Det du ger kommer tillbaka -

Det du ger kommer tillbaka

mars 6, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När jag var 20 år bodde jag i Gambia, då sa en god vän till mej ”Det du ger kommer alltid tillbaka på något sätt”. Detta sa hon efter att 4-5 tiggare stått utanför hennes hus och hon gett dem alla lite att äta. Hon fortsatte ”Det kanske inte kommer tillbaka till dej, men till någon du bryr dej om”. Detta har varit mitt mantra sedan dess.

Den som sa detta var förstås Linda, mina fina vän som jag tjatat om att få intervjua men fått nej ifrån. Hon vill inte synas i medier, särskilt inte i tryckt media – men min blogg har hon inte sagt något om… och här har jag ju skrivit så mycket om henne förr att det gott kan bli lite till. Linda är en av de klokaste människor jag känner.

När vi besökte Gambia i januari berättade jag just detta för henne. Att hennes ord följt mej hela livet och att jag har dem med mej i allt jag gör. Hon blev rätt berörd kan man väl säga, men kom inte ihåg att hon sagt det. Det hon sa är rätt självklart egentligen. Vissa kallar det karma, jag kallar det ingenting – det är bara självklart.

Oavsett om jag är elak eller vänlig så sätter det spår hos både mottagare och dennes omgivning. Det är väl bara att se på familjefejder som blivit till vendettor? Elaka handlingar sätter spår i flera generationer och i massor med led både hos familjer, bekanta och vänner. Rykten sprid och snart är väldigt många drabbade av något som en enda person ställde till med. Ringar på vattnet. Å det är samma sak med vänlighet!

En god handling kommer tillbaka på ett helt annat sätt. Jag kan vara vänlig mot någons barn och då är dennes föräldrar schyssta mot mina barn. Så fungerar det i Gambia!
Alla där vet att vi hjälper Smile och hans familj (och nu även halva
byn). Det gör att Smiles kompisar är schyssta mot hela vår familj, tar
oss med på utflykter och ser till att vi har det bra. När vi var där
senast gav vi vår taxikille frukost på mornarna, som han i sin tur
delade med sin lillebror och andra som var i närheten. I Gambia hjälper
man varandra, blir inte avundsjuk om någon får lite mer än en själv utan
delar med sej till den som behöver. Smile fick två fotbollar av oss och gav bort den ena till byns fotbollslag eftersom han tyckte det räckte med en boll till hans syskon. En helt annan mentalitet än här i
Sverige kan man väl säga?

De
där kloka orden satte spår i mej för livet och det är så jag försökt
att leva hela mitt liv. Ibland har jag lyckats att vara schysst även mot
folk jag inte gillar, ibland inte. Men jag har alltid sett resultatet
av mina handlingar och jag ser dem mer och mer. Att göra gott föder
gott! Hela tiden! Överallt! Om folk bara kunde inse hur mycket man
faktiskt tjänar på att vara schysst så skulle alla vara det! Eller iaf
försöka… för det är inte jätteenkelt.

Väldigt många
här hemma är tråkigt nog misstänksamma mot vänliga människor. Särskilt
kvinnor. Nu senast satte jag två personer i kontakt med varandra, det
tog några minuter av min tid och var inte särskilt svårt, ändå var den
ena av dem översvallande tacksam och kunde inte förstå att jag varit så
schysst. Varför inte? Människor, särskilt kvinnor, SKA hjälpa varandra!
Pay it forward, nu får hon hjälpa någon annan som behöver det.

Hur
tänker ni om sånt här? Ska man bara hjälpa någon för egen vinning? Blir
ni misstänksamma om någon hjälper er utan att tjäna på det? Har ni
gjort något som gjort stor skillnad för någon annan? Eller har någon
gjort det för er?

Tack Linda, för att du visade hur man ska tänka och leva sitt liv!

Därför älskar vi Gambia!

januari 30, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är det drygt en vecka sedan vi kom hem från Gambia, tiden går så otroligt fort! Jag får ofta frågor om landet och varför vi tycker att man ska åka dit. Jag tänkte försöka svara på det nu…

Gambia är Västafrikas minsta land, bara 11 000 kvm stort, som Småland ungefär har jag för mej. Det ligger på bägge sidorna om Gambiafloden, inuti Senegal. Det är alltså ett land i landet kan man säga, men med egen flagga och eget styre. Det har varit en engelsk koloni, vilket gör att de allra flesta talar engelska plus sina egna stamspråk.

Vi tycker om Gambia för att det är solsäkert, vackert, god mat (smakrik utan att vara stark), trevliga människor, ganska nära (8 timmar med flyg) och bara en timmes tidsskillnad. Man åker ju bara rakt söder ut och slipper alltså jobbig tidsskillnad som enligt mej blir värre att tampas med ju äldre man blir. Nu sätter man sej bara på flyget och allt är som vanligt både när man kommer dit och hem, jätteskönt!

Vi kom alltså hem förra onsdagen och när vi var där hade vi runt 35 grader varmt på dagarna. Det kan låta mycket, men eftersom värmen är torr och Atlanten hela tiden fläktar gott så känns det inte så varmt. Åker man inåt landet kan det bli riktigt hett, men vid stranden är det helt perfekt. Stränderna är nästan tomma och underbara att gå långa promenader på. Rent teoretiskt skulle man kunna gå från norra delen från gränsen till Senegal, genom hela landet och till södra delen till andra gränsen till Senegal. Det är några mil, men strand nästan hela vägen.

Vi tar ofta långa strandpromenader, bla för att min vän Linda bor en bra bit bort från hotellområdena och vi gärna går till henne istället för att åka taxi. Det har blivit promenader på 2-3 timmar, då man stannat och badat, tagit härliga bilder och bara njutit av tillvaron. Ibland kommer det fram någon och vill prata, ibland passeras man av en häst eller hör apor tjattra. Här och där ser man hur fiskarna kämpar med sina nät och ibland får man hjälpa till att dra upp fisken.

Allt är så enkelt i Gambia! Som turist finns det alltid något att göra, om man inte vill ligga och sola hela dagarna. Folk är trevliga och hjälpsamma. Överallt finns fantastisk natur och djur som underhållning. Tycker man om att fotografera är man i paradiset, alla bilder blir fantastiska! Det finns ett helt ok gym, en väldigt speciell huvudstad, Gambiafloden som bjuder på härligt fiske, trumkurser på stranden och en kulturhistoria som måste bevaras. Här har man aldrig tråkigt!

