Minikondomer… -

Minikondomer…

augusti 23, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Veckna har varit jobbig, minst sagt. Ända sedan förra helgen har det hänt negativa saker som vi varit tvugna att handskas med. Det är tur man lever i en lugn och harmonisk relation med en man som sällan hetsar upp sej för saker. Han är verkligen en stadig klippa att luta sej emot när det blåser.

Jag visste att jag hade ett gäng pressvisningar, Formex och sonens 22-årsdag framför mej och försökte planera för det. Planen var att stå still på vågen, hur det gick får vi återkomma till imorrn. Fuskvägningar under veckan har visat att allt gick ok fram till i fredags… då smakade vi nämligen på godiset jag fått på Formex… och det fortsatte vi med igår… nu är godiset undangömt! Varför ska just jag älska lakrits???

Jag har gått massor under veckan, upp emot 19 000 steg per dag faktiskt – men tyvärr så väger inte det upp för det där godiset. På grund av alla steg så känns knäna helt paj, alltså har pillrena blivit fler och smärtstillande visar sej också ofta på vågen. Jag har alltså några odds emot mej kan man väl säga.

Idag har vi därför kört upp på banan igen, checklistan fylls i och maten är bra. Jag försöker vila benen men vill samtidigt få lite ordning här hemma. Jag har bara varit hemma och vänt under veckan, så dammtussarna har blivit i storleken av flodhästar. Jag ska alltså rasta snabeldraken och plocka undan lite. Å Martin har tagit fram kondomerna! Ja, alltså… minikondomer för fingrarna. Han ska nämligen trimma pälsbollen. Baileys ser ut som en nallebjörn och ser knappt något för luggen som ligger över ögonen. Så jag städar hus och Martin städar hund kan man väl säga. Igår hade vi en härlig dag vi poolen och idag gör vi nytta! Livet behöver avkoppling också 🙂

Imorrn är det måndag igen. Då ska jag se ut vinnaren i Sune- och Berttävlingen, ledsen att det tagit sån tid! Åsså blir det jobb för hela slanten, måste ju ta mej igenom allt pressmaterial från förra veckan. Lite är redan avklarat, men mycket ligger på hög. Åsså är det vägning… spännande värre…

Ha det bäst, så ses vi imorrn igen 🙂

Stress och vikt

augusti 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så går det troll i vår bröllopsplanering och allt verkar bli annorlunda än vi tänkt oss. Just i lördags blev jag enormt ledsen och när man är ledsen stressas kroppen negativt. De allra flesta påverkas inte särskilt mycket, men jag påverkas väldigt mycket av stress. Min kropp stänger av, jag blir trött och fungerar inte. Så i princip hela lördagen gick åt framför datorn och i soffan. Jag har också väldigt lätt att gå upp i vikt när jag är ledsen/stressad, så vägningen idag kunde visa nästan vad som helst. Dessutom har det varit väldigt varmt här och då samla kroppen på sej vätska, som förstås väger.

Mitt mål var två hekto, då skulle jag kliva under en kilogräns igen och äntligen vara under de förhatliga 62. Det är vid 62 jag känner mej tjock och otymplig. Kanske låter larvigt för er, men jag är bara 156 cm lång och känner direkt när kroppen är för stor. Så första målet är alltid att komma till 61,9 och sen fortsätta mot 59,9. Å jag klarade det!!! Vågen visade exakt 61,9! Inte många som jublar över 2 hekto, men det gör jag! Nästa delmål är 61,1 när jag gå under BMI 25. Kanske blir i mitten på september.

Nu har jag tre ganska hektiska veckor framför mej. Just den här veckan ska vi iväg på en massa pressevent och jag har ingen större koll på maten, men måste äta. Som jag sagt innan så kommer jag att hålla mej till vatten (förutom på onsdagkväll för då ska vi på en visning på NK som är extra spektakulär) och undvika alkohol. Men ofta bjuds det på snittar som är svårt att veta vad de innehåller, härliga bakverk som inte går att identifiera men smakar himelsk. Så jag satsar på att stå still på vågen och hoppas på det bästa.

Eftersom jag kommer att springa mellan eventen och ska gå på Formex på onsdag och eventuellt även torsdag, så kommer det iaf att bli många steg. Det brukar hjälpa till en hel del. Sen är det sömnen som är extra viktigt när jag har mycket att göra, med den blir det lite si och så med när det är tidiga mornar och sena kvällar…

Jag är fortfarande besviken över att Martin inte kan ta mitt namn, eller det kan han, men då måste min exmakes släkt gå med på det och det gör de inte. Så om inte de ändrar sej, måste vi tänka om och det har vi redan gjort eftersom de med största sannorlikhet inte kommer att ändra sej. Så vi har en plan… den är INTE att ta tillbaka mitt flicknamn, jag går inte tillbaka till ett -sson-namn igen. Jag kommer att ha kvar mitt nuvarande namn oavsett vad som händer. Det finns lösningar som inte är som vi önskade, men som får duga.

