augusti, 2012 -

Är jag fördomsfri?

augusti 31, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag hade jag andra delen av en rättegång och jag visste att dagen skulle bli ganska tuff. Alltså gick jag ut och åt, för att komma bort från tingsrätten en stund. Det föll sej så lägligt så att Martin kom med tåget precis när jag hade lunch, så vi tog en liten date 🙂

Precis när jag satt mej ner kommer en kvinna och sätter sej med ansiktet mot mej, men bakom Martin. Så jag ser henne rakt framifrån och hajjar lixom till. Hon har helskägg! Jag börjar genast fundera på hur hon mår och känner sej. Är hon generad över sin ansiktsbehåring eller är hon kanske stolt? Bli hon arg om man tittar på henne eller tar illa upp? Är hon avundsjuk på oss kvinnor som inte har skägg? Många frågor trängs i min skalle samtidigt som jag försöker att inte titta på henne. Men jag upptäcker att hon tittar på mej ganska ofta och möter henne blick då och då.

När hon går iväg pratar jag och Martin lite om henne och han säger direkt att det är en transvestit. Nä, säger jag, hennes händer och ben är kvinnliga, det har jag redan kollat. Så medan Martin är tvärsäker på att det är en man så är jag lika säker på att det är en kvinna. Tills jag står brevid henne och hör henne prata… med en mörkare mansröst. Ok, det var alltså en transvestit med skägg och då kommer det ju ännu mer frågor!

Om man vill vara och se ut som en kvinna, varför behåller man då skägget? Alltid retar det nån, eller? Man kan få någon att fundera lite, ja mej funkade det iaf på… Eller orkar man helt enkelt inte bry sej? Det här var absolut ingen person som ville gömma sej eller smyga med sin person. Hon eller han eller vad man nu ska benämnda denne person som, åt sin mat i lungn takt, studerade människor precis som vi andra gjorde och satt och nynnade lite under måltiden.

Å hur står det nu till med mina fördomar? Skäggiga damer eller kvinnliga män har jag faktiskt inga problem med. Jag undrar mest om de är lyckliga och vad man kan göra för att hjälpa dem att bli lyckliga om de inte är det. Visst hajjar man till när man ser en kvinna med helskägg, men det är väl för att man är ovan antar jag. Hade h*n inte haft skägget hade jag förmodligen inte reagerat alls. Klart att alla människor har rätt att vara hur de vill och känner är rätt. Jag har inget problem med hennes skägg eller läggning om inte hon har det… Men jag är nyfiken på henom, precis som jag är på alla andra personer som ”avviker” från det sk ”normala”. Jag vill veta hur de mår och tänker, vilket bemötande får de, känner de sej accepterade, vill de vara på ett annat sätt än de är osv?

Om fördomar eller lika med nyfikenhet så har jag väl fördomar då. Å egentligen finns det nog inte en enda person som är helt fördomsfri. Eller vad tror ni?

Hastigt och olustigt…

augusti 30, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår fick Martin ett samtal från skolan där vi är på måndagar. De tänkte höja vår hyra omedelbart med flera hundra procent och dessutom skulle vi betala retroaktivt för flera år också. Det skulle innebära att vi skulle få betala för att jobba… Tyvärr finns inga papper mellan och oss den förra rektorn, allt är bara muntligt och nu tyckte nya att hon skulle tjäna pengar på oss. Så vi tog beslutet direkt, vi hade inget annat val – vi stänger klassen i Tumba medelbart!

Så med hjälp av Junior och mina föräldrar tömde vi vårt förråd och tog hem grejerna. Jag började omedelbums att leta ny lokal, men vet att det är svårt. Vi har ju redan letat i cirka två år utan framgång, lokaler finns med de är orimligt dyra.

För vår egen skull spelar det inte så stor roll, Martin pluggar och jag kan ta fler pass i Tingsrätten – men vi tycker väldigt synd om våra medlemmar. Särskilt dem som precis har börjat hos oss. Så vi meddelade dem direkt att vi inte haft något alternativ just nu och medan vi försöker att lösa situationen får de komma till Huddinge eller Rönninge. Sen funderade vi lite till och bestämde att vi nog tar en vägning i vårt vardagsrum på måndag eftersom flera inte kan ta sej någon längre sträcka. Baileys kommer vara överlycklig över alla som kommer för att träffa just honom 🙂

Visst kommer det att kännas i plånboken, särskilt som medlemmarna i Tullinge hittat till Tumba nu. Det är iaf en 50 pers som är drabbade. Men vi såg redan igår när vi släppte bomben på Facebook att våra medlemmar är unika och förstår att det inte är vårt fel. Alla var otroligt förstående.

Så idag kommer dagen att gå åt till att åka runt och titta på lokaler och prata med hyresvärdar. Så får vi se vad som händer – tyvärr hoppas jag inte särskilt mycket faktiskt… Trodde jag skulle få svårt att sova och drömma massor, men jag har faktiskt sovit jättegott. Så det kanske finns en mening även med detta…

Lotta Bromé & Jag

augusti 29, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår hände en kul grej!