I Gambia gör man skillnad som turist. Bara genom sin vistelse i landet bidrar man till arbetstillfällen som gör att familjer överlever. Å vill man göra lite till och verkligen se hur folk lever, tar man sej bara en liten bit bort från turistområdena. I byarna är man mer än välkommen! Man kan köpa med en säck ris och verkligen göra nytta. Eller som vi som tog med kläder, leksaker och annat smått och gott hemifrån. Vi köpte med oss potatis, lök, olja och ris för flera månader för att underlätta för vår familj. Nu behöver vår pojke inte vara rädd att familjen ska gå hungriga för ett bra tag framöver. Myggnäten vi köpte till familjen för tre år sedan har gjort att ingen i just deras hus dött i malaria. Att veta det betyder allt!

Jag har rest mycket och sett stora delar av världen. Jag tycker egentligen att världen är för spännande och för stor för att bara åka till samma ställe vid varje semester. Men till Gambia återkommer jag, just för att allt jag älskar finns där. Så om ungefär tre år är vi tillbaka, då har vi sett några nya platser under tiden, sen måste vi se hur Smile och familjen mår igen. Gambia har precis allt man behöver, utom en massa jobbig tidsskillnad. Åk dit! Ni kommer inte att ångra er!

Vill ni så är ni välkomna att följa med oss nästa gång vi åker dit. Som det ser ut nu så blir det i januari 2019. Det kostar ca 8000 kr för flyg, boende och halvpension. Börjar man spara 240 kr i månaden nu, så finns pengarna när det är dax. Betydligt mindre än till många andra resmål, som inte alls har lika mycket att bjuda på. Gambia är helt fantastiskt och det hoppas jag att jag lyckats förmedla till er. I Gambia gör varenda turist skillnad, vi är efterlängtade och uppskattade. Det finns inget bättre!

För stora kontraster…

januari 21, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så är man alltså hemma igen och allt startar med en rivstart! Vi landade 2.30 och gick och la oss strax innan 5 am. 7.30 ringde väckarklockan, jag fixade ordning mej, jobbade någon halvtimme och sen drog vi iväg till Älvsjömässan och Formex.

Formex är en inredningsmässa kan man väl säga. Där finns inredning av alla de slag, vårens trender, en del mode, skönhet, godis och allt annat som inköparna från olika butiker är intresserade av. Vi gick alltså från det fattigaste fattiga på Gambias landsbygd till ett överflöd av lyx och konsumtion. Det har jag gjort förut också, men inte på så få timmar. Därför blev kontrasten väldigt stor och det var väldigt svårt att ta in allt från början.

Har man bara några timmar tidigare pratat med en ung grabb vars största önskan är att syskonen ska gå klart skolan och gett honom resterna av sin lunch, så blir steget till att tex bygga sin egen soffa väldigt långt. Soffan känns lixom lite oviktig, särskilt att designa och bygga den själv… våra grabbar har inte ens en soffa… inte ens en madrass… Så första timmarna på mässan gick åt till att anpassa sej till Sveriges verklighet och vår vardag igen.

Man förändras rätt mycket när man sett riktig fattigdom och umgåtts med människor som bara äger kläderna på kroppen. Man får en helt annan förståelse för vad som är viktig och vad man verkligen behöver för att leva. Det är en sak att överleva, en annan att leva. Och att leva som vi gör i Sverige är förstås en heeelt annan sak. Jag säger inte att vårt sätt att leva i Sverige är fel, det är så det är här helt enkelt. Men det är inte helt fel att se hur andra har det ibland och se hur bra vi faktiskt har det.

Vi kom till mässan 9.30 efter bara tre timmars sömn och gick därifrån kl 19. Ganska trötta i både skallen och fötterna. Vi hade hunnit med kanske 15 pressvisningar, träffat både gamla och nya bekanta, fått massor med pressmaterial och förklarat vår solbränna en himla massa gånger. Sen fick vi äntligen hämta hem vår älskade pälsboll och mysa i soffan med honom resten av kvällen.

Visst är det skönt att vara hemma, men fick jag välja så skulle jag nog hellre leva halva året i Gambia. Men just nu funkar inte det och då är det bara att gilla läget… och välja rätt klädsel för årstiden 🙂

Bye bye Gambia

januari 19, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är med stort vemod jag säger hejdå till alla vänner och landet jag älskar.

Om en liten stund blir vi hämtade från hotellet och snart sitter vi på flyget hem. Vi landar på ett kallt och snöigt Arlanda 2.30 imorrnbitti. En liten lätt temperaturskillnad på sisådär 40-45 grader.

Imorrn är allt som vanligt igen och vi hoppar in i ruinerna direkt. Men snart ska vi på nya äventyr! Fick precis bekräftelse på en resa till Riga i mars. Å till Gambia kommer vi självklart tillbaka. Det måste vi!

Men ska bli väldigt mysig att kramas med pälsbollen igen!!!

Så lite behövs…

januari 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många verkar tro att det är svårt och krävs mycket för att kunna hjälpa någon till ett bättre liv. Så är det verkligen inte! Med väldigt små medel kan man göra stor nytta och hjälpa någon väldigt mycket. Man behöver ju inte göra som vi och åka hela vägen till Afrika… det räcker med betydligt mindre än så.

Under hösten efterlyste jag begagnade telefoner. Flera gånger försökte jag utan framgång. Men så en dag fick jag ett sms där det stod att ett företag ville skänka en kasse med telefoner till oss! Va??? Jag blev så glad att jag fick tårar i ögonen. Jag åkte dit och hämtade en kasse med ett tiotal NYA telefoner!!! Vilken lycka! En åkte direkt till Gambia med en tjej som skulle dit i oktober och på så sätt fick Smile en fungerande telefon igen så vi kan ha kontakt.

Man får inte ta in hur många telefoner som helst in i Gambia, så när vi kom hit för ett par veckor sedan kunde vi bara ta med ytterligare tre utöver dem vi redan har. Linda fick en direkt, de andra har vi hållit lite på. Vi kände att de skulle gå till helt rätt personer och ville sondera terrängen lite. Resterande skickar vi ner senare om vi kan, annars följer de med hit nästa gång vi åker.

Igår lämnade vi den andra telefonen. Den gick till Limbo som fixade vår båttur och som blivit en god vän till oss alla men framför allt killarna. Han är ensamstående pappa till två förskolebarn, som han satt i privatskola för att de ska få den bästa utbildningen. Han själv har ingen utbildning alls. Här i Gambia är det gratis att gå i den kommunala skolan, men klasserna är stora och de som inte hänger med slutar gå dit efter ett tag. Även om skolan är gratis så kostar det med skoluniform och material. Alltså betalar Limbo för sina barns skolgång, som kostar ungefär 300 svenska kronor per kvartal om jag förstod honom rätt.

