt angelägna om att slå igång de där solpanelerna som suttit på taket sedan i september. Som vi väntat… IDAG HÄNDE DET!!!

Förra vintern fick vi en chock när elräkningen för december kom. Den brukar ligga på 4000 och hade ökat till 9000. Då började vi fundera på det där med solpaneler, men det var så mycket som hände i vårt liv då så det blev inte mer än en fundering. I augusti däremot, kontaktade jag vårt elbolag för att sätta mej in lite mer i hur allt fungerar.

Jag fick en jättebra kontakt med August, som berättade om allt – väldigt tålmodigt. Jag fattar absolut ingenting när det gäller sånt här och är inte intresserad heller. Men han förklarade och räknade, Martin tittade och efter några dagars funderande sa vi ok. Vi fick titta på en offert och skriva på ett avtal. Vi bestämde direkt att vi skulle behålla Telgeenergi som vår leverantör och även sälja det eventuella överskottet till dem, eftersom vi då skulle få ett lite bättre pris.

Nu började byråkratin med Vattenfall. Vilket jäkla företag! De och Postnord borde ha medalj i att missköta sina tjänster. Föranmälan skickades direkt från Telgeenergi, det skulle ta sisådär 3-4 veckor att få den godkänd. Telge var helt säkra på att vi skulle få ok och började direkt att planera för att sätta upp panelerna på taket. Vi hade sagt att de kunde komma hit med kort varsel och efter bara någon vecka ringde de och sa att de kunde komma direkt pga att en annan kund lämnat återbud. Det var bara att köra tyckte vi.

Panelerna sattes upp, allt gick väldigt smidigt och efter bara någon vecka så kom en elektriker och kopplade elen och satte upp stora lådor på väggen. Sen började den stora väntan. Vi var inne i början av oktober nu, grejerna satt på taket (och väggen) men vi hade fortfarande inte fått ok på föranmälan. Jag ringde till Vattenfall och efter 3 timmar (!!!) i telefonkö fick jag i princip veta att jag är en idiot. Att ens fundera på en installation när man inte fått föranmäla godkänd var tydligen helt upp åt väggarna fel. Jag ringde i panik till August som lugnade mej och sa att det är väldigt sällan, typ aldrig, som någon i Stockholmsområdet får nej. Och det fick vi inte heller.

15 november fick vi veta att Vattenfall registrerat föranmälan som mottagen och 16 december var den äntligen godkänd! Det tog alltså 3 månader bara att registrera den och sedan ytterligare en månad att utreda och godkänna. Något är väldigt fel med Vattenfalls handläggning. Grejerna satt på taket och vi fick en fin liten faktura på 140 000 från Telgeenergi. Trots att ingenting egentligen var färdigt, så den bestred vi och betalningsdatumet sköts upp. Då fick vi nya problem, men det återkommer jag till.

Det är fullständigt omöjligt att få veta någonting från Vattenfall. När vi beställde solpanelerna sa man att vi skulle få igång produktionen senast i december. Vi fattar ju att med ökad efterfrågan drar saker ut på tiden, men man måste ju ändå kunna säga mer bestämt hur lång tid olika saker tar. Att bara registerna en anmälan ska ju inte ta 3 månader. Men något hände efter jul… vid den tid då man räknar med att saker ska ta tid, gick det helt plötsligt väldigt snabbt!

1 januari, en väldigt röd dag, när vi var på väg till Mauritius ändrades helt plötsligt statusen på mina sidor hos Vattenfall. Nu var installationsmedgivandet färdigt och då kunde Telge äntligen skicka in färdiganmälan. 9 januari står det att färdiganmälan är registrerad och att elektriker kommer att höra av sej angående byte av elmätare. Han ringer samma dag och byter mätaren dagen efter, förra veckan alltså. Allt var nu klart för att slå igång, vi skulle bara få ok från Vattenfall.

Idag började det gnaga i mej. Jag har hört att direkt när mätaren är bytt så har det bara varit att slå igång allt, varför dröjde det för oss. Så jag ställde mej i telefonkö igen hos Vattenfall (den här gången tog det bara 1 timme) och mycket riktigt. Vi hade kunnat slå igång allt redan förra veckan, det skulle tydligen elektrikern sagt till oss. Vi var ju iofs inte hemma, utan husvakten skötte allt – så det kanske blev något missförstånd.

Nu var det bara för mej att trycka på knappen alltså… hur var det nu… Martin hade fått instruktioner av montören, som var från Ukraina och inte pratade engelska men en hyfsad polska. Så på polska hade Martin fått instruktioner, för tre månader sedan… Jag försökte få tag på August, men han svarade inte. Å just idag jobbar Martin från kontoret i stan och kunde inte klura hemma på plats. Så jag fotade, han googlade och till slut kom vi fram till hur vi nog skulle göra. Jag tryckte på två olika knappar och sifforna började snurra. Tjoho!

Nu är vi alltså igång! Vi producerar el och kommer aldrig mer att få en elräkning på 15 000 kr! Snacka om lättnad! Nu ska grejerna bara betalas och då har vi nya problem, eller problem och problem. Grejen är att skattereglerna ändrades vid nyår, från 15 % till 20 % avdrag. Vår faktura är utställd förra året och hade betaltningsdatum innan nyår, nu fick vi det uppskjutet och vad gäller då? 15 eller 20%?

Det fick bli ett samtal till Skatteverket som rekommenderade oss att be om en ny faktura, för allas skull. Annars ska jag betala in ett för högt belopp som Skatteverket sedan ska räkna om och även Telgeenergi får problem med. Så nu ligger bollen hos Telgeenergi, kommer de att skriva om faktura eller ej? Fortsättning följer alltså, men jag bryr mej inte så mycket just nu – efter fyra månader med färdiga solpaneler på taket, kan vi äntligen använda dem.

Inte blir det mycket el producerad så här på vintern, men idag har solen skinit från en klarblå himmel och jag är glad. Vi har solpaneler på husbilen och har sett hur det ändå blir lite el producerad även molniga dagar. Så vi vet att energin finns där!

Minsta lilla kilowattimme är välkommen. Äntligen är vi igång 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Kul söndag med Lili & Susie

oktober 27, 2022 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Ibland får jag göra lite extra roliga, viktiga och annorlunda saker. Som i söndags när jag fick hänga med vännerna Magnus och Henrik Rongedal på välgörenhetskonsert mot ALS. Vilken härlig söndag det blev!

När jag såg att Bröderna Rongedal skrev att det skulle vara med på välgörenhetskonsert i Salem, frågade jag om jag fick hänga med. Martin var bortrest med jobbet och jag var ensam, så det skulle bli lite tidsfördriv med sköna människor. Salem är ju dessutom bara några minuter bort, inte ofta det händer grejer där vi bor – så det är bäst att passa på 🙂

Min tanke var att jag skulle kunna dokumentera hela dagen från början till slut. Soundcheck, bakom kulisserna, scenen, konserten… ni fattar. Så jag frågade om jag fick vara ”en fluga på väggen”. Å det fick jag!

Kl 13 parkerade jag i Salems Centrum och av en händelse parkerade Micke Syd (trummis i Gyllene Tider) samtidigt, brevid mej. Det var ett kärt återseende, vi ha inte sett på länge. Han är en av de mest ödmjuka och trevligaste människor jag vet inom musikbranschen. Micke är alltid vänlig och frågar alltid hur man mår, för att han vill veta – inte bara för att vara artig. Vi gick tillsammans till biograf Murgrönan där konserten skulle vara. Nästan alla var redan på plats.

