Det var dax att åka hem till Stockholm igen, efter fem spännande dagar på Cypern. Innan vi satte oss på planet skulle vi vara med och inviga en julby tillsammans med turistministern.
Under våra fem dagar på Cypern hann vi se typ allt, förutom turistområdena dit folk brukar åka. Och det var ju det som var meningen: att se vad som finns att göra off-season och utanför turiststråken. Glöm Aya Napa på sommaren lixom…
Som en av de sista sakerna var vi inbjudna till Derynia för att vara med på invigningen av en av de sju julbyar (Agros, Derynia, Fikardou, Kalavasos, Kalopanagiotis, Kyperounta och Polis Chrysochous) som byggs upp i slutet av november på Cypern. Jag träffade Savvas Perdios som är turistminister, på en lunch i våras på restaurang Cypern (såklart) i Stockholm. Den lunchen (snuskigt god mat!) var början på den här resan, kan man nog säga, men nu fick även Martin träffa honom.
Vi kom fram till Derynia precis när invigningen hade kört igång och blev framputtade längst fram. Det var ett myller av människor, lite festivalkänsla faktiskt, fast mer julmarknad. Små bodar med godsaker ringade in torget och i ett hörn hade man byggt upp ett tält där det var stor fest för inbjudna. Där fick vi mingla med ministern, äta och dricka gott, lyssna på musik och se lokala hantverkare visa upp sina alster. Å Tomten tog emot barnen alldeles utanför. En kul grej att få vara med om.
Dagen efter var det dax att åka hem. Det är alltid lika tråkigt. Hemma bra men borta bäst – är ju mer vår grej.
De sista timmarna tillbringades i Larnaca där vi fick en sista solnedgång. Det är nog det jag saknar mest från såna här resor, alla härliga solnedgångar och att man slipper ha en massa tjocka kläder.
Till Cypern kan man absolut åka även vintertid, tom med husbil faktiskt. Här finns typ tre campingar, en såg vi från stranden, och man åker hit med båt från Grekland. Så vem vet? Vi kanske åker hit och stannar över en vinter i framtiden 🙂
Att åka till en ö utan att besöka en strand går ju inte. Sista dagen fick vi faktiskt några minuter att sticka tårna i sanden.
Ofta är det turistråden som planerar vår resa. De bor på platsen och förstår inte hur mycket vi svenskar suktar efter strand, sol och bad. Vi besöker alltid något fint resort eller hotell, men nästan aldrig har vi tid på stranden. Ska vi kunna skriva en artikel om en ö, MÅSTE vi ha bilder från stranden – så är det bara.
Så redan första dagen önskade vi att man skulle lägga till detta och till slut fanns en lucka. Allt handlar om bilder. Bilder som ska locka. Fina stränder alltså. Chauffören sa att han kände till en strand i närheten, men den dög inte. Någon i bilen började googla och hittade Governors Beach i Limassol. Det var lite knepigt att hitta, men efter att ha gått längs strandpromenaden hittade vi ner till en helt ok strand.
I november var det 20-25 grader varmt, en helt ok sommardag för en kall svensk alltså. Och där är rätt folktomt den årstiden, men det var faktiskt folk på stranden, hela tre stycken. Vi ökade alltså mängden soldyrkare med rätt många procent 🙂
Det var ljuvligt att ta av sej skorna och gräva ner tårna i sanden. Några badade, jag och Martin tog mest en massa bilder. Strandbilder går alltid åt, man behöver många olika. Vi har väldigt få bilder på oss tillsammans, så det hjälpte Christian oss med. Så är det på de här resorna, man hjälps åt. Det finns ingen konkurrens, för vi har alla så pass olika kanaler. Det finns plats för oss alla.
Den där timmen på stranden gav så otroligt mycket energi. Att sedan sitta i solen och fika och bara suga i sej värmen… det hade jag kunnat göra resten av dagen. Men vi hade ju lite mer på schemat, tyvärr… så det var bara att borsta av sej sanden, sätta på sej skorna och ta några sista bilder.
Efter ganska många timmar i bil, körda högt upp i Troodosbergen, kom vi fram till byn Platres. Här skulle det finnas en fint vattenfall, som vi tyckte att vi skulle leta rätt på. Det skulle vara nära… det var det inte…
När man vet att solen går ner vid 16.30 ska man inte börja leta reda på ett vattenfall vid 15-tiden. Iaf inte utan att fråga tex i hotellreceptionen var det ligger. Men på kartan såg vi ju att det var så nära, bara 9 minuter bort. Vad kunde gå fel? Väldigt mycket skulle det visa sej.
Vi drog på oss varsin tjocktröja och började gå. Efter bara några minuter hittade vi skylten som pekade mot Myllomeris Waterfalls, trodde vi. Den pekade i själva verket mot stigen till vattenfallet. Men ingenstans stod det hur långt det var… Från början var det en fin liten stig genom skogen över en liten bro och vidare längs en bäck. Efter kanske 20 minuter blev det bökigare, en smal stig och lite klättring och vi började fundera om vi verkligen var på rätt väg. Efter en liten bit till mötte vi folk som hade gett upp och vänt för att de aldrig hittade något vattenfall.
Ett par berättade att de stått precis ovanför fallet och hört det tydligt, men inte hittat vägen ner. Hur de än gått hade ljudet från vattenfallet minskat och de trodde att de var fel, så de gav upp. Några ur vår grupp hade gått i förväg och faktiskt hittat fram, så de skickade peppande hälsningar när vi sa att vi tänkte vända. Men de sa också att det var längre än de trott. Så vi fortsatte och då kom de första regndropparna.