Limbo berättade om sina drömmar om ett eget hus och att bo tillsammans med sina barn. Han driver sin verksamhet där vårt hotell ligger och under turistsäsongen bor barnen med farmor och farfar i en by en bit bort. Han har lyckats köpa en bil och driver taxi och guideverksamhet och det gör han väldigt bra. Han är mån om oss turister och sina vänner och när jag gav honom två brödbitar gav han bort den ena. Det avgjorde saken! Han skulle få vår nästa telefon! På så sätt skulle han lättare kunna sköta sin business och snabbare nå sin dröm. Jag sa att vi hade en fin present åt honom som han skulle få uppe på vårt rum. När jag tog fram telefonen och gav den till honom tappade han talförmågan totalt. Han bara tittade på oss och visste inte vad han skulle säga. Senare på dagen hjälpte jag honom att fixa en gilla-sida till hans verksamhet på FB som också kan hjälpa honom med kunder. Idag har han skinit som en sol hela dagen och vet inte hur han ska kunna tacka oss. Hans lycka är tack nog för oss 🙂

Ikväll kommer Smile, då ska han få resten av grejerna vi har med oss. Vi har bett honom ta med en stor väska eftersom vi gett bort våra. Han kommer också att få den sista telefonen. Det kan tyckas märkligt när han fick en så sent som i oktober. Men vi vet inte när vi kan skicka hit någon nästa gång och om vi inte kommer tillbaka förrän om tre år så behöver han en i reserv. Det är ju via mobilen vi kan hålla kontakt med varandra. Har han ingen fungerande mobil vet vi inte hur han mår och kan alltså inte hjälpa honom på rätt sätt. Mobilen är livsviktig bokstavligt talat! Därför får han en i reserv för säkerhets skull.

Vi har alltså hjälpt till, konkret, på plats här i Gambia. Vi har gett bort tre telefoner som underlättar tre personers liv. Vi har även åkt 40 mil tur och retur för att träffa Smiles familj. Där lämnade vi två väskor fullproppade med kläder och leksaker, 20 liter matolja, 25 kg potatis, 25 kg lök och 50 kg ris. Detta är mat för drygt 3 månader. Detta kostade ungefär 2000 kronor (medelinkomsten är ca 300 sek/mån) med resa (bensin) och allt, pengar som vi delvis samlat in hemma. Det är här ni kommer in!

Alla varken kan eller vill åka till ett U-land och hjälpa till, men man vill kanske ändå bidra. Som ni ser så går vår hjälp fram. Att bidra med en slant till oss hjälper otroligt mycket! Några swishar 25 kr, andra 500. Beloppet spelar ingen roll, alla bidrag är lika välkomna! Pengarna här räcker långt!

Vi åker snart hem, men behovet kvarstår förstås. Vi kommer att fortsätta hjälpa Smile, eftersom hans situation är katastrofal. Han försörjer 12 personer.
De bor i ett hus och har ett par sängar med tillhörande myggnät. Inte en pryl mer! De lagar mat på marken, äter på marken, tvättar sej på baksidan med vatten de hämtar en bit bort och umgås på framsidan av huset. På marken förstås. Jo, just de – de äger faktiskt ett par stolar. Ändå är de mycket rikare än vi någonsin kommer att bli!

De har varandra. De har en gemenskap som jag aldrig sett förut. De är tacksamma över sitt hus och att de har mat en gång varje dag. De är numera även tacksamma för att vi finns. Men jag är nog ännu mer tacksam att de finns och vi har förmånen att kunna hjälpa dem. Och att de tar emot vår hjälp. De är vår familj nu! Vi är för alltid sammanbundna genom Smile och Junior. Vi måste komma hit igen.

Ni som läser detta är hjärtligt välkomna att följa med när vi åker hit nästa gång. Det blir förmodligen i januari 2019. Om ni sparar 250 kr per månad tills dess så har ni så det räcker att följa med. Strax under 10 000 kr kostar det med flyg, mat och boende. För att få se världens vackraste land, träffa vår familj och verkligen göra skillnad i någons liv. Det skulle förmodligen förändra er för resten av livet… till det bättre. Ni skulle få träffa riktigt fattiga familjer men också total livsglädje!

Men redan nu kan ni hjälpa till och skulle det vara så att ni mot all förmodan inte vill/kan följa med till Gambia så kan ni ändå bidra. Med en enkel knapptryckning swishar ni över minsta lilla korvöre till 070-7403542 så lovar jag att pengarna går oavkortat till familjen. Alla kan hjälpa till! Genom att bidra med pengar eller följa med hit nästa gång vi åker och träffa vår fina familj och ta en tur med Limbo. Det är så otroligt lite som behövs, och varenda liten slant gör nytta. Ni kanske kan avvara den där chokladbiten eller vinflaskan någon gång i månaden? Det behövs faktisk inte mer än så för att förändra livet för en hel familj.

Hjälp oss att hjälpa!

Har så mycket att berätta!

januari 15, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu har vi avverkat drygt halva semestern och det börjar dra ihop sej till hemgång. Intrycken är många och jag har så mycket att berätta!

Första veckan var hektisk, vi skulle hinna mycket och träffa många innan yngste sonen skulle åka hem. Självklart ville han träffa Smile så mycket som möjligt, men även hinna koppla av på stranden. Schemat var tight, men helt ok. Nu när han åkt känns det däremot som vi har hur mycket tid som helst och dagarna är jättelånga.

Nu finns det alltså tid för reflektion och tankarna är många. Smile var hos oss igår igen och nu följer han med upp till rummet, stannar inte längre utanför hotellet. Igår kom han för att vi bett om en tjänst och när vi hörde att han inte ätit på hela dagen tryckte vi ner honom på en stol och kokade en tallrik nudlar åt honom. Det hade han aldrig ätit förut och älskade det! Jag sa att han inte skulle äta så fort, för då kan man få ont i magen – han lyssnade inte 🙂

Det är såna här små saker som får mej att älska det här landet. Vem hemma skulle njuta på det sättet av en skål nudlar? Att se hans tacksamma ögon och se honom klappa sej belåtet på magen är värt hur mycket som helst. I all sin enkelhet. Vi pratade om hans hälsa och att han måste ta hand om sej. Han är den som drar hem maten till den stora familjen, vem ska göra det om det händer honom något. Så hade han inte tänkt förut. Han gav bort både myggnät och madrass till någon i familjen, som han tyckte behövde det bättre. Sedan hela familjen fick myggnät har ingen haft malaria… men han själv sover utan och direkt på golvet. Så jag fick honom att lova att ta hand om sej bättre och spara ihop till både myggnät och madrass, nu när han vet att familjen har mat i flera månader framöver. Maten vi var där med.

På söndag ska vi gå runt och presentera honom för olika personer vi känner och ge våra rekommendationer. I bästa fall kan det leda till ett jobb, kanske inte direkt eller ens den här säsongen – men kanske nästa. Smile är 34 år, hans dröm är att bygga sitt eget hus och att ha ett fast arbete, och en utbildning för sina syskon. Då först är han redo att själv skaffa familj. Vad drömmer våra svenska ungdomar om? I bästa fall kan vi hjälpa honom en bit på vägen. Med er hjälp kan vi göra hans liv lite enklare, hör av er om ni vill hjälpa till.