Jag är med på en massa sidor på Facebook och skriver en och annan kommentar när ämnet berör mej. Igår pratade man om att resa ensam på P4´s sida med Lotta Bromé och eftersom jag har planer på att resa iväg ensam om något år så skrev jag det. När Martin och jag är ute och går med Bailey ringer telefonen och en Micael från P4 presenterar sej. ”Du vet varför jag ringer va?” Säger han och jag börjar gapskratta. Jo, jag fattar varför 🙂

Han ber mej att berätta mer och säger sen att jag kommer att bli uppringd vid 14.45för att vara med i programmet och prata med Lotta och Alexandra Pascalido som var gäst i programmet. Jaha… ja men då är jag väl det då.

Martin får köra när vi ska till jobbet, medan jag pratar med radion. Allt går ju väldigt snabbt när det gäller media, men jag berättar iaf att när barnen flyttat hemifrån då ska jag ut och resa alldeles ensam. Lotta frågar vart jag ska och jag svarar att det spelar inte så stor roll bara det är varmt och lugnt. Då frågar hon var jag ska göra där i värmen och jag säger INGENTING! Då börjar hon skratta och håller med om att det låter väldigt skönt. Producenten frågade om han fick följa med 🙂

Vi pratar kanske 2 minuter, sen är allt klart. Lite skillnad från förra gången det handlade om Lotta och mej… då träffades vi i en tv-studio i Umeå. Jag var gäst i hennes program Juni-97 för att prata om hemmaföräldrarnas roll. Då hade jag en hel programpunkt och fick säga nästan hur mycket jag ville. När vi var färdiga blev växeln nerringd så pass att den gick sönder… Kul att man kan lämna avtryck…

Kul iaf att en liten kommentar på Facebook kan ge såna följder. Sånt händer mej lite då och då och det är ju inte för att det är något särskilt med mej utan för att jag vågar sticka ut näsan. Jag tror att man kan lyssna här, ca 1 tim och 30 min in i programmet.

Sorgliga seperationer…

augusti 28, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu är det många som separerar och tv, tidningar och radio har mängder med relationsteman i sina program. Det är psykologer som ger tips om hur man får relationen att hålla, man efterlyser lyssnarna/tittarnas frågor, problem och relationstips.

Jag slås av hur sorgligt det är och hur många familjer, särskilt barn, som är drabbade. Barn som kanske gått sina första skoldagar med vetskapen om att föräldrarna bråkar och ska flytta isär.

Jag säger inte att det är fel att skiljas, självklart ska man inte leva kvar i en dålig relation. Frågan är om alla dåliga förhållande måste spricka eller om de går att reparera? Hade relationen kunnat räddas av eventuell parterapi? Någon kanske…

Jag och min fd man gick hos en familjerådgivare ett par gånger innan vi skilde oss. Det var inget som fick oss att ändra vårt beslut, men kanske ändå att det hjälpte oss att förstå varandra lite bättre. Vi gick en sväng till ett tag efter skilsmässan då vi inte alls förstod varandra och då var det nog ännu viktigare. Iaf för barnens skull.

Det jag kan tycka är att alla som ska separera faktiskt borde testa terapi och att kostnaden borde ingå i högkostnadsskyddet. För BARNENS skull! Att få tips på hur man ska prata med barnen inför och efter en separation och flytt är viktigt och kan vara avgörande för hur barnen tar hela skilsmässan.

När jag funderar på sommaren/höstens alla uppbrott slås jag samtidigt av hur bra jag och Martin har det. Under de nästan 5 år som vi varit tillsammans har vi inte ens grälat. Vi har tyckt olika, men inte så pass mycket att det har startat ett gräl. Å andra sidan har han ALDRIG sett sina föräldrar gräla ordentligt på hela sin livstid… Han har bara sett ömsesidig respekt, kommunikation och hur hans föräldrar fortfarande håller handen när de är ute och går. Efter 40 år tillsammans 🙂

Just nu går vår relation in i en ny fas. Efter att ha träffats dygnet runt alla veckans vakna timmar, är han nu i skolan tre dagar i veckan. Helt plötsligt är jag ensam på dagarna och han träffar en massa nya människor med samma intressen som han själv. Han är gladare och piggare och jag gläds med honom. Orolig är jag däremot inte. Jag tror inte att han kommer att förändras eller träffa någon som är mer intressant än jag att vara tillsammans med. Vi är trygga med varandra. Å skulle det hända så är det väl inte meningen att det ska vara han och jag…

Men vi har det bra! Jag vilar i den känslan. Det är lite som att sakta vaggas av en hängmatta. Sådär lugnt och vilsamt lixom. En känsla av att man har det bra och är trygg. Så har vi det och det känns så skönt!

Tävling!

augusti 27, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vill du vinna en kokbok från Viktväktarna?