Ni som kämpar med vikten ska alltså undvika att bli ledsna och stressade. Hur enkelt är det då? Jag menar: vem är inte stressad nu när terminen precis ska sätta igång och man inte kommit in i rutinerna än. Särskilt om det finns barn i familjen och aktiviteter ska köra igång. Men försök att iaf minimera den så gott det går. Hitta några minuter att andas lugnt, ta en promenad, sitt i mörkret på toaletten, blunda några minuter i soffan osv. Hitta andningspauser! För allas skull…

Nästa vecka ska det alltså stå 61,9 på vågen igen, vi får väl se hur det blir med den saken…

Sommaren kom i augusti!

augusti 14, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag älskar sol! Det finns inget som kan få mej att må så bra som solens strålar mot kropp och näsa. Det där att känna hur kroppen tinar upp, blir varm, mjuk och smidigt. Ofta även smärtfri, iaf en liten stund. Det är då jag blir en duracellsupermankanin och tror att jag kan och klarar allt.

För första gången den här sommaren har det varit sol en hel vecka i sträck och jag mår så bra! Jag har jobbat i trädgården i flera dagar, så nu ser det faktiskt helt ok ut där. Det har inte blivit så mycket jobb gjort, men det blir desto mer när höstvädret visar sitt fula tryne igen. Just nu gäller det att ta vara på solstrålarna och ladda upp sej så mycket det går. Knät blir sakta men säkert bättre och jag drömmer om att snart kunna springa opch göra andra benövningar igen. På torsdag ska bägge benen magnetröntgas, så får vi se vad det visar… vet inte om jag vill veta…

Medan jag går här och mår gott vet jag andra som mår skit. Barnens farfar får sin första cellgiftsbehandling idag och hur han kommer att må efter det vet man ju inte förrän just efteråt. Vi som hade sett fram emot en fika inom kort och berätta lite nyheter, nu får vi se när han orkar. Cancer är ett jäkla skit! Alldeles för många går omkring med små elaka cancerdrakar i sina kroppar och ingen verkar hitta lösningen på den stora gåtan. Det är dax att hitta ett botmedel nu!

Som jag sagt så många gånger förr; det gäller att leva medan man lever! Man kan inte vänta med allt tills senare eller till en dag som passa bättre. Den dagen kanske inte kommer. Det gäller att passa på och leva medan man kan och orkar. Och ta ut massor med glädje i förskott. Man kan ju lixom aldrig vara glad i onödan.

Jag träffade en bekant häromdagen som jag inte träffat på väldigt länge. Hon är kanske 18-20 år äldre än mej och sa ”jag trodde man skulle leva livets glada dagar när man blev pensionär, istället har man svängdörr och frikort hos läkarna” När jag sa att jag slutade jobba förra året, just för att inte jobba bort mitt liv (eftersom jag inte heller är så frisk) sa både hon och mannen som stod brevid henne att det var det klokaste de hört. Så länge man har någon att leva på ja… för man blir ju inte direkt rik på noll i inkomst.

Idag är en trött dag. Det innebär att jag knappt kan hålla ögonen öppna, det kan ju bero på takten jag hållit den senaste veckan. Jag vet också vilken takt jag ska hålla de kommande veckorna med mängder med pressevent. Så nu tar jag min Salmiakki, min juice och en tidning och går ut och lägger mej på mage i solen. Förmodligen blir det en tupplur, jobba får jag göra imorrn eller nåt… Så funkar det i mitt liv, orkar jag inte så orkar jag inte. Det är inget idé att försöka, då blir allt bara fel.

Medan jag sover kan ni ju alltid tävla om Sune och Bertböckerna, vinstchanserna är stora!!!

En bal på slottet…

augusti 6, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kanske inte på slottet, men väl på Stadshuset. Å kanske ingen bal heller, men ett trevligt middagsmingel. Det är iaf vad jag är på väg till just precis nu!

Så igår hade jag en pysslaommejsjälvdag, då jag klippte håret, valde kläder och tittade ut vilka smycken och färg på nagellacket jag ska ha. Helt otroligt att jag hade bestämt redan igår för vad jag skulle ha på mej, det brukar jag göra en timme innan och då i panik! Men för det här hade jag faktiskt den perfekta klänningen, en i svart och guld.

Jag hämtade också ut alla mediciner jag fått, det var en dejavu-känsla utan like att komma ut från apoteket med en bärkasse mediciner. Så var det ju när killarna var små, nästan samma mediciner dessutom! Jag hivade i mej maxdosen antiinflammatiorisk på en gång, plus en smärtstillande och fick för första gången på flera månader en timme helt utan smärta! Så skönt! Då passade jag på att ta en promenad med hunden och jag riktigt njöt av att det inte gjorde ont nånstans. Det var ju det där med att många går omkring och drömmer om storvinsten och en massa annat, och en del bara har en enda dröm och det är att vara helt frisk.

Innan jag gick och la mej tog jag en rejäl dos till, vilket resulterade i att jag vaknade med ont i magen. Så idag har jag tagit lägsta dosen istället och värken är tillbaka… men men, det ska väl bli bättre med tiden hoppas jag.

Idag har jag fortsatt fixet med mej, men även fått en hel del jobb gjort. Har bla skrivit en text om Trinidad och Tobago, då blir man liiiiite ressjuk. Texten kan ni läsa HÄR. Åsså har jag fixat lite kring Formex och Bokmässa, självklart hoppas vi komma iväg på bägge. Bokmässan blir isf premiär! Då ska vi ta en titt på saker att se och göra i Göteborg också och träffa min kompis från Gambia samt en bloggkompis. Så nu är höstens plaerning igång kan man väl säga.