Vi har dessutom bestämt oss för att hjälpa ytterligare en ung kille här. Limbo, som arrangerade vår båtresa. Han har det ganska bra och kommer inte alls få samma hjälp som Smile, men han kommer att få en av våra telefoner och har redan nu fått lite leksaker och kläder. han är ensamstående pappa till två barn som han satt i den bästa skolan, för att de ska få bästa möjliga utbildning. Han kämpar med sitt företag och är värd all uppmuntran. Så vi ger hans namn till de vi hör ska iväg på olika utflykter, så han får lite jobb. Vi vet att han är pålitlig och att utflykterna blir bra.

Det finns alltså flera sätt som vi ”rika vita” kan hjälpa till. det behöver varken vara svårt eller kosta pengar. Att rekommendera någon och lägga ett gott ord är enkelt och helt gratis. Att åka till en by med en säck ris kostar någon hundring plus bensin. Man behöver ju inte åka så långt som vi gjorde, även om det är där behovet är störst. Det var långt och varmt, men ett besök som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Å vi ska absolut åka dit igen. Nästa gång vi är här. Då kan även ni följa med!

Resan är inte slut, men snart är det dax att knyta ihop säcken. Jag har mängder av grejer att skriva om, några idéer blev inte alls av – men det kom nya på vägen. Jag hoppas kunna locka någon att åka hit, det ser ut så på instagram. Tror att bilderna där lockat ganska mycket faktiskt. Vem tackar nej till långa, folktomma stränder, 35 grader varmt, fantastiskt mat och knappt någon tidsskillnad? Inte jag! Och kanske inte ni heller? Vi åker hit om tre år igen, följ med då!

Ni kan vara med och hjälpa! Å få minnen för livet 🙂

Tillverkat baobabjuice med Pa Modou från Panetoz

januari 13, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

De flesta som reser utomlands får problem med magen. När jag
var i Mexico fick jag salmonella första gången, sen var det lugnt i magen
ganska många resor. Nästa gång det körde ihop sej totalt och jag drog på mej salmonella igen var på Zanzibar, där vet jag dock att det var maten på det dåligt skötta hotellet som var boven. Här i Gambia brukar jag aldrig bli dålig, möjligen behöva gå på toa lite oftare än vanligt bara. Så är det nu och då brukar baobabjuice hjälpa bra. En juice som jag smakade när jag bodde här och inte tyckte om alls!

Igår var vi hembjudna till Pa Modou (från Panetoz) som är här samtidigt som oss och som kommer härifrån. Av en händelse började vi prata via instagram, om just Baobabjuice och hur äckligt jag tycker att det är. När vi insåg att vi kommer att vara i Gambia samtidigt, lovade han att han skulle bjuda mej på hemmagjord juice och överbevisa mej. Igår var det dags…

Vi gick mellan hotellet och lägenheten han lånar, det tog ungefär 25 minuter. När vi kommer fram har han ordnat så att jag ska få vara med och göra juicen. Så Pa Modou och jag tvättar händerna och skrider till verket, medan Martin och Senior sköter kameran (Junior åkte hem till Sverige tidigare på dagen).

Så här gör man Baobabjuice i Gambia:

Först gröper man ur allt kött ur baobabfrukten och lägger i en stor skål. Man sköljer köttet under rinnande vatten och häller av det. Sen
häller man på nytt vatten och knådar köttet så det släpper från kärnor och
frukttrådar. Till slut har man en vit lite tjockare vätska som det simmar
kärnor i. Vätskan silas och finns det kött kvar på kärnorna gör man om
proceduren.

När man har en jämn och fin vätska och alla kärnor är rena,
häller man en slags mjölk (finns på burk här) i ”smeten” och vispar. Vissa
tillsätter sedan bara socker och så är juicen klar, men Pa Modou vill ha med lite mer smak, så vi hade även smaksättning av kokos och ananas och lite essens av jordgubb. När alla var nöjda med smaken hälldes juicen upp på flaskor och stoppades in i frysen.

Medan vi väntade på att juicen skulle frysa lite bjöds vi på Benachin som är en av nationalrätterna här. Benachin betyder ungefär ”en gryta” och med det menas alltså att hela rätten tillagas i en enda gryta och sedan äts ur densamma. Så vi fick varsin sked och började sleva i oss av smaksatt ris,
kyckling, lamm och grönsaker. Snacka om att få en smak av Gambia!

När vi ätit färdigt var juicen kyld och hade precis börjat frysa till och var perfekt som efterrätt. Pa Modou fick rätt! Det var gott! Det smakar inte som jag mindes, utan mer som en slags smothie. Så han lyckades med
sitt mission och överbevisade mej totalt. Att dessutom får vara med och göra juicen var ju hur kul som helst! Tyvärr en kunskap som inte går att använda hemma eftersom Baobabfrukten inte finns där… å det är därför Pa Modou har övervikt när han åker hem till Sverige ikväll. Han har nämligen väskan full.

Tack Pa Modou för en jättemysig kväll och för att vi fick träffa dina fantastiska vänner. Jag hoppas och tror att vi kommer att ses hemma i kalla Sverige. Vi har ju ett stort gemensamt intresse: Kärleken till Gambia och människorna här. Det intresset ska vi försöka göra något mer av, inte bara baobabjuice 🙂

Födelsedag på Gambiafloden

januari 10, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag fyller Martin år! Hela 43 år blir min toyboy 😉

Vi försökte fixa surflektioner som ska gå att få nånstans här, men lyckades inte hitta var. Så det blev inget av det…

Istället tog vi en båttur, vilket iofs var bestämt sedan ganska länge sen. Det fick bli hans present. Så imorse kom en bil och hämtade oss vid 9 som tog oss till Denton Bridge i Banjul. Där stod Limbo och väntade vid en båt som var lastad med lunch, dryck och fiskeutrustning.

Så drog vi iväg, vi fyra och tre i besättningen. Jag la mej till rätta i skuggan på soldäck och grabbsen började ganska snart fiska. Dagen till ära fick Martin faktiskt napp först. En liten Jotto, tror jag den hette, ungefär lika vanlig som abborre hemma.

Sen flöt det på. Killarna fick napp i tur och ordning, men inget större. Martin och Junior lyckades däremot få varsin giftorm på kroken, inget som dödar men är riktigt smärtsamt. Så den åkte i vattnet igen, reven klipptes bara av.

Efter några timmar fick vi en enkel lunch och sedan fortsatte fisket för killarna och slappandet för mej. Fast jag skötte faktiskt fotograferandet också!