Skriv en kommentar här
nedan och nämn tävlingen i ett inlägg på din egen blogg med länk till
detta inlägg.

31/8 drar jag en vinnare.

Började inte så bra…

augusti 27, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det här ska alltså vara den första ”normala” veckan på de närmaste fyra terminerna. Nu börjar dagarna då jag kommer att vara ensam en hel del större delen av veckan eftersom Martin pluggar.

Å det började inte så bra… Tingsrätten ringde mej klockan 9 och undrade var jag höll hus. Jag skulle tydligen varit där idag, men hade läst fel på schemat. Det är absolut första gången det händer och är inte acceptabelt, men det är mänskligt att fela och jag är människa… så det är inte mycket att göra än att inse att jag också kan göra fel.

Tänkte gå en riktigt lång promenad med Baileys men fick vända hem efter halva vägen. Jag frös något så jäkligt att det inte gick att gå en meter till. Så den långa promenaden blev inte så lång… men men, det blev iaf en liten promenad och vi kom ut bägge två.

Sen åkte jag för att veckohandla och inser när jag står på parkeringen att Junior har mitt Ica-kort. Hmmmm, tänk tänk tänk… Heureka! Senior har ett Ica-kort och jobbar på Mc Donalds inne på Maxi. Så jag gick in till honom och lånade hans kort. Eftersom det var hans kort så handlade jag bara det vi verkligen behövde, så det gick fort och blev varken dyrt eller tungt.

Så den här dagen började inte så bra, men då kan det ju bara bli bättre och idag är jag faktiskt på ett himla bra humör ändå, trots ett plus på vågen. Så nu blir det lunch, en liten tupplur och sen är det bara att packa ihop och åka till jobbet. Jag ska hämta Martin vid tåget så att vi kan ta oss till lokalen tillsammans. Skönt att slippa bära alla grejer själv.

Jaja, imorrn har Martin hemstudier så då är allt som vanligt igen. Livet har förändrats lite, men det ska nog gå det med.

Ha en fin vecka everyhopa!

Lev livet!

augusti 26, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Augusti är en känslosam månad för mej. Mitt första barn föddes i slutet av augusti 1993 och blev då glädjens månad. Min bästa vän dog i mitten av samma månad 6 år senare…

Min bästa vän var bara 43 år gammal, nygift och lämnade efter sej man och en 6-årig dotter. Där och då fattade jag hur enormt skört livet kan vara och att man måste ta vara på varenda minut av det. Just då gick jag dessutom sjukskriven pga utbrändhet och tyckte att livet var ganska bedrövligt. Men inte så bedrövligt att jag ville dö, jag visste bara inte hur jag skulle göra för att bli glad igen och få ett bra liv. Men där nånstans förstod jag att det var upp till mej själv att må bra, det var mitt eget ansvar. Mitt ansvar att se till att jag och barnen fick det liv vi ville ha och var värda.

Så jag började gå i samtalsterapi och tog långa promenader. Där började mitt ”nya” liv. Man tänker så himla bra när man går och sakta kunde jag vända mitt liv och faktiskt börja leva igen. 13 år senare kan jag säga att jag har ett väldigt bra liv och har uppfyllt alla mina drömmar, men det kommer hela tiden nya som vi uppfyller vartefter. Jag är absolut inte färdig för att dö, men den dag det blir så kan jag iaf säga att jag har levt på riktigt.

Bittra och sura människor göra sej icke besvär i mitt liv. De tar för mycket energi. Visst händer det att jag blir attackerad av ett och annat surkart, men jag försöker att inte ta åt mej av deras bitterhet. Att det finns bittra människor är inget jag kan göra något åt, jag tycker mest synd om dem. Att slänga käft med dem är bara dumt. Tyvärr finns det ganska många av den här sorten…

För ett par år sedan dog flera yngre personer i vår familjs närhet och då blev det återigen tydligt att livet faktiskt inte är evigt. Då var jag nykär och livet stabilt, men det blev återigen ett brutalt uppvaknande och vi började bry oss om varandra på ett annat sätt än tidigare. Förra gången var mina barn så små, den här gången var de nästan vuxna och förstod bättre.

Återigen konstaterade jag att ”mest saker när man dör, vinner faktiskt inte”. Vi försöker att ta vara på varenda dag, vara hjälpsamma och schyssta mot både andra, varandra och oss själva. Ibland tas det tacksamt emot, ibland tas det emot med misstänksamhet. Ibland blir vi väldigt missförstådda, det som sagt eller gjorts i bästa välmening tas emot helt fel. Men så länge vi tar vårt ansvar och försöker att vara goda medmänniskor, så kan vi inte ta ansvar för hur andra tar emot det vi gör. Det får mottagaren ta eget ansvar för.

Visst möts man av motgångar i livet, men det är upp till en själv hur man bemöter dem. Ta vara på livet och ge dej själv upplevelser att minnas senare. Man vet aldrig vad som händer med en själv eller någon man älskar. Att dö kan gå väldigt fort.

