Allt är faktiskt annorlunda nu
Jag har avverkat pressdag nr2 och är idag inne på nr3. För bara ett år sedan var jag på min första pressdag och då var jag helt slut när jag kom hem. Jag var inte alls i form, vägde för mycket, sov för dåligt, hade värk dygnet runt osv. När jag kom hem den där första kvällen var jag helt slut. Det tog flera dagar innan jag ens orkade packa upp allt material jag fått.
I höstas var det bättre. Då vägde jag som jag skulle, var iofs ganska nyopererad, sov inte så jättebra – men jag var i betydligt bättre form än tidigare men stupade i soffan när jag kom hem. Sen tog det några dagar innan jag orkade göra något igen. Jag kunde ganska snart börja jobba med all pressinfo jag fått under dagarna.
Den här gången är allt annorlunda! Det var Martin som konstaterade det igår, jag behövde varken fot- eller benmassage, kunde hämta mitt te själv utan att ligga utslagen i soffan. Jag gick ca 1,5 mil igår, större delen med två TUNGA kassar. Martin hoppade av tåget i stan för att hjälpa mej hem med alla grejer, så den sista biten hade jag bara en kasse att bära. Men jag mådde bra och hade kunnat frotsätta lite till. Då hade jag varit på 11 pressvisningar under dagen.
Nu väger jag nästan som jag ska, kroppen är läkt efter alla operationer och jag trivs i min kropp för första gången någonsin. Den regelbundna träningen sedan i höstas har gjort kroppen starkare och piggare. Sedan brösten minskades sover jag mycket bättre och är alltså piggare på dagarna. Det är stor skillnad att vakna 30 ggr per natt mot 5-10. Värken är mindre, även om den finns där hela tiden. Klart jag har dåliga dagar, jag har ju ändå fibromyalgi och kronisk värk – men de är inte lika ofta.
Skillnaden är verkligen total! All tid och alla investeringar jag gjort för min kropp de senaste 4-5 åren har verkligen lönat sej. Att bränna slemhinnorna i livmodern och slippa mensen var första steget i en rad ingrepp som nu har förändrat mitt liv och förbättrat hela min vardag och gett mej en helt ny livskvalitet. Att sedan våga be om hjälp för den urininkontinens som jag led av som visade sej vara en förlossningskada, var svårt – men bland det bästa och modigaste jag gjort! Det hade inte spelat någon roll hur mycket jag fortsatt att knipa, jag kunde inte göra något mer – man kan inte knipa en muskel som trillat loss… efter operationen kan jag nysa, skratta, hoppa, springa och allt annat som jag knappt vågade innan med risk för läckage. Så det handlar inte alltid om knipövningar, det kan vara något allvarligt fel.
De två första ingreppen var inte beroende av vikten, de hjälpte mej däremot att gå ner i vikt eftersom mitt liv blev ett helt annat efter operationerna. Jag behövde inte längre tänka på tid i månaden och var inte begränsad av blödningarna längre. Jag kunde träna hårt utan att fundera på läckage och kunde äntligen springa ordentligt. Kilona kanske inte rasade, men jag kunde röra mej på mina villkor igen. Nästan… det var ju det där med brösten… och då var vikten avgörande. Men de två första oeprationerna hjälpte mej på vägen och snart var jag på ”rätt” bmi och fick min bröstförmisnkning godkänd och i augusti blev min E-kupa en nätt liten C. Nu har jag verkligen en helt nytt liv och kan knappt sluta se mej i spegeln 🙂
Att satsa på mej själv var det bästa jag gjort i mitt liv (förutom barnen och att skaffa hund). Det har tagit tid, krävt en del mod, flera stora operationer, konvalecens och smärta. Men det har varit värt precis allt! För 5 år sedan var jag en ganska ledsen person, som hade en ganska tråkigt liv. Idag är jag en glad person, med ett himla kul liv. Framför allt så orkar jag göra nästan vad jag vill! NÄR jag vill!
Man måste inte älska sej själv, det kommer jag aldrig att göra. Men man måste acceptera sej själv och framförallt respektera sej själv och se sej själv som viktig! Den viktigaste personen i sitt liv faktiskt. Det fattade jag till slut och när jag väl förstod det, så kunde jag sätta upp ett mål och förändra mitt liv. Mitt mål var och är fortfarande att bli en jäkligt läcker pensionär. Jag ska vara så frisk och hälsosam som möjligt när jag fyller 65 (20 år kvar) för att orka resa och göra en massa kul saker tillsammans med dem jag älskar. För att komma dit var jag tvungen att ta många steg på vägen och förändra väldigt mycket.
För mej är vikten en stor del i att må bra, men jag kunde inte gå ner i vikt förrän jag fixat en massa andra grejer först. Jag mådde för dåligt. Klart jag ville att allt skulle fixa sej direkt, men jag lät hela processen ta tid och kunde på så sätt vänja mej steg för steg på vägen. Min förändring har tagit 5 år, men det håller för resten av livet och jag har förhoppningsvis många år kvar att njuta av min nya kropp. Så se dej själv som viktig – om inte du gör det – varför ska då andra göra det? Om inte du tar hand om dej – vem ska då göra det?
Du är faktiskt värd ett bra, friskt och aktivt liv, och det är du som måste göra jobbet för att komma dit.
