Idag var det dax för årets Grillmässa! I år firar Grillmässan fem år och har flyttat ut till Djurgården. Ett mysigare område med gott om plats för både utställare och besökare. Vi höll oss dock mest i VIP-hörnan  🙂

Ett av vårens mysigaste event är just Grillmässan. Jag vill gärna veta datumet tidigt så jag kan boka in det i almanackan och inte riskerar att missa det. Idag var det alltså dax! Maken är på tjänsteresa, sönerna hade andra planer… så jag tvingade en av extraungarna att följa. Lilla M mötte upp mej på Centralen och tillsammans tog vi oss till Djurgården. Detta var Lilla M´s första mingel, hon hade verkligen ingen aning om vad som väntade…

I hennes värld går man på en fest där man känner de flesta och har en trevlig stund tillsammans. I min värld går man på ett mingel där alla känner igen dem som är där, man är kanske bekant eller har varit på gemensamma event. Jag känner ganska många, men är mer bekant med de flesta. Lilla M ser aldrig på tv, läser inte skvallertidningar och hänger inte med i sociala medier… hon har ingen koll! Men hon kände iaf igen Edward Blom, Inger Nilsson och några till  🙂

Vi fick gott i glasen och det gick runt charkbrickor, som dock missade vårt bord hela tiden… Vi satt under tak, men det var säkert ändå 30 grader där vi var. Vi hade hela tiden trevligt sällskap av en massa härliga människor, folk jag jobbat med, rest med osv. Några som jag inte träffat på flera år och som var väldigt roligt att få umgås med en stund.

Lilla M gick lite tidigare, så jag blev kvar med bla Daniel (stoppapressarna.se) som jag var i Serbien med förra sommaren. Vi gick runt på området, smakade på allt gott, pratade med utställare och folk. Daniel känner typ ALLA, och dem han inte känner lär han känna på vägen. Att gå runt med honom innebär att man pratar med alla, lär sej om allt och det tar enormt med tid, men är så underhållande. Han är verkligen inte klok nånstans, lovet it! När vi var nöjda tog vi oss tillsammans därifrån, han skulle vidare på fest och jag skulle hem.

Grillmässan fyller alltså fem år och förra årets besöktes den av över 38 000 personer! Mässan äger rum fredag till söndag, det är gratis inträde och underhållning. Igår stod Dogge Doggelito vid grillen, idag underhöll bla Edward Blom och Papa Dee. Weber är huvudsponsor och har även en grillskola på plats, men här finns även ett gäng andra företag inom grillbranschen. Mängder med olika grillar, grilltillbehör, mat, dryck och en massa annat. Imorrn är sista dagen för i år, missa inte det!

Om två månader firar vi två år som gifta, tiden går så otroligt fort! Samtidigt som den går fort, känns det som vi alltid varit tillsammans. Konstigt det där.

Eftersom Martins släkt har vigselringen på höger ringfinger så har jag kollat upp vigselringens historia lite. Å så här ligger det till:

Historien kring att bära vigselringar går ända bak till antikens Egypten. Då var det främst kvinnan som fick en ring av mannen. I Sverige bärs vigselringen på den vänstra handens ringfinger. Ursprunget att bära ringen på vänstra handens ringfinger kommer av att man i då ansåg att det gick en ven från detta finger direkt till hjärtat. Hjärtat ansågs av egyptierna vara själens ursprung. Denna tradition togs sedan upp av grekerna efter Alexander den Stores erövring av landet 332 f.Kr. och därifrån vandrade den vidare till Romarriket där venen benämndes Vena Amoris.

Traditionen att bära vigselringen på vänster hand förekommer förutom i Sverige även i Storbritannien och USA. I de flesta andra västerländska länder bärs i stället vigselringen på höger hand. Då med hänvisning till att det är med höger hand man beseglar avtal, och att ringen är en besegling av trohetslöftet. Frågan om vilken hand som är lämpligast har debatterats livligt sedan medeltiden. De engelska katolikerna gick först på 1700-talet över från höger till vänster hand.

Förut var vigselringarna i huvudsak av rött guld. Idag ser man mer personligt utformade ringar och materialen kan variera. Metall är fortfarande vanligast som vitt guld, platina, titan, silver och järn. Det vanligaste är att kvinnan har två ringar, en förlovningsring och en vigselring, men det blir allt vanligare att även mannen får en ring vid vigseln. Jag nöjde mej med en ring – men den ser ut som två. Jag insåg snabbt att jag skulle ha svårt att hitta två ringar som passade mej och valde därför en som beställdes speciellt utifrån mina önskemål.

Ringar med ädelstenar bars tidigt som amuletter mot sjukdomar och trolltyg. Men först under 1930-talet blev det vanligt med en vigselring med gnistrande ädla stenar i Sverige, den så kallade alliansringen. Idag ser vi allt från i detalj återgivna vikingaringar, glänsande släta ringar, gnistrande alliansringar till stora kantiga eller runda blästrade eller borstade ringar. Jag har valt rubiner och briljanter i min ring, vilket tydligen inte är vanligt alls. Men jag älskar rubiner, så det var ett av mina krav.