Vilka drömmar vill du uppfylla innan DU dör?

Viktväktarna + tävling!

augusti 25, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ca 170 kg

När man har gått ner en del i vikt börjar folk att tycka väldigt mycket… många får höra att de börjar se sjuka ut, att de borde gå upp lite igen, att man är mager mm. Å de här kommentarerna börjar ofta komma när man ändå har en 4-5 kg kvar. Jag brukar säga ”Du har inte sett mej utan kläder”. Kläder döljer nämligen väldigt mycket… Å andra sidan så ska man väl inte behöva förklara varför man vill ha en normal vikt?

Jag jobbar på Viktväktarna och vi följer BMI, hos oss är normalvikt ett BMI på 20-25. Vi äter oss ner i vikt och det funkar hur bra som helst. Det bevisar alla våra medlemmar som gick i mål och blev guldmedlemmar under vårterminen. ALLA viktminskningsprogram funkar! Oavsett om du kör med pulver, IG, LCHF eller VV så kommer du att gå ner i vikt OM du är tålmodig och följer programmet… det är lixom det som är haken med alla program. MEN frågan är hur du mår av de olika sätten?


ca 100 kg

På VV får man äta allt! Man behöver inte utesluta en enda grej, godis, bufféer, smörgåstårtor… ja, allt går att passa in. Man kan leva nästan som vanligt till skillnad från de andra programmen. Oavsett vilket program man väljer så måste man föra matdagbok, annars har man ju ingen koll. Det vi lärt oss i skolan om tallriksmodeller och näringspyramider gäller på VV och är ”bara” att leva efter.

Även om de andra dieterna går snabbare till en början, så skulle jag inte kunna leva ett liv med att utesluta en massa grejer. Jag vill kunna dricka läsk, äta en semla, gå på Mc Donalds, äta en räkbuffé osv. Att äta en strikt LCHF-diet innebär på ett ungefär att man bara skulle få grädden på semlan… eller bara smöret på brödet på räkbuffé eller majonnäsen till räkorna, men inga räkor… Så vill iaf inte jag leva!

Jag vill heller inte ha en kur under en tid, utan ha en kost som jag kan leva efter resten av livet. Det kan jag med Viktväktarna. Så länge jag har koll på mitt matintag kan jag äta allt, resten av livet. Det kanske inte går lika fort som de andra dieterna, men det här kan jag fortsätta med för alltid. Igår åt jag en chokladkaka, helt utan dåligt samvete. Och ikväll ska vi äta taco, även det utan dåligt samvete. Det blir förmodligen inte minus på vågen på måndag, men det vet jag eftersom jag ätit lite för mycket. Men jag vet också att det bara är att återgå till programmet, så blir det minus nästa vecka istället.

Jag skulle inte kunna leva utan kolhydrater, eller… jag VILL inte leva utan det. Jag tycker att godis är alldeles för gott för att avstå ifrån det. Skulle jag vilja så vet jag att det tar sisådär 5-6 dagar utan sötsaker att ta bort suget, men jag äter hellre en mindre mängd och njuter av det än avstår helt. Jag vill helt enkelt inte avstå och leva utan godis resten av livet, då lär jag mej hellre att hantera det.

Martin har testat alla möjliga olika dieter och alla har funkat… ett tag… han blev även erbjuden operation, men vägrade. Med Viktväktarna gick han ner 60 kg och har hållit vikten (mer eller mindre) i drygt 10 år. Men VV´s program kan han leva resten av livet, det kunde han inte med de andra. Han tycker för mycket om mat för att avstå från något. Det är också därför som han inte vill operera magsäcken. Jag har inte testat särskilt många, eftersom jag tyckte att VV funkade klockrent direkt. Det handlar enbart om maten; intag och energiåtgång. Man kan helt enkelt inte ta in mer energi än man gör av med, enkelt! OM man sedan lägger till lite motion, så går det snabbare. Men de medlemmar vi har som är rullstolsburna och ändå går ner i vikt, visar att det är maten som har betydelse. Om man bara äter rätt, så går man ner i vikt.

Å, nä… man väger sej INTE offentligt och man får INTE böta när man gått upp i vikt. Däremot finns det en härligt gruppdynamik med mycket pepp och härlig gemenskap på våra möten. Vi har blandade åldrar, kvinnor och män, killar och tjejer, gula, vita, svarta, homo, straighta… alla är välkomna! Det är högt i tak och ironin är underbar 🙂

Om du behöver gå ner i vikt, mycket eller lite – så är du välkommen att hälsa på oss. Kolla gärna www.smaltjockis.se och se våra orter och tider. Vi lovar att ta väl hand om dej!

