Förbjud smällare och fyrverkerier! -

Förbjud smällare och fyrverkerier!

december 16, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Då är vi där igen, vid den tid på året då man får avstå hundpromenader eftersom ungdomar skjuter hejvilt med allt de kommer över. Den tid på året då handlare försvarar sej med att ”ja men vi säljer bara till personer över 18 år”… Kanske det, men vem ger de i sin tur sina inköp till???

I mina ögon handlar det inte bara om våra husdjur, utan om alla! Våra äldre blir skrämda, våra flyktingar blir påminda om hemska händelser, det uppstår bränder och naturen blir både förfulad, nerskräpad och förstörd. Att fyrverkerier faktiskt är stora miljöbovar verkar ingen tänka på.

Jag sagt det förut och säger det igen. Jag är ingen större förespråkare av förbud, men när det gäller pyroteknik så verkar det som att vi behöver ett förbud. Kanske skulle bara utbildade personer med certifiering få handskas med smällare och fyrverkerier? Då kanske ett gäng unga människor skulle behålla sina fingrar och ögon. Några barn färre skulle se sina pappor skadas och det skulle förmodligen stå kvar ett och annat hus som inte skulle brinna ner… om inte detta är skäl nog för ett förbud så kan man alltså lägga in miljöaspekten också. Eller hur arbetsförhållanden för dem som tillverkar eländet har det. Att 10 000 medarbetare under 15 år i Kina har omkommit i fabriksexplosioner…

Egypten och Tanzania har totalförbud. Vad är det som hindrar Sverige från att ta det steget? Jag hoppas att ni gör som jag och handlar i de kedjor som tagit avstånd från försäljningen och vad jag vet just nu är det samtliga ICA Maxi, Rusta, Plantagen och Coop. De måste få bevis för att deras ställningstagande är viktigt och att då pusha för dem och i bästa fall ge dem nya kunder är väl ett bra sätt att tacka dem. Ni får gärna fylla på listan med butiker här under i kommentarer.

Man kan också gå med på Smällarupproret på Facebook, en aktiv sida där man får en massa bra information. Året om, inte bara nu när det är aktuellt. Alla måste hjälpas åt, annars kan det inte bli någon förändring. Visst är det fint med fyrverkerier på nyårsafton, men det är inte värt de skador de orsakar. För skador blir det, ingen kan säga något annat.

Klart att mediciner hjälper!

november 22, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag på nyheterna får man veta att det gjorts en studie på vuxna personer med adhd. Studien visar att vuxna personer med adhd som medicineras begår färre brott. Det är ju jätte bra! Men ganska självklart tycker jag…

När en person med adhd får medicin, så blir det lättare att styra sina impulser och faktiskt hinna tänka efter innan man handlar. Det ser jag tydligt på sonen. Då är det väl inte så konstigt att brotten blir färre? Det konstiga är att medicinering är en så kontroversiell fråga och att folk ska tycka så himla mycket om det. Medicinen hjälper folk. Punkt. MEN jag tycker att medicinen ska kompletteras med annan hjälp, som tex KBT eller samtalsterapi.

När Senior var 9 år påbörjade han medicinering för sin adhd och vi märkte direkt skillnad. Inte så att han blev helt annorlunda, utan mer att han blev lugnare, lättare att föra ett samtal med och förståndigare på nåt sätt. Han sa själv ganska snabbt att han äntligen kunde tänka en tanke i taget och tills den var färdig. Innan hade han haft tusen tankar i skallen samtidigt och inte hunnit klart den första innan nästa tog vid. Nu var det lugnare i hans lilla hjärna och han kunde tom se sammanhang och dra korrekta slutsatser. Han sov lugnare på nätterna utan en massa mardrömmar, och var därmed piggare under dagen.

För mej är det lika självklart att medicinera adhd som det är att ge en hörselskadad person hörapparat. Det är inget konstigt eller elakt, tvärtom. Att INTE ge adekvat hjälp kan däremot ge stora skador både på personen det gäller och andra. Jag är väl medveten om att det funnit personer i vår närhet som tyckt att vi gett vår son knark och han har tom blivit kallad knarkunge. Sånt är sorgligt och uttryckt av personer som inte vet vad de pratar om och heller inte borde uttala sej.

Jag är inte alls säker på att Senior levt idag om han inte fått hjälp av medicin, BUP och av oss. Med den känsla i magen tvekar man inte att ta den hjälp som finns. Nu när vi dessutom kan se resultatet kan vi inte vara annat än nöjda och tacksamma. Idag är han en harmonisk 19-åring med både jobb och körkort. Han fick chansen och tog den!

Tyvärr ser jag ganska många som inte lyckats lika bra och det är dem jag kämpar för.

9,5 minus!!!

oktober 28, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Längtar till sommaren

Kylan kom tidigt i år kan man väl lugnt konstatera… Redan igår kväll var det 6 minusgrader och när jag vaknade vid 6.45 så var det 9,5 minus. Så det blev till att ge några varningens ord till sonen som skulle iväg och jobba; skrapa rutorna ORDENTLIGT innan du kör iväg, ta en VARM jacka om du blir stående nånstans och HÅLL AVSTÅNDET!!! Det är trots allt bara hans andra vinter som bilförare, så man måste nog påminna honom lite.