Att åka runt i mangroveträsken i Gambiafloden är riktigt mysigt. Det är nästa vindstilla och knappt några andra båtar. Man är helt ensam nästan överallt. Så jag låg där uppe på däck och bara njöt. Här och där stod en häger, nån fiskmås dök efter fisk och det ända som hörs är hur grabbarna småpratar. Så härligt!

När vi kom tillbaka till hotellet var vi ganska sömniga men det var bara att slänga sej in i duschen och gå ner för att äta middag. När vi var nästan färdiga kom Smile och gjorde oss sällskap. Efter en liten stund tar han fram något ur en påse. Det visar sej att han låtit sy upp en finkostym, traditionell, åt Junior. Vilken grej! Den har nog kostat honom alldeles för mycket, men vilken otroligt fin gest! Självklart provade Junior den direkt för att visa, lite stor men perfekt i våra ögon.

Nu sitter vi på hotellet och visar Smile bilderna från förra resan hit. Han tittar, pekar och frågar. Junior svarar. Han ser sej själv och ler. Så nu ska vi göra ett album med bilder från besöket i hans by, som han ska få och kan visa för familjen. Bilden vi skickade ner på honom och Junior har hedersplatsen på väggen i hans rum. Jag är så otroligt glad att killarna började prata med varandra den där dagen i januari 2013. Tänk så mycket som hänt sedan dess!

Om en stund går Martin och jag tillbaka till rummet, medan grabbarna går till puben på reggaekväll. Sista kvällen för dem att ses innan Junior åker hem, han ska bara vara med oss en vecka tyvärr. Men nästa gång blir det två veckor för oss alla! Om sisådär 3 år, å ni är välkomna att följa med!

Semestermaten och motionen

januari 9, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är alltså på semester, eller iaf nästan… Lite jobb blir det varje dag. Så hur tänker jag runt mat och vikt, har jag semester från det också?

Nope! Jag räknar iofs inte och skriver inte upp allt jag äter. Men jag tänker mej för och försöker göra bra val. Här i Gambia är maten bra för såna som mej. Det är mycket frukt, grönsaker och rena produkter.

Nationalrätten Domeda tillhör favoriterna och den kanske inte är superbra med tanken på att basen görs av jordnötssmör, men i övrigt är det nötkött, kyckling eller grönsaker serverar med ris. Igår åt vi butterfish som är en välsmakande fisk och självklart nyfångad. Maten här är smakrik men inte så där stark som i tex Asien. Det är mycket kryddor och allt smakar fantastiskt. Tack och lov har vi inte buffé på hotellet, då hade jag ätit ihjäl mej!

Vi tar dagliga promenader. Min kropp älskar värmen och mår just nu väldigt bra. Lederna känns mjuka och värken är betydligt mindre än vanligt. Igår gick vi längst stranden bort till nästa turistområde, en promenad på ungefär 15 km tur och retur. Att gå i sand är jobbigt, så motionen är det inget fel på. Vi träffade Pa Modou från Panetoz som också är här, han ska lära oss att göra baobabjuice som är kanonbra för magen. Självklart kommer jag skriva om det senare!

Och sen har vi sömnen. Tredje benet i mitt välmående. Sömnen är otroligt viktig för mej! Vi bytte rum häromdagen pga en packad och högljudd granne. Han började gapa, skrika och leva runt vid 3.30 på nätterna så vi gav upp. Hotellet och Vingpersonalen var otroligt tillmötesgående och tog nästan beslutet åt oss. Så nu sover vi gott igen på nätterna.

Igår kom Smile förbi och vi försökte vara uppe med honom, men vid 22 var det kört för min del. Så jag somnar vid 23 och vaknar med soluppgången vid 7. Den är så otroligt vacker och värd att vakna för. Jag ser den från sängen och behöver inte ens gå upp.

När jag har semester kopplar jag alltså ändå inte bort vikten. Efter så många år i kassan på viktväktarna finns tänket hela tiden där naturligt. Det sitter lixom i ryggen. Å kroppen behöver både så bra mat som möjligt, motion och vila – oavsett när och var man än befinner sej.

Men visst kommer jag gå upp i vikt, det är jag ganska övertygad om. Men då är det så. Ett par kilo kanske. Och det tar jag bort när jag kommer hem igen!

Så många intryck!

januari 7, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jösses vilken dag! Just nu surrar det i skallen av alla intryck och jag vet inte om jag kommer att skriva något begripligt här. Men jag testar, för ni måste bara få veta allt!

Klockan åtta i morse kom Smile till hotellet och strax efter kom Buba som skulle köra oss. Vi skulle alltså ta oss hela vägen upp till Soma som ligger 15-20 mil rätt ut i bushen, längst med Gambiafloden. Men innan vi kunde åka skulle vi köpa ris, mjöl och fotbollar! Så vi började i Serekunda, där vi hade första butiken. Smile sa då att ris och fotbollar var en jättebra idé, men att de inte använder mjöl utan gärna tar olja, potatis och lök istället. Självklart! sa vi och köpte det han sa eftersom han vet detta bättre än vi. 25 kilo lök, 25 kilo potatis, 20 liter olja och två fotbollar kostade ungefär 700 kronor och räcker till hela den stora familjen (12-13 personer) i minst tre månader. Två månadslöner för någon med ett bra heltidsarbete. Sen kunde vi börja åka!

Tempen rörde sej upp emot 35 grader, men så länge bilen rörde sej fläktade det genom rutan och var helt ok. Vid 12 var vi äntligen framme och fick ett mottagande som ingen av oss varit med om förut. Hela byn var samlad! Barnen väntade på oss ute vid vägen, de sjöng och sprang brevid bilen den sista biten. De spelade, sjöng och klappade händerna. Ni kan se en filmsnutt på instagram om ni är intresserade. Welcome welcome, ljöd över hela Soma och nu anslöt sej även de vuxna och gamla. Det var helt galet och alldeles fantastiskt!

Vi kom fram till Smiles hus och varenda en skulle få plats inne på deras gård. Alla ville hälsa, ta i oss och vara nära. Jag såg direkt Smiles mamma, eftersom hon bar sjalen vi skickade ner i oktober och hälsade på henne allra först. Vi stod och höll varandras händer en lång stund. Hon sa en massa saker på mandinka som jag inte förstår knappt ett ord av, men jag förstod förstås innebörden. Vi blev beordrade att sitta ner, och sedan sjöng barnen för oss samtidigt som jag snodde familjens färskaste medlem. En liten underbart söt flicka som sov helt lugnt i min famn.