Varför jag skriver om detta just nu är för att alldeles för många verkar lida under sin viktminskning och alla våra medlemmar är ett bevis på att man kan gå ner i vikt och ändå ha ett bra liv. Det finns så många myter och VV, så kom på ett möte och se med egna ögon hur vi har det. VV funkar! Det är inga konstigheter 🙂

Med detta inlägg tänkte jag lotta ut en kokbok. Skriv en kommentar här nedan och nämn tävlingen i ett inlägg på din egen blogg med länk till detta inlägg. 31/8 drar jag en vinnare.

Lycka till & Ha en riktigt bra lördag 🙂

Lite sömn fixar det mesta

augusti 24, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så har jag haft en bra torsdag med ett helt ok arbetspass och lugn dag i övrigt. Och efter en god natts sömn känns allt ganska ok igen. Så det ska nog ordna sej. Jag brukar säga till våra medlemmar; bryt ihop och kom igen. Det gäller även för mej 🙂

Nu är det värsta över, veckan blev kaotisk – men nästa ska nog bli bättre. Nu vet vi lite mer vad som gäller med tider och scheman. Så det ska nog ordna sej, de återstående 16 veckorna av terminen ska nog gå bra.

Igår fick jag ett erbjudande som jag ska suga lite på. Vill inte riktigt säga vad det är, men det kan ge en liten sidoinkomst som är välkommen. Måste bara kolla upp lite grejer innan jag kan tacka ja.

Idag ska vi städa trädgården. Junior har tagit ner 4 buskar som ska köras till sopen och jag ska röja det jag hinner innan regnet kommer. Vi har köpt två nya tv-apparater, så nu ska tjocktv´n ut och köras till secondhand. Det kan tyckas att spenderbrallan åkt på, men saken är den att tv´n i sovrummet är så dålig att man knappt kan läsa texten och tv´n i Juniors rum är så gammal att hans tv-spel blir svart-vita och nu vill vi alla kunna spela Wii på riktigt med färg och allt. Så fick vi ett bra erbjudande som ni nappade på. Så nu står det två nya tv-apparater i hallen och de gamla ska väck. Det blir dessutom mer lättstädat med platt-tv istället för tjock-tv 🙂

Tjejen jag är kontaktperson till har varit här och fikat och pratat lite. Det är så himla skoj att se hur livet helt plötsligt kan vända och hur självkänslan kan ta ett stort kliv uppåt. Allt går bra och jag är så himla glad för hennes skull!

Resten av dagen kommer alltså gå till röjning av trädgård, fixa inne, avsluta lite jobb och häng i tv-soffan. Senior ska jobba och Junior ska åka till skolan och hämta sl-kort mm och sen jobba och träna. Så Martin och jag är ensamma hela eftermiddagen och kvällen. Håller sej regnet borta blir det nog en långpromenad också. Till skillnad från igår så mår jag helt ok och det är en skön känsla!

Å där flög motivationen!

augusti 23, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Å där försvann motivationen! Swisch sa det, ut genom dörren och upp i luften. Puts väck, borta! Å då kom hektona tillbaka som på beställning. Nu sitter jag här och känner mej fluffigare än på länge 🙁

Jag var så himla glad, stolt och nöjd i måndags – jag var normalviktigt igen för första gången på flera år. Men så började helvetesveckan och allt gick åt skogen. Jag missunnar verkligen inte Martin att plugga, jag VILL att han ska göra det han alltid drömt om och är bra på. Men det blev lite för mycket för mej helt enkelt å så ska vi ha det i två år nu.

Allt släpande av grejer och stressen av ovissheten gjorde att jag tappade fokus. I måndags gick allt ganska ok ändå, då hade vi varit till lokalen med varorna i förväg så att jag bara behövde ta våra väskor och dessutom hade jag Senior till hjälp. Maten blev också bra, så den dagen var jag rätt nöjd med. Massor med folk, 11 nya. Sen kom tisdagen…

Tisdagen började ganska bra trodde jag… promenad och lunch, synd bara att lunchen blev många fler PP (ProPoints) än jag gissade. Kalkonköttbullar är inte så kalorisnål ändå tydligen… Men jag höll mej mätt länge och överskrev bara min PP-budget med en eller två PP. Jaja, så kan det bli ibland. Jag packade våra väskor noga för att verkligen ha med allt och åkte iväg till Haninge. Jag hade MASSOR att bära, det var tungt och jag fick stanna var femte meter för att vila. Väl upp i lokalen inser jag att jag glömt nycklarna! Alla våra grejer är inlåsta, vi har 3 mil enkel väg hem – va f-n ska jag göra? Ringer till Martin halvt hysterisk som kan lugna mej genom att säga att han lagt en extra nyckel i ryggsäcken. Å där ligger den ju… men det är redan försent. Jag håller på att gå upp i atomer pga stressen. Martin och vår vägare kommer bägge i god tid, så jag behöver iaf inte jobba ensam. Mycket folk på första klassen, några nya. Lite färre på andra och bara en ny, men totalt sett en bra kväll för plånboken. Jag är helt slut när jag kommer hem och stupar i säng.