Jag är så otroligt tacksam för att jag städade klart trädgården i onsdags. Nu är det lixom kört och inte ens en aning lockande att gå ut och klippa vissnade buskar och riva vildvin. Nä, idag blir det inneaktiviteter tror jag minsann… den där tvätten tvättas ju inte av sej själv har jag märkt…

Jag vaknade iaf ganska pigg redan där vid 6.45, antar att det beror på att kroppen tycker att klockan var 7.45 och då brukar jag ju iaf öppna ena ögat i vanliga fall. Eftersom sonen var rädd att försova sej, så gick jag upp och väckte honom istället för att ligga kvar. Jag tycker det här med vinter- och sommartid är så otroligt dumt. Att ställa om klockan två gånger om året kostar ju samhället och företagarna så otroligt mycket pengar! Hur många var det inte som fick jobba en timme gratis inatt? Sonen däremot får en timme extra betalt eftersom han ska ställa om alla klockor på maskiner och annat på sitt jobb innan de öppnar idag. Så totalt onödigt kan jag tycka.

Dessutom visar forskningen att tidsomställningen ger fler trafikolyckor, fler skador på arbeten med maskiner och verktyg och fler hjärtstillestånd. Å detta är inte enbart under den natten vi ändrar tiden, utan flera dagar efter. Nu har tom Ryssland en diskussion i sitt parlament om att ta bort sommartiden och bara hålla sej till vintertid. Beslutet är dock inte taget än, men det kommer nog. Tänk att Ryssland ska ligga steget för Sverige… Jag röstar för att vi nu har bytt tid för sista gången och stannar i den tid vi har, för allas bästa lixom…

Men för stunden njuter jag av att vara pigg och vaken lite tidigare än jag är van vid några dagar framöver, men förstås tröttare på kvällen än jag brukar. Så blir det ju. Bäst att ta tag i dagen och gör det bästa av den, den sista söndagen i oktober. Just det! Måste komma ihåg att köpa Expressen idag också! En av våra medlemmar är med och berättar om sin viktresa 🙂

Ha det bäst everyhopa!

Jobba efter 65?

oktober 2, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hörde på nyheterna att fler och fler jobbar efter 65. Å jag som tänker göra precis tvärtom…

Numera är man ju inte särskilt gammal vid 65. Fortfarande har man många aktiva år framför sej och vad man vill göra med de åren är ju förstås upp till var och en. Är man en ensamvarg, utan familj, som älskar sitt arbete så kan jag förstå att man stannar kvar och jobbar så länge man kan och får. Men har man ett annat umgänge än arbetet så har jag svårare att förstå det… eller ja… något år sådär kanske… men inte på heltid eller tills man blir utsparkad eller förväxlad för inventarie.

Jag har sett flera som dött bara någon vecka efter sin pension eller som blivit svårt sjuka. När man jobbat 40-50 år är man väl värd att få ledig tid med kvalitet? Beroende på vad man jobbat med så tror jag att kroppen kan behöva vila efter ett så långt arbetsliv.

Jag började jobba när jag var 14 och har planerat att inte yrkesarbeta efter 60. Jag startade två olika pensionsspar vid 25 för att pensionen skulle räcka till. I nuläget tror jag att pengarna kommer att räcka… Jag var iofs hemma med barnen i nästan 10 år, men jobbade en hel del hemifrån under den tiden.

Min plan är att sluta arbeta inom en ganska överskådlig framtid, men inte helt – bara med det jag gör just nu. Det är ju då jag ska ta hand om de där barnen, först som kontaktfamilj och sen som jourhem. Då är man hemma på heltid, får arvode från kommunen och gör världens bästa nytta. Men det är ju inte som att gå till kontoret precis… När man har barnen så jobbar man istället dygnet runt.

Så även om jag vill njuta av livet och ”ledig” tid, så kommer jag att dra mitt strå till stacken ett tag till. Allt beror ju på vilket jobb Martin får efter stuiderna och hur mycket han kommer att tjäna. Oavsett det, så kan jag inte tänka mej att jobba till 65 – och absolut inte längre än så! Jag vill orka med min eventuella barnbarn, hinna med mej själv och må bra.

Men vi är alla olika och jobba kan man som sagt göra på olika sätt. Vi planerar för att kunna ha mycket ledig tid som äldre. Vi har fixat alla renoveringar nu och planerat för ett billigt boende. Allt för att ha en så liten månadskostnad som det bara är möjligt. Vi värderar ledig tid väldigt högt.

Hur tänker du när det gäller pensionsåldern? Hur vill du att ditt liv ska se ut efter 60 -70? Tänker du öht på pensioneringen? Och du som är pensionär: hur ser ditt liv ut just nu? Blev pensionen som du tänkt dej? Hade du gjort något annorlunda om du fått göra om planen?

Real life – veckans utmaning/fundering

september 25, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi i köket, från en artikel i Expressen

Inne hos Yohanna i Las Palmas kan man läsa om veckans utmaning som jag kallar för veckans fundering… hur jämställda är vi i hemmet? Eller kompletterar vi varandra, kanske man hellre ska säga?

Jag har alltid resonerat som så att man gör det man är bäst på. Jag är inget vidare på att tvätta bilar eftersom jag både är kort och får ont i händerna. Så det får Martin göra som är lång och når överallt.

Jag HATAR att laga mat, medan Martin gillar det – alltså är det han som står i köket.

Martin HATAR att städa, så han städar bara toaletterna och jag fixar resten.

