Nu börjar det!!! -

Nu börjar det!!!

mars 8, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Instagram är fullt med solbilder och det är så härligt att se alla människor som lever upp och verkligen njuter. Jag förstår varenda en, jag är den största soldyrkaren av alla! Nu börjar min tid på året, då jag är ute mer än jag är inne. Varenda solstråle ska tas till vara!

Idag åt jag därför min frukost ute på trappen, tillsammans med pälsbollen förstås. Han älskar solen precis lika mycket som jag. Sen tog vi en långpromenad, det räckte att bara ha en stickad tröja under en tunn jacka. Så härligt! Vi 10 var det redan 20 grader i solen, så vi njöööööt! Vi såg mängder med blommande krokus på vägen.

När vi kom hem tvättade Martin alla fönster, medan jag gick loss i badrummet. Vi har fått hem Viledas nya ångmopp och fönstertvätt och ville förstås testa dem så fort det gick. Snacka om lättstädat! Även jag som har svårt med händerna kunde hantera ångmoppen utan problem och det blev så otroligt rent utan något större ansträngning. Så rent har det inte varit sedan vi renoverade för 3-4 år sedan. När jag ändå höll på så passade jag på att rensa ur en massa smågrejer, så nu finns det betydligt mer plats överallt också. Härligt! En bra start på våren 🙂

Medan Martin fixade mat ställde jag fram utemöblerna. Baileys var snabb att hoppa upp i knät på mej när jag satte mej en stund. Vi somnade nästan i solen, så härligt var det. Å det ska fortsätta hela nästa vecka!!! Jag som nästan bara ska vara hemma och jobba nästa vecka kommer tillbringa mycket tid ute tror jag minsann.

För nu börjar min tid. Det är nu jag får ny energi, som räcker nästan hur långt som helst. Jag lever upp, blir gladare och mer harmonisk. Får saker gjorda som legat och väntat hur länge som helst. Som det där badrummet… I oktober går jag in i nånslags halvfart igen, men tills dess lever jag!!!

Väkommen våren!!!

Bröstförminskningen är det bästa jag gjort!

februari 28, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag fyller C-kupan 6 månader! Jag kan lugnt konstatera att det var mitt livs bästa beslut att ta bort de där tunga E-kuporna. Visst trodde jag att det skulle bli bra, men så här bra kunde jag aldrig drömma om! Jag fattar inte att jag inte tog tag i det tidigare.

Jag hade en TUNG E-kupa. Med mina 156 cm ska man inte ha så stor tyngd på överkroppen, då får man ont lite överallt. Jag har inte fattat förrän efteråt hur tungt det var och hur ont jag faktiskt hade. Är man så kort och har så mycket överkropp kan man inte ha vilka kläder man vill, allt sitter fult, man kan inte ligga som man vill, det gör ont när man tränar osv. Men så länge jag vägde för mycket fick jag gilla läget, en bröstförminskning kommer inte ens på tal om man har mer än 25 i BMI.

Jag hade alltså inget val, ville jag ha mindre bröst så var det bara att gilla läget och gå ner i vikt. Det var bara att sätta igång, målet var ju glasklart. 10 kilo skulle bort och jag går ner väldigt långsamt i vikt, så det tog tre år innan jag var i mål och kunde be om en remiss. Jag hade fått ja ungefär 15 år tidigare, men då hamnade jag mellan stolarna och orkade inte ta tag i det. Att jag skulle få en chans till trodde jag aldrig! Men det fick jag! Det var inte ens några tveksamheter.

I december 2013 fick jag ok och i augusti 2014 var det dax. Operationen tog 3 timmar, allt gick bra och nästan 8 hekto opererades bort. E-kupan blev en liten nätt C-kupa och jag har knappt haft ont alls efter operationen, inte ens dagen efter. Allt har gått superbra och läkt jättefint. 6 månader senare har ärren bleknat, men syns förstås en del. Det struntar jag totalt i! Längst ut på ena sidan syns ärret lite utanför behån, men det stör mej inte alls.

Jag kan röra mej som jag vill, springa, hoppa, träna. Jag sover bättre, har inte ont i varken nacke eller rygg. Jag kan ha vilka kläder jag vill, till och med framknäppta skjortor och jag har samma storlek på alla plagg – inte 46 på överkroppen och 38 på underkroppen. Jag ser mina fötter! Och kan se att knyta mina skor, jag slipper göra det på känn 🙂

Det här var värt precis allt! Jag har ett helt nytt liv! Efter operationen har jag gått upp några kilo, men kroppen är strarkare och har fått muskler på helt nya stället. Så de kilona kommer att försvinna under våren. Jag har blivit helt klädgalen och ser fram emot en vår och sommar med ett helt nytt utseende. Bara en sån sak som att kunna ha en trekantsbikini eller en sommarklänning utan behå under, med bar rygg! DET ska jag ha i sommar!