Efter kanske 35 minuter mötte vi ingen längre, men där såg vi plötsligt en skylt! Vi var på rätt väg, bara lite till. Nu började det regna lite mer, men nu hörde vi vattenfallet tydligt! Å snart lyckades vi faktiskt hitta det! De där 9 minuterna var typ 45 minuter. Nu vräkte regnet ner och det började bli mörkt, hur i hela friden skulle vi hitta tillbaka om det blev helt mörkt?
Christian som varit galen nog och badat var kall och skyndade tillbaka. Ulrica hade kämpat hela vägen med en dålig höft, Göran halkade på i alldeles för tunna kläder, jag hade börjat frysa så jag skakade. Min fibro blir snabbt dålig av kyla, ni fattar ju hur bra jag började må. Vi beslutade att hålla ihop hela vägen tillbaka och gå tillsammans så säkert som möjligt. För nu var det halt. Regnet vräkte ner, tempen hade sjunkit till bara några få plusgrader, den lilla stigen var nu bara blöt lera. Och det blev allt mörkare.
Vi gick så fort vi vågade. La alla kameror i Martins ryggsäck och drog våra tröjor över våra väskor för att skydda dem så mycket vi kunde. Så stretade vi på steg för steg, så säkert vi kunde. Ett benbrott är aldrig bra, här skulle det varit väldigt obra. Jag var så fruktansvärt trött och frusen att jag faktiskt sa att ”jag inte orkar ta ett enda steg till. N får gå i förväg”. Men Martin vägrade såklart, han skulle inte lämna mej nånstans oavsett vad. Jag kan riktigt känna hur hopplöst jag kände att det var, när jag skriver detta. Jag var helt slut.
Men efter många om och men så såg vi bron och där var trappen upp till vägen. Solen hade gått ner, bara en liten bit kvar att gå. När vi kom fram till hotellet blev det mörkt, vi hade inte mer än någon minuts marginal. Väl uppe på rummet kunde vi bokstavligen vrida ur våra kläder. Vi var dygnblöta hela vägen in på kroppen. Tom strumporna gick att vrida ur. Problemet var att vi inte hade några andra varma kläder eller andra skor med oss. Så det blev att sitta med hårfönen och torka både kläder och skor. Våra mobiler var så fuktiga att de inte gick att ladda, lite panik där ett tag innan de funkade igen.
Frusna och väldigt trötta var det himla gott med mat, men jag orkade knappt äta. Sen var det bara att fortsätta med fönen och lägga kläder på de få element som fanns i rummet. Å vi lyckades faktiskt ha nästan torra kläder till dagen därpå. Till vilken nytta då kan man undra? Det fortsatte regna och vi blev dyngsura igen 🙁
Dag tre började på Afrodites födelseplats, för att sedan fortsätta till byn Arsos där vi träffade den 89-årige krigsveteranen Nikos.
Alla har väl hört talas om Afrodite? Men man kanske inte vet att hon ”föddes” på en strand på Cypern. Enligt myten, så blev Kronos övertalad av sin mor Gaia att kastrera sin far. De avskurna könsdelarna kastade han i havet, kring dem bildades ett skum och ur detta föddes Afrodite, kärlekens gudinna, och det var här hon steg upp ur havet.
Platsen heter egentligen Petra tou Romiou och ligger drygt två mil från Paphos. Hit åker man enkelt med hyrbil och går genom gångtunneln under vägen till stranden. Simmar man runt klippan får man evig ungdom och skönhet… två varv motsols gör barnlösa fruktsamma… jaja… Å ta med en näsduk! Den ska man nämligen hänga i trädet som finns där, det bringar tur till det mesta som vi förstod det. Här är det många som tar sina bröllopsfoton och tom gifter sej. När vi var där var det lite molnigt, en solig dag är det säkert jättefint. Afrodite var faktiskt där och hälsade oss välkomna 😛
Sen skulle vi ta oss upp emot Trodosbergen, på vägen ligger den söta lilla byn Arsos, som vi gjorde ett stopp i. Här passera flera olika vandringsleder, jag vet inte om någon räknas som pilgrimsled – men borde vara så då några av dem passerar hela 22 olika kyrkor. En av dem finns såklart i byn, en ganska stor kyrka för en så liten by.
Här stod vi på torget och pratade när en äldre man stannade för att prata lite. Det var 89-årige Nikos som berättade att han var krigsveteran och bjöd hem oss för att titta på hans medaljer. Jag älskar såna här spontana möten! Nikos berättade om Frihetskriget om Cyperns självständighet på 50-talet, att han lurat döden mer än en gång, skyddat sitt land och sina kamrater och att han nu lever på en liten allmän pension, någon särskilt pension för soldater finns inte.
Efter det otroligt spännande mötet med Nikos åkte vi vidare till Omodes för att äta lunch. En betydligt större och livligare stad än Arsos. Regnet hängde i luften och när det började duggregna tog vi plats inne på Stou Kir-Yianni Restaurant och fick återigen en lunch värdig ett mindre kompani. Här nådde våra luncher nya nivåer när det kom in hela fat med kött av olika slag. Regnet vräkte snart ner, så det var ingen brådska att äta klart direkt.
Å regnet skulle fortsätta och bli till värsta ovädret och vi skulle snart göra ett otroligt dumt val, mer om det i nästa inlägg.
Att vakna till blå himmel, sol och värme är allt bra härligt ändå. Andra dagen på Cypern började precis så 🙂
Efter en väldigt lång första dag, vaknade vi upp vid 7-tiden dag två. Eftersom bloggen är min dagbok, får ni följa med på resan i hyfsat kronologisk ordning. För att jag själva ska komma ihåg, helt enkelt. När jag reser ensam är detta en nödvändighet. Bloggen, Facebook och instagram hjälper med att minnas vad jag gjort. När Martin är med är allt så mycket enklare, han är mitt externa extraminne.