Innan en konsert är det såklart massor med jobb. Scenen ska fixas, instrumenten ska på plats, tekniken ska riggas och en massa annat som jag knappt känner till. Alla har sin roll och den här dagen var verkligen proffsen på plats. När folk som vet vad de gör och känner varandra väl, blir det nästan som en dans när de arbetar tillsammans. Alla vet exakt vad de ska göra, så otroligt häftigt att se. Jag kommer inte ihåg alla namn, men så sköna lirare allihopa. I det här gänget finns även en maskot i form av en supergullig hund, jag föll såklart direkt. Som alltid 🙂

Konserten arrangerades av Lili & Susie tillsammans med Ulla-Carin Lindquists stiftelse. Stiftelsen samlar in pengar till förmån för forskning och informationsspridning om den dödliga och obotliga sjukdomen ALS. Syftet med konserten var såklart att bidra så mycket man bara kan till detta. Nu kanske ni som läser känner att ni också vill hjälpa till, då kan ni antingen swisha en summa till 123 900 04 98 eller sätta in en slant på PG: 90 00 49-8. Minsta korvöre är välkommet.

Ni vet säkert att Börje Salming är en av många som kämpar mot sjukdomen. Han hade skänkt en av sina hockeyklubbor som vinst till insamlingens lotteri. Bland vinsterna fanns även biljetter till Gyllene Tiders kommande turné, julbordsshow med Rongedalarna på Djurönäset, skivor och en massa annat. Fina vinster som hamnade hos många glada vinnare.

Tillsammans skapade Lili och Susie, Bröderna Rongedal, Micke Syd, Suzzie Tapper, fantastiska musiker och tekniker en så otroligt fin konsert, med härliga Suzanne Axell som konferencier. Jag vet inte hur mycket pengar som samlades in, men ett hyfsat bidrag blev det nog. Biljetterna kostade 250 kr, då bjöds man på en 2-timmar lång och väldigt intim musikupplevelse. Snack, humor och personliga berättelser i en perfekt blandning. Och hits på hits på hits. När Lili & Susie drog igång Oh Mama (som fyller 35 år i år) gick publiken loss totalt. Jag dansade nog för mycket, eftersom bilderna blev sådär 😛

Det var en så otroligt mysig dag! Coola artister kan man tycka, i mina ögon fina och otroligt ödmjuka medmänniskor. Rongedalarna, Micke Syd och Suzanne känner jag alltså sen tidigare och tycker otroligt mycket om. Vi träffas oftast på fester runt om i Stockholm, de är där som gäster och vi är där med våra kameror. Martin fotar dem mest på röda mattan och jag filmar minglet. Sen brukar vi hamna tillsammans, äta och avsluta kvällen ihop.

Efter att ha umgåtts med Lili, Susie och Suzzie en hel dag så här nära, är jag full att beundran och respekt. Systrarna rycker verkligen in där det behövs, fixar insamlingar och bidrar. Jag blev så glad när Lili sa ”nu kan du räkna in oss som vänner också”. Och Suzzie Tapper, vilken krigare! Full av liv och kraft, trots Parkinson och konstant medicinering. Hon har en liten magväska med en medicinpump och en slang som går in i hennes kropp. I början av konserten berättade hon att hon höjt medicinen för att orka dagen och nu var lite extra sprallig.

881 bilder och 5 timmar senare åkte jag hem, påfylld med energi och nya vänner. Musiken fanns fortfarande kvar i min kropp, som kändes rätt avslappnad trots att jag stått upp i så många timmar och fotat. Bilderna från själva konserten blev sådär… men bilderna bakom scenen blev bra, några väldigt bra till och med. Det var ett väldigt tacksamt gäng att hänga med, där alla är nära vänner och jobbar för en gemensam sak. Så hjärtliga och inkluderande. En otroligt härlig dag helt enkelt. Det gör jag gärna om!

Jag är så otroligt glad att jag fick hänga med alla de här härliga människorna. En fin dag att lägga nära hjärtat i minnesbanken 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Nu skrek plånboken AJ!

september 19, 2022 Marlene Kommentarer 10 kommentarer

Ni som hängt med här på bloggen vet att jag har en rätt stor oro för hösten och vintern vad det gäller ekonomin och världsläget. Jag orkar knappt tänka på hur vi kommer att få det…

Jag tänker såklart på kriget i Ukraina, men även på att maten blir dyrare, bränslepriserna som stiger och såklart på elpriserna som redan i vintras hade nått vår smärtgräns och nu tydligen ska bli ännu högre. Och jag tänker såklart på covid och vad som händer om smittan återigen ökar.

Riksdagsvalet har lixom bara funnits där och för första gången på över 20 år har jag inte jobbat en enda sekund på något sätt och inte räknat en enda röst. Såklart önskar man att den nya regeringen ska åstadkomma underverk, men ingen förväntar sej nog det… läget är lite som det är och svårt att göra något åt… men visst elpriserna måste ju gå att få ordning på kan man tycka.

Hur som helst. Min oro har varit stor, sådär så jag faktiskt haft lite ångest och inte mått helt bra. Såklart har vi funderat på vad vi kan göra åt vår ekonomi och då är det ju elen som påverkar mest. Så vi gjorde slag i saken! Vi tog kontakt med vårt elbolag och beställde solpaneler! Nu är det ju väldigt många som haft samma tanke, så väntetiden är rätt lång för installation.

Men vi hade tur! Vi sa att vi är tillgängliga när som helst och i fredags kom ett återbud och den tiden fick vi. Så redan idag blir det installation av panelerna! Men alla dokument är inte färdiga, så de kan inte kopplas riktigt än, men snaaaart.

I vinter kommer vi kanske inte att känna någon skillnad i plånboken, om det inte blir en väldigt solig vinter, men nästa år kommer det att göra stor skillnad. Får vi hoppas… den där plånboken skrek högt när jag skrev under avtalet, men det höjer värdet på huset och ska betala igen sej på typ 5-6 år. Ännu snabbare om priset går upp ännu mer.

Jag tycker att vi var lite sena på bollen, hade vi varit smarta hade vi såklart fixat detta redan i våras. Men men… nu är det iaf gjort. Och tydligen är vi inte så sena ändå, av våra 38 hus i området är det bara två som har solpaneler, jättekonstigt tycker jag. Men de kanske också precis har beställt, så står vi där allihop snart med gubbar på taket som skruvar solpaneler för glatta livet.

Jag hoppas verkligen att vi tagit rätt beslut och att det lönar sej. Det handöar ju om väldigt mycket pengar. Men det är lixom det vi kan påverka, förutom att se över matkostnader och sånt – men det gör vi ju alltid. I värsta fall får vi väl bomma igen huset och bo i husbilen.

Hur tänker ni om kommande vinter? Har ni också investerat i solpaneler?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vad händer? Är ni också oroliga?

juni 16, 2022 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Elpriset är galet, bensinpriset likaså, livsmedelspriserna skjuter i höjden, räntorna ökar, det är långa väntetider på pass och hysteriskt långa köer på Arlanda. Vad är det som händer?

Redan förra våren läste vi att det skulle bli knepigt med pass efter pandemin. Våra pass hade slutdatum i augusti -21, så vi passade på att boka passtid direkt när vi hörde ryktet. Då var det 6-8 veckors väntetid, men sedan fick man de nya passen redan efter 4-5 dagar. Detta fixade vi alltså förra sommaren och det känns nu som om vi gjorde ett riktigt smart drag faktiskt.

När vi åkte till Spanien på nyårsafton var vi också förvarnade om kötiderna. Vårt flyg skulle gå vid 7 och Vingresor rekommenderade att man skulle vara där minst 4 timmar innan avgång, så vi åkte dit med sista pendeltåget strax efter 1 på natten och det var nog rätt smart. MEN! Trots att vi var där tidigt och nästan först i kön, så funkade inte bagage-drop och det kom ingen personal till incheckningen förrän knappt 2 timmar avgång… och ingen jobbade i säkerhetskontrollen heller…så det blev rätt stressigt att komma igenom allt ändå till slut. Att resa just nu känns lite som ett lotteri – ska man hinna med planet eller inte… Så det är rätt skönt att inte ha en resa bokad faktiskt.