Å vad är det då jag ska göra på Stadshuset ikväll? Jo, EuroGames har kommit till Stockholm. Ett stort härligt sportevenemang för HBTQ:are. Det är både sport och politik och händer en massa grejer i Stockholm under helgen. Å ikväll är det middagsmingel för 700 inbjudna gäster. Martin har aldrig varit inne i Stadshuset, så det ska bli kul att visa honom det.

Så nu sitter jag här uppklädd till tänderna. Följ med på Instagram (marlenerinda) så får ni bilder från kvällen 🙂

Fortsatt träningsförbud

augusti 4, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nån som fattar?

Idag var höstens första behandlingsdag. Date med både min kiropraktor och min läkare… Inte kul men nödvändigt och jag såg faktiskt fram emot bägge. Jag är sååå trött på mina knän och gör snart vad som helst för att slippa värken.

Först blev det en snabb promenad med Baileys med knästödet på. Det gör ont att sträcka knät och med stödet på går inte det full ut och knät får samtidigt avlastning. Snart skulle jag få förklaringen på varför jag inte kan sträcka det utan smärta. Lite otroligt ändå att de knästöd jag fick när jag var typ 14, fortfarande passar 🙂

Sen var det dax för första daten, för en gångs skull var jag ute i god tid. Min kiropraktor vet att jag haft ont på framsidan av knät och gav mej träningsförbud redan i slutet av april. Överkroppsövningar och promenader var ok, inget annat. Nu berättade jag att värken även sitter i knävecket numera och gör för jäkla ont. Han klämde, kände, tryckte och satt till slut ackupunkturnålar i knävecket.

Jag fick nya förhållningsorder; noll träning! Bara promenader. Muskeln längst in i knät är rejält inflammerad och tre gånger så stor som den andra. Jag måste ta det lugnt, annars blir det som förra gången och inflammationen kan sprida sej. Förra gången blev det nästan hela kroppen, tom munnen tog stryk – det ska inte hända nu. För att underlätta för min läkare fick jag en liten lapp med diagnoserna på knät från Kiropraktorn. Bra bra, så slapp jag förklara och slapp nya tryck och kläm.

Hem, äta lunch och sen iväg till nästa. Jag bor granne med en vårdcentral, men de tog mej inte på allvar när jag var riktigt sjuk så det blev bojkott av dem. Nu åker jag istället 3-4 mil bort, där jag har min kära Doktor Kompis som hjälpt mej med hur mycket som helst och som jag är enormt tacksam för. Jag var tydligen väntad, för dörren öppnades irekt när jag kom.

Jag lämnade fram lappen, han läset och frågade vad Kiropraktorn tyckte skulle göras nu. Magnetröntgen och jäkligt starka antiinflammatoriska tabletter, svarade jag. Ok, sa han och började skriva. Sen ville han ändå känna lite, men inte så mycket, och kunde konstatera att de tyckte samma sak. Han kollade även igenom mina prickar och fastande för ett par som han vill ta bort direkt och jag pekade på dem som jag ville ta bort. Det ska jag komma tillbaka för att fixa om några veckor. Han lyssnade på hjärta, lungor och allt det där andra obligatoriska som ska göras och skrev sedan ut en massa nya mediciner. Under tiden hann vi avhandla familjernas mående, älgkrocken och allt annat som hänt sedan sist.

Så nu är det alltså en hel del vila som gäller, men promenader får jag alltså ta med stödet på för att avlasta. Knät ska dock stretchas lugnt och fint. Jag ska inte vara rädd att sträcka på det även om det är obehagligt. Sen blir det smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter ett tag framöver. Medicin som jag förr har gått upp i vikt av och nu får jag inte träna heller… blir till att ha extra koll på maten alltså. Men ju snabbare knät blir bra desto snabbare är jag igång igen. Hoppas bara att magnetröntgen inte hittar något mer…

Så imorrn blir det en tur till centrum och hämta mediciner och samtidigt ska jag klippa mej. På torsdag väntar en mingelmiddag i Stadshuset med anledning av Eurogames. Dax att ansa manen lite alltså och leta fram en klänning som döljer volangerna. Nu kör med andra ord hösten igång! Roliga inbjudningar börjar trilla in 🙂

Alla minus är bra – stora är skitbra!

augusti 3, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är måndag igen, den kom alldeles för fort… och måndag betyder vägning hemma hos oss. Å det var ju inte så skoj… Förra veckans stora minus, var den här veckan ett nästan lika stort plus. Men bara nästan!

Ett halv kilo upp blev det, 2-3 hg hade jag kunnat ta, men det här kändes lite orättvist. Kanske är det gårdagens värk som satt spår, surt är det iaf. Men det är bara att stryka ett streck och fortsätta framåt. Med en dag i bil, sushi två gånger och en kryssning var pluset väntat. Nu är det bättre koll några dagar, iaf fram till torsdag… med ett undantag för ikväll…

Jag trodde veckan var helt ren från åtaganden, men den fylldes snabbt på. Ikväll är vi bjudna på middag hos Martins föräldrar, antingen är det för att vi inte setts på ett tag eller också beror det på förlovningen. Återstår att se vilket 🙂 Å på torsdag blev vi hastigt och väldigt lustigt inbjudna till Eurogames middag i Stadshuset. Skoj! Till helgen kommer Martins bror hit från Polen, så får vi se om vi träffar honom redan då eller nästa vecka. Min plan med en helt obokad vecka håller alltså inte… den här gången heller…

Men oavsett hur veckan ser ut så beror allt på mej hur nästa måndags vägning blir. Det är mina val som är avgörande, inte vad som händer i min almanacka. Så minst halva pluset ska väck direkt, helst hela. Men jag nöjer mej med minsta minus faktiskt, alla minus är bra – stora minus är skitbra!

