Får man säga till andras ungar? Hur reagerar du när något tillrättavisar ditt barn? Jag har funderat ganska mycket på detta sedan jag läste detta inlägg hos Stoffisen. Själv är jag nämligen en sån som gärna pratar med andras barn och säger till om det behovs.

I Stoffisens fall handlade det stökiga ungar på ett tåg och de passiva föräldrarna lyfte inte ett finger för att hålla koll på sina virvelvinar. Jag är ganska säker på att jag hade börjat prata med barnen och försökt få dem intresserade av ett samtal med mej istället för att busa runt. Jag tycker dessutom att det är riktigt kul att prata med barn och ungdomar och höra hur de ser på livet, vad de drömmer om osv så samtalet brukar bli väldigt bra.

Jag skäller kanske inte så mycket, utan prata mest och ställer frågor. Då brukar ljudnivån sänkas och barnen lugna ner sej ganska fort. De flesta föräldrar är helt ok med att man ”tar över” lite, medan en och annan blir förbannad för att man försöker fostra deras ungar. Men det struntar jag faktiskt i. I en offentlig miljö där vi alla ska samsas om utrymmet tycker jag att man får säga ifrån. Om inte föräldrarna tar sitt ansvar eller de försöker men barnen inte lyssnar, så får man hjälpa till lite. Det här handlar ju inte om föräldrarnas ego, utan att ungarna ska veta att det inte passar sej att bete sej hur som helst bland folk.

Jag förstår helt och hållet att det kommit barnfria flyg, caféer, restauranger och hotell. Det är inte konstigt alls, men det är ju väldigt synd att behovet finns. I vissa fall skulle jag kanske välja det själv… Att ha en unge som sparkar på ens flygstol i flera timmar är inte kul, att ha ett blöjbyte bredvid sej på restaurangen är rent av oförskämt, men det förekommer. Å det här är ju inte barnens fel! Det är ju föräldrarnas och föräldrarnas ansvar.

Så varför tar man inte sitt ansvar som förälder? Kanske kör man med sk fri uppfostran? Den värsta sorten av föräldrar kan jag tycka… Kanske har man själv inte fått någon vidare fostran av sina egna föräldrar, eller tvärt om kanske: man har blivit hållen för hårt. Jag vet inte… jag vet bara att alla föräldrar behöver ett stort stöd under hela sitt föräldraskap och det stödet egentligen borde komma från de egna föräldrarna. Men många har ju inte kontakt med den äldre generationen och kan ta hjälp och lärdom därifrån. MVC och BVC kan förstås ha fler kurser innan barnet föds, men det är ju under uppväxttiden som hjälpen behövs när problemen uppstår. Dessutom kanske man inte vågar erkänna att det är svårt att vara förälder och be om hjälp. Sen har vi de där föräldrarna som inte tycker att det finns några problem och att det är helt ok när barnen far omkring och stör… i de fallen finns nog ingen hjälp ändå…

Vad tycker du? Är det ok att säga till andras barn? Hur reagerar du när någon säger till din lilla ängel?

Nu riskerar jag att stoppa in huvudet i elden… men jag funderar på detta med barn. Eller rättare sagt insemination och surrogatmödrar. Jag vet nämligen inte vad jag tycker och vill ha lite åsikter från er.

Jag har vänner i min närhet som inte kan få barn och som i flera år försökt med hjälp från sjukvården för att bli gravida. Jag har adopterade kusiner och jag har lesbiska vänner som fått barn genom insemination. Självklart är de som fått barn nöjda och glada över att allt gått vägen och vi gläds med dem.

Det ser olika ut överallt i Sverige. På en del orter får man IVF-försöken helt gratis, på andra får man några försök och på andra tror jag att man måste betala allt själv. Detta vet jag inga detaljer om, så där är jag osäker. Att adoptera kostar förstås pengar, ganska mycket pengar dessutom. Att åka till tex Danmark för insemination är inte riktigt lika kostsamt vad jag har förstått.

Sen har vi den aktuella frågan om surrogatmödrar och huruvida det är ok att ”hyra” ut sin kropp för att hjälpa någon annan att bli förälder och tvärtom förstås; hur ok det är att ”hyra” en annan människas kropp för samma ändamål. Spelar det någon roll hur surrogatmamman tänker om detta om det nu bara skulle handla om pengar för henne? Hur ställer ni er moraliskt kring detta?

Tycker jag att det är rätt att det ena kostar men inte det andra? Då menar jag att den som vill adoptera eller inseminera får betala hela beloppet själva medan den som försöker med IVF får en del från sjukvården. Det känns lite orättvist… men världen är ju iofs inte rättvis.

Men för mej handlar det inte om pengarna utan om en enda fråga: Är det en rättighet att ha barn?

Känsligt att ställa frågan kanske, men ganska intressant och jag vill gärna höra hur ni tänker kring detta.

Igår skrev jag om att jag vill förbjuda smällar och fyrverkerier. Det vill jag egentligen inte, men det kanske är enda vägen för att komma tillrätta med problemet? Jag hade väl aldrig trott att mitt inlägg skulle skapa sån debatt. Här på bloggen var det ganska lugnt, men på Facebook svallade känslorna. Varför är just den här frågan som känslig och infekterad?

Jag vill förstå mina motståndare och vill ha konkreta svar på deras ställningstagande och en förklaring till varför de tycker som de gör. Men det fick jag inte, tyvärr. Tydligen är det här med pyroteknik någonting som man måste ha på nyår pga tradition. Men som jag sa till nån; det var tradition att slå kvinnor och barn förr, det slutade man med för att det är dumt… Det är tradition att dansa kring granen, jag gör det inte ändå för jag tycker det är larvigt. Vad är det som säger att något måste göras bara för att det är en tradition?

Om man dessutom bara följer en tradition utan att fråga sej varför är man ju lite konstig, eller? Jag kan ta en exempel: vi har en medlem som alltid åt prinskorv på julafton pga tradition, trots att hon faktiskt inte gillar prinskorv. Den skulle bara ätas lixom. När hon reflekterade över sitt beteende insåg hon hur korkat det var och bojkottade efter det den där prinskorven och åt av det som hon tyckte om istället. Är det likadant med fyrverkerier tro? Är det så att man bara SKA skjuta av några pjäser på nyår för att det ska vara så lixom? Inte för att det är spännande med eld och smällar, eller vackert, utan för att det brukar vara så.

Om man då reflekterar över sitt traditionella handlande kanske man ser att det är en ganska onödig grej att göra på nyår. Om man nu vill ha ett fint himlaspel kan man kanske istället skicka upp såna där lyktor eller titta på andra som skjuter. Jag skulle önska att det fanns legitimerade personer som man kunde kontakta som arrangerade säkra fyrverkerier, ungefär som man betalar för en festarrangör. Då skulle mängder med skador förhindras och det skulle verkligen bli ett fint himlaspel men under en begränsad tid och på en bestämd plats.

Då hade den 4-årige flickan som följde med sin sönderskjutna pappa till akuten sluppit se honom skadad. Pappan som blev helt blind och aldrig kan se sin dotter mer. Han som köpt fyrverkerierna för hennes skull…