Fdensammamamman

Många föräldrar hävdar ”mår bara jag (mamma) bra så mår barnet bra”. Jag håller inte riktigt med…

Mår mamma bra så mår barnet bra!
Oftast sägs detta när mamman ska börja jobba efter föräldraledigheten eller när man under föräldraledigheten har sk ”egen tid”. Och visst är det väl viktigt att mamma mår bra och får göra saker hon tycker om och trivs med, men faktum kvarstår: när man har barn så förändras livet väldigt mycket och det man förr spenderat tid på kanske får stå åt sidan lite. Iaf för en tid.

När min yngste son kom till världen hade han en massa sjukdomar som gjorde att vi var väldigt låsta. Självklart hjälptes vi åt, men våra föräldrar hade svårt att avlasta oss pga deras egna arbeten och aktiviteter men mest pga sonens alla mediciner och mysko behov. Han hade en seperationsångest som inte var av den här världen och blev helt hysterisk om vi försökte lämna honom ens för några minuter. Så det blev inget av med det och var bara att acceptera. Där spelade det lixom ingen roll att vi föräldrar mådde bra… han gjorde det definitivt inte!

Vi föräldrar skiljde oss när killarna var 3,5 resp 5 år och vid den här tiden hade sonen iaf accepterat att vara hos sin mormor en del. Men mina föräldrar jobbade ju och hade sitt, så barnen var bara där kortare stunder. De där som man hörde om mor och farföräldrar som tog barnbarnen flera veckor under loven lät helt overkligt i mina öron. Men jag hade ju valt att vara ”hemmafru” så vem var jag att gnälla och kräva avlastning. Jag hade ju valt själv! Barnen var hos sin pappa regelbundet under de första 2-3 åren, men sen var de hos mej på heltid.

Barnen hade 10-11 olika diagnoser och då är det ganska svårt att få avlastning eller sk egen tid. Det slutade med att jag blev utbränd. Då hade killarna börjat i skolan och jag fick iaf några timmar på dagen som var bara mina, och då sov jag. Det var min egen tid. Det enda jag ville var att få sova ut. Senior har alltid vaknat vid 5-6 på morgonen och pga hans dåliga hörsel så vakande vi andra också då, eftersom allt han tog sej för hördes lite för mycket för att man skulle kunna fortsätta att sova. Så kan det vara nu också, men nu när han är 19 sover han ända till 8… kanske…

När killarna var runt 9-10 år blev allt mycket bättre. Jag fick jobb som personlig assistent, ett jobb som jag tycker väldigt mycket om. Jag jobbade när killarna var i skolan och tyckte nog att jag mådde ganska ok, trots att jag hade barnen till 100% och aldrig hade någon tid för ensamhet. De var med mej på möten, konferenser, fester, promenader osv… när jag låg i badet kom ofta någon in och satte sej på golvet för att ”bara prata lite”… Vi hade det bra och för mej fanns ingen tanke på det som föräldrar idag ser som en självklarhet, det där med egen tid. Jag hade ingen sån, men jag visste heller inte att man skulle ha det som önskan. Det var helt enkelt inget man pratade om eller tänkte på.

Å det hade nog inte spelat någon roll.  När min son blev misshandlad i skolan som spelade det ingen roll hur bra jag tyckte att jag mådde. Han mådde dåligt och jag var tvungen att agera. Alla gånger han gråtit över att han inte har några kompisar har det heller inte spelat någon roll hur bra jag mått… eller när specialpedagogen i den nya skolan slutade och hela hans värld rasade.

Det spelar ingen roll alls hur jag mår om inte barnen mår bra! Mår inte barnet bra så spelar det ingen roll hur mycket egen tid mamma har fått, det handlar inte om det. Mår barnet dåligt mår mamma dåligt. Punkt. Visst orkar man mer om man mår bra, så är det. Men som mamma måste jag alltid se till att barnen har det bra innan jag kan eller öht ska tänka på mej själv. Tycker jag alltså…

Man är mamma i minst 18 år och det är man på heltid. Visst blir ansvaret mindre ju äldre barnen blir, men faktum kvarstår – jag har valt att sätta de där barnen till världen. De är mitt ansvar. Sen spelar det ingen roll om man är två föräldrar som delar på ansvaret, om man har avlastning, om man har egen tid eller inte osv. Resonemanget med ”mår jag bra så mår barnet bra” – håller inte! Barn kan må väldigt dåligt trots att mamma mår väldigt bra…

Nu kanske ni tror att den här tanken är ny eller har uppkommit pga av något jag läst, men så är det inte. Just det där ”Mår mamma bra så mår barnet bra” har jag hört till leda sedan jag tog beslutet att inte ha mina barn på dagis. Jag har alltid tyckt att uttrycket är konstigt och nu ville jag få ur mej det. Men ni som läser kanske tycker att det stämmer?

Jag kommer nog att tjata lite på mina ungar om att få låna barnbarnen eftersom jag helt enkelt vill träffa dem, inte för att avlasta dem… Jag har redan hotat/lovat att jag kommer att resa en del med barnbarnen och då får ju föräldrarna egen tid. Men det är inte för att ge dem tiden, utan för att jag ska få snusa på barnen… Egoist? Javisst!

Borde det inte heta: Mår barnet bra så mår mamma bra och DÅ kan hon göra nästan vad hon vill  🙂 Det är alltså inte beteende jag funderar över, utan själva begreppet.

Jag fortsätter att njuta av min lugna tillvaro och semesterkänslan sitter som en smäck. Fick en del kommentarer angående mitt förra inlägg som fick mej att fundera på vad stress egentligen är. Det handlar ju inte enbart om att saker och ting kör ihop sej, utan även om känslor och hur kroppen fungerar.

För mej är en fulltecknad almanacka oerhört stressande och då får man helt enkelt sålla bland sina åtaganden och ta bort sånt som inte är helt nödvändigt att göra, ibland även roliga grejer. Men den stressen är inte värst. Almanackan kan man göra något åt. Värre är det att inte ha kontroll över situationen, som tex om man har någon närstående som är svårt sjuk eller på annat sätt behöver ens hjälp. Visst kan man säga nej när någon ber om hjälp, men när tankarna går till en sjuk älskad vän är det svårare att koppla bort. Att inte kunna hjälpa eller finnas där, det är nog den värsta stressen.

För mej har barnens sjukdomar och deras behov av mej varit det mest stressade, inte bara varit utan är fortfarande. Det är en situation som jag inte kan välja bort, den finns där och jag kan inget annat göra än att acceptera faktum. Men även om jag accepterat att det är så här saker och ting är så blir kroppen stressad och det är inte ett smack jag kan göra åt saken. När det var som värst hade vi 3-4 läkarbesök i veckan, 3-4 medicineringar per dag och långa sjukdomsperioder när barnen och jag var helt hänvisade till varandra och sjukvården. Såna besök kan man inte välja bort.

Jag gick in i den berömda väggen och det tog hela 3 år att komma tillbaka till ett värdigt liv. Efter det är jag enormt stresskänslig och det märks direkt när det går åt fel håll eftersom jag då tappar minnet, då är det dax att ta det lugnt. Numera är jag noga med att inte planera in för mycket, jag har lärt mej att säga nej. Jag har insett att jag aldrig mer kan arbeta heltid, då blir jag sjuk. Men eftersom jag är frisk just nu, så finns det ju ingen anledning att bli sjukskriven en del av arbetstiden – utan jag får helt enkelt klara mej på den lönen jag anser mej orka arbeta. Man kan ju inte bli sjukskriven i fall att lixom… så jag har accepterat faktum istället för att pressa mej.

Så för mej handlar inte stressen så mycket om att ha för mycket att göra, det är ju sånt man väljer själv för det mesta. Nä, den känslomässiga och påtvingade stressen är mycket värre. Den som man inte kan välja bort. Sjukdomar går inte att bestämma över, läkarbesöken måste göras och medicineringarna måste passas. Där har man inget val, det är bara att göra det som ska göras. Och det är enormt stressande!

Just nu har jag en ganska ren almanacka, men tre förkylda herrar. När mina grabbar blir förkylda handlar det inte om en vecka med lite snor och hosta. Här blir det 8-10 veckor med både astma, huvudvärk och allt annat som har med förkylningar och astma att göra. Det blir lixom förkylning gånger 10. Så det hostas dygnet runt och jag får ingen sömn på nätterna och då lägger kroppen av… sånt stressar mej!

Vad är stress för dej?