Att välja ring är skitsvårt! Den ska ju sitta där resten av livet (i bästa fall) och passa alla tillfällen och kläder. Många gånger är det ju pengarna som styr och jag tror att de flesta har en dröm om både brudklänning och ring ganska tidigt i livet. Det är ju meningen att en vigsel bara ska göras en gång, även om några av oss får en andra chans att göra om alltsammans en gång till. Å då kan man verkligen ändra allt det där som blev ”fel” första gången. Jag ändrade på det mesta, men det berodde nog mest på att jag var 25 år äldre andra gången.

Varför en ring överhuvudtaget? Jo, ringen har ingen början eller slut, därför ses den som en symbol för evigheten. En ring är alltså förknippat med evighet och en besegling av ett avtal att hålla ihop för resten av livet. Nu vet vi alla att det inte alltid blir så, men visst är det fint?

Nu vet ni allt om ringens historia så här i bröllopstider. Är du gift? Ska du gifta dej? Hur tänker du kring ringen? En eller två, material, stenar… berätta!

Vi bor mitt emellan två skolor, på ena sidan har vi en gymnasieskola och på andra en 0-9:a. De senaste dagarna har de haft gympa/idrott utomhus och sprungit förbi vårt hus. Jag får nästan rysningar av minnet när jag tänker på gympan när jag gick i skolan. Jag avskydde den!

Under många år höll jag på med gymnastik, tävlade i fristående och var tränare för de yngre barnen. Jag hade alltså inget emot att röra på mej, ändå avskydde jag gympalektionerna. Fram till sexan hade vi gympa tillsammans med killarna, då kunde man iaf spela fotboll och det var ok. Sen delade man upp oss och bytte gympalärare och då började avskyn. Vi var ganska många som höll på med gymnastik eller annan idrott, men läraren hade sin utvalda som var de enda som hon såg och bekräftade. Vi andra existerade knappt. Ifrågasatte man något fick man genast någon form av straff.

Att byta om var en plåga. Omklädningsrummet var en plats för mobbing, platsen både gud och lärarna glömt eller ignorerade. Det var glåpord, killarna kunde komma in i duschen, de ”tuffa” tjejerna kunde tvångsduscha oss andra, ta våra kläder och en massa annat. Jag som tidigt hade former var tydligen den självklara måltavlan för killarna och de där ”coola” tjejerna. Det var tydligen fritt fram att låsa in mej och några till i duschrummet, låsa ut oss från omklädningsrummet, tafsa och titta på oss. Jag kan väl säga som så att jag hade mens väldigt ofta… skyllde på det iaf. Det var nämligen inget man pratade om och därför ifrågasattes det inte heller.

För att bli godkänd i högstadiet skulle man springa 100 m på en viss tid, kunna simma 200 m och lite annat smått och gått. Jag kunde springa, långt – inte fort. Att ha tunga bröst som skumpade runt redan då var ingen fördel, men inget som en lärare tog hänsyn till. De tjocka klasskompisarna fick inte heller någon förståelse, inte ens kompisen som hade skolios fick någon förståelse. Jag gick i skolan 1976 – 1985, men det låter som medeltiden. Idrottsdagarna var ok, då kunde man välja att bara gå promenad. I gymnasiet krånglade mina knän så jag gick med kryckor i nästan två år och jag blev tack och lov befriad från all gympa, så skönt!

När jag ser de här ungdomarna som springer förbi huset kommer alla minnen upp. Jag ser de där ”tuffa” tjejerna som har snygga träningskläder, är smala som stickor och gör highfive med sin lärare när de kommer fram först. Så ser jag de där mindre coola eleverna, i sina vanliga kläder, med några kilon extra som blir omsprungna. Jag vet inte om de känner som jag gjorde, men jag kommer ihåg min egen känsla. Jag avskydde utomhusgympan, om det inte var fotboll.

Att man efter så många år fortfarande minns känslan och tankarna man hade då, är ju egentligen ganska sjukt. Så djupt kan alltså kommentarer och bemötande sätta spår. Jag hoppas det är bättre i skolan idag, men jag tror knappast det. Hur hade du det i skolan? Hur upplevde du gympan?

Det här med fobier är både spännande, intressant och lite äckligt. Många är livrädda för ormar, kan inte ens se dem på bild och då räknas det väl som fobi antar jag. För andra kan det handla om att hålla tal, öppna platser, att kräkas mm. För mej är det fötter…

Jag avskyr fötter! Inte så att jag inte kan se fötter, men jag tycker de är himla äckliga! Nu är detta inget större problem, men det har faktiskt varit. Små söta bebisfötter kan jag tom pussa på, iaf om de är torra. Upp till 1-2 år sådär… När barnen inte hade små söta bebisfötter längre, utan lite större ”innanpubertetenfötter” blev det lite knepigare.

Mina killar var ju fortfarande barn och villa gärna mysa, lägga fötterna i mitt knä osv… uäck! Pojksvettiga 37:or är inte mysiga! Min ena son fick dessutom väldigt stora fötter, väldigt snabbt… 45:or på en 14-årig pubertal grabb är inte min grej kan man väl säga. I den åldern doftar de inte hallon heller.