Igår fyllde Senior år, jätteskoj! Han var nöjd med sin dag på alla sätt. Hans önskemat var väl inte riktigt det bästa att äta när man ska gå ner i vikt, men det var gott. Fiskgratängen var väl ungefär vad jag kan äta på en dag i kalorier… men men, det var ju hans födelsedag. Under dagen hann vi faktiskt en hel del också; Jag städade inne, Senior klippte gräset och Junior hjälpte mej att ta ner några buskar. Martin hade sin sista skoldag för veckan, han tycker det är superroligt! Jag packar ihop mej och åker till Rönninge för att jobba. Kör upp bilen så långt jag kan för att slippa bära så långt, bara för att upptäcka att vår lokal är låst och den har vi ingen nyckel till. Letar rätt på vaktmästaren medan jag har ett öga på bilen, det kan ju komma en lapplisa. Vaktmästaren låser upp och ställer upp dörren åt mej med en kloss, problemet är bara att jag inte kan låsa dörren igen när jag packat in och alltså inte kan lämna grejerna och köra bort bilen… men Martin kommer efter en liten stund, så att jag kan köra bort bilen. Det kommer ganska lite folk och är bara en ny, vilket bekymrar oss. Blir det inte fler vet vi inte riktigt vad vi ska göra. Åker förbi pizzerian på hemvägen och överraskar killarna med pizza och kebab, jag äter dock en sallad. Men med det där goda brödet man får och den kanongoda dressingen så är ändå dagens PP överskridna så det smäller om det!

Dagens vägning var en ren katastrof! Visst, det är måndagen som räknas – men det här var verkligen inte kul! Nästan ett kilo upp på bara 3 dagar… å med stress och noll motivation är det svårt att vända trenden… Idag ska vi äta lunch på vårt sushiställe med min kontaktpojke. Det brukar vara ok när det gäller PP, de dagarna brukar jag kunna hålla min PP-budget. Men just idag känns det inte som jag bryr mej. Jag vill bara ha lugn och ro! Att allt ska vara som vanligt!

Det tar väl ett tag att vänja sej och den här veckan är den värsta. Martin kommer att komma i tid till jobbet på måndagar och onsdagar, de dagar som han är i skolan och ska jobba på kvällen. Tisdag och torsdag ska han plugga hemma och då är det ju lugnt. Men det här släpandet kommer att göra mej galen! Jag är inte byggd för att bära en ryggsäck, en axelväska, en kasse och utöver det ett gäng kartonger! Men det kommer att gå, bara 4 månader kvar av terminen. Jag var normalviktig i måndags och kommer nog inte att bli det igen förrän nästa sommar när jag får lugnt igen. Men det får jag väl acceptera dårå?! Jag kan varken gå ner i vikt eller hålla vikten när jag är stressad och det är jag nu. Motivationen är som bortblåst och jag gör vad jag kan för att inte ge Martin dåligt samvete. Han såg att det skulle bli så här, jag har haft annat att tänka på under sommaren och slagit bort tanken på hans skolstart. Nu kom verkligheten ikapp och det blev en smäll! Men det är bara att acceptera, så här kommer vi att ha det tom sista maj 2014.

Det blir säkert bättre, men just nu är det himla jobbigt faktiskt. Idag är sista arbetspasset för veckan, sen ska jag bara jobba undan imorrn. Sen kan jag vila… komma igen… se framåt. Det ska nog gå, klart det ska gå. När Martin pluggat klart blir allt bra. Tills dess får jag göra det bästa av situationen. Men jag ska nog inte ge bort kläderna som jag rensade ur, de kan behövas snart igen…

Hur är det möjligt?

augusti 22, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag fyller min äldste son 19 år! Hur är det möjligt när jag känner mej som 25? Eller kanske 30… men inte en dag äldre än 31! 19 år! Fattar ni???

Den lyckligaste dagen i mitt liv, dagen då jag blev mamma för första gången. Jag som inte trodde att jag kunde… jag hade haft ett missfall innan och andra i släkten har inte ens lyckats bli gravida. Så jag visste inte om jag kunde bli biologisk mamma eller inte. Men vi hade redan bestämt att gick det inte så skulle vi adoptera, på nåt sätt skulle jag få min unge 🙂

Men han kom alltså på naturlig väg och föddes den 22 augusti 1993. En liten skit; 48 cm lång, 3200 gr tung med en gyllene lock i panna. Han såg ut som seriefiguren Acke ungefär 🙂

Mycket har hänt sedan dess… mängder med läkarbesök, diagnoser, skoltrassel, mobbing och misshandel men också rolig saker som skyttet, jobbet på Mc Donalds, alla våra resor och fina betyg med en bra utbildning i ryggen.