Sen har vi det där med politik och värderingar. Jo, vi har ungefär samma grundsyn när det gäller vad som är viktigt, hur vi ska prioritera osv. Vi kan diskutera och tycka lite olika, men aldrig så att det uppstår gräl och jag tror att vi röstar på samma parti.

Våra intressen däremot är olika. Martin kan sitta framför datorn i timmar och programmera eller spela. Han älskar att titta på film och måste då se varenda liten sekund av filmen, missar han något pga att jag pratar eller stör – då spolar har tillbaka. Jag använder datorn till att jobba och sen kollar jag runt på olika bloggar och Facebook en hel del. När jag kollar på film kan jag hålla på med en massa andra grejer under tiden och titta med ett öga. Så där är vi väldigt olika.

Jag tror iofs inte att man måste ha samma intressen, så länge man respekterar och accepterar att partnern gör något annat än en själv. Vi kan sitta mitt emot varandra med ögonen på varsin dator, han programmerar och jag skriver en blogg. Då är vi ju ändå tillsammans på nåt sätt. Samtidigt så tycker jag om att vara ensam och njuter när Martin är i skolan på dagarna. Man måste ju inte göra allt tillsammans eller umgås hela sin vakna tid.

I och med att vi jobbar tillsammans så ser man ändå hur väl sammansvetsade vi är och hur vi kompletterar varandra på jobbet. Vi vet exakt vad var och en ska göra på jobbet när vi förbereder eller plockar ihop för kvällen. Just när det gäller jobb så kan vi nästan läsa varandras tankar och vet exakt hur den andre vill ha det.

Martin och jag är väldigt olika. Han är tystlåten och tänker innan han pratar, jag är helt tvärtom. Jag kan uttrycka mej enkelt och snabbt via både tal och skrift, han har inte alls lika lätt för det. Han är teoretisk, jag är praktisk. Jag vill ha tyst, han lyssnar alltid på musik. Han blir sur, jag blir förbannad. Samtidigt så är ingen av oss materialistiska eller pengagalna. Vi trivs bäst hemma och älskar solen. Vi tycker bägge att ytan är oviktig och att man måste jobba med sej själv inifrån. Så grundsynen på det mesta är lika och det är nog det som gör att vi har så himla kul tillsammans.

Att ha olika intressen fungerar nog helt ok i en realtion, men att inte ha samma värderingar kan nog förstöra mycket. Tror jag alltså…

Va folk gnäller!!!

september 24, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår satt jag brevid en man som gnällde och kritiserade precis ALLT! Jag tror det var svägerskan han samtalade med, men hon sa inte särskilt mycket. Hon såg mest besvärad ut. Jag hade väldigt svårt att inte lägga mej deras samtal…

Han började med att gnälla på innehållsförteckningen på hans energidryck var för lång och obegriplig. Sen fortsatte ha med att kritisera omställningen av vintertid, utvisningen av den lilla flickan, politikers löner, skatten i kommunen, Quick-fallet, Sveriges lagar och en massa annat. Det var fel på precis allt.

När jag hör en sån person gnälla så börjar jag omedelbart fundera på hur personen egentligen mår. En människa som ser fel i precis allt kan ju aldrig vara glad eller bli nöjd. Eller?

Det jag hade lust att säga till honom var: Är man inte nöjd med det ena eller andra så finns det ett sätt att förändra systemet och det är att själv engagera sej politiskt eller via en förening. Det är lixom bättre än att sitta och förpesta tillvaron för oss andra. Jag tror att om alla provade på att vara fritidspolitiker för en tid och verkligen försöka förändra något man tycker är fel, så skulle politikerföraktet minska betydligt.

Att själv försöka förändra ett ”fel”, lämna in ett förslag och vara med om hur man diskuterar mitt ärende och sedan röstar om det får en att se synvinklar som man själv inte sett innan. Det kan handla om en lagändring, ett byggförslag eller att tjejer ska få bättre träningstider. Allt man tycker är fel och vill ändra på kan man lämna förslag om faktiskt. När man väl är med i processen ser man hur trögt systemet är och hur många kvarnar som ska mala innan det blir en konkret förändring. OM det blir en förändring…

Jag tror att många fler skulle vilja testa på att jobba politiskt och dessutom skulle ha mycket att komma med. Men i nuläget har vi ganska många gubbar på stolar som de suttit allt för länge på och som de vägrar dela med sej av. Alltså är det svårt för en ny förmåga att få chansen och det är otroligt synd. Dessutom kan ju ingenting förändras om det bara sitter samma gubbar på posterna år efter år. Med nya människor föds nya idéer och allt är ju egentligen politik om man tänker efter.

Just personer som sitter och gnäller och ser fel i precis allt skulle göra en stor nytta inom politiken tror jag. Men förmodligen skulle den här personen snart se att det inte är så himla välbetalt och att mycket av den tid man lägger ner inte ger något betalt alls. Att ta ett beslut innebär att man först måste följa lagen och gillar man inte den så måste man först lägga ett förslag om lagändring i Riksdagen… så det är inte alltid så svart, vitt eller så enkelt som media vill visa på. Allt vi läser om eller ser på tv har en bakgrund som vi inte känner till.