Både killarna och deras kompisar fick ta av sej skorna på trappen, både för att vädra ur och för att slippa stanken inne. En av deras kompisar hade en tåbira utan dess like! Men han tog snällt av sej skorna utanför och sa inget mer om det.

Nu är problemet med barnens fötter borta, de har ju flyttat. Men jag kan se ovårdade fötter i sandaler på tåget och tycker det är jätteäckligt. Gulaktiga, alldeles för långa tånaglar, stora sprickor på hälarna osv… blä! Så svårt är det väl inte att klippa naglarna, måla dem och smörja in hälarna då och då. Äldre män har gärna en liten hårtofs på varje tå också… fyyy!

Så länge fötterna håller sej på sin kant är det nästan ok, men skulle de råka nudda vid mej då mår jag nästan illa. Så äckligt!!! En fot ska vara välvårdad, iaf fått lite kärlek och ha nerklippta tånaglar. Punkt. Klart det kan vara lite förhårdnader osv, men det syns ju om ägaren till foten försökt göra något åt det. Å man får absolut inte pilla på sina fötter bland folk! Hur äckligt är inte det! Jag menar… en svettig fot, en hand pillar foten och sen ska den där handen hälsa på mej… näääää!!!

Konstigt nog så är Martins fötter nästan ok, kanske för att de inte är kalla eller svettiga… jag kan killa honom under fötterna och hålla på dem – men inte gärna massera dem. Mina är bara fula. Fötter är fula.

Detta är alltså min fobi, jag tror inte att jag har fler fobier faktiskt, skulle vara älgar då kanske… har du någon fobi?

Den här helgen har bara en enda sak på agendan; loppis. Idag hade vi loppis på vår garageuppfart tillsammans med några grannar och imorrn står vi i p-garaget i Tumba Centrum. Idag gick det tvärdåligt – det kan inte gå sämre imorrn.

Vi har ju rensat här hemma. Ganska länge och ganska mycket. Hela nedervåningen är fri från onödiga grejer, nästan… nästa helg ska jag börja med övervåningen. Vårt hus är bara 98 kvm men tydligen kan väldigt många grejer samlas på den lilla ytan. Grannarna flyttade i veckan och jag tappade räkningen efter typ 20:e lasset som åkte iväg med lastbil – så vill jag inte ha det den dagen vi flyttar. Så nu ska grejerna bort!

Idag hade vi bestämt med grannarna i området att den som ville kunde öppna sitt garage och sälja det vi ville. Vi blev inte så många, så vi koncentrerade oss runt vårt hörn i området och packade upp våra grejer där. Vi blev inte av med särskilt mycket men hade trevligt, lärde känna varandra lite bättre och fick koll på vad vi faktiskt har i alla kartonger. Redan igår insåg jag att det skulle nog gå rätt dåligt, så jag passade på att boka ett bord på loppisen i centrum imorrn.  Så när dagen var slut var det bara att packa lite smartare och ösa in allt i bilen. Så imorrn när vi vaknar är det bara att köra till centrum och packa upp allt igen. Det kan inte gå sämre!

Så nu hoppas jag att vi är åtminstone en kartong fattigare när vi återigen packar bilen efter dagens slut imorrn. Jag vill väldigt gärna bli av med lite grejer, helst allt. Det kommer ju bli en viss påfyllning när jag börjar röja uppe lixom. Lite har jag redan sålt på annons, en hel del faktiskt – men det finns mycket mer. Jag fattar inte hur mycket saker man kan ha, jag som inte ens tycker om saker!

Men nu blir det iaf mindre, imorrn mycket mindre – man kan väl önska och hoppas och hålla tummarna. Är ni i krokarna av Tumba Centrum mellan 11-15, kom och säg hej  🙂

Hallå hej, som Bert skrev i sina dagböcker. Jag har inte riktigt hunnit med bloggen som jag brukar, vi städar nämligen fortfarande… men nu ser vi ljuset!!!

Ni som hängt med vet att vi började städa för ungefär två veckor sedan. Å när jag säger städa, så menar jag STÄDA. Vi har röjt och kollat igenom varenda millimeter snart. Tänk er en flyttstädning, men ni flyttar inte. Varenda pryl går vi igenom och varenda hörn skrubbas rent – och vi är helt slut. Två långhelger och nu är vi iaf i det närmaste färdiga med undervåningen. Det låter som vi bor i ett palats, men vi har faktiskt bara 100 kvm 🙂

Planen var att vi skulle vara färdiga med hela huset den här helgen, men så blir det alltså inte. Imorrn blir det inte så mycket mer gjort eftersom vi ska ha ett litet Eurovisionparty här hemma. Vi blir 10-12 personer, äter och dricker lite gott och hejar fram Sverige förstå. Att det är ordning nere där vi ska vara är vi väldigt nöjda med. För första gången på länge är det faktiskt ordning på hela nedervåningen samtidigt!

Å nästa helg är det loppis, hoppas vi säljer massor!