Under kaoset i höstas missade vi att binda vårt elavtal och åkte på, som många andra, orimliga summor på elräkningen. Från 3-4000 vintertid, blev det 8-9000 PER MÅNAD… aj sa plånboken. Så nu väntar vi bara på att det ska bli en rimlig nivå på elpriset, så vi snabbt som ögat kan binda det inför vintern. Än har det inte varit ett dugg förmånligt, och blir det kanske inte heller. 9000 har jag dock ingen som helst lust att betala igen, så det måste verkligen komma en bra deal.

Bensinpriset då? Bensinpriset har vi inte särskilt ont av, vi tankar lilla bilen kanske varannan månad så det är ingen större grej. Just nu pytsar vi bara i 15-20 liter när vi tankar, eftersom vi knappt kör något. Dieseln däremot… Husbilen drar iofs inte mer än knappt en liter milen, men det blir ju några mil. Men det är dock inget som hindrar oss från att åka iväg, hellre sparar vi in på annat.

Det vi märker mest är hur livsmedlen ökar i pris. Nån sa 8 % bara senaste månaden, jag vet inte om det stämmer. Vi veckohandlar och det blir nästan samma saker varje gång och då ser man tydligt att saker blivit dyrare. Tillsammans med el- och dieselprisökningen känns det rejält i plånboken. Nu har vi nästan inga lån kvar, men visst sjutton börjar man ändå fundera på hur det ska gå om även räntorna chockhöjs. Då tänker jag främst på alla ensamstående och många äldre som kanske redan dragit in på det mesta. Eller de som köpte bostad under pandemin, när priserna var rätt höga. Jag tror att många kommer att få det svårt ekonomiskt.

Vi lever rätt billigt, inte snålt – men vi tänker oss för ganska mycket. Vi kan spara lite varje månad, men inte om elpriset fortsätter att ligga så högt som i vintras. Då får vi istället ta av vårt sparande och det skulle man ju gärna vilja använda till annat. Som en resa… Martin fyller 50 och tanken är att vi ska åka på en Västindienkryssning strax efter nyår. Än så länge håller planen, hoppas den gör det i längden också.

Allt känns rätt osäkert kring det som händer i Sverige just nu, det känns lite oroligt faktiskt. Å då har jag inte ens nämnt kriget i Ukraina Hur känner ni?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Fick du också vänta?

juni 2, 2022 Marlene Kommentarer 11 kommentarer

Senaste dagarna har särskilt radio pratat om hur kompisar på besök får vänta på rummet medan familjen äter. Jag känner igen det och har funderat lite mer på detta.

Jag är född i januari 1970 och växte alltså upp på 70- och 80-talet. Vi bodde i ett radhusområde med mängder av ungar i alla åldrar. Jag bodde på nr 20 och de jag umgicks mest med bodde på 34 och 26, ganska nära alltså. Alltså borde det ju inte vara så svårt att springa hem och äta kan man tycka, ändå var man ofta hänvisad till kompisens rum medan de åt. Men så var det inte hos oss, hade jag en kompis på besök så nog sjutton fick de äta.

Det vanligast var dock att man lät kompisen vänta på sitt rum och det var lixom inget konstigt, bara som det var på den tiden. Kanske fortfarande, jag vet inte? Mina ungar har ofta haft kompisar med hem och alla har fått mat.

Hur som helst… jag har några teorier om detta. På 70 och 80-talet var middagstiden helig. Man åt vid 17.30 så man skulle hinna titta på barnprogrammen som började strax efter. Det var ju på den tiden då det man skulle se på tv var just precis då, annars missade man det. Stenåldern alltså 🙂

Så kanske handlade det om att det var den tiden på dagen då familjen hade sin enda chans att träffas och umgås? Att tillsammans varva ner och avsluta dagen på ett bra sätt. Kanske?

En annan teori är att man inte ville stå i skuld. Om någon bjuder ens unge på mat måste man själv göra detsamma. Och marginalerna kanske inte var jättestora? En extra mun någon gång då och då kanske var ok, men om kompisarna alltid ses hos bara den ena och ofta, eller är fler än en, kan det ju bli ganska kostsamt i längden.

Eller också kanske man helt enkelt inte tänkte så mycket… det var lixom bara så att man åt hemma hos sej och var en kompis på besök så var det så, den fick vänta. Jag vet inte…

Jag kommer ihåg att det var ett äventyr de få gånger man faktiskt blev bjuden på mat hos en kompis. Det var ju jättespännande att se vad som ställdes på bordet och hur det funkade hos just den familjen. Särskilt när man fick smaka maten hos någon av de få utländska familjerna i närheten. Vi hade en familj från Österrike, en från Tyskland och en från dåvarande Jugoslavien, Kroatien tror jag… jättegod mat!

Hemma hos oss bjöd vi alltid, bara den som tackade nej fick sitta kvar på rummet och vänta. Vi hade det absolut inte gott ställt, men en extra tallrik fanns alltid. Och likadant har det varit hemma hos mej sedan jag fick eget. Självklart ska alla äta! I vissa fall vet jag att några av ungarnas kompisar ätit sitt enda mål mat för dagen tillsammans med oss.

När Martin fick höra detta kom han ihåg hur konstigt han tyckte att det var när han kom till Sverige som 8-åring. I de svenska familjerna fick han vänta på rummet, men i de utländska familjerna var han välkommen till bords. Som icke-svensk liten kille, men nytt språk och ny kultur måste det varit jättekonstigt. Är detta en kulturell skillnad kanske?

Vad säger ni? Fick ni vänta på rummet? Vad är er teori?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

3 historiska böcker

mars 31, 2022 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Jag är väldigt intresserad av andra världskriget och förintelsen, men även tiden efter kriget och relationer mellan olika längder. Jag försöker läsa allt som har med detta att göra och just nu känns de böckerna mer aktuella än någonsin.

Det är främst livsöden jag fastnat för, från alla olika sidor – kanske för att förstå, men det kommer man ju aldrig att göra. Men så länge det kommer nya böcker fortsätter jag att läsa, så är det bara!

Här är tre historiska böcker som jag grottat ner mej med senaste tiden. Ett par har jag sträckläst, en var lite mer svårläst. Det tar lite längre tid att läsa faktaböcker tycker jag, man behöver lixom suga lite mer på orden för att förstå bättre. Den första handlar om förintelsen, den andra om relationerna mellan olika länder där Sverige har en del att tillföra och den sista om en särskild grupp kvinnor, både i kriget och tiden efter.

Så förråddes Anne Frank – Rosemary Sulivan

Jag vet inte hur många gånger jag läst olika upplagor av Anne Franks berömda dagbok eller ens hur många olika det finns. Första gången var jag kanske 10 år och var sedan helt fast i allt som hade kring Förintelsen att göra. Jag hoppas och tror att alla känner till Anne Franks berättelse och hur hennes judiska familj gömde sej undan Nazisterna.

Fler än jag har såklart frågat sej hur de blev hittade. Vem förrådde dem? Det har man kunnat reda ut nu, pga bla ny DNA-teknik, mer sofistikerade undersökningsmetoder och ett speciellt internationellt team.

Teamet har gått igenom tiotusentals dokument och intervjuat mängder av personer som på något sätt levde nära familjen Frank. Tillsammans har de lyckats återskapa dagarna som ledde fram till familjens arrestering och kommit fram till en ny slutsats. Läsaren får samtidigt en inblick i hur det var att leva i en ockuperad stad där aldrig kunde vara säker på vem som går att lita på.