Imorrn får jag äntligen träffa min läkare och höra hans teorier om knät. Hoppas han har en diagnos direkt och kan hjälpa mej bums. Även om det skulle innebära en kortisonspruta… Det börjar bli jobbigt att gå promenader när varje steg gör ont, men dagens första är iaf avklarad och när jag jobbat undan lite här ska jag försöka ställa mej på bandet en liten stund. Jag har faktiskt börjat städa lite i trädgården också, men batteriet i häcksaxen tog slut så jag får ta resten senare. Så rör på mej gör jag trots värken, jag skulle bli tokig annars.

Martin är tillbaka på jobbet och jag försöker att återgå till mina rutiner med promenad, mat, hushållssysslor och jobb. Men eftersom mina planer aldrig håller så hinner jag inte ens hälften av det jag tänkt. Alltså är allt precis som vanligt i min lilla värld.

Vågen visade plus och det känns skitsurt, men det är bara på´t igen! Vad har man för val? Solen skiner iaf och mina rosor blommar helt fantasiskt!

Värk, trötthet och dåligt samvete…

augusti 2, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När man har fibromyalgi vet man aldrig riktigt hur dagen kommer att bli. I morse vaknade jag och var hyfsat pigg, det hade varit en bra natt med bara 8 vakna tillfällen. Jag gick upp, duschade och åt frukost. Sen kom den STORA TRÖTTHETEN. När jag snackar trött, så är det inte bara lite sådär lagom dåsigt som att man skulle vilja ligga och glo på tv hela dagen. När jag är trött så kan jag inte hålla mej vaken, jag kan alltså i princip stå och sova.

Vi kom ändå ut på promenad och gick 3-4 kilometer i hyfsat rask takt. Vi kom hem, jag jobbade lite medan Martin fixade lunch. Sen säckade jag totalt! Planen var att klippa gräs och börja städa trädgården. Mitt knä hade nog inte fixat att klippa hela gräsmattan, men jag hade iaf som plan att klippa delar av den. Men jag orkade inte. Efter lunch somnade jag och sov i flera timmar och när jag vaknade var gräsmattan klippt, Martin hade handlat och börjat fixa middag. Åååå så dåligt samvete jag hade. Igen.

Men Martin vet ju hur det kan vara. Som han sa till mej när jag ursäktade mej, så går jag ju inte och lägger mej för att jag vill, utan för att jag måste. Å gullig som han är hade han till och med köpt otroligt fina rosor till mej. Han är verkligen den bästa man kan ha som livspartner!

Nu har jag alltså sovit bort ungefär hela eftermiddagen och alla planer har flugit ut genom fönstret. Men så är det, bara att accpetera. Martin börjar jobba igen imorrn och veckan skulle ha planerats, men nu är det som det är. Allt jag skulle göra idag får jag göra imorrn, eller nåt… hela veckan förutom tisdag är oplanerad. På tisdag ska jag till min läkare igen och det är nästan så jag ser fram emot det. Då är det illa! Då mår jag inte toppen…

Så vi tar en dag i taget just nu. Promenerar när orken finns, jobbar i min takt och vilar när jag behöver. Ska röja i trädgården/djungeln under veckan, så vi kan åka iväg med skräpet tillsammans nästa helg. Som det känns just nu är risken stor att det blir en vecka i soffan med datorn i knät… och det är alltså helt ok för Martin – inte fullt så ok för mej.

Att ha kronisk värk vänjer man sej vid på nåt sätt, det är tröttheten som är värst. Besvikelsen när kroppen sviker en och det dåliga samvete och frustrationen att inte orka göra olika saker. Att känna att man sviker sin partner och familj. Ingen roliga känsla. När Martin kommer hem med blommor en dålig dag inser jag att han fattat mer än jag gjort. Han accepterar mej preciks som jag är och förstår mer än jag att jag måste lyssna mer på kroppen. Jag försöker, men lyckas inget vidare. Jag kanske lyckas bättre när jag blir äldre och klokare 🙂

Vägen till drömklänningen har redan börjat!

juli 26, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Test inför bröllop i juni 2013

Under våra 14 år på Viktväktarna har vi hjälp många blivande brudar med vikten för att de ska komma i sin drömklänning. En och annan brudgum har vi också haft äran att jobba med, men de är inte alls lika många och berättar inte lika högt om sitt mål.

Jag vet inte hur många som passerat oss genom åren, men det som slagit mej nästan varje gång är att de kommit för sent. Alltså inte för sent i livet, utan för nära vigseln. De flesta gifter sej på sommaren och inte förrän i januari – februari har de börjat sin viktresa. Ofta har det varit väldigt många kilon, inte några trivselkilon bara… Många har alltså inte hunnit hela vägen fram och därför inte varit helt nöjda när den stora dagen kommit.