När man bokar en resa själv och måste hålla ordning på allt själv har man mer koll på saker, när vi åker på såna här resor är det bara att hänga med. Någon annan har bokat och håller reda på allt, vi som är med har egentligen bara tider att hålla oss till. Schemat man får i förväg håller aldrig, utan ändras konstant – så det är ingen idé att ens försöka komma ihåg det. Det jag måste hålla reda på själv är när vi ska samlas och vad jag behöver ha på mej – typ.
Andra dagen började med frukost ute vid poolen. Det där att sitta ute och äta frukost i bara shorts och t-shirt, utan att frysa, är något alldeles extra. Me like! Vi gick den korta biten ner till stranden och tog några bilder innan det var dax att börja dagens äventyr. Det började i Paphos hamn och parken med mosaiker. Det är bara att konstatera att Cypern är fullt med gamla ruiner och rester från väldigt långt tillbaka och att det fortfarande grävs ut och görs nya upptäckter konstant.
I Paphos Archaelogical Park finns mosaiker och rester av en hel stad sedan flera hundra år före Kristus. Här finns gigantiska golv som är i stort sett intakta, med originalfärger. Det är så läckert! Vår cypriotiske guide var superb och talade tom svenska! Nog för att jag kan engelska, men allt blir så mycket lättare på svenska. Här fick vi gott om tid, inte som det brukar vara alltså, och kunde gå runt i lugn och ro och fota och filma. Det kommer en film om detta inom kort på youtube. Otroligt intressant plats!
När vi åker runt får vi ofta chansen att se helt nya hotell. Efter en miljon bilder på mosaiker blev vi körda en bit upp i bergen, till Minthis Golf Club, som är ett nytt resort med spa och golf, som namnet avslöjar. Här finns supermoderna lägenheter i flera olika storlekar och en golfrange (heter det så?) med häftigaste utsikten. Det ser faktiskt ut som man står framför en kuliss och slår ut bollarna. För vi fick faktiskt testa! Två instruktörer gav oss en väldigt snabb kurs i golf, typ 15 minuter 😛
Efter en rolig förmiddag var det dax för lunch, den här gången på Yiannis Tavern, en rustik Cypriotisk restaurang i Kathikas. Nu snacka vi meze! In kom rätt efter rätt, det enda godare än det andra. Problemet med meze är att man inte i förväg vet hur många rätter det blir, hade man vetat det hade man inte ätit så mycket av de första… Man vet att det nästan alltid börjar med en Grekisk sallad och att det blir någon form av haloumi, sen vet man inget mer. Jo, man vet att man blir mätt!
Efter de sedvanliga två lunchtimmarna var vi inbokade på resans första vinprovning. Vasilikon Winery är en av Cyperns största vingårdar, familjeägd och har faktiskt viner som finns att få tag i här i Sverige, eller kommer iaf att komma hit – fick inte riktigt grepp om det där. Vingården vaktades dessutom av Cyperns sötaste vakthund, som hittades övergiven i vingården som liten valp. Jag kommer inte ihåg namnet på honom, men han var väldigt kelig och lät sej villigt klappas.
Vi fick en både trevlig, god och intressant vinprovning innan vi kördes vidare igen. Nu skulle vi högre upp i bergen, till restaurang Mylos i byn Gialia, för att göra det cypriotiska godiset shoushoukos. Solen började gå ner medan vi körde och när vi började med godiset var det kolmörkt.
Shoushoukos är en slags kanderade nötter. Man trär upp nötterna på ett långt snöre och doppar den sedan flera gånger i en smet av bla mjöl och vindruvejuice. Lite som när man stöper ljus. Som jag förstod det kan man bo här också och av det jag läst så är det tydligen en otroligt upplevelse.
Kvällen avslutades med en sen middag på Almyra Hotels egen restaurang Ouzeri, innan vi kördes tillbaka till vår hotell i Paphos igen. Vi får vara med om rätt mycket varje dag, och allt ska dokumenteras. Det är definitivt ingen semester att vara på sk pressresa.
Att resa till värmen i november är så jäkla gött. Just den här gången innebar det att lämna ett rätt slaskigt Stockholm och noll grader för ett soligt Cypern och drygt 20 grader. Inte dumt alls.
Klockan 7 lyfte planet och ungefär 4 timmar senare landade vi på Larnacas flygplats. En av de bästa känslor som finns är när flygplansdörren öppnas och värmen slår emot en. Jag älskar det! Tyvärr fick vi inte gå av ute på plattan, utan direkt in i terminalen – men när vi gick till bilen som hämtade oss fick vi ändå känna lite på värmen.
Martin och jag var inbjudna i egenskap av journalister tillsammans med Ulrika från medlemstidningen Senioren, Peter och Helena från det digitala resemagasinet Freedom Travel, Christian från Mat- och Resebloggen och Göran från SVT. Vårt uppdrag var att kolla in Cypern off-season och se vad som finns att göra här då. De andra dokumenterar mest med text och bild, vi filmade också. Ni kan se filmerna vart efter de kommer ut på vår youtube-kanal HÄR och på Du i Fokus lite senare.
När vi landade var det lunchtid, så vi kördes direkt till restaurang Kipriakon i gamla hamnen i Limassol där det dukades upp med resans första meze, det skulle bli rätt många såna. Meze är små rätter, ungefär som tapas, som dukas upp på fat som är meningen att man ska dela på. Haloumi ingår ALLTID! Å jag gillar verkligen haloumi och klagar definitivt inte. Den här första lunchen tog ett par timmar, och det skulle snart visa sej att våra måltider var i det tempot. Rätt galet egentligen, vi åt bort halva arbetsdagar!
Det är ju vinter och kortare dagar även på Cypern så här års. Så redan vid 17.30 går solen ner, allt som ska fotas och filmas måste alltså vara gjort innan dess. Så när vi kom till de vackra ruinerna vid Kurion blev det lite stressigt. Guiden förstod inte alls varför vi var där och pratade och pratade… till slut blev jag nog lite otrevlig och sa att vi måste göra vårt jobb nu – snacka kan vi göra när det är mörkt. Och det gjorde vi. Vi fick våra bilder som blev rätt fina med den fantastiska solnedgången över den gamla amfiteatern.