Sen bad jag Smile att samla bara hans familj så vi kunde ha dem lite för oss själva och dela ut våra gåvor. Men inget är särskilt enkelt här och den familj som vi fått veta skulle vara 12-13 personer vete sjutton hur stor den egentligen är… det var iaf mer än 12 personer i rummet… Smiles mamma satt framför mej och vi la säckarna med mat framför henne. Redan vid andra säcken slog hon händerna för ansiktet och när oljan bars in trodde jag nästan hon skulle svimma. Så jag höll ett vakande öga på henne när även våra stora väskor ställdes ner, men då hade hon sansat sej och insåg nog att hon inte alls hade någon koll längre. Hon satt bara med stora ögon och tittade på allt som låg framför henne.

Vi öppnade väskorna och gav alla barnen varsitt gosedjur och bollarna. En av de minsta barnen tog en av bollarna i ett fast grepp och vägrade släppa. Nallarna skrämde honom, så han fick behålla bollen som var större än han själv. Jag visade necessärerna med smink och nagellack för de äldre tjejerna och de jublade av lycka! De fick skolgrejer, ryggsäckar, tandborstar och tandkräm, mängder med kläder och några par skor. Allt i två stora väskor som de också får behålla, de kan användas som garderober. Smiles mamma tackade oss översvallade och jag sa att vi var glada att kunna hjälpa. Smile sa att de inte har så mycket men tackar oss av hela sitt hjärta och ber för oss varje dag. Jag sa att han är rikare än många andra, han har ju sin fantastiska familj! Det var tydligen för mycket, för då brast det även för honom.

Sen blev vi visade runt i deras hus. De har ingenting!!! Det är fyra väggar, ett läckande tak, en säng och ett myggnät. Thats it! Jag har sett fattigdom i många olika länder och detta var något av det fattigaste jag sett. Jag visste att Smile hade det svårt, men inte att det var så här illa. Jag är så otroligt glad och tacksam över att just vi får hjälpa just dem! Tänk att det var detta som skulle komma ur ett samtal mellan två unga grabbar i skuggan under en palm en dag för tre år sedan. Att Smile och Junior började prata med varandra ledde verkligen till något helt fantastiskt!

Sedan ville de visa oss byn och vi gick till den lokala butiken och köpte en säck ris. 50 kg ris för 260 kr, som kommer att räcka länge, länge. Den bars direkt hem medan vår uppgift var att hälsa på alla vi mötte. Alla män satt under ett träd i skuggan och där skulle vi hälsa, skolans rektor ville hälsa och en massa andra. Så fort jag lyfte kameran stod det tio ungar framför och ville bli fotade. Allt var helt fantastiskt! Jag tog så många bilder jag kunde och visar upp några här, fler finns på instagram.

Efter ungefär en timme kändes det lagom att runda av. Solen stod högt på himlen, det var brännande hett och vi började bli rätt slut i huvet av alla intryck. Så vi gick tillbaka till Smiles mamma och tackade för oss. Men innan vi gick tog vi fram ballonger som vi blåste upp och kastade iväg. Barnen blev som tokiga! Vi lämnade kvar några ballonger och sa bye bye. Sen påbörjades den långa resan tillbaka till ”civilisationen”. Smile åkte med oss tillbaka också och när vi var framme vid hotellet kunde han inte tacka oss nog. Han lämnade oss med lätta steg och vi ska ses imorrn igen.

Detta kostade oss en hel del. Bara resan upp till byn kostade drygt 1000 kronor och maten 1000 kr till. Självklart är det värt varenda öre, men vi tar gärna emot er hjälp för att kunna hjälpa ännu mer. Smile behöver fortfarande hjälp att fylla på sitt telefonkort och busspengar för att kunna åka till sin by då och då. Han har just nu en liten butik på marknaden, men han tjänar inte så mycket på det även om det är bättre än inget alls. Så vill ni hjälpa oss att hjälpa kan ni swisha pengar till 070-7403542. Minsta öre är välkommet! Allt går till Smile och han behöver verkligen all hjälp han kan få.

Nu är vi helt slut och försöker sortera alla intryck. Skallen snurrar och jag känner återigen en ödmjukhet över livet. Att mycket beror på var man är född och i vilket land man bor. Å att man är otroligt rik när man har ett hem, mat på bordet och en familj. Jag har sällan sett en sån sammanhållning som jag såg idag och en sån ödmjukhet för livet. Vilken förmån vi haft idag som fått uppleva allt detta! Jag är så otroligt tacksam!

Som jag sagt tidigare; ni är välkomna att följa med oss nästa gång vi åker hit igen. Det blir väl om sisådär 3-5 år, så ni hinner spara pengar. Ni kommer att få en helt annan syn på livet, och förmodligen bli ganska förändrade. Men ni kommer inte att ångra er!

Vi har haft en helt fantastisk dag och kommer somna ovaggade. Gonatt!

Bästa ögonblicket på varje semester!

januari 6, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi har landat i Gambia, installerat oss på hotellet och redan träffat mängder med vänner!

Det absolut bästa ögonblicket på varje resa är det där allra första steget när man kliver ur flygplanet. När den heta luften slår emot en, man ser ankomstbyggnaden, känner dofterna och vet att man har många härliga dagar framför sej. I vårt fall 14 stycken. 14 oskrivna blad som helt säker kommer att fyllas med ett helt fantastiskt innehåll.

Vi hann inte mer än komma till rummet så fick vi första besöket. Vi hade med oss reservdelar till tandläkarmottagningen här och Lamin kom och hämtade dem redan innan vi öppnat våra väskor. Sedan fortsatte det… Vart vi än gick hälsade alla glatt och vi återtog vårt vanliga namn: Happy Family 🙂

Efter middagen kom Smile och hans brorsdotter till hotellet och det var ett väldigt kärt återseende. Vi gick ner på stranden, stjärnhimlen var helt otrolig! En eld brann och runt den satt folk och spelade trummor och sjöng. Vi gick dit, junior fick spela med dem och då började de sjunga om vår resa från Sverige till Gambia. Så mysigt!!!

Vi hade varit vakna sedan 3, så vid 23 gick ögonen i kors och vi sa hejdå. Innan de gick fick vi en solmogen, gigantisk vattenmelon och de fick en kasse full med kläder. Vad de inte vet är att detta bara är början på vad de ska få…. Imorrn åker vi till byn Soma för att hälsa på Smiles familj och ge dem alla grejer vi har med oss. Det kommer att bli helt fantastiskt!

Idag har vi träffat ännu fler vänner, bla Linda! Vi hade med oss ost, bröd, lussebullar och lite annat till henne. Vi satt länge och pratade och när hon skulle gå sa vi att vi hade en sak till att ge henne. Så tog vi fram en av telefonerna vi fått, en smartphone som kommer underlätta hennes liv en hel del. Hon blev så glad! Så på fredag är tanken att vi ska hjälpa henne att komma igång med telefonen, så hon kan använda den.

Idag har vi även hunnit ligga vid poolen en liten stund, iaf ett par timmar. Med solskyddsfaktor 50 har vi ändå lyckats få färg på nosen. Solen har skinit från en klarblå himmel och temperaturen har legat strax över 30 grader. Men imorrn sitter vi fem timmar i en bil 20 mil in i bushen, då blir det inget sola av. Imorrn har vi resans höjdpunkt och det vi kom hit för, det är då vi ska hjälpa hela 13 personer och underlätta deras tuffa tillvaro lite grann. Det ska bli så otroligt härligt att äntligen få träffa Smiles mamma. I bästa fall hinner jag berätta om allt imorrnkväll, om jag klarar att sortera alla intryck… bilder kommer iaf att finnas på instagram. Så häng med där: marlenerinda.

Nu drar vi!

januari 5, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Flyget till Gambia för tre år sedan

Då har vi äntligen fått ihop packningen. Trots våra 100 kg var det lite bökigt att få med allt, men det viktigaste kom med! Hem går vi nästan tomma 🙂

För första gången på länge har vi haft bägge sönerna sovandes hemma igen, lite mysigt faktiskt. Klockan fyra satt vi i bilen till Arlanda, parkerade och checkade in. 6.35 ska vi lyfta om allt är som det ska, mycket snö har kommit inatt så man vet inte…

Runt lunch blir det ett kort stopp på Palma (Kanarieöarna) för byte av besättning och vid 15.30 lokal tid landar vi på Banjuls flygplats i Gambia. Där kommer ett visst kaos att råda vid ankomsten innan vi kommer förbi passkontrollen, sen brukar det gå snabbt. När man kommer ut från terminalbyggnaden är det totalt kaos, alla vill hjälpa till med väskorna för att tjäna några kronor och det slits i väskorna innan man hinner stoppa dem. Vi brukar sköta sånt själva. Ett vänligt men bestämt nej, brukar funka.

Vi har av ren lathet bokat transfer både dit och hem, fast det bara tar någon halvtimme och inte kostar särskilt mycket med taxi. Men det kan vara bra att träffa iaf en av guiderna direkt och höra det viktigaste sedan sist. Vid 17-tiden är vi alltså på hotellet, incheckade och redo att träffa Linda, Smile och alla andra. Smile har hört av sej flera gånger för att försäkra sej om alla detaljer, han ser verkligen fram emot att träffa oss igen. Skönt att man är välkommen!

Idag är alltså dagen D! Imorrn vaknar vi med sol på balkongen, ca 30 grader varmt och hör apornas tjatter. Efter frukost går vi nog direkt till stranden, för att hitta vårt nya arbetsställe. Dominos har tydligen inte längre wifi, men det har Sailors – så där kommer vi att sitta och jobba på kvällarna och säkert ligga och sola på dagarna. Ni som är nyfikna får hänga med på instagram; marlenerinda där kommer jag lägga upp bilder så fort jag har tillräckligt starkt internet.

Just nu sitter vi alltså på flyget, men ikväll är vi framme i paradiset.
Gambia! Here we come!!!

Många kommer bli glada!

januari 3, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har man aldrig varit i ett fattigt land kan man kanske inte förstå hur det känns att få ge något till en person som kanske aldrig ägt något förut. Den känslan är magisk och slår nästan allt! Men är enormt svår att förklara.

Just nu försöker vi att få ihop vår packning till Gambia. Vi packar, väger väskor, plockar ur och väger igen. Vi får ha 80 kg inkl handbagage plus 20 kilo till. Det låter ju ganska mycket och är ganska mycket också, men inte bär man vill ha med allt till den som inget har. Just nu är det jeans och tyngre långbyxor som plockas bort, skolmaterialet är tyngst – men det måste absolut med! 6 stora resväskor kommer stå packade i vardagsrummet imorrn, vägda och klara. 4 av dem kommer att komma hem igen, då inte ens halvfulla. Allt de andra stannar kvar i Gambia.

Två väskor är helt fulla med kläder, en med killkläder och en med tjejkläder. Kläder som ska till Smiles familj, som de kan ha när de behöver vara lite uppklädda för att söka jobb och vanliga vardagskläder. Några tjockare tröjor och tunnare jackor för den svalare årstiden. Sånt som är svårt att köpa där, även om man har pengar. I de väskorna ligger också nagellack och lite smink, som jag vet att hans systrar kommer bli överlyckliga för.

I en annan väska ligger massor med gosedjur, ryggsäckar, skor och skolgrejer. Gosedjur som de mindre barnen älskar, oavsett religion, ekonomisk status och hudfärg. Förra gången vi var i Gambia tog vi båten till byn där Kunta Kinte föddes och gav barnen i byn gosedjur. En av flickorna fick en liten Ior som hon sprang runt hela byn och visade. Hon skrek av glädje och var så lycklig att hon inte kunde stå still. Det var hennes första ägodel och den lyckan hon kände gick inte att ta miste på. Den lyckan vi själva kände bara av att se henne var fullständigt oslagbar. Bara jag tänker på henne får jag ståpäls och hjärtat slår dubbla slag. Å den lyckan fick vi se så många gånger av både vuxna och barn.

Den gången fick vår chaufför Buba nästan alla våra saker, hans stora familj var så tacksamma och vi kände oss så otroligt välkomna i hans familj. Numera har Buba en svensk familj som hjälper dem ekonomisk, så de klarar sej ganska bra. Men en telefon kommer han att få och det kommer han nog uppskatta så att han enklare kan sköta sitt jobb. Den här gången går alltså nästan alla våra saker till Smile och hans familj som bor längre in i landet. Vad vi sett på bilder så har de i princip ingenting alls. Nu får den 13 personer stora familjen iaf gott om kläder och en hel del leksaker. När vi åker dit tar vi även med oss en säck ris, kryddor och fotbollar som vi köper på plats. Några av barnen har förmodligen aldrig sett en vit människa, så vi kommer säker få höra flera gallskrik av livrädda små barn. Men de brukar lugna sej när de får ett gosdejur och ser att vi inte är särskilt farliga.

Vi ska alltså åka ungefär 15 mil längst med Gambiafloden till Smiles familj. Buba kör och Smile visar vägen. Där lämnas två proppfulla väskor plus lite till. Smiles mamma har ett litet lantbruk som gör att de iaf inte behöver svälta. Numera har de ett bra tak också, som vi finansierade när det gamla blåste av under förra regnperioden. Det var många av er som bidrog ekonomiskt, det tackar vi för. Det gamla taket är numera staket. Nu får vi med egna ögon se hur det blev.

Vi kommer redan i förväg säga att vi inte tänker äta hos dem, vilket egentligen är oförskämt, men vi vill inte äta upp deras mat och våra magar klarar säkert inte av den heller – så vi är helt enkelt tvugna att vara lite oförskämda. Vi vet att de ser fram emot att vi ska komma, så vi måste bara säga det på bästa möjliga sätt. Buba kan säkert hjälpa oss att förklara på nåt bra sätt, han är bra på sånt. Det kommer att bli känslosamt för oss alla att träffas, det är nog det enda jag vet helt säkert. Vi har haft kontakt i tre år, men bara träffat Smile. Nu ska vi få träffa hela familjen och även den lilla bebisflickan som föddes för några veckor sedan.