Nu står jag alltså här själv. Jag har ingen drömklänning jag ska komma i. Tvärtom faktiskt. Det finns en klänning som jag köpt för 30 kr på Seconhand (den mittersta på bilden) som kan vara ett alternativ men det får vi se. Jag vill gå ner i vikt och försöka nå min drömgräns som är 55 kg, så att jag kan välja precis vilken klänning jag vill! Ingen vit brudklänning alltså, utan bara en snygg klänning som passar för ändamålet och som jag sedan kan ha efteråt. Men jag vill kunna välja precis vad jag vill utan att begränsas av volanger som väller ut på ställen där de inte ska välla ut.

Jag har ungefär ett år på mej, vigseln blir någon gång nästa sommar. Just nu väger jag ungefär 62 kg. Målet har hittills varit 58 eftersom jag inte vägt mindre än det på väldigt länge och det är en vikt jag kan hålla. Men förra gången jag vägde det hade jag ju en E-kupa att bära på, det har jag inte längre. Alltså borde jag kunna ta mej lite lägre ändå… När jag gifte mej förra gången 1992 vägde jag 51 tror jag, 22 år gammal och oförstörd. Jag såg ut som en gräddtårta i alla kjolar och den hellånga slöjan. Det kommer jag inte att göra den här gången.

Det jag lärt mej av alla våra brudar som passerat under åren är att ta itu med vikten tidigt. Långt innan all annan bröllopsplanering. När det närmar sej vigseln är det nämligen alldeles för mycket att fixa med och då försvinner fokuset på bra mat och motion. Stressen tar över och kilo läggs till kilo… så istället för att gå ner de sista veckorna, har många gått upp. Å det vill jag ju inte! Nu blir vårt bröllop litet men det är ändå lite grejer som ska fixas så där precis innan. Så planen är att ta tag i detta direkt, precis som vi gjort och sedan kämpa på så gott det går med alla event som är under året som kommer.

Jag kommer att vara rejält restriktiv med alkohol (en stor bov till snabb viktökning) så ni som går med mej på event får gärna se till att jag inte tar någon champagne om jag glömmer bort den lilla detaljen. Jag har lovat Martin att ta hand om min hälsa bättre och faktiskt vila när jag har ont, lyssna på läkarna och be om hjälp när de är för illa. Mina 10 000 steg om dagen ska jag försöka hålla, om det så ska bli på bandet inne. Och maten skrivs upp i VV-appen, så jag har koll. Inga större ansträngningar eller förändringar alltså. Får jag ok av min läkare så ska jag gå tillbaka till Sussie på Curves och försöka köra där ett par gånger i veckan. Mer orkar inte kroppen upptäckte jag.

Målet är alltså 55, men det är helt ok om jag inte kommer längre än till 58. Då är det så. Jag känner min kropp och vet att den är mer envis än min knopp. Jag blir inte besviken om jag stannar på 58, då är det som det är. Jag är inte 22 längre 🙂

Så nu utmanar jag alla er andra som också ska stå brud sommaren 2016. Oavsett om ni ska ta bort 2 eller 52 kg, så börjar vi nu! Inte i januari… då är det för mycket annat som ska fixas. Nu kör vi mot målet; drömklänningen! Ni som tror att ni ska vara gäster på ett bröllop kan också hänga på, ni vill väl också ha en snygg klänning på er?

Jäkla knän!

juli 16, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mina knän har varit ett återkommande kapitel så länge jag kan komma ihåg. Jag har haft ont så länge att jag vant mej vid värken och fått en högre smärttröskel än normalt. Då känner man att det gör ont på ett nytt ställe, men bryr sej inte så mycket. Jag tänker mest att det väl går över snart. Om inte smärta sitter i väldigt länge eller är överjävlig förstås.

Högerknät gjorde ont i flera månader innan jag gick till läkare. Då hade jag gått med en inflammation i benet så länge att den spridit sej i hela kroppen och tog lång tid att bota. Eller bota… jag känner fortfarande av det ibland. I april smällde det till på framsidan av knäskålen på vänster ben när jag tränade, och det sa jag faktiskt till min kiropraktor bara någon dag senare. Han sa att jag formodligen haft en retning i knät som nu tagit ut sin rätt och att jag skulle vila. Det gjorde jag, och visst har det blivit bättre. Jag har kunnat gå mina promenader och häromdagen testade jag att springa lite och knät höll faktiskt.

Så förra veckan fick jag helt plötsligt ont i knäväcket på vänster ben. Började smörja med voltaren morgon och kväll och igår kändes allt nästan bra. Igårkväll träffade vi en bekant på hundpromenaden och gick lite längre än vanligt. De sista stegen hem var tunga, jag hade så ont att jag inte visste vad jag skulle göra när jag kom hem. Värktablett, inflammationsdämpande och smörja med voltaren. Idag är smärtan total! Sitter jag still är det ok. Går jag inne på platt underlag är det ok. Men så fort jag måste böja knät det minsta lilla och belastar det så gör det skitont.

Igår när allt var bra slaktade jag två syrener. Så planen idag var att få in alla kvistar i bilen och köra dem till sopen. För att få dem till bilen måste man passera en trapp, med två steg upp och två steg ner. Ont med andra ord… Jag ville självklart ha detta gjort innan regnet skulle komma och efterlyste hjälp på facebook utan någon större framgång. Så det var bara att köra igång. Jag hann halva högen innan himlen öppnade sej. Nu öser det ner och jag får en chans att vila knät en stund. Men det är väl sjutton att när man tror att allt är bra, så får man ont igen. Jag trodde jag skulle ha ont i överkroppen efter buskslakten, men inte då.