Kurion ligger knappt 2 mil från Limassol. Här har människor bott i tusentals år tills den förstördes av en jordbävning strax efter Kristi födelse. Idag är det en populär sevärdhet, särskilt den stora amfiteatern som bygges 2000 år före Kristus. Den har tydligen varit helt rund och har använts för gladiatorspel, det var då det… nu är gladiatorerna borta och lite drygt halva teatern är kvar. Under turistsäsongen spelas det både konserter och teater här. Kan nog vara otroligt häftig att uppleva ett uppträdande här 🙂
Vi kom till vårt hotell när det blivit mörkt. De första två nätterna skulle vi bo på Pioneer Beach Hotel i Paphos (Pafos). Ett stort och fint spa-hotell med otroligt utsikt över poolområdet och havet. Tyvärr låg det inte riktigt så vi såg soluppgången, lyxproblem… jag vet 🙂
Den där första dagen blev rätt lång. Vi vaknade kl 4 på Scandic Grand Central o Stockholm och somnade vid 24 i Paphos på Cypern. Å lite så skulle dagarna se ut under kommande vecka.
På söndagen kom vi hem från Tallinn och redan på måndagen drog vi iväg igen. Snöstormen krånglade till det lite…
Ska vi med flyget riktigt tidigt, måste vi åka till stan eller Arlanda dagen innan avresa, eftersom pendeltågen börjar gå för sent. Den här gången gick flyget redan kl 7 så vi valde att bo på Scandic Grand Central. Nära och bra till Arlanda Express.
Vi kom hem från Tallinn, skottade, packade om, sov, skottade, jobbade, skottade och tog oss till stan. Inte jätteenkelt när det kommit 60 cm snö på bara något dygn. Pendeltågen har en tendens att gå lite som de vill vid snöfall… oftast inte alls… Därför åkte vi i goood tid.
Vi checkade bara in lite snabbt och tog oss sedan till St Eriksplan och restaurangen Portal där Martin fick presentkort i julklapp från sitt jobb förra året. Vi pulsade genom snön, det var nästan tomt ute. Kallt och blött, för nu var det plusgrader. Där inne var varmt och skönt och maten jättegod!
Väl tillbaka på hotellet var det gonatt direkt. Klockan ringde strax efter 4 och vid 5 satt vi på tåget till Arlanda med hotellets frukostpåse i knät. Väl framme på Arlanda gick incheckningen smidigt och snart hittade vi våra resekompisar för veckan. Några timmar senare landade vi i ett soligt Larnaca och dryga 20 härliga grader. Sååå skönt!
Det är högsäsong för julbord och vi smaskar på så mycket vi bara kan. Vi brukar säga att vi är julbordsproffs och smakar ungefär en handfull julbufféer/jultallrikar varje år. För ett par veckor sedan åt vi det första och det var ombord på Silja Symphony.
Där stod vi i snöstormen efter att ha korsat halva Helsingfors för att nå terminalen för båten till Stockholm. Vädret var minst sagt galet och vi räknade med en gungig hemfärd, men så blev det inte. Vi hade en väldigt behaglig resa över Östersjön faktiskt. Ni kan se hela filmen från resan längre ner.
Syftet var att testa julbordet, så direkt när vi kom ombord gick vi till restaurangen för att prata med dem. Vi fotar och filmar alla julbord innan gästerna kastar sej över maten och får alltså komma in lite före alla andra. Då har vi ungefär en kvart på oss för att dokumentera allt.
Silja Symphonys julbord är stort! Fast det beror mest på att det är så många stationer med förrätter, för att minska köerna och trängseln. Och det funkar! Här är nästan inga köer alls, vilket är jätteskönt. Här finns allt som ska finnas, ni vet: Janssons, köttbullar, julskinka och sill. Allt är gott, inget snack om saken… men en del är lite tråkigt serverat – som de olika lådorna. Janssons missade jag faktiskt, den var gömd bakom en kastrull med potatis. Man har heller inte julpyntat mer än någon granslinga här och en gran där. I matsalen har man blå pappdukar… inte särskilt juligt. Vi vill ha mer jul!
Det är ändå något särskilt med årets första julbord, särskilt den där första skinkmackan. Då börjar julen på något sätt. Här finns flera olika skinkor och alla var lika goda, på skinkmackan ska det dock vara griljerat – det är inte förhandlingsbart.
När man ska provsmaka mycket mat gäller det att vara smart. Man får bara ta EN köttbulle och EN bit sil osv, annars orkar man inte. Man kan heller inte smaka på precis varenda grej, vi fokuserar mest på det vi vet att folk tycker är viktigt (Janssons, köttbullar, julskinka och sill) och nyheter. Martin tycker mer om sill än vad jag gör, alltså testar han mer av det medan jag gillar lax.
Både gillar dock efterrätter och på Siljas fartyg finns en hel del! Här trängs tårtor, frukt, bakelser, glass och godis. Det finns flera olika skålar med lakrits! Å då är jag mer än nöjd 🙂
Se gärna filmen från Silja Symphony
Det var länge sedan vi åt Siljas julbord och jag måste säga att jag tycker att både utbudet och kvaliteten är bättre. Det är inte lika många olika sorter som jag minns det och det är inte negativt på något sätt eftersom det som bjuds är väl avvägt och väldigt gott.
Mätta och belåtna gick vi från restaurangen och såg en affisch med kvällens show. Under advent kör man en ABBA-show på vägen till Helsingfors och en QUEEN-show på tillbakavägen. Vi fick alltså inte bara njuta av god mat, utan ven av en skitbra show – rent ut sagt. Jag älskar Queens musik, så det blev en himla bra julbordspremiär!