De är en skrämmande läsning, så fruktansvärt obehaglig att den inte går att ta in. Det är mycket fakta men ändå inte hyfsat enkelt att förstå. Jag kan inte ens föreställa mej hur det var att inte kunna lita på någon och ändå vara tvungen att lägga sitt liv i andras händer. Vi får verkligen aldrig glömma!!!

Den gyllene tråden

Detta handlar mer om relationer än om krig. Jag kan absolut ingenting om Dag Hammarskjöld liv, men jag vet ju att han hör till Sveriges historia och jag ville veta mer – därför började jag läsa ”Den gyllene tråden”. Hammarskjöld är främst känd för att han var FN:s generalsekreterare och dog i en flygplanskrasch i djungeln 1961. En olycka, konstaterar den Nordrhodesiska haverikommissionen, men alla är inte övertygade.

Många vill se honom misslyckas, många är fiender och i den här boken får vi veta vad som faktiskt hände. Ravi Somaiya har gjort en noggrann kartläggning av nya och gamla bevis och kommit fram till att kraschen utanför inte var en olycka.

Det är väldigt mycket fakta, men man får en rätt tydlig bild över vem Dag Hammarskjöld ändå var och hur hans liv var. Massor med matnyttigt om vår egen historia och hur viktigt Sverige faktiskt varit i världspolitiken. Vi har rätt många viktiga personer i historien som kommer från Sverige.

Intressant, men ganska jobbig läsning. Jag kunde inte plöja boken utan tog lite i taget och varvade med lättare böcker.

Svenska SS-fruar – med uppdrag att föda ariska barn

Bara jag såg titeln var jag fast. Menade man på riktigt att det fanns kvinnor som hade i uppgift att föda barn till Hitler? Japp, precis som man säger att det just nu finns kvinnor vars uppgift är att föda barn till IS… Detta var jag såklart tvungen att veta mer om, hur makabert det än låter.

Det fanns alltså kvinnor som ville bli hustrur till tyska SS-män, med uppdrag att föda flest möjliga ariska barn åt Adolf Hitlers Tredje rike. På så sätt skulle kvinnorna med kropp och själ bidra till att säkra nationalsocialismens långsiktiga existens.

Ett 20-tal av dem var svenskor, och deras äktenskap en hemlig statsangelägenhet. Kvinnorna skulle ha vissa egenskaper och undersöktes nog för att få ok att gifta sej in i SS. De behövde alltså bevisa att de var goda nationalsocialister, rasrena, genetiskt perfekta – och utan judiskt påbrå såklart! Det var väl kanske det viktigaste av allt.

Fem av kvinnorna får man följa från det att de träffar sin tilltänkte, processen för ”godkännande”, giftermålet, barnafödandet och sedan livet efter kriget. Otroligt intressant! Men även väldigt konstigt… En mycket läsvärd bok som må se tjock och tung ut, men väldigt intressant. Läs den om ni bara är det minsta intresserade av ”Tredje Riket”.

Tre rätt knepiga böcker, men intressanta och kanske framförallt viktiga att läsa för eftervärlden. Detta är ju en del av vår historia, som inte får glömmas bort.

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Vackra Bukovel i Ukraina

februari 25, 2022 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Det är svårt att ta in det som händer i Ukraina just nu. Total obegripligt att det är krig i ett land så nära och att detta i absolut värsta fall kan leda till ett tredje världskrig. Jag vågar inte ens tänka tanken… Istället tänker jag på när jag hade förmånen att följa med på en resa till ett land som jag knappt visste någonting om.

Jag kommer inte ihåg jättemycket om själva syftet med resan, men det var med ett ungdomsförbund och jag åkte som en slags vuxen ledsagare. Förr har jag varit med och föreläst bla om svenska insändarsidor och att helt vanliga människor får skicka in texter med egna åsikter som kan publiceras i dagstidningar. Det var ju inget som var möjligt i länder som tex Belarus (då Vitryssland) eller Ukraina och de hade svårt att tro på det jag berättade. Jag kommer inte ihåg om jag höll den föreläsningen i Ukraina, kanske…

Hur som helst så var det vinter, januari -00 eller -01 tror jag, och svinkallt. Vi mellanlandade i Warszawa som är perfekt för mellanlandningar eftersom det är så enkelt att ta sej in till stan om man vill och har tid. Den här gången bytte vi dock direkt till propellerplanet som skull ta oss till Lviv. Vi landade på en flygplats med den pampigaste ankomsthall jag någonsin gått in i. Det var tydligen ett gammal palats och kristallkronorna hängde kvar i taket. Jag minns att det stod militärer överallt och att vi inte fick fota.

Utanför flygplatsen var det massor med folk och vädret kände vi igen. Stockholmslask. Med andra ord grått, tråkigt och blött. Vi hann inte se så mycket innan vi satt i en minibuss och där skulle vi sitta en stund. Målet var Bukovel, knappt 25 mil bort och på vägar som var rätt dåliga på den tiden, kanske fortfarande? Så det tog väl 5 timmar har jag för mej, innan vi installerades i en internatskola eller nåt sånt. Man glömmer en hel del när det gått 20 år…

Det var svinkallt även inne på rummen, så vi trängde ihop oss 3-4 stycken i vårt rum. Jag minns att sängarna var bedrövliga, men att utsikten från vårt fönster var helt fantastisk. Det gick en bäck utanför och vi kunde se hoppbackar tvärs över vägen. Det låg ett litet centrum i närheten, det var det enda som fanns – idag är Bukovel känd för sina fina SPA-anläggningar. En dag kanske man kan åka tillbaka och kolla in dem?

Bukovel ligger vid Karpaterna och en av dagarna åkte vi upp med linbanan så långt vi kunde. Helt fantastiskt och man kunde se ända till gränsen till Rumänien. Även om linbanan knakade och inte kändes helt säker så var det en riktigt häftig utflykt. Någon berättade att när man åker upp på våren blommar träden och det är nästan som att i Astrid Lindgrens Körsbärsdal. Nu var det vitt vitt vitt.

Man höll på att bygga ett resort när vi var där, med jättefina timrade stugor precis nedanför hoppbackarna. Vi stannade för att titta in i en av dem när en äldre man kom ut i bara underställ, tog skidorna under armen, GICK upp för en ena hoppbacken, swischade ner med perfekt landning och gick hem igen. Asså, va? Vi fattade knappt vad vi sett.

Jag har ända sedan vi var där sagt att jag skulle vilja åka tillbaka, men en varmare årstid. Kanske med husbilen. Jag hade gärna velat se hur resortet sett ut som färdigt och sett mer av landet. Det lilla jag såg var ju så fint. Men nu vet man ju ingenting… Vad händer nu? Vad finns kvar när allt är över? När kan man åka dit igen?

Hjärtat blöder för Ukraina, mina tankar går till alla som finns där just nu.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så svårt!

februari 21, 2022 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.

Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.

Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…

Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?

Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.

På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…

Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?

Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.

En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!

Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.

Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.

Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?

Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!

Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.

Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.

Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!

Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ja, vi har husbil. Nej, vi är inte rika!

februari 15, 2022 Marlene Kommentarer 19 kommentarer

Nu är jag trött på gliringar och avundsjuka kommentarer! Bara för att vi har köpt husbil har vi definitivt inte råd med allt vi ser. Det handlar om prioriteringar!!!

Jag har drömt om ett liv i husbil så länge jag kan minnas. När jag förstod att Martin delade min dröm var lyckan total och planeringen tog fart. Redan innan Martin kom in i bilden försökte jag betala av så mycket jag kunde på mitt bostadslån och det blev förstås enklare när han hjälpte till.

De senaste 10 åren har vi betalat av så mycket vi kunnat och nu har vi nästan inget lån kvar. Under den här tiden har vi även rensat ur saker, möbler och annat som vi sålt, och sparat så mycket pengar vi kunnat. Dessutom lever vi väldigt sparsamt, har en gammal bil som används kanske en gång i veckan, köper saker begagnat, äter mat i säsong osv. Visst reser vi ibland, men även då försöker vi att hitta en prisvärd resa och har inget behov av en massa extra allt.