Visst får man klaga! Men då ska man göra det konstruktivt tycker jag. Å tycker jag att det är fel på precis allt och alla då kanske det är dax att engagera sej och övertyga folk om att man faktiskt vet bäst och ställa upp i ett val. Men se det törst man inte! Man sitter hellre där och klagar på dem som faktiskt har modet att sticka ut näsan och gett sej in i den politiska leken. För alla politiker har ju tydligen tappat alla känslor och kan inte bli ledsna vid orättvisa påhopp… verkar det som att folk tycker iaf…

Så du som tycker att Sverige håller på att gå under – anslut dej till det partiet som du tycker minst illa om och ge dej in i politiken. Det är enda sättet som du kan styra skutan åt det håll som du vill ha den. Enkelt? Nä, men det är ett sätt att inse att det inte hjälper att bara gnälla för att få en förändring.

Å du… Politik är faktiskt himla kul 🙂

Vaddå inget RIKTIGT jobb?!

september 22, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Invigning av första Mc Donalds i Dubai

Jag måste bara få avreagera mej lite!

Såg en efterlysning på en sida på Facebook där en av mina gamla bekanta sökte extrajobb åt en av sina små skyddslingar. Det kunde i princip vara vad som helst bara det gav en slant. Som jag brukar så tipsade jag om att söka på Mc Donalds och jag kunde inte drömma om de svar jag fick…

Den här personen har jag alltid sett som fördomsfri och öppen för det mesta, trevlig mot alla och ödmjuk. Nu kom det svar som att jobben på Mc Donalds inte var några riktiga jobb utan bara slavarbete och inget som h*n skulle rekommendera till någon.

Min äldste son har jobbat på Mc D sedan han var 15 och han är nu 19. Han skaffade jobbet själv och har hela tiden trivts kanonbra och varit omåttligt stolt över sitt arbete. Hur kan man förringa ett arbete? Vad man än arbetar med så ger det ju lön och för en så ung människa ett stort kliv in i arbetslivet. Alla jobb är viktiga och min son skulle ta det som en direkt förolämpning om någon sa att det inte var ett RIKTIG jobb eller slavgöra.

Att som 15- åring faktiskt få ett avlönat jobb, jag tror att han fick 65 kr i timmen (avtalsenlig restauranglön) när han började, är en bragd bara det. Sonen har tjänat sina egna pengar under hela sin gymnasietid och kunnat göra precis vad han vill, till skillnad från de flesta av hans kompisar som mest gnällt.

En person som resonerar som ovanstående person gör nedvärderar en av världens största ungdomsarbetsgivare, ett företag som öppnat dörrarna in i arbetslivet för miljontals ungdomar. Många andra företag tar med glädje emot ungdomar som tidigare arbetat just på Mc D eftersom de vet att de här ungdomarna oftast är att lita på.

Jag är väl medveten om att det skrivits metervis med negativt om bla Mc D, även där finns självklart rötägg. Men det jag vänder mej emot är att kalla det för slavagöra och inte se det som ett riktigt jobb. Att sprida sina personliga negativa värderingar mot snabbmatskedjorna, särskilt när man har med många unga att göra, är ju att ge ungdomarna fel syn på arbete. Man kan inte vara petig när man ska ha sitt första jobb, man får faktiskt ta det som finns oavsett vad det står på företagsloggan. Vad har man annars att välja på? Jo, att kanske inte få nåt jobb alls.

Som många runt min son säger; hellre Mc D/Max/Burger K än inget jobb alls! Å det tror jag att många skulle vilja säga, men de vågar kanske inte ta jobbet på Mc D just pga andras syn på arbetet och andras fördomar. Det är kanske så här vi får bortskämda ungdomar? När föräldrarna ser ner på de arbete som finns och skriker högt om slavgöra… inte särskilt smart om man frågar mej…

Min son jobbar på Mc Donalds, han trivs och är stolt över sitt jobb! Förmodligen har hans jobb räddat hela hans skolgång och även hans tonårstid. Nu är det dax att gå vidare, nu när han har en färdig utbildning. Men Mc D kommer han alltid att ha närmast sitt arbetshjärta och förmodligen jobba extra på oxå 🙂

He´s lovin it!

Mannen betalar!

september 18, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Läste en blogg där man förfasade sej över de där hemmafruarna i Hollywood. Men vart efter jag läste insåg jag att det inte handlade om just de hemmafruarna utan om alla som väljer att vara hemma och bli försörjda av sina män (inte ett ord om kvinnor som försörjer sina män). Skribenten kunde inte förstå hur man kan leva på sin man eller hur länge man egentligen kan sysselsätta sej med sina intressen. Jag förstår inte problemet.

Här hemma har vi pratat om just detta och kommit överens om att den dagen vi lägger ner vårt företag, då ska jag få vara hemma på heltid och bara ägna mej åt det JAG vill. Det är då jag ska ta en resa på egen hand, skriva, kanske ta fler politiska uppdrag, gå en fotokurs och eventuellt ta hand om trasiga barn. Å det viktigaste av allt: bara vara, koppla av… Jag kommer definitivt inte att ha några problem att få tiden att gå. Varken jag eller Martin ser det heller som något problem att han kommer att försörja mej. Han vill jobba (utanför hemmet) – det vill inte jag! Hoppsan… så får man ju inte tycka, iaf inte högt…

För oss handlar det inte om jämställdhet eller att jag skulle hamna i nån kvinnofälla. Här handlar det helt och hållet om våra drömmar, vad vi vill få ut av livet och att må så bra som möjligt. Som ni vet så är vi inte ett dugg materialistiska och klarar oss på ganska lite pengar. Om Martin jobbar heltid klarar vi oss bra utan att jag jobbar. Å jag kommer ju ändå att dra in några kronor i de projekt jag har framför mej. Klart att pensionen blir lidande, men vad sjutton – jag har ju jobbat sen jag var 14! Som det ser ut nu så kommer det att komma in tillräckligt för att klara räkningarna och mer behövs ju inte.