När vi kom fram till Tallinn hade det börjat snöa, pyttelite… men det skulle bli värre… mycket värre…
Hamnen i Tallinn ligger nära stan, så det är jätteenkelt att ta väskorna och leta upp sitt hotell. Så det gjorde vi. Det tog kanske en kvart att hitta rätt till Tallinksilja City Hotel, där vi skulle bo två nätter. Hotellet renoverade nästa helt under pandemin och är jättefint. Vi fick ett stort rum på nionde våningen, högst upp, precis under bokstäverna på hotellets logga. Hotellet har faktiskt ett barnrum helt inrett med mumingrejer!
Vi hann bara ställa in väskorna, sen mötte vi upp guiden som skulle ta oss runt stan och berätta om Tallinns historia. Då började det ösregna och med någon minusgrad och rejäla vindar, blev det snart snöblandat regn som piskade i ansiktet. Vi var snart dyngsura och iskalla.
Vi gick genom den nya delen av gamla stan och sedan till de gamla delarna. Längs muren och tornen, upp på berget och ner igen. Efter ett par timmar värmde vi oss med choklad och estniska bakverk på ett av de gamla caféerna. Där passade jag på att vrida ur mina strumpor, som sagt… det både regnade och snöade och jag var helt fel klädd. Väl tillbaka på hotellet torkade jag skorna med hårfönen innan vi kunde gå ut igen för att äta middag på kvällen.
Tallinn är så himla mysigt och fint. Andra dagen var vädret bättre och vi gick runt för oss själva. VI tog ungefär samma väg som med guiden, men pga vädret hade vi inte kunnat vare sej filma eller fota särskilt mycket då – så det gjorde vi dagen efter. Egentligen behöver man betydligt mer än 2 dagar, men man hinner ändå se rätt mycket. Vi hade dessutom Tallinn Kortet som gav oss tillträde till museer och fri åkning med spårvagn och buss.
När vi var nöjda med gamla stan tog vi oss bort till saluhallen där vi åt lunch och sedan vidare till Fotografiska för att se utställningen med Andy Warholds bilder. Det är ju lite knepigt när man ska se en stad på vintern eftersom dagarna är så korta. Ska man fota så får man skynda sej och att hitta i en stad man inte känner är också extra knepigt när det är mörkt. Så vi gick snabbt och for runt som galningar innan vi trillade ihop helt slut när vi kom tillbaka till hotellet.
Där finns ändå rätt mycket att göra i Tallinn oavsett årstid. Bara att gå runt i gränderna kan man göra hur länge som helst, det finns hur mycket som helst att se. Överallt finns gamla mysiga pubar, som tex Olde Hansa som nog de flesta känner till med sin autentiska meny och härliga inredning. Det är mysigt även en grå och kall vinterdag, men jag föredrar ändå sommaren och vill gärna komma tillbaka när det är varmare. Att sitta ute och mysa varma sommarkvällar måste ju vara superhärligt!
Våra två dagar gick snabbt. Båten mellan Tallinn och Stockholm var full, så vi fick testa snabbåten mellan Tallinn och Helsingfors för att ta båten därifrån istället. Spännande värre… det blåste nästan storm. När personalen börjar plocka bort allt som är löst vet man att det blåser. Vi hade plats i businessloungen, där vi skulle sitta och jobba och kunna äta lunch. Men det blåste så mycket att det var svårt att stå upp och plocka åt sej av maten, så det blev inte så mycket av det. Två svajiga timmar, men nu har vi gjort det också 😛
När vi kom fram till Helsingfors vräkte snön ner och vi skulle ta oss igenom hela stan för att komma till vår nästa båt. Men det tar vi i nästa inlägg.
Efter resan till Spanien väntade både fler resor och mera mat, men i form av mässor. Vi kom hem på tisdagen och redan på torsdagen var det dax för Travel News Market. Sveriges just nu största resemässa!
När folk ber mej beskriva bloggen eller min instagram brukar jag säga att de handlar om Hälsa, Resor och Livet. Hälsan går först, den är viktigast, men att resa och uppleva är också superviktigt för mej och för att kunna det måste jag ha hälsan. Fattar ni? Å då trasslar livet ibland till sej…
Att gå på mässa är kul, särskilt resemässor såklart. Att frossa i exotiska resmål och drömma om nya platser. Så härligt! Så det gjorde jag nästan hela torsdagen, medan Martin satt och jobbade i mässans lugnare område och gjorde mej sällskap lite då och då.
Resemässor är extra kul eftersom vi träffar både nya och gamla uppdragsgivare, samt utländska och svenska kollegor. Roligt roligt!
Redan dagen efter var det dax för tre mässor på en gång! Efter tre års uppehåll var det återigen dax för Sthlm Food & Wine, Bak- och chokladfestivalen och Allt för hälsan. Även här tog Martin plats i närmaste lugna rum, medan jag knatade runt på de olika mässorna. Den här gången skulle jag reka vad som fanns och vilka intervjuer vi skulle göra. När jag väl gjort det var det dax för Martin att komma ner på mässgolvet.
Dessutom var det Mack-SM första dagen och Årets Konditor dag två. Med laddade kameror och mikrofoner gav vi oss ut i vimlet och tog oss runt alla mässorna, samt de två tävlingarna. Till lunch på fredagen blev det att smaka alla de fem finalmackorna och till lunch på lördagen var det fem finaltårtor, helt ok!
Efter massor med timmar och mängder med steg var det dax att åka hem och redigera filmerna, samt skriva texterna. Här är filmen från Allt om Hälsan och här är Sthlm Food & Wine. Massor med jobb, men så himla kul!
Vi är rätt ensamma om att publicera receptet till vinnartårtan, den är såklart ganska komplicerad – men det är ju så kul att ändå se hur man gör. Det tycker iaf vi och det verka även andra tycka, för det är ett recept som många både läser och delar. Ni hittar det HÄR 🙂
Sen hade vi faktiskt helg några timmar på söndagen, fast då var vi tvungna att komma ikapp hemma – nästa resa närmade sej…
Å på måndagen var det en sk roadshow som också är som en slags resemässa, men betydligt mindre. Här var det först ett mingel och sk B2B (business to business) och sedan en gemensam middag där man kunde prata vidare. Detta avslutas alltid med en stor utlottning och väldigt fina priser, resor såklart. Vi vinner aldrig, men det gör inget, det är roligt ändå.
Efter så här många mässor sitter man med ett gäng visitkort och massor med nya kontakter. Ibland leder de till något, ibland inte. Hur som helst är det himla kul att träffa nya människor som har samma intresse som en själv 🙂
Nu ska vi resa lite, sen väntar Fotomässan. Vi hinner inte hem till Hus & Hem, det är som det är… Gillar ni mässor? Vilken slags mässa är roligast?
Det som skulle visa sej vara den stora höjdpunkten på resan till Spanien var besöket på Pereladas vingård. Jag har varit på många vingårdar, men ingen som den här. Så otroligt fint!
I vanliga fall när man kommer till en vingård får man ett välkomstbubbel och blir sedan visad runt. Nästan alla vingårdar ser likadana ut med vinrankor på rad och stora fat inne i en rätt trist byggnad. Sedan får man testa olika viner tillsammans med olika tillbehör. Så var det inte här…
Perelada i norra Spanien är ett helt resort, med hotell, vingård, vinkällare, museum och ett slott! Här har man gjort vin sedan 1400-talet, med ett uppehåll och nystart för 99 år sedan. VD´n sedan ett par år tillbaka är norskspanske Egenui som tog emot oss med ett stort leende utanför entrén.
Vi började med det obligatoriska välkomstbubblet och en presentation av Pereladas alla olika ”grenar”. Sedan fick vi en fantastisk lunch och provsmakning av 3-4 viner som matchats ihop med maten. Och efter det fick vi en rundtur på hotellet, med alla fina rum och miljöer. Så himla fint! Här hade jag gärna bott, men den här gången var det bara ett besök. Jag fastnade totalt för poolområdet där olivträd stod vid sidan om den stora poolen. Här finns även ett spa, där alla behandlingar har med vin att göra på något sätt. Man kan bla annat få ansiktsmask av vindruvor 🙂
När vi sett allt vid resortet kördes vi den korta biten till vinkällaren där vinet produceras. Såna här anläggningar brukar vara rätt fula och stora. Här syns de inte. Iaf inte särskilt mycket. Hela produktionen ligger under mark, man ser bara lite av taken – det ser ut som cykelgarage ungefär, inte mer än så.
Det som knappt syns ovan mark är gigantiskt under. Här finns flera miljoner flaskor, fat och behållare samt en slags undervisningsslinga som vi fick gå. Vi kom till små rum, med en kort filmsekvens som visade platsens historia och hur vinet produceras. På så sätt fick vi se hela stället, supersmart och ett otroligt roligt sätt att få veta mer om både platsen och produkten.
När vi var färdiga började solen gå ner och vi skyndade oss den korta biten till slottet. Så fint! Men vi skulle inte in på slottet, utan till klostret brevid. Det är nämligen omgjort till museum och innehåller bla en av världens största privata samling av böcker och glas. Här hade jag kunnat gå hur länge som helst, det fanns hur mycket som hels att se. Men det började bli sent och innan det blev helt mörkt ute skulle vi göra en intervju med herr VD. Materialet vi fick ihop passar oss perfekt!
Före en sån här resa får man ett program, men man vet egentligen inte så mycket förrän man är på plats. Om detta besök visste vi egentligen bara att vi skulle besöka ett resort, inte att VD hade skandinavisk anknytning, att några av vinerna faktiskt finns på svenska systembolaget eller att det fanns så mycket mer än bara ett hotell. Att detta skulle vara värt hela resan och bli en höjdpunkt visste vi definitivt inte, så vi var jättenöjda när vi åkte därifrån. Äntligen hade vi fått ihop kanonmaterial för att göra ett bra jobb.
Det hann bli kolsvart innan vi körde till Casa Anamaria, vårt nästa hotell och sista stoppet för resan. Nu var det alltså bara att åka hem och göra något av allt material vi samlat ihop. Det är när man kommer hem som nästa jobb börjar. Då ska bilder gås igenom, filmer redigeras och texter skrivas. Fyra dagar i Spanien ger betydligt fler dagars jobb hemma 🙂
Måndagen och sista hela dagen i Spanien började redan strax innan 7. Då fick norskorna för sej att de skulle ta ett morgondopp och titta på soluppgången, så vi hängde på!
Hotell Cala del Pi ligger med en fantastisk utsikt över havet, självklart vill man se soluppgången. Det var lite knepigt att hitta rätt väg ut för att komma till trapporna som leder ner till den lilla stranden. Men till slut hittade vi rätt och möttes av en alldeles magisk soluppgång. Norskorna hoppade i vattnet, vi tittade på :-p
Martin och jag hittade en trapp på ena sidan som ledde upp på berget, där vi kunde ta bilder av både stranden och hotellet. På andra sidan var det en slags grotta, det var vi ju tvungna och kolla in. Det var ingen grotta, utan en tunnel som kom ut på andra sidan berget och öppnade upp till nästa strand och nästa hotellområde. Efter massor med bilder gick vi upp till hotellet igen, åt frukost och kördes iväg till dagens första mål Ruins of Empuries.