Att ha ett mål med sin viktresa kan ibland vara avgörande för att orka hela vägen fram och lyckas. Det här var mitt mål och jag ångrar mej inte. Det är det bästa jag har gjort för mej själv och min kropp. Vill ni veta mer om operationen så finns allt under kategorin ”Bröstförminskning”, hela vägen dit, operationen, läkningen och bilder. Jag vet att ni är många som drömmer om en sån operation, precis som jag gjorde. Låt inget stoppa er!!!

Det gäller livet!

februari 23, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är måndag igen och det betyder vägning. Så himla trevligt det var då! Förra veckans lilla plus blev ett ganska rejält minus den här veckan. Hela 0,7 kg minus faktiskt och för en som vanligtvis snittar 0,1 så är det ju massor 🙂

Det här med vikt, hur tänker ni kring det egentligen? Handlar det bara om att bli smal? Å gärna så snabbt som möjligt? Eller handlar det om något helt annat? Hälsan kanske? I mitt fall handlar det faktiskt om livet! Att må så bra som möjligt och ha en kropp om fungerar så bra som möjligt. Den perfekta kroppen = Kroppen som gör det jag ber den om.

Det är ju egentligen SKIIITTRÅKIGT att gå ner i vikt. Att ha koll på allt man äter, gärna motionera regelbundet och att vara ganska avstängd från sånt som ger livet den där extra guldkanten. I mitt fall GODIS! Jag kan inte vara utan de där guldkanterna och får istället acceptera att viktminskningen går lite upp och ner eftersom jag äter godis lite nu och då. Jag försöker hålla det till helgerna, men problemet när man går på pressvisningar är att det nästan alltid ligger godis i pressmaterialet/goodibagen… då blir det som det blir. Jag har lite svårt att spara godis till helgen, utan tuggar gärna i mej det jag fått samma kväll.

Men nu ser det iaf ut som jag är på väg åt rätt håll igen. Av sju veckor har iaf två varit minus och jag är tillbaka till vikten innan alla födelsedagar började hagla över oss. Så nu är jag nästan tillbaka på min målvikt och behöver bara trimma formen lite. Jag ska nämligen komma i en supertight klänning om knappt två veckor. Hejsan hoppsan lixom! En sån där klänning som visar ALLT, varenda lite volang… å såna finns det ju… så nu är det en timmes promenad som gäller VARJE dag samt övningar med pilatesbollen. Såna där som bränner bra i magen. Åsså 2-3 pass i veckan på Curves. Så hoppas jag att det ska synas mer på formen än på vågen. Den där två magarna och handtagen på ryggen, ska helst bara bli en mage… vi får väl se hur det går.

Jag vet exakt när min kropp mår dåligt, det är när vågen klättrar över 62 (BMI 25.5 typ). Jag är bara 156 cm lång och mår absolut bäst runt 58. Sedan min bröstförminskning kan jag röra mej precis hur jag vill, springa, hoppa – allt kan jag göra utan begränsning och det är ljuvligt! Det som driver mej framåt är att jag vet hur dåligt jag mår när jag är tjock och hur bra jag mår när jag väger som jag ska. Att må bra är livsviktigt för mej. Jag struntar väl egentligen i hur jag ser ut, även om det är trevligt att trivas med det man ser – men det viktigaste är ändå att må bra. Så för mej gäller det livet!

Tänk om nån såg mej

februari 21, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I vissa situationer hoppas man verkligen att ingen ser en. Som när man somnat i soffan och riktigt fulsover med saliven rinnande eller som i morse när jag satt på toa.

Jag har en krånglig mage som behöver rejält med tid på sej för att fungera. Det första jag gör på morgonen är därför att ta med mej telefonen in på toa och sen spelar jag Wordfeud för hela slanten i kanske 15-20 minuter. Problemet är att mina ben och fötter domnar efter bara några minuter så ganska snart måste jag vifta rejält med fötterna för att få tillbaka känseln. Och det var när jag satt där och viftade som jag tänkte att det är en jäkla tur att ingen ser mej. De skulle förmodligen tro att jag är hela galen eller nåt.

Sitta på toa, spela wordfeud och vifta med fötterna som en galning. Jag måste ju se helt sinnesjuk ut! Men det funkar! Får jag bara sitta där i lugn och ro så fungerar magen precis som den ska och hela jag mår bra. Tills skillnad från tidiga mornar som jag inte hinner sitta där… då blir det oftast inget resultat alls den dagen och då mår man inte som man ska. Om ni visste hur man mår när man inte vatit på toa på 4-5 dagar, till slut får man faktiskt panik. Tydligen är det ganska vanligt att magen funkar dåligt när man har fibromyalgi, det hade jag ingen aning om förut.