När vi gjorde slag i saken och realiserade drömmen, så hade vi en del att lägga kontant och lånade resten. I nuläget har vi alltså lån som vi betalar på, men ändå mindre i än många andra. Vår husbil är liten, den kostar inga miljoner – inte ens en… den kostar ungefär lika mycket som en ny bil. Hur många köper inte en ny bil? Får de gliringar? Kanske… jag vet inte. Eller alla som har ett fritidshus? Får de gliringar?

Men vi får alltså höra: ”En husbil har ni råd med men inte med xxx” eller ”Ni som har husbil har det ju tätt” osv osv… Vi har kämpat för att komma hit! Martin har omskolat sej i vuxen ålder och var tom tvungen att byta namn för att få ett jobb! Hans polska efternamn var ingen fördel i arbetssökandet, när han bytte tog det däremot fart. Vi lever så billigt vi kan, sparar och betalar av.

Vår husbil är vårt framtida hem! Det är vår dröm och den har vi realiserat. Kanske är det just det som sticker i ögonen på folk. Att vi gjort verklighet av en dröm. Att det vi kämpat för, numera står utanför vårt hus och skiner. Vi är definitivt inte rika, iaf inte i pengar, jag vet inte när man räknas som rik – men vi blir det kanske när huset säljs… där finns ju inga lån och då kan vi även betala av husbilen. Men idag: NOPE, NJET, NEJ.

Jag avskyr avundsjuka! Den är svart och ful! Tyvärr är det många som är drabbade. Många som har det mycket bättre ekonomiskt än vad vi har, konstigt nog. Varför kan vi inte bara glädjas med varandra? Vi har uppfyllt en dröm och är lyckliga, gläds med oss! Vi borde vara lite mer som Stampes mamma och vara tysta när vi inte har något snällt att säga.

För att ta det en gång till: Ja, vi har köpt husbil. Nej, vi är inte rika. Iaf inte på pengar – men på lycka 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Sverige öppnar igen

februari 8, 2022 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Imorrn är alla restriktioner, som vi levt med i två år, borta. Lite konstigt känns det allt… men kommer allt verkligen att bli som vanligt nu?

Vi var på Dominikanska Republiken när rapporterna om covid började hagla. Vi hann hem innan världen stängde, men det var på det berömda håret. Första månaderna var det rätt skönt, men ovant, att inte springa iväg på en massa event och rätt snart insåg vi att detta kommer att bli långvarigt. Så vi gjorde upp en plan: vi skulle fixa hemma och ta hand om oss. Så blev det!

Vi röjde källaren, vinden, förrådet och garaget. Rensade ur, sålde, la i loppislådor och ställde det lilla vi skulle ha kvar på vinden. Organiserat i genomskinliga plastlådor, så vi ser vad som finns där. Sen började renoveringen. Förrådet byggdes upp nästan från grunden, garaget likaså. Det var sååå skönt att få ordning. Sen dog vår älskade pälsboll och energin tog slut.

Under 2020 gick vi drygt 300 mil. Vi satsade på sömnen och maten, vi skulle komma i form. Och det gjorde vi också. Båda gick ner massor i vikt, jag började se muskler på kroppen och vi gick och gick och gick. Jag brukar säga att 2020 var året då vi röjde, renoverade och promenerade. Men hösten blev tung, vi saknade vi älskade hund så det gjorde ont.

2021 var tänkt att gå i ungefär samma spår, med renovering och hälsa. Det började med att jag målade om mitt träningsrum, målare kom hit och fixade lite skavanker i ett tak och jag tog tag i alla lister och dörr/fönsterfoder. Sen kom covid in i familjen, plus lite annat, då var det bara sjukdom för hela slanten. Vi två klarade oss, men mina föräldrar hamnade på sjukhus och ena sonen var också dålig. Våren försvann i nån slags sjuk covidbubbla och när den lättade köpte vi husbil.

Medan vi väntade på att få hem Peppe (husbilen) började vi bygga trädäck på baksidan, en plan vi haft länge – nu var det dax. Då tog virket i Sverige slut, så där stod vi med en uppgrävd trädgård utan att komma vidare. Så vi drog iväg med Peppe så fort vi kunde och var borta så länge vi kunde. SEN byggde vi klart och blev sååå nöjda.

Så kom hösten och svärmor blev sjuk och hela livet ställdes upp och ner. Å så är det fortfarande… nu försöker vi bara att parera smällarna känns det som. Å här står vi alltså nu när allt ska bli som vanligt igen… för det tror jag att det blir, iaf så småningom. Vi kanske håller avstånd lite till varandra så här i början och tvättar händerna oftare, men rätt snart tror jag att vi glömmer det också. Vad tror ni?

Sedan jag fick veta att restriktionerna skulle tas bort har jag legat i som en galning för att boka läkarbesök mm. I fredags klippte jag mej, igår var jag på ett av alla läkarbesök, idag ska jag skadebesikta bilen och besöka optikern och på fredag ska kiropraktorn få rätta till mej. Samtidigt försöker jag jobba lite i förväg, jag vill ha så mycket gjort som möjligt när grejerna börjar fyllas på i almanackan.

Jag är ändå lite fundersam. Kurvan på smittade börjar iofs dippa lite, men är det tillräckligt? Kommer vi få en rejäl boom om ett par veckor? Ska fler vänner dö? Kanske man skulle tagit bort en sak i taget istf att släppa upp allt på en gång? Samtidigt är jag glad för alla vänner inom restaurang- och nöjesbranschen, kulturen samt rese- och turistnäringen som får chans att resa sej igen.

Men jag tror inte att jag kommer att bete mej särskilt annorlunda nu mot hur jag gjorde innan jul. Som jag alltid gjort. Jag är egentligen ingen ”kramare” och vi har inget stort umgänge, oavsett pandemi eller ej. Jo, jag kommer nog att åka kollektivt mindre, särskilt i rusningstrafik och vi kommer att börja resa lite mer som vanligt igen. Det har jag verkligen saknat! Men allt beror såklart på andra länders restriktioner.

Vad tror ni? Kommer allt att bli som vanligt nu? Har ni utnyttjat tiden i corontän? Hur har ni fördrivit tiden?

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

670 000 bilförare kör med olaglig syn

december 23, 2021 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Redan när jag var aktiv som politiker på 00-talet tjatade jag om regelbundna syn- och hörseltester för körkortsinnehavare. Inget hände då, men nu kanske det händer något…

Min bästa kompis skaffade körkort som 18-åring. Inget konstigt med det, det gjorde jag med. MEN min kompis blev som 25-åring helt blind. Då kan man ju tro att hennes körkort blev återkallat, men det blev det inte. För att testa hur flat systemet fungerade då och kanske även fungerar idag, tog hon sin ledarhund och sin vita käpp och gick in på posten för att hämta sitt förnyade körkort. När hon skulle skriva under för att kvittera uthämtningen, sa hon ”Jag är helt blind, kan du placera pennan där jag ska skriva”. Det gjorde kassörskan och lämnade sedan ut körkortet.

Precis så här gör jag också när jag förnyar mitt körkort, men jag kommer ju inte in med ledarhund och vit käpp. Varken jag eller min vän trodde våra ögon, hon borde ju inte få hämta körkortet. Men det är å andra sidan inte kassörskan på posten som ska reagera, utan sjukvården. Hennes läkare skulle såklart anmäla till länsstyrelsen att hon inte längre var lämplig innehavare av sitt körkort, men det gjorde man inte. Det är såååå konstigt!