Jag älskar att gå runt bland ruiner, så detta var ju verkligen något för mej. Där fanns bara ett liiiitet problem. Området var gigantiskt! Och vi fick bara 45 minuter på oss… Ena sidan är grekiska ruiner och på den andra är det romerska. De romerska ligger längst bort och är finast, tyvärr började vi med de grekiska, vi borde ju gjort tvärtom… jaja, vi fick iaf se allt, har filmat och tagit mängder med bilder. Hoppas filmerna blev bra, så kan vi uppleva det lite igen. Hit måste vi också komma tillbaka, det var så häftigt!
Sen mötte vi upp en guide som skulle ta oss på en smakresa längs stranden. Han visade oss saker längs vägen som var ätbara, som pinjekottar, timjan, vårlök, alger och lite annat. Promenaden skulle vara ca 1 timme, men blev betydligt längre. Kanske intressant för den som bor i stan, men vi som är uppväxta med timjan och gräslök i gräsmattan är inte så imponerade. Vi hade hellre stannat längre vid ruinerna.
Vi var heller inte förberedda på 2 timmars promenad efter att först ha sprungit runt vid ruinerna en timma. 3 timmar på fötterna utan att sitta ner en sekund vill man gärna veta om och vara utrustad för. Så jag blev lite grinig kan man nog säga. Dessutom tyckte guiden tydligen att allt vad pandemi heter är över och erbjöd oss att drick ur samma flaska som honom… kanske inte riktigt lämpligt.
Men vi fick ändå tid vid vattnet, sånt som är livsviktigt för mej. Så vi fokuserade på att ta bilder och ta in miljön. Det var ju sista chansen innan hemresan. Rejält möra i ben och fötter blev vi till slut iaf upphämtade för att köras till det som blev resans höjdpunkt. Det berättar jag mer om i nästa inlägg 🙂
Många som har husbil har även elcykel, det har inte vi. Martin är lite sugen, men jag har varit anti… andra dagen i Spanien skulle vi cykla till en by och till en vingård, på elcykel! Så nu har vi iaf provat, blev jag övertygad…?
Vi kom alltså till Girona i lördags och fick se stan lite snabbt under en gående middag på kvällen. Tidigt på söndagsmorgonen hämtades vi upp och kördes till Burricleta. Här utrustades vi med cykelhjälm och cykel och fick en snabb lektion i hur man kör en elcykel. Sen var det bara att hoppa upp och köra. Bara och bara… för mej gick det väl bra, för några andra lite sisådär… Det är lite trixigt att ”gasa” och veta hur mycket man behöver trampa, men rätt bekvämt i uppförsbackarna där man kan få lite extra skjuts.
Vi cyklade genom det otroligt vackra landskapet, förbi gårdar och medeltida städer. Uppe på en kulle ligger staden Pals, där stannade vi och fick se oss omkring lite snabbt. Lite snabbt förresten… vi fick 7 minuter! Vilket såklart var alldeles för lite, men så är det på sk fam/pressresor där det ska tryckas in så mycket det bara går i schemat.
På 7 minuter hinner man ju ingenting och det var otroligt synd, för det är en jättefin liten stad. Här finns resterna av ett slott, en fin kyrka och mysiga små gränder. Vägarna/gränderna är inte ens breda nog för små bilar och jättemysiga att gå runt i. Tror vi alltså… vi hann ju inte testa särskilt mycket. Hit måste vi komma tillbaka och fota!
Turen fortsatte över en större väg och in på en grusväg med vinstockar på bägge sidor. Vi var på väg till vingården Mas Geli där vi skulle träffa ägarna och prova deras viner. Rätt nice ändå att kunna sitta ut i kortärmat i november. Vi hade drygt 20 grader och solen värmde härligt på nosen medan vi testade vinerna. Sen behövde vi inte cykla därifrån, utan blev hämtade med bil och körda till restaurangen Es Portal någon halvtimma bort.
Efter en himmelsk lunch åkte vi mot havet! Jag tror att vi blev avsläppta i en stad vid namnet Palafrugell, där träffade vi en guide som gick med oss till Calella som är nästa ”håla”. En härlig strandpromenad som går hela vägen längst vattnet, förbi stränder och fina hus. Här är mest semesterboenden och ganska tomt just nu, men några restauranger var öppna och här och där låg någon på stranden och solade. Här hade jag gärna haft en heldag, så otroligt fint! Här har bla Elon Musk sitt sommarparadis, ni ser det på bilden här nedan.
Solen gick ner och vi blev körda till Hotel Cala de Pi. Ett SPA-hotell precis vid stranden. Och efter en alldeles för sen middag somnade vi ovaggade, igen.
Hur var det med elcykeln då? Blev jag sugen på en egen? Njae… inte särskilt. Nog är det bekvämt när man vill komma lite längre och det är backigt, men min gamla vanliga cykel funkar alldeles utmärkt faktiskt.
I lördags åkte vi till Spanien, närmare bestämt till Costa Brava. Under tre dagar skulle vi upptäcka regionen Girona för att samla in material för att sedan skriva om det som är extra intressant där. Det fanns faktiskt så mycket att det blir svårt att välja.
I våras vann jag en drinktävling. Mitt team gjorde den godaste och finaste cocktailen och vinsten var en resa till Spanien. Men det var ingen semesterresa vi vann, utan en plats på en sk FAM-trip. Det innebär att det är en resa där reseagenter undersöker nya resmål, ibland får även journalister följa med på resorna. Å nu föll det sej så att även Martin fick följa med, första gången för honom. Nu fattar han varför jag är som en urvriden trasa när jag kommer hem 🙂
Efter en natt på Scandic Arlanda tog vi flyget till Barcelona på lördagförmiddagen. Vi åkte från ett grått Stockholm, ca 6-7 grader och kom fram till ett soligt Spanien och 21-22 grader. Ljuvligt! Tyvärr sattes vi direkt i en bil och satt fast i den i 90 minuter. När vi kom fram till hotellet i Girona var solen å väg ner och temperaturen sjönk. Men men… varmare än hemma.
Vi inväntade gänget från Norge som kom någon timme efter oss, totalt blev vi 3 svenskar och 3 norrmän, samt en norsk representant från spanska turistrådet. Vi sju skulle alltså i stort sett umgås dygnet runt under några dagar. Då vill man gärna att det ska vara ett bra gäng och det var det verkligen Så härliga människor!
Schemat var späckat, inte en ledig minut. Och det började redan på lördagkvällen, vi skulle gå på en foodtour genom Girona. Det innebär att man äter sej fram medan man ser staden. Vi mötte upp Marc från Girona Foodtours som berättade lite om sitt företag och staden innan vi hamnade på en tapasbar för att äta förrätten. Här fick vi bubbel, testa olika olivoljor, ost och olika sorters serranoskinka. Å när vi satt där kom det förbi dansare och det blev värsta draget. Det visade sej att man just den kvällen firade något helgon och att det är ungefär som deras nyårsfirande.
Vi fortsatte turen, genom mysiga små gränder, över häftiga broar och kom fram till ett litet torg där vi hamnade på en mindre restaurang, där vi fick mer tapas. Den här gången lite mer blandat med kyckling, grönsaker, bläckfisk och annat. Och självklart mer bubbel. Här var festen öronbedövande, innan ”karnevalen” drog vidare.
Vi gick vidare i den otroligt fina staden. Tyvärr fick vi bara se Girona i mörkret på kvälln och pyttelite på morgonen dagen efter, så vi måste komma tillbaka. Jag fick en känsla av både Venedig och Split, den medeltida arkitekturen och med stor Game of Thrones-feeling. Man har faktiskt spelat in några av scenerna i tv-serien här.
Längst in i en gränd låg en fiskrestaurang, där åt vi huvudrätten, två olika sorters paella. Tydligen har varje familj sitt eget recept på paella, de vi åt var riktigt goda. Även här var det såklart ett glas bubbel och passande vin.
Vi gick längs vattnet tillbaka och avslutade vår middag i en glassbutik. Här fick vi varm bulle med glass och valfria tillbehör. Så otroligt gott, men kladdigt. Jag hade glass överallt. Här fick vi faktiskt inget bubbel 😛
Väl tillbaka på hotellet hade vi gått 11 000 steg och var rejält mätta. Ett så otroligt smart sätt att se en ny plats! Äta ska man ju och har man bara en enda kväll på sej är det ju praktiskt att gå runt och äta middagen på olika platser. 89 Euro för hela promenaden. Fler borde göra så i olika städer i världen. Vi såg massor och hade ändå bara varit där några få timmar. Så himla bra grej!
Det är dax igen! Äntligen har alla bitar kring vårens husbilsträff trillat på plats. Mycket har trasslat men nu är det dax att avslöja alla detaljer 🙂
Datumet bestämde vi redan på förra träffen, som var den första som vi arrangerade tillsammans med Ludde och Annelie aka Our Third Home. Då var det påsk, i början av april och ganska kallt. Så vi sköt på lite på nästa träff, till Kristi himmel, 18-21 maj – då borde det nämligen vara hyfsat varmt och skönt.
Platsen var det värre med. Förra gången var vi i Sölvesborg, många ville ha mer norrut så fler kunde komma. Ok, sa vi och började fundera. Valet föll på Vadsten, men föll bort lika snabbt när vi hörde att det planerades för en annan träff där. Så vi letade vidare… vi gjorde en omröstning på facebook där resultatet visade att många ville ses i Värmland. Vi hittade bra platser, men lyckades inte få till nåt bra pris. Förrän nu! Valet föll slutligen på Sunne i Värmland.
First Camp i Sunne har varit otroligt tillmötesgående och gett oss ett kanonpris -180 kr per natt! De tar emot bokningarna och svarar på alla frågor om campingen och boende. Vi har bara fixat datum och plats och har inget med bokningen att göra. Man ska göra det man är bäst på lixom 🙂
Alltså:
Datum: 18-21 maj 2023– gemensam middag 20/5 kl 17.00
Märk mailet med ”husbilsträffmaj23”, bifoga datumen ni vill vara där samt namn, adress och telefonnummer.
Om allt går som det ska, kommer ni att få ett ”Tack för ert mail” direkt och sedan får ni en bekräftelse i april med hela er bokning. Detta för att det beror på hur många vi blir, vart på området vi hamnar. Blir vi lika många som sist hamnar vi på ett större området, blir vi färre får vi något av de mindre. På så sätt kan det bli lite mer samlat än sist.
Campingen ligger precis vid sjön Fryken och här finns en massa olika aktiviteter, för den som vill. Man umgås på sina egna villkor, inget som är uppstyrt av oss innan, mer än vår gemensam middag och den blir på lördagen den 20 maj kl 17.00. Då dukar vi upp långbord mellan bilarna, sist var vi 130 personer som åt tillsammans 🙂
Martin och jag kommer att stå på campingen och jobba redan från söndagen innan, Ludde och Annelie kommer i mitten av veckan. Antar att det blir en live på youtube på torsdagen och/eller fredagen. Det återstår att se, men tack vare livesändningarna kan fler vara med även om man inte är på plats fysiskt. Och gemensamma middagar blir det säkert även både torsdag och fredag, men det styrs upp vartefter för de som vill. Man är med på sina egna villkor, som sagt, det finns inget program.
Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns alltså ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi hoppas såklart att så många som möjligt är med, men huvudsaken är inte antalet utan att vi får några trevliga dagar tillsammans.
Å har man ingen husbil så är man faktiskt välkommen både med husvagn, tält eller bo i stuga (vet dock inte priset på detta). Vi utesluter ingen 🙂