Jaja, nu får vi se när regnet slutar. Jag sväljer en värktablett till, kör iväg skräpet jag har och tar sen itu med resten senare. Knät får hänga med bäst det kan.

Nya tag gav schyssta resultat!

juli 13, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I måndags var siffrorna på vågen oförtjänt höga, på två veckor hade jag gått upp 1,4 kg. En del kunde jag förklara, men det mesta hade jag faktiskt ingen förklaring till. Men både Martin och jag har känt att det varit jobbigt efter olyckan med både det ena och det andra så mycket berodde nog på psykisk stress. Förra söndagen bestämde vi oss för att vara extra duktiga några veckor. Martin anmälde sej till Paolo Robertos 15-minutersutmaning och jag började skriva min checklista igen. Vi körde igång på allvar på måndagen efter den bedrövliga vägningen.

Veckan har gått bra. Martin har kört sina 15 minuter med Paolo varje dag, plus lite tid på löpbandet. Jag har haft koll på maten och gått lite mer än vanligt. Men vi har ändå haft en champagnekväll, ätit taco och smaskat i oss glass. Inte varit stenhårda alltså, bara haft koll. Mitt mål för den här veckan var att ta bort ett halvt kilo, en hög siffra för att vara mej, men fullt rimlig med tanke på hur mycket jag gick upp snabbt. Snabbt upp brukar vara snabbt ner.

Det blev 1,2 kilo!!! Jag höll på att trilla av vågen! Mitt snitt under viktminskningen var mindre än 0,1 i veckan så att klämma till med över ett kilo är ju helt galet! Ett mindre mirakel faktiskt och en siffra jag inte lyckats med särskilt många gånger. Å Martin var ju inte sämre han… men hans resultat får ni se på hans blogg. Där kan ni också följa hans tid med Paolo, kanske är något för fler att testa?

Idag är det alltså måndag igen och veckan har kört. Veckans mål är 2 hekto, så jag kommer ner under 63. Målet är 60, det är min målvikt och sen vill jag ner till 58 om det går. Jag vägde 58,3 innan operationen i augusti och sedan dess har det bara gått uppåt. Nu äter jag värktabletter igen, så vi får se hur det blir med den där 58:an… Går det så går det.

Hur gör jag då? Jag äter efter Viktväktarnas program och skriver upp allt jag äter. Jag har 26 ProPoints om dagen som jag fördelar som jag tycker bäst. En del äter enligt mättande dag, men det passar inte mej. Jag väger och mäter och skriver upp allt i appen som har koll åt mej. Sen tar jag en halvlång promenad med hunden på förmiddagen och en tur på bandet under dagen och/eller en kvällspromenad tillsammans med Martin. Det blir allt mellan 5 000 och 15000 steg per dag. Jag äter allt men inte alltid och heller inte i stora mängder. Men jag avstår inte från varken godis, bröd eller pasta. Då skulle jag inte klara det. Jag stirrar mej heller inte blind på siffror, alla minus är bra oavsett hur stort det är. OCH jag ser det inte som någon quickfix. Jag har levt så här i 15 år nu och det är inget större problem, ibland trillar man av banan lite bara. Men då är det ju bara att köra upp igen, värre än så är det inte.

Man kan väl säga att vi lever som genuina Viktväktare 42 veckor om året och ligger i diket 10 veckor. På så sätt har vi under åren hållit vår målvikt mer eller mindre i en herrans massa år. Man måste inte vara stenhård, offra en massa eller straffa sej när det går åt skogen. Det funkar faktiskt ändå. Så nu kör vi en vecka till. På måndag får vi se om jag klarade målet på 2 hekto 🙂

Vågångest

juli 5, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är på sommaren jag brukar gå ner i vikt, komma i form och trivas i min kropp. Så är det inte i år. Jag vet inte vad som hänt, men de senaste veckorna har jag stadigt gått upp i vikt och nu väger jag mer än jag gjort på väldigt länge. Tror morgondagens vägning kommer att visa 1,5-2 kg plus på bara två veckor och jag har ingen rimlig förklaring till det.

Efter midsommar har jag sovit dåligt, magen har krånglat och jag har fått rejält ont i vänster knä igen. Men jag sköter maten helt ok och tar mina promenader, så även om det är plus borde det inte vara sååå mycket. Ett par hekto kan jag ta, inte kilon! Värmen ställer till det för många, men det brukar inte vara något problen för mej. Har det kanske blivit det? Har jag kanske kommit i klimakteriet? Men det känns inte så… jag svettas ju inte… är inte hungrigare än vanligt heller… Men jag tar värktabletter… det kan vara en orsak till viktuppgången. Jag brukar försöka undvika det.

Men visst, jag har inte skrivit upp det jag äter på ett bra tag. Ska börja med det nu. Efter sommaren ska jag be om läkartid för knät, måste kolla det nu när det gör ont både på bak- och framsida. Vill ju kunna träna igen och springa. Martin har signat upp sej för att följa Paolo Robertos 15-minutersutmaning, så jag kanske hänger på lite där också. Jag hade ju som mål att vara i mitt livs bästa form den här sommaren… men jag hade inte räknat med hinder i vägen. Iaf inte i form av en älg… han störde mej rätt mycket faktiskt. Visst, vi överlevde och blev inte särskilt skadade – men det satte sej en hel del i skallen. Hoppas få ordning på alla papper, så jag kan glömma det sen.

