Liten blir stor. Att barnen fyller 18 och blir myndiga är ju förstås en höjdpunkt både i deras och föräldrarnas liv. Men det här med att sluta skolan är nog ännu större. Att bli myndig medför ju vissa rättigheter som körkort, rösträtt och en massa annat. Just 18-årsdagen kanske inte förändrar livet, men visst; körkortet är ju livsförändrande. Att sluta skolan däremot är ju en total livsförändring, nu ska man ut i arbetslivet och förväntas vara vuxen och ta ansvar över sitt liv. Det är nu föräldrarna ska kliva åt sidan helt.
När jag rättade till sonens kostym en sista gång innan han gick iväg sin sista gång till skolan kom en massa känslor över mej. En total lättnad! Blandad med stolthet.Vi klarade det! Jag kommer ihåg hans första skoldag och hur vi hade förberett skolan för hans ankomst. Han var ju inte som andra… Hur jag satt med honom nästan hela första terminen, varje dag, för att han skulle stanna de där fyra timmarna på 6-års. Den dagen han sa till mej att jag kunde gå hem och hämta posten, bara jag kom tillbaka direkt, var en av de lyckligaste. Jag grät hela vägen hem (2 minuters gångväg) och tillbaka. Det var ett stort steg för honom att släppa kontrollen över mej.
Senior har alltid varit speciellt och haft en svår separationsångest, särskilt när det gäller mej. Det som folk har sett som ren trots och tyckt att jag ska tvinga honom ur, har vi sett som panik och ångest. Det har varit jättejobbigt, så den dagen han till slut släppte mej var otroligt stor. En av de största i hans utveckling. När han fick sin diagnos var det en lättnad. Det var inte jag som överdrev eller såg saker som inte fanns, han var sån här och det fick vi och alla andra helt enkelt acceptera.
De första åren i skolan gick ok, han var duktig och älskade att lära sej saker. Men sen bytte han lärare och det mesta gick åt skogen. Han tyckte fortfarande om att lära sej saker, men klimatet mellan klasskamraterna var inte bra. I femman blev han så pass illa misshandlad vid flera tillfällen att jag tog honom ur skolan. Han fick sitta hemma och plugga och gick bara till skolan när det var prov och då i sällskap av mej. Mycket tid har gått åt till att förklara och diskutera olika lösningar med olika skolor, men sällan har resultatet varit bra.
Till slut hittade vi en friskola som verkade kunna funka, så han bytte till Kunskapsskolan. Där fanns en underbar rektor som tog till sej Senior direkt och specialpedagogen som blev hans bästa kompis och försvarsadvokat i alla möjligt situationer. De här två räddade nog både livet och förståndet på oss alla. Men det höll bara ett par år, sedan slutade de bägge och ersättarna hade inte alls samma förståelse. Det sista året i grundskolan var kämpigt, men vi hittade en lösning på det också. Martin läste till elevassistent och fick sin praktik på skolan och kunde på så sätt hjälpa Senior igenom den sista terminen.
Det trasslade rejält med gymnasievalet. Två av hans förstahands val startade inte, så han fick välja om. Som tur var så kunde han välja vad som helst med de betyg som han hade med sej från grundskolan. ADHD är inte likställt med dyslexi eller dåliga betyg, som många verkar tro. Nä, de här killarna och tjejerna är smarta, det handlar bara om att de behöver en del hjälp för att skapa en bra studiemiljö. Så med 250 i meritpoäng blev det till slut mediaprogrammet, med ljudinriktning.
De här tre åren har gått förvånansvärt smidigt. Det har varit en lite dust med matteläraren och en stor med religionskunskapsläraren. De två har haft svårt att förstå Seniors problem och vi har inte kunnat nå fram till dem. I matte klarar han ett G, men i religion får han se ett tråkigt IG i betyget. Allt pga en lärare som inte kan förstå att han har dåligt korttidsminne och inte kan rabbla upp de olika kriterierna i den olika religionerna på stående fot. Ge honom ett och ett så går det bra, men inte alla tillsammans – då trasslar det till sej i skallen. Men jag tror inte att det där IG´t kommer att stoppa honom i framtiden. Idag är han färdig ljudtekniker och har en massa fina meriter och bra referenser i sitt CV. Nu ska han stå på egna ben och i bästa fall få ett jobb han trivs med omgående.
När han vände sej om för att gå till skolan var stegen lätta. Han har väntat på den här dagen, jag med. Det har varit 13 långa år med ångest, tårar, polisanmälningar, diskussioner och konflikter. Men också med några underbara lärare som idag är våra vänner och en hel säck med erfarenhet som vi tar med oss för att kunna hjälpa andra familjer på vägen. Ett särskilt tack till Einar, Agneta och Tarja!
Som förälder till ett ”annorlunda” barn kan man inte ligga på latsidan. Vi har slagits och kämpat för vår rätt. Jag har inte kunnat sköta ett heltidsarbete, utan fått lägga mej och mitt åt sidan för att ta sonen genom skolan. Jag har till och med fått sluta ett jobb pga att skolan ringde dit mej för ofta… vad gör man inte för sitt barn?
Men vi klarade det! Efter otroligt mycket slit är vi igenom och vi överlevde. Vi är lätt sargade i kanten och otroligt mycket klokare. Men vi klarade det tillsammans! Idag, min son, börjar din framtid som en vuxen ung man. Du ska nu ut i arbetslivet och allt vad det innebär. Å du kommer att klara det också. Du är rustad och har varit med hela den långa, hårda vägen sedan du satte din fot i skolan första gången i augusti 1999. Du vet hur man gör för att förklara din situation för de som inte förstår. Du är färdig att flyga och utforska din framtid. Och den kommer att bli fin. Det är jag säker på.
Lycka till min fina. Jag finns här för dej. Alltid.