Tillsammans har vi gått igenom och klarat väldigt mycket. Vi är ett bra team! Vi kan prata om allt och litar på varandra. Min äldste son är en riktigt tjurskalle när han lägger den sidan till och då måste man ta i lite för att han ska fatta vad man menar. Man lär sej knepen med tiden kan man väl säga…

Hela sommaren har han sagt att han önskar sej en ny mobil och får han ingen i present så skulle han köpa en. Så Martin kollade runt och idag fick han en ny Samsung Galaxy W eller nåt sånt. Hela släkten har gått ihop om den. Så nu är han nöjd och glad. Junior har ledigt hela dagen, så jag antar att de kommer att pilla med telefonen och ladda ner appar och sånt. Sånt där som jag inte är särskilt intresserad av…

Senior fick önska vilken mat han ville till lunch och valde mammas fiskgratäng! Han är inte riktigt som alla andra den där sonen. Junior bara himlade med ögonen och tyckte han var superkorkad. När man kan välja pizza, hamburgare, sushi eller grekiskt… ja, då väljer han fiskgratäng. Helt ok för mej!

Martin är i skolan, sista dagen den här veckan. Så här hemma ska vi hjälpas åt att städa lite, fixa ute och gå med hunden. Junior har lovat att fixa kladdkaka till de få som kommer hit, det blir nog bara mina föräldrar och barnens pappa. Alla andra ”närmst sörjande” befinner sej på annan ort. Men jag tror att Senior blir nöjd med sin dag, det brukar han bli.

Tänk att min lilla unge bara är tonåring ett år till! Tiden går otroligt fort – man måste ta vara på den!

Värsta månaden!

augusti 21, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi överlevde gårdagen, Martins första skoldag! Vi hade ingen aning om när han skulle sluta eller om han skulle hinna i tid till jobbet, så Senior var förberedd för att hjälpa mej. Men han hann! Så vi kunde åka till jobbet tillsammans, plocka fram och förbereda. Så skönt!

Idag är det samma frågetecken; ska han hinna i tid till jobbet? Idag vet jag att jag får släpa, kånka och bära alla väskor själv, men jag vet också att jag får hjälp vid vågen så att jag slipper den delen OM Martin inte hinner i tid. Snälla C har lovat att hjälpa oss några veckor framöver, nu när det är mycket folk och vi kanske måste öppna lite tidigare.

Idag har jag haft en pysselochfixdag. Skrivit veckobrev, plockat lite hemma, jobbat lite… och betalat räkningar! Fy vilken hög det va! Augusti är värsta månaden för oss, då ska husförsäkringen och en massa andra stora grejer betalas. Och av en händelse har vi nästan ingen lön just i augusti… så är det att jobba på provision. Vi har ju dåligt med folk och stängt halva juli och då blir det inga pengar i augusti. Enkel mattematik i vår värld. Alltså får man lägga undan pengar för att ha att stoppa i hålen, så det gör vi.

Just nu är det väldigt många nya som skriver in sej hos oss, så det gäller att orka med så allt blir rätt. Alltså borde jag vila innan jag åker iväg idag, men det hinner jag inte. Ingen av ungarna kan passa hunden idag så han måste köras till mina föräldrar, så där rök den kvarten på soffan. Dessutom har vår hyresvärd på tisdagar låst dörren till massagestolen… morrrr. Jaja, det får gå ändå.

Igår hade vi 11 nya, undrar vad det blir idag. Killar dödsskönt i kassan gör det iaf, nästa månad 🙂

Jag är normal!!!

augusti 20, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så är det måndag och vad gör vi alltid på morgonen? Jo, vi väger oss – till och med hunden får ställa sej på vågen. (Han är kastrerad och måste ha koll på vikten). Jag kände på mej att vågen skulle vara en trevlig upplevelse idag, men att den skulle vara så trevlig var en överraskning. 1,1 kg ner! Å nu är jag faktiskt normalviktig igen 😀

Det innebär att mina 156,5 cm numera väger 61,2 kg och då är mitt BMI 25 exakt. Jag är normalviktig även om det är på håret. Så 2-3 kg till ska bort för säkerhets skull, blir det mer är det bara att tacka och ta emot. Men det innebär också att jag kan ringa min husläkare och be om remiss till bröstreduceringen som jag väntat på. För att bli godkänd via landstinget ska man ha normalt BMI och har synnerliga skäl, å det har jag. Jag blev godkänd redan 1999, men hamnade snett i kön på nåt sätt och slarvades bort. Så nu ska det bli ett nytt försök.

Att gå ner ett kilo på en vecka är en bragd för mej. Så att se de där siffrorna lysa emot mej var ljuvligt. Tror jag stannar på vågen idag och bara njuter 🙂

Lite ångest…

augusti 19, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Imorrn börjar det! Knepigaste veckan på året tror jag… Martin börjar i skolan! Det är nästa vecka som alla tider ska läggas på plats och vi får se hur resterande fyra terminer kommer att bli. Mycket kommer att läggas på mej och det känns ju inte jätteroligt direkt…

Martin kommer att ha lektioner måndag, onsdag och fredag. Tisdag och torsdag har han självstudier och det är en jäkla tur det, eftersom det är då som vi måste åka tidigare till jobbet. Men just nästa vecka ska han gå i skolan även på tisdag, så vi har ingen aning om han hinner till jobbet i tid eller inte. Imorrn går han dessutom längre, vi har ingen aning om när han dyker upp, så imorrn får Senior hjälpa mej en stund.