Hade räknat med en lugnare vår också och att Magasinet skulle ta lite mindre tid av mej. Men det blev mer jobb än jag tänkt och mer (god) mat än jag planerat för. Får lägga upp en bättre plan för hösten. Alkhol dricker jag knappt, så det är iaf inte problemet. Men det är klart… Juni bjöd på en SPA-helg, två kryssningar och ett antal olika firanden – plus krocken. Inte konstigt kanske att vågen pekat åt fel håll. Får bli ändring nu! Direkt! From idag är det checklista som gäller, Viktväktarnas App ska användas igen. Så kanske jag kan gå ner junikilona iaf under juli/augusti. Det är ju min årstid nu! 25 grader varmt och jag mår som bäst – ändå mår jag inte bra…

Måste tillbaka till mej själv! Hjälp! Måste skriva upp maten, måste motionera, måste sova, måste gå på toa, måste må bra! Det är dax nu!

Ps.missa inte instagram-tävlingen jag dragit igång.

Kroppen har längtat!

juni 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu har jag fått tillbaka mitt träningsrum efter en låååång tids väntan. Sedan mitt knä pajjade för ett par månader sedan har suget inte varit jättestort efter att träna även om jag känt att kroppen längtat efter rörelsen i löpningen. Men nu har knät hållit sej smärtfritt i någon vecka och idag klev jag upp på bandet igen. Ingen löpning dock, bara snabb promenad. Så skönt! Även om jag inte längtat så kände jag att kroppen saknat det.

Jag känder direkt hur kroppen svarade och hur den hade saknat att gå där. Nu frågar ni säkert: varför går hon inte ute i naturen? Det gör jag, med hunden. Men jag går eller springer hellre på bandet eftersom jag har jämt underlag som jag slipper ha koll på. Risken att trilla och stuka fötterna är minimal och det är något jag annars gör väldigt lätt. När jag tränar hemma kan jag också vänta på bud, svara på korta meddelanden, kolla på tv eller lite vad som helst. Nytta med nytta alltså 🙂

En annan bra grej är att man kan kliva direkt ur sängen, utan att fixa sej, duscha eller ha något särskilt på sej. Man tar bara på sej skorna och sparkar igång – enkelt! 4 kilometer blev det och sen var jag lagom varm och kroppen kändes bra. Lite mer av den här varan, så ska jag nog komma igång med löpningen igen snart. Men först blir det långa promenader på Öland med hunden i den härliga naturen där tillsammans med Martin.

I ett annat inlägg ska jag berätta om ett positivt besked som kom idag! Jag är så himla lättad!

Det finns hopp!

juni 2, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är andra JUNI och det är 14 grader ”varmt” ute. Det var alltså varmare i april… å det här ska kallas sommar?! När det gäller sommaren känns det som att hoppet är ute… men när det gäller vikten så finns det gott om hopp!

Måndagens vägning var varken upp eller ner. Jag stod tvärstill och det är faktiskt bra med tanke på hur veckan varit. Ett gäng pressvisningar, provsmakning på Pizza Hut, en 70-årsskiva och fel tid i månaden. Jag ska vara glad att det var stilla på vågen.

Nu är det betydligt lugnare! Gårdagens flytt gav mej rejält med steg och motion. Natten var besvärlig med dålig sömn och ont i ryggen, så idag är jag trött och har värk i kroppen. Idag är jag helt ledig så när som på att jag och sonen ska till IKEA och köpa lite grejer som han saknar, bla en rullgardin. han vaknade med solen i ögonen imorse 🙂

Imorrn har jag en pressfrukost, sen lugnt. På torsdag tre pressgrejer och sen snabbt hem för att åka till Varberg. Helgen ska tillbringas på Varbergs Kurort i total stillhet med porlande vatten och bra mat. I bästa fall blir det fint väder så man kan ta promenader på stranden. Men det ser inte så lovande ut, just nu verkar det bli ösregn… jaja, får ta med massor med läsning för att fördriva tiden och verkligen koppla av. Meningen är att vi ska uppleva stället, insupa atmosfären och testa lite behandlingar för att sedan skriva om det. Så det blir nog bra vilket väder det är blir. Bara stillheten ska väl få kroppen att varva ner och kilona att släppa hoppas jag. Det finns ett gym där också…

Planen är alltså att vågen ska peka neråt på måndag. Å nu när sonen nu flyttat kan vi ha lite andra rätter på menyn, som han inte gillar. Så ikväll gör vi en spenatpasta med mycket vitlök. Vi äter mer och mer vegetariskt här hemma, både med tanke på miljö, plånbok och för att det är himla gott. Spenatpastan gör jag genom att fräsa upp bladspenat med lite smör, jag finhackar vitlök och låter fräsa med spenaten. Sen häller jag på matlagningsgrädde tills det blir lagom mycket sås och kryddar med salt och vitpeppar. Såsen häller jag över kokt tagliatelle. Enkelt, snabbt och jättegott! Och ganska lite PP.