Jag lämnade in motion efter motion om detta, men jag ville även ha hörseltest. Helst även reaktionstest, men det var att dra det lite för långt tyckte jag då. När man lämnar en motion som man verkligen brinner för och vill att den ska gå igenom, då måste man hålla det enkelt. Ändå gick det inte. Motargumenten var att det skulle belasta vården, förlänga köerna, blir dyrt, diskriminering osv. Jag hade såklart ytterligare ett gäng motargument till motargumenten, men ändå var det tvärnej.

Jag la av min politiska karriär 2010, men har såklart följt mina hjärtefrågor sedan dess. Det här med syntest har varit uppe förr, och nu på senare tid har även optikerna reagerat. Såklart, de vill ju tjäna pengar. Men i ett pressmeddelande jag fick idag blev det tydligt att läget är akut. Där stod det nämligen att 10 procent, vilket motsvarar över 670 000 bilförare, som kör med en olagligt dålig syn. Synen blir oskarp efter en meters avstånd, strax efter bilrutan alltså. Samtidigt upplever nästan alla testade, 97 procent, att de har en fullgod syn för att köra bil. Det är rätt skrämmande siffror tycker jag!

bild från bilprovningen och synoptics synbesiktning

Varje år drar länsstyrelsen in körkortet för hundratals människor, men då är det nästan bara pga medicinska orsaker som tex epilepsi mm. Det här med syn, hörsel och reaktion har man missat totalt! Hur ofta ser man inte en person som sitter med näsan i fönstret och kisar och kör långsamt långsamt? Jag ser dem rätt ofta tyvärr. Titta på bilden här ovan och jämför en bra syn mot en dålig. Det finns alltså folk som kör omkring med synen på vänster bild! Galet!

Mitt förslag har hela tiden varit att när man ska förnya sitt körkort så ska man även kolla syn och hörsel, var tionde år alltså. För alla. Inte efter någon särskild ålder eller så. Synen kan ändras snabbt, så det är ingen nackdel att kolla den regelbundet även som hyfsat ung. Å då blir det heller ingen diskriminering i ålder av föraren. Jag skulle själv inte ha något emot det, även om det skulle kosta några hundralappar. Det är ju en slags livförsäkring!

Jag tycker detta är så otroligt självklart. Vad tycker ni?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ingen kan göra allt – men…

december 17, 2021 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

… alla kan göra något. Brukar man säga och det hörs väldigt ofta just nu när Musikhjälpen är igång. Jag älskar Musikhjälpen! Det är så mysigt att ha på i bakgrunden medan jag tränar eller jobbar. Tycker inte ni det?

När man lyssnar på alla projekt och bössor som startas med Musikhjälpen blir man alldeles varm i hjärtat. Jag har också haft några bössor igång genom åren, men de har inte gett särskilt mycket. Men alla bäckar små heter det ju också.

Just i år kommer jag inte att bidra med något, detta pga att vår by i Gambia får all hjälp just nu. I Gambia lever man på turismen och den uteblir även i år pga pandemin. Det är väldigt svårt för alla som bor där, det finns ju inga jobb. Å har man inget jobb blir det inga pengar och då kan man inte ställa mat på bordet.

Här om veckan hörde vår vän Smile av sej och berättade att deras hus höll på att rasa. Jag fick bilder på väggar med stora sprickor och såg tydligt att man kanske klarar sej just nu när vädret är ok, men när regnet och regnsäsongen kör igång så kommer väggarna att rasa. Det måste repareras NU! Så vi körde igång en snabb insamling bland våra vänner på Facebook och kunde föra över 1000 kr efter bara någon dag. Några dagar senare fick vi nya bilder där väggarna lagats med ny sten och nu puts för att hålla ihop allt.

1000 kr räcker rätt långt, men är inte tillräckligt. Det behövs minst lika mycket till om de ska kunna fylla på matförråden lite. Summan brukar räcka till 50 kg ris, 20 liter olja och 20 kg lök och det i sin tur räcker till mat för hela familjens ungefär 10 personer i 2-3 månader. I Gambia gör man dessutom så att man ser till att den egna familjen har det den behöver, sen ger man resten till den som behöver det bäst. Äldre och sjuka i byn framförallt. Tänk om man tänkte så här…

Vi vill såklart skicka över mer pengar, men har inte hur mycket som helst själva att bidra med. Så häromdagen tog jag återigen fram saker som jag försökt sälja tidigare och la ut till försäljning igen. Direkt hade jag sålt av lite och fått in 500 kr. Nu ger vi det helgen och ser hur mycket vi kan få ihop, sen för vi över de pengar som kommit in. Vi vet ju att varenda öre kommer till nytta, inget försvinner i sk administrativa avgifter.

Så just i år får Musikhjälpen klara sej utan oss, vi behövs på annat håll. Som sagt; ingen kan göra allt, men alla kan göra något och vi får med egna ögon se vart vårt bidrag gått åt till, både på bilder och när vi kommer till Gambia nästa gång. Det är en härlig känsla i magen att på riktigt se att det lilla vi gör, verkligen gör skillnad.

Vill du hjälpa oss att hjälpa? Skicka ett mail till mej marlenerinda@gmail.com så tar vi detaljerna den vägen.

Har du startat någon bössa eller på annat sätt stöttat Musikhjälpen i år eller föregående år?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Någon försökte bryta sej in hos oss

november 24, 2021 Marlene Kommentarer 10 kommentarer

Vi har vänner och bekanta som varit utsatta för inbrott och jag har även suttit i tingsrätten och dömt tjuvar, men inte varit utsatt själv… förrän nu…

För inte alls länge sedan var det svängdörr hemma hos oss. Vi låste nästan aldrig, mer än när vi sov – om vi kom ihåg… sedan en tid tillbaka har jag låst när vi tagit sista promenaden, vi ska ju ändå inte ut mer. Å på senare tid har vi även låst nästan jämt även när vi är hemma. Tur var väl det…

Igår satt vi och tittade på tv och planerade morgondagen. Då hör vi hur vårt handtag till ytterdörren försiktigt trycks ner. Vi bara tittar på varandra och undrar vad som händer. När vi kom hem för några kvällar sedan låg vår soptunna ner, så vi har ju förstått att någon haft koll på oss. Jag smyger fram till dörren och ser att handtaget fortfarande är nedtryckt, så jag låser snabbt upp och sliter upp dörren. Men den som stod där har såklart redan hunnit sticka. Det var dock färska och tydliga fotspår på trappen.

Jag gör direkt ett inlägg i vår facebookgrupp för vårt område och samtidigt lägger en granne upp en film från sin övervakningskamera. Han har precis haft påhälsning i sin trädgård av mörkklädda personer med ryggsäckar och det står även en person utanför på gatan som verkar vara i samma sällskap. Samma tid, bara kanske 50 meter emellan oss. Väldigt obehagligt. (Nyss fick jag veta att en annan granne också haft påhälsning men en timme senare.)

När jag varnat alla grannar och bekanta som bor i närheten, ringer jag polisen. Jag fattar ju själv att bovarna redan har stuckit och att det inte är akut, så jag tycker att det är viktigast att först varna andra som kan drabbas och sedan prata med polisen – polisen höll med. De såg alvarligt på händelsen/händelserna och kommer låta en polisbil köra runt här titt som tätt nu. Bovarna har ju rört sej under en lång tid i vårt område och uppenbarligen haft något på g, i bästa fall har vi avbrutit detta för stunden.

Inget hände alltså. Ändå mår jag rätt dåligt idag. Tankarna snurrar… Vad hade hänt om dörren inte varit låst? Har någon koll på oss? Vet de när jag är ensam hemma? Hur länge har de haft koll? Det lixom kryper i hela kroppen av obehag. Dessutom tänker jag på våra grannar som är ensamma och äldre, här är vi iaf två.