Det är här min ångest kommer in. Vi får ju en hel del varor hem till oss, som sen ska köras till våra olika lokaler. Det blir en hel del bärande och släpande. Förutom de tre väskor som vi alltid behöver ha med oss (dator, kassaapparat och bra-å-ha-grejer) så ska jag alltså lyckas få med mej en massa kartonger också. I vissa fall måste jag ställa grejerna obevakade i lokalen för att hämta nästa lass, jag kan ju inte ta allt själv på en och samma gång.

Hinner inte Martin i tid, så måste jag både välkomna våra medlemmar, sälja grejer OCH väga dem i kassan. Då kommer det definitivt att bli fel i kassan åt ena eller andra hållet. Det finns en risk för stress och det är jag inget bra på längre. Jag kan inte tänka, mår dåligt och går upp i vikt.

Imorrn ska alltså Senior hjälpa mej en del och Martin borde hinna i tid till iaf vägningen. Plocka fram får jag göra själv, men det är ok. Kartongerna var vi dit med idag. På tisdag har vi bett en medlem om hjälp vid vågen, så jag ska slippa den biten. På onsdag ska det nog lösa sej ändå, då är det rätt lite folk och på torsdag är han ledig. Så det borde lösa sej, iaf den veckan.

Å när nästa vecka är över vet vi lite mer om hur det kommer att se ut. OM han kanske kan gå tidigare om det skulle behövas osv. Men det känns inte helt ok… självklart ska Martin få uppfylla sin dröm om att plugga och bli det han vill. Han ser fram emot att plugga och tycker skolan ska bli skitrolig. Å det är ändå bara sisådär 650 dagar det handlar om och borde bara köra ihop sej en dag i veckan. Men kontrollmänniskan i mej tycker ändå inte om det! Jag vill ha lugnt! Jag vill veta vad som händer och jag vill ha gott om tid. Jag avskyr när det kör ihop sej, när saker inte blir som jag tänkt och när jag måste kånka, släpa och stressa.

Just nu vill jag ha en ”spolaframåt-knapp”. Jag tycker att det kan bli maj 2014 så att Martins skola är färdig och allt är lugnt igen. Jag kanske oroar mej i onödan. Det vet vi på fredag, iaf lite…

Jag läser din blogg!

augusti 18, 2012 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

20 år

Idag var vi alltså på picknick och träffade både nya och gamla bekanta. Jag fascineras alltid av andra människor och försöker lära mej något av varje möte jag har. Idag var det ett tiotal bekanta ansikten och lika många obekanta. Av de bekanta var det fd skolkompisar, träningskompisar och kompisars kompisar.

Det har hänt flera gånger i sommar att folk jag inte träffat på länge säger att jag inte förändrats något alls sedan vi gick i skolan, så även idag. Skulle jag inte ha ändrat mej på 25 år? Skrämmande tanke… jag hoppas att jag är mycket klokare 🙂
Vad de menar är förstås att jag utseendemässigt inte förändrats särskilt mycket, å det kan ju knappast jag bedöma. Jag tycker de flesta har blivit både rynkiga, tjocka och gråhåriga – även jag. Men när den tredje eller fjärde personen säger så om mej, så måste det väl ligga nån sanning i det?

42 år

Relativt ofta händer det också att någon säger: ”Åh, jag läser din blogg varje dag!” I vissa fall blir man nästan generad och tänker ”Jösses, vad har jag skrivit egentligen?!” Men oftast tar jag det som en komplimang och tackar för att folk faktiskt läser mer än en gång, det betyder ju ändå att det finns något intressant att återkomma till. Just idag blev det nästan komiskt när min gamla gymnastikkompis tittade på Martin och konstaterade att han var MANNEN och sen tittade på Senior och undrade om det var han som åkte motorcykel eller om det var han som var på akuten i söndags. Då har man koll lixom 🙂

Å andra sidan läser vi om hennes dotter i tidningen titt som tätt, eftersom dottern är världsmästare i armbrytning! Så det jämnar väl ut sej antar jag 🙂

Sen har vi de där som säger ”Jaha, så det är DU som är Marlene!” Vad menar de då? Alla känner apan eller?

Folk får gärna känna igen mej, läsa min blogg och tycka lite vad de vill. Det skulle vara väldigt roligt att veta vilka mer som läser, så lämna gärna en kommentar. Vissa vet jag, men många ger sej inte till känna… lämna ett litet fotavtryck, så kan jag hälsa på hos er också om ni har en blogg. Men vill ni vara hemliga får ni förstås vara det också, ni är lika välkomna ändå.