Jag kan faktiskt laga mat, även om jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt. Martin tycker det är kul, så då är det ju bättre att han fixar den biten. Vi gör det vi är bäst på helt enkelt, jag sköter tvätt, städning, gräsklippning och planering. Så fixar Martin med bilen, allt tekniskt och tjänar våra pengar. Jämställt och bra i våra ögon. Det är jag som gör av med pengarna han tjänar, det är väl otroligt bra fördelning 🙂

Idag har jag en sjuk man här hemma, han har en rejäl ”mancold”. Så nu ska jag gå med hunden, fixa lunch och sedan invänta sonen. Det känns bra att ändå vara så pigg som jag är i nuläget med tanke på min fibro och väderomslagen. Ska försöka börja träna lite försiktigt igen, knät är inte helt bra. Men det blir nog några bra veckor framöver men fina minus på vågen. Snart är jag där jag ska vara igen.

Det gick i lås!

juni 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Bosktavligt talat så gick allt i lås idag, låset blev lixom avgörande. Vi visste ju inte hur det skulle bli med sonens flytt… skulle de föregående hyresgästerna vara utflyttade och skulle det vara städat??? Det fanns ju en viss risk för avhysning och då skulle han inte få flytta in förrän tidigast imorrn. Sonen ringde till hyresvärden strax efter 9 och jodå, lägenheten var tom! Det vara bara ett liiitet problem… de hade låst och slängt in ALLA nycklar i ett kuvert genom brevinkastet… ingen kunde alltså komma in i lägenheten.

Strax efter lunch fick jag rycka ut och springa upp till lägenheten för att träffa bovärd och låssmed. Låssemeden fick helt enkelt borra upp låset och byta ut hela kalaset. Sen kunde vi tillsammans gå in och besikta städningen, vilken var helt i sin ordning. Jag kvitterade ut nya nycklar och kunde skicka bild på nycklarna till den lycklige sonen som förmodligen hade lite svårt att jobba klart 🙂

Jag packade bilen full och körde alla typ 200 meter till lägenheten. Tömde bilen och fixade lite. Ganska snart kom Senior och hans pappa för att hjälpa morfar som kom med sängen och soffan. Sen tog vi ett varv till med min bil och sen var det klart så långt. Resten av grejerna står hos mormor och morfar och ska delvis hämtas imorrn.

När Martin kom hem åt vi inte flyttgröt, men flyttsallad och sen gick vi tillbaka till lägenheten för att visa den för Martin och ställa dit ett par lampor. Vi gjorde också en liten inköpslista, så imorrn bär det av till IKEA. Det behövs duschdraperi, rullgardin, ett par taklampor osv. Han har fått massor med bra grejer under åren, som knivar, bestick, kastruller och massor med presentkort på bla IKEA. Så det mesta finns, men lite behöver kompletteras och då kommer ju presentkorten väl till pass. Vi har lovat att köpa lite när vi är i Ullared på fredag, då mest rengöringsmedel och städgrejer.

När vi lämnade den lille sonen var han helt slut, men så lycklig. Han kommer att sova så gott inatt. Å det kommer jag med att göra! Hela kroppen gör ont och jag är sååå trött! Hade jag kunnat så hade jag burit in löpbandet i Senior gamla rum direkt! Jag har städat av där och väntar bara på att Junior ska komma och hjälpa oss. Snart har jag mitt träningsrum igen!!! Jag älskade mitt träningsrum som jag hade i hela fyra månder förra året. Nu är det för gott!

Nu bor alla där de ska! Alla är nöjda och trivs med sina liv. Äntligen kan Seniors nya liv börja 🙂

En sån dag idag…

maj 29, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är väderomslag igen och kroppen värker. Jag är trött och har inte lust med något alls. Just idag skulle jag haft lite tid att sitta i solen, läst ikapp en massa papper och ladda lite energi. Men precis just då väljer solen att gå i moln och det är bara 10 grader ”varmt” ute. Det är alltså snart juni och jag har fortfarande strumpbyxor på mej när jag är ute! Nåt är fel!

Hundpromenaden får vänat en stund i hopp om att det ska bli lite varmare. Baileys sover ändå gott, så det är ingen brådska. Jag ska sätta mej och jobba ikapp lite, planera inför nästa helg i Varberg och fixa lite här hemma.

Jag har insett att huset behöver målas om lite snabbare än jag tidigare tyckt. Mina händer håller inte längre för att göra det själv, så jag måste hitta någon som kan göra det åt mej. Så just nu efterlyser jag målarfirmor som gör ett bra jobb, är trevliga och har rimliga priser. Får vi se hur lätt det blir att hitta en sån… å då måste jag bestämma om jag ska ha kvar färgen på huset som nu är vitt nertill och rött upptill, eller om det ska bli helt rött. Det jag däremot ska fixa själv är att skrapa ett fönster och måla det, det klarar jag nog.

Det har trasslat till sej lite med Seniors flytt också… hyresgästen som bor där nu verkar inte vilja flytta ut. Vi hade hoppas på inflytt under helgen, han har iofs egentligen inte tillträde förrän på måndag. Men den nuvarande hyresgästen har öht inte ens börjat packa… idag får vi veta mer. Blir det avhysning kommer han inte in förrän i mitten på nästa vecka. Lite surt nu när han ser fram emot en flytt, men men…

Humöret och kroppen är alltså inte på topp, men det är så det är i mitt liv. Det får bli lite som det blir idag. Jag har bara ett enda måste och det är att hunden ska ut, det fixar jag!

Ha en fin dag everyhopa!