Ni finns ingen tvekan längre, nu kommer dörren att hållas låst. Dessutom har vi en grind som stått öppen sedan pälsbollen dog, den kommer att stängas igen och vi ska skaffa en rejäl hasp på den. Vi har larm och uppmärksamma grannar och nu kommer ju även Polisen att ha extra koll. Dessutom har vi timer både på lampor och radio, så det syns nog inte så mycket när vi är borta. Utomhus har vi mängder med ljusslingor, därför är det konstigt att de valde just vårt hus. Vi var hemma och det lyser överallt!

De skulle dessutom bli himla besvikna om de kom in hos oss, vi har typ ingenting. Iaf inget av värde, det mesta är sålt – vi förbereder ju för ett liv i husbil. När jag ser mej omkring just precis nu är det enda jag kan se som attraktivt en tv och möjligtvis datorn jag skriver på. Men datorn är gammal och inte värt något längre, så nä… tjuvar som kommer till oss skulle nog mest bli förbannade för att här inte finns något. Till tjuvarna: Vi har inget att värde och huset är larmat – strunta i oss!

Upplevelsen var väldigt otrevlig, även om det inte blev skarpt läge. Nu vill jag bara sälja allt, flytta in i Peppe och dra. Nog för att man kan få inbrott även i en husbil, men risken är betydligt mindre. Å då kan man flytta sej från den obehagliga platsen och aldrig mer återkomma. Nu måste jag ju vara kvar och hela tiden påminnas om vad som kunde ha hänt och fortfarande kan hända. FY vad det snurrar i skallen nu 🙁

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Fy fan för låneföretag!

november 16, 2021 Marlene Kommentarer 10 kommentarer

Alla har sett reklamen om hur enkelt det är att ta snabblån och det är verkligen enkelt. Man behöver ingen säkerhet alls och knappt någon inkomst heller. Att ta sej ur skiten är däremot jäkligt svårt och att spärra sej mot framtida köp är faktiskt omöjligt hos några.

Som ni vet så har ett av trasslen för oss varit en ”nära” anhörig som haft problem med sin ekonomi pga bla spelberoende. Jag har haft hand om h*ns pengar periodvis, men egentligen bara när det gått käpprätt åt skogen och h*n lämnat ifrån sej allt i ren panik. Då har vi nästan hunnit reda ut allt, innan h*n börjat låna pengar igen.

Nu har det gått så långt att bostaden fått säljas för att inte hamna hos kronofogden. Alla privata lån är betalda och jag har betalat in till de snabblån som jag har hittat. Men det är inte så enkelt som att bara betala den skuld man ser, nejdå… låneföretagen gör allt för att ha en kvar och har massor med knep för detta. Bara att hitta lånen är svårt, det finns huuuuur många låneföretag som helst!

När man tar ett snabblån kommer pengarna in direkt till det konto man uppgett. Då har man samtidigt samtyckt till att pengarna dras från samma konto vid fakturadatum. Men det står inte var pengarna kommer ifrån eller vem som dragit dem. Det står oftast bara insättning och kontantuttag… det ser alltså ut som man tagit ut pengarna i bankomat och de är svåra att spåra. Man kan alltså inte leta i kontoutdragen, där hittar man inte mycket alls.

Det vi gjorde var att tömma alla konton och helt enkelt vänta på påminnelser via post. Det tog ett tag och innebar att det även blev påminnelseavgifter, men det var enda sättet.

När man till slut ändå hittat företagen och vill avsluta sina lån fortsätter svårigheterna. För att krångla till det står det olika belopp beroende på var man tittar. Det skiljer inte så mycket, bara några hundringar – men är tillräckligt för att det ska bli fel och då tjänar de lite ränta och lite fler avgifter innan man upptäcker detta. Det kan också vara så att hela beloppet inte står där, man är tvungen att kontakta företaget för att be om en slutfaktura och då finns det ibland inget telefonnummer utan man ska maila eller chatta…

På ett ställe hade vi betalat in hela summan, men det blev aldrig noll på kontot. Vi ringde och fick veta att det vi betalat in hade placerats på ett sparkonto som h*n aldrig ens hade öppnat. Där låg pengarna (över 30 000) och gav ränta till företaget, medan skulden istället kostade ränta. ”Å, ville ni betala av lånet med dem?” hette det när vi frågade var pengarna var. Sen tog det ytterligare några dagar innan pengarna var på rätt ställe och då hade vi såklart lite mer i räntor och avgifter att betala, eftersom vi inte ringt innan och sagt att lånet skulle avslutas.

Ett annat lån har vi betalat för mycket på, jag såg i kors av alla siffror och gjorde fel. Vi ringde upp bara minuter efter att jag upptäckte misstaget och allt skulle rättas till. Här fanns ytterligare ett lån som pengarna skulle skjutas över till, så att även detta kunde avslutas. Två veckor senare var det fortfarande inte gjort, nu har vi hotat att ringa varje dag tills det är fixat. Å på ett annat ställe hade vi betalat 800 för mycket. ”Jaha, vill ni att vi återbetalar dem?”…

Detta ska alltså vara en slutbetalning. Ändå står det att det kan tillkomma fler avgifter…

Jag fattar att man inte orkar ta tag i den här skiten, det är en galen labyrint där alla gör allt för att behålla en som kund. Jag är hyfsat frisk, iaf i skallen, men orkar knappt. Jag får ta ett eller ett par ärenden om dagen, annars blir det för mycket. Här har vi haft kanske 20-25 lån att gå igenom. Hur ska då en person med diagnos eller depression orka? Det gör man inte! Det har tagit dagar att få ordning på allt, enormt mycket energi och sömnlösa nätter.

Samtidigt som h*n ringt runt idag och kollat att allt verkligen är noll, har h*n bett om att spärra sej. Men se det är inte heller så enkelt som det låter. Några ställen har sagt ok direkt och frågat om h*n vill spärras på livstid och då har h*n sagt ja. Någon har en länk som man ska klicka på och följa anvisningar. Någon annan spärrar bara 3 månader i taget, sen måste man själv förlänga spärren. Och någon spärrar inte alls, utan hänvisa till spärr via UC (upplysningscentralen). Men den spärren gäller bara i två veckor och kan bara förlängas med polisanmälan om att man varit utsatt för bedrägeri. Hos de här företagen kan man alltså inte spärra sej! Hur sjukt är inte det!

Nu kanske någon säger ”Ja, men det är väl bara att sluta att ta lån då”. Men det är ju inte så enkelt, då hade ju ingen suttit fast i olika skuldfällor. Den som en gång tagit ett snabblån hamnar ofta i en ond spiral, nedåtgående såklart. Man försöker täcka gamla lån med nya och räntorna bara växer. Det är lätt att ta lånen, men svårt att komma ur.

Som sagt; jag har suttit många timmar med detta nu och jag tror att vi nästan är igenom. Det är bara de där pengarna som är på vift som ska komma till rätta och det behövs en lön till för att betala sista lånet. Sen är det missbruksbehandling, ny utredning, ny diagnos och behandling som är på tapeten. Det låter så enkelt, men allt tar sån tid!!! Varje steg tar mellan 6-12 månader. Vi har hållit på i 10 år med ekonomisk trassel på olika nivåer nu och jag hoppas verkligen att det värsta ligger bakom oss. Jag orkar inte mer, nu får någon annan ta över.

Jag ber regeringen och våra politiker om två enkla åtgärder:

Fixa ett bank-id som inte är knutet till ett bankkonto eller ekonomi. Man måste kunna identifiera sej på tex 1177 och såna grejer utan att komma åt sina pengar. Då kan man nämligen inte ta snabblån, för där måste man identifiera sej med bank-id.
Fixa så man kan spärra sej hos UC mot kreditupplysningar gällande snabblån.