Vad jag inte förstår är hur man kan döma en person som är hemmafru? Eller kanske är frågan VARFÖR man dömer dem? Om bägge parter har kommit överens om att den ena ska vara hemma så är det väl inget problem? Hon/han vill vara hemma, hon/han är ok med det… vad är problemet?! Är man kanske avundsjuk? Vill man ha det likadant men är rädd för vad folk ska tycka? Det kan jag förstå eftersom många ifrågasätter våra funderingar om att göra mej till hemmafru. Men varför ska man hela tiden tänka på vad andra tycker och tänker. Varför inte göra det man vill så länge det inte skadar någon annan? För vem tar egentligen skada av att jag vill vara hemma på heltid? INGEN!

En dag ska det bli verklighet! Så är det bara! Sen får andra tycka att det här är hur konstigt som helst 🙂

Drömmen att bli mamma

september 5, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min högsta dröm, från det att jag var 11-12 år, var alltså att bli mamma. Inte att få barn, utan att vara mamma. Nu tänker ni säkert att det ena funkar ju inte utan det andra lixom… hur korkad är hon egentligen?! Jag ska förklara…

Jag såg ingen nödvändighet i att ha egna, biologiska barn som kommit ur min kropp. Bara jag fick en familj! Jag hade tidigt accepterat att jag förmodligen inte skulle kunna föda egna barn och redan tagit beslut om adoption. Nu visade det sej att jag hade väldigt lätt för att bli gravid och ganska snart hade jag ändå två egna små grabbar.

Men för mej var det alltså inte synonymt att bli gravid för att bli mamma. Jag kunde lika gärna bli det åt någon annans barn, bara jag fick ta hand om dem som de vore mina egna. Nu är det ju både enklare och billigare att få barn den biologiska vägen, så jag klagar inte. Jag vill bara förklara att det inte var biologin som var viktig i mitt fall.

Jag vet inte varför den där mamma-önskan var så stor. Jag ville ha en familj, någon att ta hand om och älska villkorslöst. Jag ville vara MAMMA och jag ville vara det på heltid. Barnens pappa var med noterna vi sparade så mycket pengar vi kunde innan barnen kom för att jag skulle kunna vara hemma med dem. Nu kunde jag jobba lite hemifrån och en del när dåvarande maken var ledig. Så vi klarade oss rätt bra.

Jag måste säga att jag är stolt över att vi klarade det och att vi valde att följa det vi trodde på. Vi fick en del skit för att vi valde bort dagis, men stod på oss. Vi trodde på vårt val och att det var bäst för vår familj. Jag är också stolt för att jag även stred för rätten att få ta hand om sina egna barn i hemmet även högre upp, så pass att jag fick prata inför riksdagsmännen och fick en och annan att faktiskt tänka om. Jag kämpade för alla andra föräldrar som också ville vara hemma. Hur stor del jag har i den barnpeng som nu finns i vissa kommuner vet jag inte, men jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för att få igenom den. Tyvärr fick jag själv aldrig ta del av den, men men…

Så här 19 år senare är jag numer en stolt morsa till två unga vuxna, som nästan står på egna ben. Den ena jobbar men letar nytt arbete och bostad. Den andra kämpar på med sista året på gymnasiet. Fina grabbar som jag gett allt! Nu är det dax för andra unga att bli omhändertagna. Snart kanske jag kan ta emot någon annans barn som behöver en vuxen som bryr sej. Jag blir kanske en form av mamma igen, men på ett annat sätt. Jag har inga problem att ta till mej andras barn utan har ganska många som jag skulle göra allt för. De viktigaste är förstås mina tre skåne-töser som jag fått förmånen att följa i drygt 13 år nu. Sen finns det några lite sådär vid sidan om också. Jag är ”mamma” till ganska många om jag börjar räkna efter 🙂

Det viktiga för mej är inte HUR man blir mamma, bara man är det på ett bra sätt. Omtänksamhet, gränsdragning, kommunikation och ett stort hjärta löser det mesta.

Bloggträff

april 28, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ikväll har jag varit på Bloggträff i stan. En massa trevliga människor har jag träffat, bla Rackartuss som jag ”känt” sen 2006 eller nåt sånt och Stoffisen som jag bara ”känt” några veckor. Trevliga prickar bägge två som jag numera har ett ansikte på 🙂

Så kom frågan upp om VARFÖR man började blogga? För min del handlade det om att skaffa ett skyltfönster och visa upp mej när jag blev nominerad till Riksdagen 2006. Så fanns det inte så många bloggar och vi som startade våra på Expressen hade gott om utrymme. Dessutom var Expressen hyggliga nog att publicera en hel del av det vi skrev, så man fick snabbt många läsare. Å vi bloggare var väldigt tighta med varandra.

När det stod klart att jag inte skulle få någon riksdagsplats och jag hoppade av det politiska tåget, fick min blogg en ny inriktning. Nu såg jag ju vilket bra verktyg det var att belysa såna frågor som jag tycker är viktiga. När Expressen tog bort sina bloggar sommaren 2011 flyttade jag hit och sedan dess har antalet besökare minskat, men antalet bloggar är ju så många flera att det inte är att undra på. Nu är det nästa fantastiskt att man har några läsare alls och framförallt att det kommer nya som hittar en.

Så vad är det jag vill då? Vilka frågor vill jag belysa och vad är viktigt för mej? Självklart allt som handlar om neuropsykiatriska funktionshinder som tex adhd, tourettes syndrom och liknande. Egentligen vill jag belysa alla former av dolda handikapp som tex allergier, astma och andra grejer som inte syns. Annat som också är viktigt för mej är frågor om vikt och hälsa. Att man faktiskt kan gå ner i vikt utan operation, det är ju Martin ett levande bevis på. Kan han gå ner 60 kg kan alla, bara man har verktygen, stödet, vilja och ett jäkla tålamod!

Jag är fortfarande intresserad av politik och tycker fortfarande att man ska få betalt för att ta hand om sina egna barn. Jag tycker fortfarande att homosexuella ska få gifta sej och bli blodgivare, fattar inte varför detta överhuvudtaget är en fråga… det är ju självklart lixom…

Bloggen är inte längre ett skyltfönster utan mitt ställe för tankar och lite som en dagbok. Man får gärna kommentera och diskutera, ni kanske kan få mej att ändra åsikt… kanske inte 🙂 Grejen är att det är MIN blogg och jag skriver precis vad jag vill, tycker, tänker och känner. Passar det inte så är det bara att klicka sej vidare.

Så nu skickar jag frågan vidare: varför skaffade du din blogg och har den fortfarande samma syfte och funktion?

Flicka till varje pris?

april 22, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Såg en dokumentär igår om mammor till pojkar som önskade en flicka. De önskade inte bara sådär lite lagom, utan ville ha en till vilket pris som helst. De hade olika förutsättningar och gick till väga på olika sätt.

En av dem hade hade två pojkar och lyckades på nåt sätt genom hjälp få tvillingflickor efter mycket om och men. Hon hotade sin fästman med att inte gifta sej med honom om hon inte fick några flickor… Nu menade hon att hennes liv var komplett och perfekt, det var så mycket hon inte kunde göra med pojkarna; typ shoppa glittriga, rosa kläder… Jaha, säger jag bara… lycka är ett ganska brett begrepp…

En annan hade 8 pojkar, jag kan förstå att hon skulle tycka det var kul med en tjej… men hon ville inte hjälpa naturen på traven utan försökte bli gravid på egen hand, trots att klimakteriet hade börjat knacka på. Hon skrev upp i en almanacka när det var störst chans att bli gravid med en flicka och levde efter det. Hon lyckades inte bli gravid under programmet och höll på att förgås av sorg.

Den som var mest extrem hade 4 pojkar och tog hjälp av en fertilitetsklinik. Hon fick ta hormonsprutor för att fixa så många ägg som möjligt. 8 ägg plockades ut, 1 var en flicka som hon fick inplanterat i livmodern. Men det fastnade inte och hennes liv blev förstört… Maken sa att hon var elak hemma och inte ville umgås med varken honom eller barnen efter ingreppet.

Den sista hade också 4 pojkar och sprutade in citron i vaginan innan sex, eftersom tjejer tydligen vill ha surare miljö än killar… Man fick följa med till ultraljudet som visade att hon bar på en 5e pojke och hon bröt ihop och blev deprimerad. Under hela graviditeten var hon ledsen och irriterad.

Jag kan förstå att man vill ha både flickor och pojkar, men jag kan inte förstå hur långt vissa är beredda att gå och jag kan inte förstå hur man inte kan bli glad över ett väntat barn! Det är ju barnet man vill ha, inte könet! Tänker man så och inte kan acceptera en pojke till, så ska man inte försöka igen. Hur känner de här redan födda pojkarna det? Hur tänker de kring sin mammas desperation? Känner de sej helt igenom älskade och accepterade eller är de sin mammas misslyckande?

Jag tycker det är sjukt! Det sjukaste är att läkarna hjälpte dem i sin önskan. Visst fick de betala själva; 20 000 dollar och det blev ändå inget. Här sitter det människor, deras enda önskan är att få ett BARN. Åsså finns det människor som redan har fyra friska pojkar som är deprimerade för att de inte har en tjej. Sjukt! Bortskämt! DET är ett riktigt I-landsproblem för känslomässigt omogna människor.

Tycker jag iaf…

Anmäld förskola

april 5, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En förälder i norra Botkyrka har anmält förskolan som hennes barn går på för bla misshandel av barnen, kränkning mm. Tv4 tog upp ärendet på nyheterna i morse och man kan säkert se det ikväll också. Tydligen har de två i personalen som är anmälda arbetat på förskolan i många år och inte bara behandlat barnen som skit utan även kollegor. Men varför har ingen sagt nåt? Att det är sant råder ingen tvekan om eftersom de erkände direkt när anmälan blev offentlig.

Jag har ju inte haft mina barn inom barnomsorgen, jag ville helt enkelt ta hand om mina barn själv. Det handlade inte om kvaliteten på barnomsorgen utan om egoism och magkänsla. Jag var nämligen helt övertygad om att mina ungar skulle må bäst av att få vara hemma på dagarna med mamma, pappa, mormor eller morfar. Svårare än så var det faktiskt inte. Ändå blev det väldigt svårt…

Klart det var kämpigt med ekonomin, men det kan man lösa genom extrajobb och ekonomisk tänkande. Kompisar till barnen var däremot inget problem alls! När andra föräldrar hörde att vi var hemma vågade de också ta steget och till slut var vi 5-6 familjer som träffades hos varandra eller ute i lekparken. Det svåraste var folks attityd. Vi fick höra en mängd glåpord och eftersom jag tycker ganska mycket gick jag ju även ut i media med min åsikt. För detta fick jag ännu fler påhopp och blev även mordhotad!

Med den erfarenheten skrev jag en kommentar på den anmälande förälderns blogg och bad henne att tänka på just detta med hotbilden kring dem som har en åsikt. Jag tycker förstås att hon gjort helt rätt, men att hon nu måste ta hand om sej och sin familj lite extra. För det är inte enkelt att tycka och sticka ut näsan, särskilt inte när det handlar om en så kontroversiell fråga som DAGIS! Man får helt enkelt inte säga något illa om barnomsorgen, för då är man tydligen emot allt och alla. Jag såg lite senare att hon nu har lösenord på bloggen och jag förstår varför.

Det är knepigt det där. Att just dagis kan vara en så känslig fråga. Men det kanske inte är så konstigt ändå… man lägger det mest värdefulla man har i händerna på någon annan och lixom hoppas att det ska gå bra… å sen har man inte särskilt mycket koll faktiskt. Säger man något negativt kanske det drabbar ens barn, det vet man ju inte. Som min Farmor sa: ”det mest värdefulla sätter man på bordet” och så satte hon mej mitt på bordet 🙂

Kvinnodagstankar…

mars 8, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

8 mars = kvinnodagen. Dessutom 100 år i år. Firar ni den? Det gör inte jag… men jag firar ju knappt några dagar alls 🙂 Däremot funderar jag lite över det här med kvinnokamp och jämställdhet. Går det inte lite till överdrift ibland? Självklart ska man ha lika lön för lika arbete. Absolut! Men det här med kvinnligt och manligt, hon han och hen, alla ska vara okönade på något sätt. Jag vill inte ha det tvånget.

Jag vill vara kvinnlig och gärna titta på vackra manliga män. Men den som vill får gärna vara en manlig kvinna eller en kvinnlig man, det spelar mej ingen roll och handlar inte om jämställdhet. Det handlar om att få vara den man vill vara och accepterad för det val man gör. Jag är gärna kvinnlig medan någon annan kvinna kanske är mer manlig, vad spelar det för roll? Jag har gärna kjol och nagellack, medan min kompis hellre har snickarbyxor och skit under naglarna. Kan vi bägge få bli accepterade på lika villkor, tack?!

Här hemma är vi ganska traditionella, samtidigt som vi avviker en hel del från normen. Det är jag som städar, tvättar och planerar. Det är Martin som tvättar bilen, lagar saker och bär tungt. Men det är jag som pratar med hantverkare och köper byggmaterial och det är Martin som lagar maten och kör barn. Vi är lediga nästan lika mycket och det är Martin som står som chef för vårt företag, jag är anställd av honom. Men det är jag som skriver veckobrev och pysslar med våra hemsida, medan Martin sköter bokföringen och allt ”papprigt” runt företaget.

Jag är liten men tuff, Martin är stor med mjuk. Vi kompletterar varandra och respekterar varandra. Han har lite mer i lön än jag har, trots att vi delar på företaget. Å andra sidan har han ett större ansvar än vad jag har. Som anställd på Viktväktarna har man däremot exakt samma lön oavsett om man är kvinna eller man.Där gör man istället skillnad på folk på kontoret och ute på fältet, de på kontoret har högre lön (månadslön) och förmåner som kassörer och konsulenter (provisionslön) aldrig kommer i närheten av. DET gillar jag inte!

Å det är det jag menar med att kvinnokampen ibland går för långt. Ibland fokuserar man på fel saker. De som faktiskt gör jobbet och drar in pengarna och gör kunderna nöjda, de ska ha de högsta lönerna oberoende av om de är män eller kvinnor. Vi som är på fältet måste få en högre status och belönas för det jobb vi gör.

Det handlar inte om att göra oss likadana, det handlar om att vi alla har lika värde oavsett hur vi väljer att leva! Det handlar om att värdera dem högre som faktiskt jobbar och sliter ”på golvet” och det är oftast kvinnorna. Det handlar också om att vi kvinnor måste ställa lite större krav på våra män när det gäller hemarbetet och uppfostra våra söner på samma sätt som vi uppfostrar våra döttrar. Hemarbetet delar man på. Punkt.

Att männen i familjen inte gör lika mycket hemma som kvinna, beror faktiskt inte bara på männen. Det beror mest på att vi kvinnor inte låter dem göra saker på sitt sätt eller släpper fram dem. Men vad spelar det för roll HUR saker blir gjorda? Bara de blir gjorda…

Det är iaf vad jag tycker 🙂

Förbjud smällare och fyrverkerier!

januari 3, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag blir så jäkla arg! Skitungarna börjar smälla smällare strax efter julafton och håller på än… trots att lagen säger att man inte får köpa pyrotekniska grejer om man är under 18 år (och de flesta som skjuter är betydligt yngre) och det är faktiskt är förbjudet att skjuta smällare utan skriftligt tillstånd från polisen. Ändå skjuts det hejvilt överallt och ingen verkar reagera över det, mer än knyter näven i fickan och grymtar lite. Jag vill göra mer än så och har gjort mer än så redan för flera år sedan.

I mitt förra liv… när jag tillhörde ett annat parti än jag gör idag, skrev jag flera motioner angående helt eller delvis förbud mot all pyroteknisk verksamhet. Gensvaret var sådär… I Finland har man en lag, som faktiskt respekteras, som säger att man bara får avfyra mellan 18-01 på nyårsnatten. Nåt sånt skulle man väl kunna ha här med? Eller totalt förbud som bla Tanzania och Egypten. För det finns ju egentligen ingen anledning att ha smällare eller fyrverkerier över huvud taget. Visst kan det väl vara fint… men det är kinesiska lyktor också…

Det sker ca 45 000 olyckor runt om Europa som innefattar smällare eller fyrverkerier. De flesta som skadas är barn, ungdomar och män. Skadorna är oftast på händerna eller i ansiktet samt hörseln, nu under nyår var det någon som kastade in en smällare i en grupp människor och då blev en 13-åring av med sitt ben. En helt oskyldig ung människa… Helt sjukt om ni frågar mej!

Dessutom är det skadligt för miljön och detta borde ju få alla miljöivrare att göra större motstånd, men även här är det ganska ljumma reaktioner. Varför? Det finns en aktionsgrupp som heter smällarupproret som jobbar stenhårt med detta. På deras sida finns massor med läsvärt och man kan stödja dem enkelt genom att sprida deras budskap.

Jag är egentligen inte för förbud, men i detta fall behövs det faktiskt. Jag jämför det lite med vapen eftersom det är precis lika farligt, kanske farligare. Ett vapen sätter man inte i händerna hur som helst på en 7-åring, det gör man med smällare… Ett vapen hanterar man oftast inte med alkohol i kroppen, det gör man däremot oftast med fyrverkerier… Så varför har vi ett förbud mot vapen och inte mot pyroteknik?

Tänk på miljön, djur och alla skador som kan förebyggas och förhindras och arbeta med mej mot ett totalt förbud av pyroteknik (smällare och fyrverkerier)!

Privat eller kommunal?

november 22, 2011 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Flera gånger har jag sett upprörda statusuppdateringar på Facebook som gäller privatiseringar. Senast idag skrev en känd svensk musiker på sin FB att vi måste stoppa alla utförsäljning och privatisering pga orättvisor mm. Men om den kommunala verksamheten inte fungerar då? Vad är det för fel på valfrihet? Min äldste son kanske inte hade levt idag om det inte funnits friskolor! Jag hade kanske fortfarande varit sjuk om det inte funnits privata vårdcentraler!

När min son skulle börja skolan fick vi välja på särskola eller ingen hjälp alls. Vi visste att han inte behöver särundervisning och ”valde” därför vanlig skola utan hjälp. Han hade tack o lov en väldigt lugn och förstående fröken de första tre åren och därför fungerade det då. Sen bytte han lärare till en ganska nybakad, ung tjej och ungefär där slutade hela klassen att fungera. När han var 10 år utsattes han för en grov misshandel på skolgården som vi polisanmälde, tyvärr blev han utsatt flera gånger och skolan bara såg på… när han varken fick hjälp med undervisningen eller mobbingen så tog jag hem honom. Han var livrädd för sina klass”kompisar” och vägrade vara i skolan ensam och fick ingen förståelse från någon i hela kommunen. Efter en mängd samtal med polis, skolledning, kommunledning osv, bytte vi skola. Valet föll på en friskola i närheten som hade en suverän specialpedagog och små klasser. Visst fanns det mobbing, det gör det överallt, men här tog man tag i saken direkt! Rädslan försvann, han älskade sin skola och vi kunde slappna va. Men vad hade hänt om vi inte fått byta?

När det gäller min sjukdom gick jag till den vårdcentral som är närmast vid flera tillfällen. De kollade inte ens upp mitt blodtryck! Man menade på att ”alla är lite trötta” och skickade hem mej igen. Efter drygt ett år av hopplösa besök ringde jag upp en vårdcentral långt hemifrån som direkt gav mej tid och skickade mej på ett antal undersökningar och på bara några veckor hade man konstaterat att hela min kropp var infekterad. Eftersom man inte hittat en infektion i benet hade den nu spridit sej till hela kroppen och skulle ta tid att läka. Hade jag inte bytt vårdcentral är frågan om jag fått hjälp än…

Klart att drömmen skulle vara att den kommunala verksamheten skulle fungera, men nu gör det ju inte det! Vad ska man göra då? Ska man bara nöja sej med att den är dålig och ha det så eller ska man själv leta reda på alternativ och byta till den. Jag gör ALLT för mina barn och skulle aldrig nöja mej med varken dålig skola eller dålig sjukvård – alltså är jag både glad och tacksam att det finns alternativ. Men visst, den dag den kommunala verksamheten fungerar – då kan jag förespråka den igen. Tills dess tänker iaf jag välja alternativ som fungerar och vet ni… jag skiter fullständigt i om det är en privat eller kommunal skola/vårdcentral jag väljer. Bara jag får rätt behandling!

För det är väl ändå det som räknas? Att vi får en bra vård och en bra skola eller vad det nu kan vara. Det spelar väl ingen roll vem som driver den? Så länge det fungerar är det oviktigt vad det är för verksamhet, iaf för mej!