Så jag sitter där och spelat och viftar och hoppas att ingen ska komma in och ta en bild. Så nu vet ni vad jag gör när ni till slut får svar på era spel 🙂

Måttstock för lycka?

februari 13, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet inte vad ni anser att lycka är. För mej är det likställt med harmoni, att känna ett lugn i hela kroppen. Å den känslan börjar faktiskt infinna sej hos mej igen. Nästan hela 2014 var ett halvt helvete och i vissa stunder var det ett rent helvete. Jag var väldigt lättad över att få byta år och tänkte att det iaf inte kunde bli värre. Jag hade tappat hoppet om att det skulle bli bättre, men jag tänkte att det iaf inte kunde bli värre. Så illa var det.

Men häromdagen kände jag att det pirrade lite i kroppen igen. Ljuset är tillbaka och solen sken och värmde faktiskt så pass att jag kunde sitta ute på trappen och äta frukost. Nu börjar min tid på året! Hundpromenaderna har varit längre och jag bytte tom till vårjackan i onsdags.

Om det finns en måttstock på lycka så är det för min del när jag hinner ta hand om hela mej. Att hinna/ta sej tid/komma ihåg att ta tandtråd på morgonen efter tandborstningen, att smörja in hela kroppen efter badet, att äta en lång frukost utan att känna dåligt samvete. Å allt det här börjar jag faktiskt göra igen.

Martin har jobbat på sitt nya jobb i 6 veckor och nu börjar mina nya rutinera att sätta sej och jag blir nog lycklig av rutiner verkar det som. Jag vill ha ett flyt i vardagen utan överraskningar som tar tid av mej. Senior har också trasslat upp sitt liv, eller om jag trasslat upp det åt honom kanske… vi har iaf koll, han skrattar igen och mår hyfsat bra.

Våren är på gång, det är ljusare och varmare. Dagarna går jättesnabbt och jag hinner inte allt jag vill, men har insett att om jag accepterar att det är så så mår jag bättre. Jag tar mina dagliga hundpromenader, tränar när jag hinner, tar hand om hemmet och mej. Sen ska det klämmas in lite jobb också, det är en hel del pressvisningar som ska hinnas med. Men dessa brukar bjuda på frukost eller lunch, så då sparar man ändå lite tid genom att slippa laga mat.

Jag är numera medveten om vad som inte funkar och är noga med att undvika det. Jag kan helt enkelt inte sova för lite eller gå upp tidigt flera dagar i sträck. Då får jag ont och har svårt att fokusera tankarna. Jag kan heller inte boka upp mej flera dagar i sträck och måste acceptera det. Jag måste avsätta tid för träning av något slag; promenader, löpbandet eller Curves. Och jag måste äta bra och varierad kost, jag kan helt enkelt inte gå upp i vikt för mycket. Övervikt, stillasittande, trötthet, stress och väderomslag är värsta ingredienserna i mitt liv. Allt det måste jag undvika för att fungera. Å andra sidan ska nog alla undvika det, men för mej är det så otroligt tydligt. Jag ser effekten direkt!

Jag börjar iaf känna harmoni igen, något jag inte ens vågade hoppas på i december. Just idag har jag iofs bara hunnit träna och nu är det snart lunchdax. Men det är som det är. Lite mat i magen nu och sen blir det hundpromenad innan jag sätter mej och jobbar. Tvättkorgarna är iaf tomma och det känns himla bra!

Vi har alla olika måttstock på lycka och kanske är min att det smakar munskölj i munnen och att jag kan dra mej en stund på morgonen utan dåligt samvete. Vad är din?

Det var inte bra…

februari 5, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nog för att det varit lite mycket ett tag och nog för att hjärnan inte riktigt funkar när jag går upp tidigt… men jag brukar ändå ha koll på livet. För första gången i mitt 45-åriga liv har jag glömt en läkartid!!!

Igår när jag var helt ledig och bara skulle komma ikapp, skulle jag även ha varit hos min kiropraktor. Men det var jag inte. Jag gick på långpromenad med hunden, storhandlade, jobbade och gjorde en massa annat. Sånt jag låg efter med och var jättenöjd över att ha lyckats fixa. Att jag hade en bokad tid kl 13 fanns överhuvudtaget inte i mitt medvetande. Kl 13 handlade jag som bäst…

Jäkla skit! Jag hade verkligen behövt blir lite utdragen och tillrättad. Ryggen känns inget vidare… jag har gått så otroligt mycket de senaste veckorna att jag känns helt sned. Fasiken också.

Så det blir till att ringa, be om ursäkt och få en ny tid. Han har inte så gott om dem bara. Dessutom får man ju betala för ett besök man inte kommit till… surt och inte så skoj för plånboken som är ganska tom redan innan. Men men, det är mitt eget fel.

Jag fattar inte hur det kunde bli så här. Det har aldrig hänt förut hur stressad jag än varit och då har jag varit stressad tidigare. Mycket mer än nu. Men jag tittade aldrig i almanackan igår, jag hade lixom inte tid… Jag hade ju ändå inget bokat…

Å skäms gör man ju också. Att man glömde. Att man blivit slarvig. Sån brukar jag inte vara. Men det är väl bara att svälja skammen och inse att även jag är mänsklig. Jag glömde!

Avskydd och efterlängtad

februari 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

23 /2 2014

Äntligen är det februari! Egentligen avskyr jag den månaden eftersom det är då mest snö brukar komma och temperaturen sjunker mer än behagligt… Vädret växlar och det mår jag inte bra av. Men det är också sista vintermånden och man märker för var dag hur det blir ljusare. För oss innebär det också att födelsedagarna är över!

Jag avslutar raden av födelsedagar, min var igår, och resultatet är att vikten gått upp, godisbegäret är orimligt och kroppen i sämre skicka än i december. Vi får se imorrn på måndagsvägningen hur illa det är. Men ett par kilo upp blir det alltid, hur mycket jag än försöker att vara duktig. Den här vintern har ändå motionen var helt ok, så tänk hur illa det hade varit annars…

Just nu är det 2 plusgrader och snön vräker ner. Det är tungt att skotta, blött och riktigt obehagligt ute. Inte ens hunden vill gå ut. Jag hade hellre tagit 2 plus och regn, gärna med lite blåst så snön regnat bort och blåsten torkat upp allt slask. Februari… snart är det mars och då börjar rabatterna vakna, fåglarna kvittra och solen värma. 27 dagar dit… Å då får vi veta om Ving återupptar resorna till Gambia igen. Hoppas hoppas! Kanske bloggresan blir av till hösten istället 🙂

24/2 2014

Vid den här tiden på året brukar jag vara riktigt nergången i skorna. Kroppen brukar göra rejält ont, kännas tung och humöret vara i botten. I år är jag trött, men kroppen känns ok. Visst gör den ont, men det gör den ju alltid. Viktökningen är såklart sur, men i år känns det ändå inte oöverstigligt att komma på rätt köl igen. Jag går minst 7000 steg om dagen, ute eller på bandet. Jag tränar 1-3 ggr på Curves i veckan och har gjort sedan i november. Jag är alltså igång mer än jag varit tidigare år.

Nu är det 5 månader sedan bröstförminskningen och det har förstås också betydelse för mitt mående. Ryggen har inte samma påfrestning, jag sover bättre och kan röra mej precis hur jag vill. Jag har inte sprungit på kanske en månad, men vet att jag kan om jag vill. Så de där januarikilona ska nog försvinna relativt snabbt och sen ska jag tillbaka till operationsvikten och sen ta tag i de där sista som jag vill bli av med. 6-7 kg ska totalt bort i nuläget. Inte orimligt alls och det får ta den tid det tar.

Idag är jag jättetrött ändå känner jag att jag mår ganska bra. Det finns hopp – snart är våren här!

Snart är det över!

januari 30, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Imorrn fyller jag år, då är äntligen alla födelsedagar över för den är gången. Sen har vi bara vår 7-årsdag och melodifestivalen kvar innan vi kan lägga alla kalas bakom oss. Skönt!

Idag har jag en obokad dag, då hade jag tänkt att jag skulle träna förstås. Men jag är helt slut och efter lunch somnade jag och sov som en död i två timmar. Fibrokroppen är inte riktigt som den ska just nu. Så nån träning blev det inte, dagen tog lixom slut.

Jag vill ju göra alla måsten innan lunch, så jag kan jobba ostört hela eftermiddagen och kvällen om det behövs. Idag jobbar Martin hemma, så då är kontoret ockuperat av honom och jag får jobba från vardagsrummet istället. Det är inte riktigt lika praktiskt, men funkar. Det är trots allt han som får lön för jobbet, så han får förstås sitta där han jobbar bäst. Fast det där med lön vet vi inte riktigt, det blev ingen i januari… På alla jobb som jag har haft och även ungarna haft så har man fått lön samma månad som man börjat, om man börjat i början på månaden alltså. Men Martin fick ingen. Så även den här månaden är illa för plånboken, vi som hade hoppats att det skulle bli lite påfyllning.

Men men, det är bara att kämpa på och se fram emot den lön som SKA komma i februari istället. Med Martin hemma kunde jag åka och storhandla medan han gick med hunden, ett måste mindre. Han behöver lite luft i skallen när han sitter och stirrar på datorn hela dagarna, så en promenad gör honom bara gott trots att han inte mår helt hundra idag. Å jag kunde glida runt på Maxi i lugn och ro och fylla på allt, för det var verkligen allt som var slut. Numera handlar vi bara en, max två gånger i veckan och jag har tömt alla depåer så mycket jag kunnat. Så det ekade nästan i alla skåp, men nu är det fullt igen och jag hoppas slippa handla så mycket på länge.

Jag passade på att handla lite för morgondagen förstås. Jag vill inte ha tårta, utan bjuder på pannacotta istället. En med vanilj och en med vaniljlakrits och så hallonsås och grädde till. Det är min födelsedag, så jag bestämmer!

Vi åt sushi till lunch, första lunchdaten på länge så det var riktigt mysigt. Efter lunch satte sej Martin och jobbade igen och jag somnade alltså. Å nu känns allt mycket bättre! När jag blir så där trött mår jag nästan illa och får influenskänsla i kroppen. Skallen funkar inte och jag fryser. Nu när jag sovit mår jag helt ok igen. En kopp te bara så får jag nog lite jobb gjort också. Martin sitter och löser nåt problem som han fastnat vid, men är nog färdig snart. Så blir det väl tv resten av kvällen antar jag.

För er kanske detta låter som en riktigt tråkig dag. Jag tycker den har varit ganska behaglig. En mellandag med återhämtning. Min kropp klarar inte det tempot jag hållit senaste veckorna, då behövs en vilodag. Eller iaf några vilotimmar. Helgen blir lugn, trots födelsedagen, och nästa vecka är det full fart igen med både gala och teater. Mitt röriga liv 🙂

Kaos igen…

januari 22, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Snön har kommit och kaoset är ett faktum. Å då har det inte ens kommit särskilt mycket snö… Den här gången beror det inte på bilisterna, utan att snöröjningen brister och olyckor i lokaltrafiken.

Igår snöade det hela dagen och var ca 0,5 grader varmt. Det var alltså tungt, det som la sej på backen. Här i Botkyrka går snöröjningen igång när snödjupet är 5 cm, vilket ju alltså tar längre tid när snön är tung och packas ihop. Trots att jag var ute och kollade, så såg jag inte en enda plogbil förrän sent på kvällen och då runt ishuset! Inte på våra allmänna vägar alltså, utan runt ishuset… Jag har fortarande inte sett några plogbilar, men väl spåren av dem… tyvärr kanske jag ska säga…

Det första jag ser när jag vaknar är en stor snövall utanför vårt garageuppfart. Precis framför brevlådan är det värst och jag ser på långt håll att snön är packad och stenhård. Snabbt inser jag också att där kan ingen brevbärare köra sina bil, så om jag inte gör något så får vi ingen post idag och då kan mitt jobb bli lidande. Så på med kläderna och ut och skotta alltså. Arg som ett bi! Hade jag lämnat mitt jobb lika ofärdigt som plogbilsnissen gjorde så hade jag inte fått betalt! Men som plogbilsförare behöver man tydligen inte ha någon yrkestolthet alls.

För jag vet att man kan ploga störa mängder snö utan minsta snövall! Förra året hade vi en suverän plogbilsförare som knappt ens lämnade snösträngar efter sej. En kompis som plogade förr förklarde för mej hur man gjorde; man börjar i kanterna med plogbladet vänt från fastigheterna. Då hamnar allt till slut i en tjock sträng i mitten, den skjuter man sedan framför sej dit den ska. Snön hamnar på ett ställe avsett för detta och ingen vall utanför husen bildas. Det tar några minuter längre tid att göra så, men resultatet blir bra och alla kommer fram. Så här gör de som kan ploga och har yrkesstolthet.

Istället fick jag ta itu med isvallen som var ca 1 meter djup och 40-50 cm hög. Jag som är nästan lika hög… Den här gången gick det bra och kroppen känns ok, nästa gång kan det vara annorlunda. Med min pappa däremot är det värre. Hemma hos mina föräldrar var det bra plogat men inte sandat, så när han skulle hämta morgontidningen drog han på häcken och slog sej rejält. Resultatet blev en blåslagen vänstersida, svullnad på höft och axel, en stukad hand och ihoptryckta revben. Och en anmälan till kommun och försäkringsbolag. Även mamma ramlade…

Senior lyckades ta sej upp för backen till sitt jobb, Martin däremot hamnade illa till vid en olycka i lokaltrafiken. Han åkte hemifrån strax efter 6 och brukar vara på plats i Uppsala vid 8, idag kom han närmare 10… Så ikväll kommer han pga det hem senare för att jobba igen morgonen. Tur han kan jobba lite på tåget, men det kräver ju att man får sitta – inte stå på en perrong och vänta. Visst har det varit problem även i biltafiken, men inte så illa ändå verkar det som. I det fallet kanske folk har tänkt till och stannat hemma om man inte verkligen behövt ge sej ut. För det är verkligen glashalt under snön. Själv ska jag chansa på de där pendeltåget lite senare… vi får väl se hur det går…

Snön fortsätter att trilla ner i stadig takt och fortfarande ha jag inte sett någon plogbil… men jag har sett ett gäng kommunbilar. De kanske är ute och letar efter plogbilarna 🙂

Egen företagare – inget riktigt jobb?

januari 20, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår fick jag en kommentar där en anonym person (förstås) menade på att jag var pinsam som snackade om tidsbrist, jag som är hemma och lyxsambo. Jag tror det var länge sedan Anonym läste här… den där tillvaron som lyxsambo föll i samma ögonblick som jag kläckte min ide om vårt magasin för Martin. Sedan dess har jag jobbat dygnet runt känns det som.

Ibland känns det som att den som jobbar hemifrån inte tas på allvar eller anses jobba på ”riktigt”. Det finns spännande statistik, jag gillar statistik, som säger att män som startar eget ofta börjar med att skaffa en lokal eller kontor utanför hemmet. De investerar snabbt i elektronik och har ofta detta klart långt innan företaget ens har startat. Kvinnor däremot, de startar sin firma och kör småskaligt från köksbordet. Män satsar större och kör igång direkt, kvinnor startar lite smått och vill gärna se att iden bär sej innan de tar ett nytt steg.

Jag sitter iofs inte vid köksbordet, men väl vid min dator på kontoret eller i vardagsrummet. Jag jagar nya idéer ständigt genom att kolla pressreleaser, maila olika företag, gå på pressvisningar osv. I princip allt jag gör är numera jobb, oavsett om jag ser en teaterpjäs, går på mässan eller äter på restaurang. Det allra mesta hamnar nämligen i magasinet nån gång. Iom Formex så har jag nu massor med material, men jag kan ju inte bara ta in design och inredning. Det måste ju bli en bra blandning så alla har något att läsa.

Igår var det ”lugnt” då tränade jag, fixade hemma, tog hand om hunden och jobbade nästan hela kvällen från soffan. Idag går delar av dagen åt till jobb, sen ska jag faktiskt ha en lunchdate med min kusin och en av mina närmaste vänner och ikväll åker jag till lakritshimlen. Då ska jag få veta en massa om nyheterna i lakritsvärlden och en del inför lakritsfestivalen kan jag tänka mej. Som självklart kommer i magasinet!

Så jo, jag jobbar! Jag var lyxsambo i 6 månader och hade nästan hur mycket tid som helst. Dessutom var även Martin hemma och tog en stor del av lasset. Nu är han borta 6.30 – 18 och när han kommer hem är jag ofta iväg på nåt. Kanske är det extra svårt att hitta nya rutiner när man varit två stycken på heltid hemma och nu inte ens är en. För även om jag är hemma så jobbar jag ju! Det hade varit mer accepterat om jag jobbade lika mycket, men utanför hemmet. Då hade det varit enklare att förstå tror jag.

Men jag övar vidare, snart har jag nog kommit in i min nya vardag och fått bitarna på plats. Jag gillar rutiner, men lyckas sällan ha dem. Inatt var jag vaken mycket, när jag till slut somnade gott var klockan redan morgon och då blir förmiddagen kortare och allt förskjuts. Då får träningen hoppas över, det är enda sättet att hinna allt. Eftersom jag har min fibromyalgi och sömnapné som ställer till problem för mej ibland så måste jag dessutom ha ett lager texter färdiga att plocka av när jag inte klarar att skriva. Det är lite stressande, men det är som det är. Nu känns det iaf bättre än tidigare, jag börjar hitta lösningar och mår bättre. Magasinet börjar ta fart och får läsare och vi har hört att många gillar vår idé. Jag låter det ta tid, det funkar bäst för mej. Kolla gärna in min bebis Du i Fokus här!

Lite knepigt…

januari 12, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min utsikt just nu

Första riktiga veckan i år. Jag övade på mitt nya liv tre dagar förra veckan, men inte fick jag nån kläm på det inte. Förra veckan var en enda röra av måsten och för lite tid. Nu har jag försökt att planera… det går sådär…

Det är några saker jag måste göra varje dag, det är att äta frukost, gå med hunden, äta lunch och jobba (skriva en blogg och minst en artikel till magasinet). Sen finns det saker som jag vill hinna göra och dessa är att träna, vara ikapp med tvätt och disk och gärna iaf börja med maten innan Martin kommer hem. Sen tillkommer det där som alla andra har som att handla, städa, skotta och sånt.

I mitt liv tillkommer även saker som rör sonen, läkarbesök, event, trasslande elektronik och råttor. Sånt som ger en extra krydda på tillvaron alltså 🙂

Nu är planen att gå upp senast 8 varje morgon om natten varit bra och försöka hinna de flesta måstena innan lunch, så jag kan jobba hela eftermiddagarna. Idag funkade den planen ganska bra faktiskt. Jag hade duschat, ätit frukost, gått med Baileys, pantat flaskor, handlat, tvättat, hängt tvätt, skottat och fixat lunch innan klockan var 12! Så nu ska jag sätta mej och jobba resten av eftermiddagen, med ett avbrott för en stund på löpbandet så jag iaf får mina 7000 steg som jag siktar på varje dag.

Idag ser planen alltså ut att gå i lås, imorrn skiter det sej igen. Då har jag bara förmiddagen att hinna allt på, sen ska jag till kiropraktorn, Aticimex kommer hit och på kvällen ska jag på Stora Trenddagen. Alltså måste jag göra morgondagens jobb idag… och även onsdagens eftersom jag ska vara på Formex hela dagen då. Så nu ska jag göra tre dagaras jobb på en eftermiddag, jabba!

Bara att sätta igång alltså! Ha en bra dag och vecka everyhopa!

Vill orka mer!

januari 3, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det nödvändigaste…

Idag har jag förintat julen, städat bort den alltså. Lite tidigt kan tyckas, men ska jag ha hjälp så får jag anpassa mej till hjälpen och den hade jag idag. Det är nämligen en jäkla massa platsbackar som ska upp ur källaren och sen tillbaka ner igen när allt är packat. Å då menar jag en jäkla massa!

I år hade jag ändå begränsat mej tyckte jag, men nu när jag fick upp allt så var det inte så mycket som inte var upplockat upptäckte jag. Jag bad nämligen Martin ta upp precis allt nu, så jag kunde gå igenom varenda grej. Hur jag än försöker att rensa ur så blir det ändå fem backar med tomtar och julgran plus pynt som ska upp varje år. Ok att ta fram, värre att städa bort…

Det som är trist när alla julgrejer är borta är att det blir så mörkt. Särskilt som det fortfarande är ganska mörkt ute. Så jag har behållit några ljusslingor framme, lagt en uppe på ett skåp och lite överallt för att lysa upp. Och för att få lite mysigt förstås. Det känns lite trist, men skönt att ha det gjort och man vänjer sej ju snabbt.

Jag ville ha ordning innan onsdag då Martin börjar jobba. Tänk att vi kan säga det ”på onsdag börjar Martin jobba!” Känns overkligt men så otroligt häftigt! Som han väntat och längtat, som VI väntat! Å nu är det dax! Så jag har även tvättat all tvätt som legat ett tag, finns inte minsta kalsong kvar i tvättkorgen nu. Men nu är jag slut! Så dammsugning och våttorkning får vänta tills imorrn, det går bara inte att göra idag. Kroppen gör alldeles för ont nu. Istället ska jag jobba lite medan Martin lagar mat, sen ska allt ner i källaren igen och sen kanske jag tar ett bad innan tv-kvällen börjar. Fast jag skulle vilja ta en tur på löpbandet också… fasiken att man inte orkar allt man vill 🙁

Måtte 2015 bli bättre!

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart…

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer… mycket mer… det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls – det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan… han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja… den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk… Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna…

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej… Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev…

C-kupan fyller 4 månader – bilder!

december 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före

Nu börjar jag fatta vad som hänt. Knoppen börjat synka sej med kroppen. Jag köper fortfarande fel storlek på kläder till överkroppen och tar 44-46 eller L automatiskt. Men oftare och oftare tar jag 38 eller M och istället för E80 kan jag ta C80 i behå. Å då kan man ju även shoppa på rea 🙂

I våras köpte jag en vinterjacka på rean i mindre storlek för att ha till den här vintern. Den förra hängde som en säck efter operationen. Den nya passar, men jag gillar den inte! Idag hittade jag en ny på rean!!! Så glad blev jag! Nu har jag iofs klickat hem en på rean från Klingel också, men vem har sagt att man inte kan ha två? Att ha kläder som passar och är fina är jag inte bortskämd med, men jag kan tänka mej att bli!

När jag ser på bilden här ovan så ser jag en person som har ont i ryggen, är missnöjd med precis allt hon tar på sej, som sover dåligt och känner sej allmänt fel. På bilden nedanför ser jag en person med rätt proportioner på alla kroppsdelar, som sover bättre och inte har alls lika ont. Jag tycker också att jag ser att kroppen ser rakare och friskare ut. När hade jag en trekantsbikini senast lixom? Att den långa konvalecensen gett tre kilo extra på den nedersta bilden är inte så kul, men de tre plus två till ska bort till sommaren. Tror jag ska ta bilder från sidan nästa gång, skillnaden syns mer så.

Efter

Förr hade jag alltid behå i t-shirtmodell. BREDA axelband och allmänt tråkiga i utseende. Spagettiband eller axelbandslösa klänningar var uteslutet. Det flesta kläder inhandlades med tanke på att behån inte skulle synas för mycket eller att bröstpartiet skulle bli så lite framhävt som möjligt. Bara att hitta en ny behåmodell efter läkningen var ju ett jäkla jobb! För att inte tala om storlek… jag gick in i tre olika butiker, som alla fick mäta och hjälpa mej. Två av dem sa samma sak, den tredje var ute och cyklade. Ärr och hud är lite känsligt så jag vill ha lite vadderat som skydd, dessutom syns bröstvårtorna ganska mycket genom tyg – ytterligare en anledning att ha vadderat. Så till slut kom jag fram till att vadderad push-up var min grej. Det finns många på rean…

Då blir det snygg form och en lagom storlek och kläderna sitter som jag vill. Uppifrån ser allt ut ungefär som förut, förutom att jag inte har bröst under hakan som tidigare. Men i spegeln är allt helt annorlunda, iaf när jag är naken. Brösten är ju jättesmå! Alldeles perfekta! Det här är jag, så här borde jag sett ut från början. Jag kan röra mej som jag vill, jag kan ha vilka kläder jag vill och jag har inte ont! Jag är så otroligt glad att jag vågade och orkade kämpa med vikten. Det var värt precis allt! Ett helt nytt liv.

Å jösses va kul det är att shoppa 🙂

Funktioner försvinner…

december 20, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att leva med fibromyalgi är en spännande tillvaro. Men det är mer frustrerande än spännande. Vissa dagar funkar kroppen, andra dagar funkar den inte. Med tiden tappar man också funktioner och då blir man lite ledsen.

För dej som inte vet vad fibromyalgi är kan jag kort berätta att det är kronisk smärta som vandrar runt i kroppen. Till detta lägger du till trötthet, influensaliknande symtom och en massa annat. Man mår aldrig likadant två dagar i rad och man vet inte vad man klarar imorrn som man klarade idag. Det är svårt att planera och ingen fibropatient är den andra lik.

Jag har haft problem sedan tonåren, men fick inte min diagnos förrän strax innan jul förra året. Just det ja! Jag ”firar” ett år som fibropatient! För mej var det en smäll på käften att få diagnosen, de första fem minutrarna… sen var det bara en bekräftelse på att värken och tröttheten var verklig och inget jag hittade på.

Jag vet att jag mår bäst om jag lyssnar totalt på kroppen, men att jag behöver röra på mej för att inte stelna till totalt. Så jag vilar de dagar som jag är tröttare än vanligt och tränar de bra dagarna. Just nu har jag en period när jag är enormt trött och har inte tränat på en vecka. Vi får se hur det känns nästa vecka. Jag passar på att vila ordentligt nu. När Martin börjar jobba är det ju en del saker som jag måste göra. Så det är bäst att passa på att vila medan jag kan.

Det är en knepig diagnos att leva med, men man får göra så gott man kan. Värst är det när jag upptäcker att det är vissa saker jag inte längre kan göra. Som att kavla. Jag skulle baka förra veckan och upptäckte att händerna inte längre klarar att kavla med brödkaveln. Surt! Det gör för ont och jag kan inte greppa ordentligt. Samma med bowling som jag tycker är skitkul. Jag kan inte längre hålla det tunga klotet och får så ont i ryggen efter att jag knappt kan gå.

Just händerna är ett jäkla problem! Jag tappar saker och vet inte hur mycket jag slår sönder per månad. Det är glas, jag kantstöter tallrikar, tappar grejer osv. Å då blir jag förstås irriterad och sur. Svårt att acceptera. Ett annat problem är väskor. Jag kan inte bära handväska för länge, då får jag ont i ryggen. Igår upptäckte jag att jag inte längre kan bära ens lätta saker under en längre tid (från centrum och hem, ca 10 minuter) då domnar armen och är svår att räta ut igen.

Just det här med funktioner som försvinner eller värk som förvärras är väldigt svårt att acceptera. En del måste jag ju acceptera och sånt som Martin enkelt kan hjälpa mej med är såna saker som är enkla att lägga bakom mej. Men som idag när jag upptäcker att jag knappt hinner blir färdig på toa innan fötterna domnar bort. Det är svårare att acceptera och jag blir bara irriterad. Ska jag inte ens få sitta på toa så länge jag vill? Det är ju enda sättet som magen funkar på! Att sitta där och spela wordfeud tills man gjort det man ska… inte ens det funkar alltså längre… fan!

Tänk om man kunde köpa sej en frisk kropp. Då hade jag tagit vilket banklån som helst och till nästan vilken ränta som helst. En av de viktigaste sakerna är nämligen att vara frisk. Att ha en kropp som fungerar och gör det man ber den om. Men pengar kan inte köpa hälsa, tyvärr… Inte när det gäller fribro iaf 🙁