Dessa två skulle kunna rädda livet på flera personer om året. Många som hamnar i skuldfällor tar nämligen livet av sej. Det är dax för regeringen att ta lite ansvar för personer som inte klarar det själva. Så länge bank-id ser ut som det gör idag kommer många fler att drabbas och det kryper längre och längre ner i åldern. Det måste bli svårare att ta lån och enklare att ta sej ur dem – inte som idag när det är tvärtom.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Flera års tvist är över – jag vann!

oktober 19, 2021 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Är det något jag avskyr, så är det att vara i en tvist med ett företag. Jag har rätt stor koll på lagar, regler och mina rättigheter efter många år som nämndeman i Tingsrätten. Så nog vet jag hur man går till väga och vilken väg man ska gå, men det är ju såååå energikrävande!

Tvisten jag ska berätta om här har pågått i två år, men allt startade egentligen för fyra år sedan. Det handlar om installation av fiber… jag vet att ni är många som också har problem med det. Särskilt ni som anlitat Open Infra eller Stadsnätsbolaget som de hette från början. Det är svårt – men det går att ta sej ur!

2 september 2017 skrev vi tveksamt på avtal med Stadsnätsbolaget. Då satt en försäljare vid namn Niklas i vår soffa och garanterade oss att så fort tjälen gick ur marken så skulle vi ha fiber. Detta lovade han dyrt och heligt flera gånger, eftersom det var detta som var viktigast för oss om vi skulle skriva på. Vi behövde akut ett stabilt internet så att vi båda skulle kunna jobba hemma. Å då hade vi såklart ingen aning om någon pandemi. Avtalet gällde i två år, hade inget hänt då så skulle det inte vara något problem att ta sej ur. Men vi var ju lovade fiber om ca 6 månader, så vi oroade oss inte.

Våren kom, inget hände. Hösten kom, inget hade ännu inte hänt. Surt såklart, men de hade ju 24 månader på sej… våren kom igen och inget hände… i oktober 2019 hade fortfarande inget hänt och jag mailade företaget och bad om annullering av avtalet. Jo tjena, så enkelt var det minsann inte. De hade haft såååå många kostnader och det absolut inte deras fel att inget hänt. Beslut på ansökan hade dragit ut på tiden, likaså överklagande av avslaget på ansökan, något som de inte rådde för och då menade man på att vi inte bara kunde dra oss ur sådär. Eller jo, det kunde vi… mot en kostnad såklart.

Vi var 13 eller 15 grannar som skrivit på, nu gjorde fler som jag och fick samma svar. Men vi fick inte samma belopp. Siffrorna skiftade ganska stort, mellan 6000 och 100 000 ville man ha i avbrottsavgift minsann. Jag fick inte ens veta min summa eftersom jag aldrig gick vidare. Jag orkade helt enkelt inte. Nånstans vid den här tiden bytte förtaget namn, och kanske ägare (?), till Open Infra, vilket visade sej skulle vara tur för mej…

I oktober 2020 hade det gått ytterligare ett år. Då mailade jag till Open Infra och sa att det gått ytterligare ett år och fortfarande stod vi utan fiber. Nu härjade en pandemi och vi behövde verkligen tjänsten. Jag menade på att de höll oss gisslan och inte levde upp till avtalet. Återigen kom svaret att de skulle skicka faktura om jag ville komma ur. Återigen orkade jag inte gå vidare…

Men sen kom lite energi och jag anmälde ärendet till ARN. Anmälan ställde jag till Stadsnätsbolaget, eftersom det var dem jag hade avtal med. Det blev avslag från ARN direkt. Jag hade nämligen dröjt för länge. Man måste anmäla ärendet inom ett år från första kontakt med motparten. Det hade jag inte gjort…. eller… Det var ju faktiskt inte Stadsnätsbolaget som var min motpart längre… det var ju Open Infra. Så jag gjorde en ny anmälan med Open Infra som motpart och där hade det inte gått ett år. Såklart såg ARN min föregående ansökan och undrade vad jag pysslade med, så jag förklarade att jag i virrvarret anmält fel bolag.

Sen hörde jag ingenting på ganska lång tid och tänkte att det var kört. De tog flera månader, men sen kom ett besked att Open Infra fått yttra sej och jag skulle nu få lämna svar på deras yttrande. Där var så många lögner! Att vi var över 400 hushåll i mitt område och det gått åt massor med arbetstid bara att projektera och söka tillstånd för just vårt område. Enligt dem skulle grävandet börja inom kort, så de hade ställt ut redskapsbodar mm hos oss. Vi är 38 hushåll, inte en gubbe har varit här sedan hösten 2017. Detta skrev jag och fick svar tillbaka efter bara några dagar.

De började på 400 hushåll, vi är 38… de har ingen koll alls!

Jag hade alltså att välja på att få avtalet hävt eller avvakta ytterligare. Svårt val! Inte! Vi har vid det här laget faktiskt fått fiber i huset, men av Botkyrka Stadsnät. Det gick snabbt från avtal till installation och fungerar klockrent! Det finns ju inte ens chans att jag skulle avvakta. Alltså skickade jag en skärmdump till Open Infra av meddelandet och bad dem häva avtalet omedelbums. Inte ett ljud kom tillbaka och jag ville ha ett skriftligt besked för att vara helt säker. Svart på vitt lixom. Detta skulle inte bli hängande i luften. Jag ville ha ett avslut.

Igår på förmiddagen fick jag ett nytt mail från ARN, där de frågade om jag hört något och om ärendet löst sej. Hörde de inget innan 1 november skulle de anse ärendet löst och släppa det. Jag tänkte att har jag inte hört något på måndag nästa vecka så mailar jag både ARN och Open Infra igen. Men det behövde jag inte! Igår kväll kom även svaret från Open Infra. JAG ÄR FRI!!! Efter två år, stor frustration och total uppgivenhet är jag ute på andra sidan. Och jag vann!

Frustrationen har varit så stor att jag faktiskt ställde upp i en intervju med Aftonbladet förra tisdagen. Jag och en granne (han kom ur avtalet tidigare) tänkte att vi kunde ge stöd åt andra i samma situation. Det ligger ca 400 ärenden hos ARN bara om Open Infra. Grannen kunde ge tips på hur man ska ta sej ur och jag kunde mest spy galla, vilket vi också gjorde. SAMMA KVÄLL som aftonbladet var här kom första meddelandet från Open Infra, det där att jag kunde välja att avsluta eller avvakta. Tidningen hade inte varit i kontakt med dem än, så det var en slump att det blev just samma dag. Men de kanske känner att de har blåslampa i häcken nu och börjar ge sej?

Till er som sitter fast i Open Infras avtal vill jag verkligen uppmana att anmäla till ARN. Det verkar inte finnas något annat sätt. Skulle ni redan ha fått en avbrottsfaktura, så bestrider ni den medan tvisten pågår. Betala INTE! Men se upp med datumen, vänta inte för länge. Jag ser många som lyckas ta sej ur nu, så det går. Ge inte upp!

Att vara i en tvist med ett företag tar enormt mycket energi. Man är så liten och det handlar oftast om stora pengar. Jurister som tittat på avtalet vi haft menar att det inte ens är lagligt, vi har alltså varit gisslan i ett ogiltigt avtal! De borde släppt oss direkt när 24 månader gått, utan diskussion. Så här gör många företag eftersom de räknar med att kunderna inte orkar dra ärendet i långbänk utan hellre betalar. De tjänar massor med pengar på alla som faktiskt betalar den där avbrottsfakturan. Jag är så stolt över att jag inte gjorde det. Att jag inte gav upp.

Men det har krävt enormt mycket av mej i energi, sömnlösa nätter, oro, frustration och en massa annat. Jag har ju lite annat som trasslar runt mej samtidigt lixom… Nu är iaf detta över och jag pustar ut för den här gången. Jag vann!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube