… så skulle jag dö nöjd!

Jag har förverkligat mina drömmar och jag har sett barnen växa upp till fina unga män som kommer att klara sej bra i livet. Det behövs inte mer än så för att göra mej nöjd.

Klart jag varken vill eller hade tänkt att dö redan nu, men jag skulle inte känna att jag inte hunnit med allt jag velat och önskat göra i mitt liv. Jag ville ha barn tidigt, två stycken helst samma sort – det fick jag! Jag ville se världen, åka på safari och se vilda djur i Afrika – det har jag gjort!

Självklart finns det saker kvar som jag vill göra, men mina drömmar har jag redan upplevt. Allt jag gör nu är en bonus  🙂

I den där bonusen finns att se barnen hitta en partner, skapa ett egen hem och kanske skaffa barn. Se dem välja väg i livet. Att se mer av världen, kanske en safari till? Visa mina barn Gambia och mitt liv där. Resa runt i Polen och se Martins barndoms platser. Sitta tillsammans på vårt soldäck, hålla varandra i handen och bli gamla tillsammans.

Jag är nöjd, känns faktiskt lite konstigt  🙂

.

Här hemma händer det lite underliga saker ibland. Det har varit persienner som levt sitt eget liv, saker som flyttat sej, steg som hörts och en massa annat. Aldrig något som varit skrämmande eller obehagligt, men lite nyfiken blir man ju.

Jag hade en kompis här på fika en gång. Vad jag inte visste var att hon var medial… rätt vad det var så sa hon att det stod en person bakom mej. Hon beskrev den här personen och jag visste direkt vem det var. Sen var det lixom inget mer med det.

Nu var det ett tag sedan det hände något men igår var det dax igen. När tv-teamet höll på att plocka ihop hördes ett brak från övervåningen, trodde jag eftersom Martin höll på i badrummet där uppe. Vi tänkte inte mer på det, men när jag sen gick in i tvättstugan såg jag att tvättställningen låg på golvet. Jaha, tänkte ja… då släppte väl fästet från väggen. Enkelt. Tar tag i det imorrn.

I morse när jag gick in i tvättstugan för att se vad som verkligen hade hänt ser jag att fästet sitter kvar i väggen. Tvättställningen har på nåt vis ”hoppat” ner från kroken. Det är en rejält böjd krok som man får krångla lite med för att få bort ställningen ifrån. Så hur den hamnat på golvet vete sjutton… mysko är det…

Så frågan är ju om vårt spöke har tråkigt eller nåt. Hon ville nog påminna oss om sin närvaro, det var ju ett tag sen  🙂

.

Så har det hänt igen. En väninna går igenom det värsta tänkbara. Hennes dotter dog här om dagen, bara 20 år gammal. Det är inte meningen att barn ska dö före sina föräldrar. Det är inte meningen att man ska begrava sitt barn. Ändå händer det.

Jag fick höra det för några dagar sedan och idag träffade jag av en händelse på mamma S. S har varit Juniors tränare under en tid och vi har känt varandra i många år. Hennes tre stora flickor har alla simmat tillsammans med Junior och varit på flera läger tillsammans. Nu finns bara två av dem kvar. Den tredje, dog i en hjärntumör som hon slagits emot hela sitt liv.

S frågade hur man gör för att gå vidare, för att komma igenom sorgen. Jag sa att det kan bara hon veta. Hon måste göra på sitt sätt, inte på någon annans. Det enda jag vet är att livet, för oss andra, fortsätter. Även om det känns som allt stannar upp, så gör det ju faktiskt inte det. Alla visste att dottern skulle dö i sin sjukdom, frågan var bara när. Den här familjen  tog vara på varenda minut. Samma dag hon dog hade hela gänget varit på Tom Tits och haft en härlig dag. Dottern hade varit pigg och tom kunnat åka rutschbanan som finns där. På kvällen somnade hon i soffan och några minuter senare dog hon lugnt i mammas famn med hela familjen runt sej. Tänk att få dö så. Full fart in i det sista och sen avsluta hemma med familjen hos sej. Kan knappast bli mer värdigt än så.

Jag berättade om oktober förra året, då vi hade tre dödsfall på sex dagar. Jag berättade om min andra väninnan som förlorat sin son som var lika gammal som hennes dotter. Hon ville veta allt. Hur hon mått, hur hon betett sej. Allt. Jag sa att det spelar ingen roll. Det här är din kamp, din sorg, som du måste ta dej igenom på ditt sätt. Samtidigt sa jag att du förmodligen kommer att se folk byta trottoar eller försöka låtsas som de inte ser dej. Och det handlar inte om att de inte bryr sej utan att de inte vet hur de ska bete sej eller vet vad de ska säga. Döden skrämmer folk. Ändå är det en stor del av livet.

Idag går mina tankar till två fina flickor som mist sin syster. Ta hand om varandra idag, man vet aldrig vad som händer imorrn…

.

Då är vi äntligen klara!
Efter att ha provat säkert 15 olika toppar, bestämde jag mej till slut för en rosa skjorta som döljer valkarna ok… Jag hann städa av köket, hallen och vardagsrummet, stryka skjortan, dammsuga och sminka mej lite snabbt innan fotograf och reporter dök upp strax efter 9.30.

Vi satt och pratade i köket över en kopp kaffe/te medan fotografen knäppte och knäppte… Baileys blev snabbt fotomodellen för dagen  🙂  Fotografer som gillar hundan tycker vi extra mycket om. Hon skulle skicka över bilder som blev bra.

Fotografen och reportern från Allers

Efter att ha berättat om nästa hela vårt liv, hur vi började på Viktväktarna och hur vi träffades, skulle vi ta ännu fler bilder utomhus. Det var kallt! Vi skulle göra ”stina-hopp”, pussas, gå, se söta ut… och en massa annat. Ska bli väldigt spännande att se vilka bilder hon väljer…

Men men… allt gick bra. Junior är ledig idag, så han var med också. Tills han fick nog och drog iväg på en av sina sista utflykter med motorcykeln. 12.00 åkte reportern iväg och 12.30 var fotografen färdig. Då hade hon tagit de sista bilderna i köket, när Martin lagar mat. Bägge är inbjudna att vara med på en lektion för att se vad vi sysslar med. Trådsmala bägge två.. så de behöver nog lite mer insikt för att fatta helt vad vi jobbar med.

Så nu övergår vi i en vanlig fredag med storhandling och lite jobb. Snart kommer Mandisen, så vi ska nog tillbringa eftermiddagen i tv-soffan. Hon har nog massor att berätta eftersom hon började jobba i måndags! Så det ska bli spännande att höra vad hon har att säga  🙂

Sen blir det eventuellt en tur till minneslunden. Senior har fått blommor av en lärare som han vill lägga i minneslunden. Det är klart att han ska göra det! I övrigt blir det lugnt… det är en speciellt dag och kommer att vara så några dagar framöver. 3 årsdagar, varav 2 är lite tyngre… för ett år sedan levde vi i nån slags bubbla. Nu har tiden gått och bubblan är borta, men fortfarande finns tankarna på att saker kunde varit så mycket annorlunda.

Livet går vidare…

.

Idag är det svårt att tänka på något annat än Fredrik. För ett år sedan åkte han iväg med kompisar, 20 år gammal… han kom aldrig hem mer… han föll under ett tunnelbanetåg och kommer för alltid att vara 20 år. Just precis vid den här tiden visste vi inget mer än att graffiti och att åka mellan vagnarna var en vardagsgrej för honom. Det spelade ingen roll vad någon sa. Det var hans grej och han struntade i vilka konsekvenserna kunde vara. Han var ung och odödlig. Han hade hela livet framför sej.

På kvällen chattade jag med min väninnan som skrev att hon hört om en tunnelbaneolycka och var säker på att det var han… henne son. Vi pratade via datorn i flera timmar, ville inte uppehålla någon av hennes telefoner. Så blev det tyst och jag visste. Några timmar senare, vid 2-tiden på natten, ringer min väninnan och säger att polisen kom. Det visste jag redan. Jag kände precis vad som hände, varenda minut. Det var inte min son och ändå var det tungt att andas.

Hur hanterar man förlusten av ett barn? Jag har stått bredvid min väninna och sett hur de hanterat sorgen. Alla på sitt sätt. Det finns inget rätt eller fel i sorgearbete, alla måste hitta sin egen väg. Även vi som står bredvid. Vi hade känt Fredrik i nästan hela hans liv, vi är också drabbade men på ett helt annat sätt. För oss är det också en årsdag som ska passera och idag är det svårt att få ihop tankarna och tänka på något annat än Fredrik och hans familj. Jag vet att även mina barn tänker mycket på det som hänt och vi pratar ofta om honom.

Samtidigt fortsätter vårt liv. Idag ska vi träffa en journalist och en fotograf från Allers. Vi ska få lite uppmärksamhet för vårt arbete, för Martins viktminskning på 60,4 kg och att vi träffades på jobbet och har stora klasser där vi gör ett bra jobb. Kan låta ytligt att ta itu med en sån uppgift just idag, men det är vårt liv och det fortsätter ju.

Så med Fredrik i bakhuvet (och Queens låt Dont Stop Me Now som spelade på begravningen) ska jag ta itu med dagen. Jag ska hitta passande kläder, städa av lite och invänta våra gäster. Lite vemodigt kan det tänkas bli, men det kanske är bra. Man behöver vara lite eftertänksam ibland och fundera över de värden vi har i livet. Inget är självklart. Lycka och trygghet kräver hårt arbete. Jag har bägge och är tacksam.

Krama era barn lite extra idag! Var tacksam för att ni kan krama dem…

.

… om du visste att du skulle dö?

Anta att du bara hade en begränsad tid kvar att leva. Du vet inte hur länge, utan känner bara att livet rinner ur dej och att du snart inte kommer att finnas kvar hos dina barn längre. Precis så har Micaela det, hon har cancer och vet att det kan vara över när som helst. Hennes önskan var att få uppleva sin dotters 5-årsdag som var de 19 augusti och det fick hon!

Micaela skriver om tandkrämspussar, mysmornar, vad hon önskar att hon skulle hinna med och mycket mycket mer. Hennes ord får en att rysa, gråta och fundera. Genom att ha följt hennes blogg kan jag konstatera att jag faktiskt redan lever som hon lär. Jag har tagit vara på varenda minut av mina barns liv och verkligen upplevt livet tillsammans med dem.

Frågan är hur man själv skulle fungera och tänka? Förmodligen som Micaela. Att försöka ta vara på varenda liten sekund. Förbanna sjukdomen, men älska livet. Ge så mycket av sej själv till barnen som det bara går under den begränsade tid som finns kvar. Att ge sin barn minnen som de kan plocka fram när de saknar och längtar.

Det är så ofattbart jobbiga tankar så man knappt orkar ta in dem. Ångesten griper tag runt hjärtat och man tackar sin lyckliga stjärna för att det inte handlar om en själv. Egoistiskt? Ja visst! Men vem vill dö ifrån sina barn!

Min enda önskan är att ni läser Micaelas texter och lär av hennes klokhet och tar till er hennes ord. Vill ni, så skriv en hälsning. Tillsammans kan vi visa henne att vi bryr oss och försöker bära henne på den svåra vägen. Det enda grymmare än att dö ifrån sina barn är att de dör ifrån oss… eller? Egentligen inte, det måste vara värre för ett barn att förlora en förälder faktiskt. De är ju så små!

Det är inte meningen att någotdera ska hända. Meningen är att barn och föräldrar ska leva ett långt liv tillsammans och att föräldrarna dör när de är gamla och när barnet är vuxet. Det är så det SKA vara! Men ibland blir det inte så.

Ta vara på tiden tillsammans, man vet aldrig när den tar slut…

.

När någon dör blir hela livet ett projekt för ett tag. Först ska man förstå vad som hänt och samtidigt leva vidare själv, världen stannar ju inte… sen ska det till rent praktiska saker planering och genomförandet av begravning. Är man lite vid sidan om, som vi varit, så ska man vara en god vän, stötta och hjälpa så gott man kan. Så över en period av ungefär fyra veckor är hela livet ett projekt som man måste ta sej igenom. Det har vi gjort nu. Visserligen har vi en begravning till på fredag, men där är vi inte lika nära.

Idag går vi in i en ny fas och den börjar vi med att åka till Cirkus och se musikalen om Queen. Det är Seniors födelsedagspresent som han fick när han fyllde 17 i augusti. Då hade vi ju ingen aning om vad som väntade oss och hur rätt vi hade bokat dagen. Det sista man spelade på begravingen igår, var just Queen. Så det knyter ihop säcken på något vis.

När Mandisens familj hörde att vi skulle gå, så bokade även de biljetter. Så vi är nu 8 personer som ska gå tillsammans och sen äta efteråt. Det blir bra det! Vi behöver lite mys och umgänge, det har varit lite dåligt med det.

Så i eftermiddag blir det Queens härliga musik för hela slanten och det ska bli så otroligt kul! Vi kommer att sjunga med och verkligen njuta 🙂

.

Begravningar är ingen rolig historia, men det finns begravningar osså finns det begravningar. Som jag skrev tidigare så är en begravning av en ung människa väldigt annorlunda mot när en äldre ska begravas. I det här fallet var det alltså en 20-åring och vän till familjen som vi skulle ta avsked av. Å det blev klockrent, helt och hållet han till 100%!

Fredrik var en spjuver. När han log glittrade ögonen och han såg full i fan ut. Han var en retsticka som levde sitt liv i 180, hela tiden! Kastade han sej inte ner på en cykel för brantaste backen, retade han sin familj till vansinne eller gjorde dumheter som att surfa på tåg. Han levde fort, kanske för att hinna så mycket som möjligt?

Att då avsluta begravningsakten med Dont Stop Me Now av Queen, var så rätt. Den texten är helt och hållet han. En stund som varit full av allvar och många tårar, blev helt plötsligt lite lättare och framkallade ett igenkännande leende på mångas läppar. Flera sjöng med, bla Senior och Fredriks mamma. Ibland kan man känna att musik man hört på en begravning är svår att höra i efterhand. Men jag tror att just den låten kommer att ha ljusa minnen i fortsättningen.

Visst var det en jobbig begravning på många sätt, men den var ändå mycket ljusare och finare än jag hade förväntat mej. Mina två fina killar reagerade på helt olika sätt, de satt på var sida om mej. Visst var vi alla ledsna, men de kunde ändå prata med Fredriks familj och ge dem sitt stöd. Precis som vi alla gjort hela tiden. Vi är inte anhöriga, men väldigt nära… en knepig sits faktiskt.

P3 har gjort ett program om Fredrik, första avsnittet sändes igår. Lyssna gärna här… Andra avsnittet sänds ikväll 19.03. Lyssna gärna tillsammans med era ungdomar, de kan behöva höra detta… Programmet heter Verkligheten i P3.

En tung dag kommer att avslutas med mys för hela familjen. Godispåsen är inköpt och pizzan ska bakas. Vi ska rå om varanda. Tillsammans. Det är extra viktigt just idag. Samtidigt går våra tankar till Fredriks familj som nu ska gå vidare, en person för lite. Det går, men det är fruktansvärt svårt!

.

Idag är det alltså fredag, den kom till slut… Dagen D när det gäller begravning… begravningar… Idag har vi en begravning här och en på Öland. En ung och en gammal människa, en frisk och en svårt sjuk, en som precis börjat sitt liv och en som levt ett helt liv, en som känns totalt onödig och en som kom som en lättnad. Bägge lika saknade.

Just nu känns det väldigt tungt.

.

Jobbigt läge. Det kryper under skinnet. Orosmasken slingrar sej runt i kroppen och gör det svårt att leva normalt. Imorrn är det begravning… Fredrik ska begravas…

Fick precis ett sms att jag behövs på lunchklassen som vägare i Södertälje. Skönt! Då får jag något som skingrar tankarna en stund. Sen är det lunch med Martin, SUSHI, och jobb resten av dagen. Barnen är lediga hela dagen imorrn och det känns skönt att få en lugn förmiddag innan begravningen.

Tankarna är många. Idag landar begravningsgäster på Arlanda. Den sörjande modern ska möta en förkrossad flickvän och hennes familj vid flyget. Det enda bra som kan komma ut av morgondagen är att det blir ett fint avsked. Men döden är väl aldrig fin när det handlar om en ung människa? Den känns bara fruktansvärt orättvis!

Samtidigt kommer tankar som: tänk om det var mitt barn. Nu har mina barn inget direkt riskbeteende som Fredrik hade. Men det kan ju hända en olycka. Junior kan halka med moppen… krocka… Ska jag ha dåligt samvete för att jag är tacksam över att mina barn lever? Så kan man ju inte leva. Men självklart dyker tanken upp…

Nä, bäst att äta frukost och klä sej. Sitter man här så blir tankarna så konstiga. Ni kan ju tänka lite extra på oss imorrn kl 13.00. Det kommer vi alla att behöva, särskilt vänninan och hennes familj. Usch!

.

På söndag är det en månad sedan katastroferna började hagla runt oss. Då är det exakt en månad sedan väninnan fick besök av polisen som meddelade att henne son omkommit i tunnelbanan. Två dagar senare fick vi veta att en av våra bekanta gått ut för att leta efter katten, halkat och brutit nacken och dött direkt. Och ett par dagar efter det ringer min mamma och berättar att min moster dött.

På fredag är de första begravningarna, grabbens och min mosters. En här i Tumba och en på Öland, vi väljer att stanna hemma och stötta väninnan. Det är ju killarnas barndomskompis som ska begravas, så självklart ska vi alla vara där. Jag har varit på många begravningar och de ungas är värst, förståss. Det känns så onödigt att en ung människa fått avsluta sitt liv innan det knappt ens börjat… Men ungas begravningar brukar ändå vara ljusa och mer äkta på något sätt, än när äldre begravs. Det är en helt annan musik, oftast ljus klädsel och en präst som pratar så alla förstår. Den här begravningen är borgerlig och då blir det också en helt annan sak. Men självklart kommer det att bli skitjobbigt!

Samtidigt ska jag tänka på min mamma och alla andra som sitter i kyrkbänken på Öland och tar farväl av min moster. Tyvärr missar jag att träffa min kusin från Göteborg, men det får väl bli en annan gång. Min moster var 80 år och väldigt sjuk i cancer. Då är det lixom mer normalt att man dör.

Så fram till fredag ska jag ha lite ångest, det är ju inte direkt skoj att gå på begravning och inget man ser fram emot. Men det ska göras! Jag får väl knacka lite kakel när det blir för jobbigt att tänka på. Det är två väggar kvar att ta bort i lilla badrummet. Alla grejer står i vardagsrummet i ett enda stort kaos. Vårt första projekt är alltså att ta bort all vägg- och golvbeklädnad och sen köpa ett nytt fönster och hitta någon som kan byta detta. Sen ska vi fixa väggarna och taket, innan golvet ska fixas för elektrikern. Så vi har nog att göra.

Å nästa vecka ska vi börja tänka på den tredje begravningen, som är fredagen efter… blä!

.

För 7 år sedan skrev jag mitt första testamente. Då hade min bästa kompis dött och jag skulle ut på långresa, jag ville vara säker på att mina tillgångar hamnade i rätt händer. Mycket har förändrats sedan dess och nu var det dax att göra lite ändringar i texten.

2003 levde jag ensam med mina barn och hade det ganska kämpigt. Jag såg inte då hur jobbigt det var, men så här i backspegeln kan jag se att det var riktigt tufft. Idag lever jag tillsammans med Martin och har det jätte bra! Vi är inte gifta och kommer kanske aldrig att bli. Jag vill inte heller att han ska ärva mej så länge mina barn finns i livet även om vi skulle vara gifta. Allt detta vet han och detta står även i mitt nya testamente. Skulle vi gifta oss blir det äktenskapsförord.

Jag vet att många tycker att man inte ska tänka på det värsta, dödsfall, skilsmässa osv. Men det är ju en viktig del av livet. Det enda vi kan vara helt säkra på är att vi ska dö! Å det kan ju bli mycket tidigare än vi tänkt oss… det har ju den senaste tidens händelser visat oss ganska tydligt.

Så nu är mitt testamente uppdaterat. Nu ska bara någon (två vittnen) skriva under det också. Det känns tryggt att ha ordnat detta och jag rekommenderar er andra att göra det också. Man vet ju aldrig vad som händer…

.

Senaste veckan har varit den värsta i mitt liv tror jag. Jag var långt under isen när min bästa kompis dog för 10 år sedan, men då var det lixom bara en i taget som dog… nu är det 3 på mindre än 6 dygn.

Idag, just nu, är det exakt en vecka sedan helvetet började. Det var då min väninnan och jag började prata över internet och hon sa att hon hört att någon dött i tunnelbanan och att hon var helt säker på att det var hennes son. Jag försökte intala henne att det kunde vara någon annan, men hon var säker. 2.30 ringde hon mej och berättade att polisen varit där…

När man förstått vad som hänt, var det dax för nästa… helt ofattbart! En olycka som tog en älskad familjefars liv. Så onödigt. Innan man har förstått detta, så dog även min moster och trojkan var komplett. Jag gick bara och väntade på den tredje och behövde inte vänta särskilt länge. Det var ganska skönt att det blev så, då slapp jag undra, bäva och vänta.

Just nu känns det som jag inte sovit på hundra år och det trots att jag faktiskt sovit ganska ok på nätterna. Det känns också som jag är innesluten i nån slags bubbla. Inne i min bubbla dämpas ljuden utifrån och den är lite suddig i materialet, så allt blir lite diffust och får ojämna kanter. Det är nog mitt mentala skydd som satt igång. Jag funderar på mycket på livet och vilka jag saknar. Detta fick mej att skriva ett mail till min gamla kompis R. Något hände och vi förlorade kontakten. Vi som var de bästa kompisar man kan tänka sej. Nu har vi inte hörts på väldigt länge och jag saknar honom oerhört mycket. Hela familjen har uppmuntrat mej att ta kontakt med honom igen, så igår skrev jag ett mail och nu väntar jag bara på svar. Om jag inte får något så vet jag inte riktigt hur jag reagerar.

Det har inte blivit mycket gjort här hemma. Vi har mest koncenterat oss på att överleva. Men imorrn är vi lediga och ska förska ta tag i hemmet en del. Baileys klor ska klippas, vi måste handla, det ska bäddas rent i alla sängar och dammsugas. Helgen ska tillbringas i en simhall, så då blir det inte mycket gjort. Men först ska jag ta en lång sovmorgon imorrn och bara känna att jag lever.

.

Trojkan är komplett. Dödsbud ska komma tre i taget, jag visste det…

Min mamma ringde mej strax innan lunch idag och berättade att min moster dött under förmiddagen. Det blev alltså tre. Tre dödsbud på knappt sex dyng. Helt sjukt!

Min moster var gammal och väldigt sjuk, man väntade i princip bara på att det skulle ta slut. Så jag kan väl inte säga att jag är superledsen. Luften tog slut kanske man istället kan säga. Jag kände bara att nu orkar jag faktiskt inte mer. Nu måste det vända, det kan lixom inte bli värre.

Jag känner mej som en urvriden trasa. Det känns som jag sitter i en bubbla och folk runt mej mummlar om något som jag inte orkar lyssna på. Trodde inte att jag skulle orka jobba, men faktum är att jag mår bättre nu när jag fått lite av medlemmarnas energi.

Återigen är jag väldigt tacksam över att ha en resa att se fram emot. Sällan har jag längtat så mycket efter semester.

.