Just nu sitter vi och väntar på en man som ska komma hit med ett kretskort av nåt slag. Det är nån apparat på en tandläkarmottagning som har gått sönder, så vi tar med oss reservdelen åt dem. Å självklart har vi med en massa saker som Linda behöver, livsnödvändig greveost, grovt bröd, kompresser och lite annat smått och gott. Kanske en och annan överraskning också 🙂

Grejen med Gambia är att man kanske inte har så mycket, men det man har delar man med sej av och man hjälps åt hur lite man än kan bidra med. Landet kallas ”The Smiling Coast” och det beror på att man aldrig ser några ledsna, sura eller arga människor. Alla ler, är glada och vänliga. Man har inte mycket, men de allra flesta svälter inte och det är huvudsaken. De har mat, tak över huvudet och en familj – det är det viktigaste och egentligen allt man behöver. Att få räknas in i en familj där är ett oerhört privilegium. Hela Smiles familj, förmodligen hela byn, räknas in oss i sin familj och för de flesta är jag Lindas lillasyster. Just den detaljen förenklar vårt liv ganska mycket, eftersom vi slipper en hel del av försäljarna och guiderna. De vet redan vem jag är och att jag inte behöver något av dem eller deras tjänster.

På tisdag vid 15-tiden landar vi på Gambias dammiga lilla flygplats och välkomnas av Vings reseledare som självklart får lite svenska skvallertidningar av oss. När vi installerat oss på Bakotu Hotell antar jag att Linda kommer och hämtar sina grejer, kanske dyker även Smile och Buba upp. Vi sätter oss förmodligen direkt utanför hotellet (som numera tydligen har wifi!!!) och pratar tills det blir mörkt. Att sitta där i värmen, den allra första kvällen är magiskt. Att planera hur och när vi ska åka till Smiles familj och allt annat vi ska göra… det ska bli så himla mysigt!

Inom en vecka har vi alltså gjort en himla massa barn och ungdomar väldigt glada och en deras mamma likaså. Våra ganska enkla gåvor kommer att underlätta hennes liv så otroligt mycket! Hennes barn kommer att ha kläder, skolmaterial, ryggsäckar att ha skolböckerna i, skor på fötterna och hon själv får lite mat i förråden. Vi får 13 nya vänner och ett möte som vi aldrig kommer att glömma. Ett möte som sedan bevaras för alltid i hjärtat och självklart på massor med bilder som ni ska få se. En del lägger jag upp här, men det mesta kommer nog på instagram. Så följ mej där: marlenerinda

Bäst att ta den där första malariatabletten och sedan fortsätta packa. Allt måste komma med!!!

Klarade nästan hela december…

december 27, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det började snöa här i Tumba alldeles nyss. Tänk att vi klarade nästan hela december innan det blev snö. Snö betyder att man måste skotta och det är väldigt skönt att slippa det. Så jag har varit glad så länge snön hållit sej borta. Men nu är det alltså ett faktum, vintern är här.

Vi visste att det skulle komma, så förmiddagen gick åt till at storhandla och gå med huden. Igår plockade Martin hundskit på tomten. Allt var alltså förberett för vinter, vi var förberedda till tänderna. Sedan lunch har vi hållit oss inomhus, det är skitkallt och inte alls skönt ute. Här sitter vi med tända ljus, tv´n står på men ingen tittar, tvättmaskinen snurrar och vi sitter vid varsin dator och jobbar.

Planering för nyår och resan fortskrider, idag handlades allt till nyårsmenyn. Vill ni ha förslag på nyårsmat finns det HÄR. Vi kommer att följa den menyn, men byta ut pepparsåsen mot bearnaise. Det blir bara vi och äldste sonen med sällskap, känns faktiskt helt ok i år. Dyker det upp fler är det helt ok, men för att äta samma mat som oss får man säga till lite förväg så vi hinner handla mer.

Julen är över. Imorrn väntar årets sista vägning. Jag vet att det är mindre än sista vägningen förra året och det känns bra. Men det blir nog ett litet plus pga julen. Summeringen för 2015 kan börja… mycket har hänt. Jag kunde ju faktiskt dött där i somras. Inlägget med nyårstankarna kommer att ta tid att skriva. Sitter just nu och skriver matsedlar för fullt som ska ut på bloggen automatiskt när vi är på semester. Så det är mycket som snurrar i skallen. Saker ska förberedas, jobb ska göras, packningen ska fixas och en massa annat. Både bloggen och Du i Fokus ska ju uppdateras även om vi är på semester, det kommer bli ett par timmars jobb varje dag. Men det är ok, vi har världens härligaste balkong att sitta på. Med aporna som sällskap 🙂

Så snön får så gärna komma, om 9 dagar slipper vi den. Jag längtar så det gör ont! Å det jag ser framför mej när jag tänker på Gambia är just balkongen. Att bara sitta där och lyssna på alla ljud är höjden av lyx! 30 grader varmt, blå himmel, härliga människor, god mat, avkoppling med familjen… det kan inte bli mycket bättre än så. En tur upp i bushen för att besöka Smiles familj, en dag på Gambiafloden med delfiner som sällskap och massor med tid i solstolen på stranden. Så skönt!

Ska bara fixa lite först. Och titta på snön som faller. Och fundera på den där summeringen av 2015, samt sätta målen för 2016. Tror det blir ett himla bra år. Jag ska ju gifta mej!!!

Årets jul glöms bort lite…

december 20, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag älskar advent och jul, men i år glöms julen bort lite grann. Det är dagarna efter nyår som är mer intressant den här gången. Resan till Gambia är lixom överst på listan av glädjeämnen just nu. Å det beror på fler saker, bla på att jag ska få sol!!! Sommaren 2015 var ju inte någon strålande solskenshistoria direkt, så längtan efter sol är stark!

Med ett vardagsrum som svämmar över av kläder och andra grejer som ska med till familjen där, så kommer julkänslan lixom av sej lite. Visst står det en julgran mitt i röran, ljusstakar i fönstren och några tomtar här och där – men mycket mer än så är det faktiskt inte. Jag som brukar brassa på så det sprutar jul ur öronen.

Istället har jag gått igenom alla kläder som legat i förrådet och väntat, vänt upp och ner på varenda sminklåda och valt ut mängder till tjejerna i familjen och kollat igenom varenda tygkasse jag fått under året. I Gambia är det nämligen förbjudet med plastpåsar, så tygkassarna blir perfekta där! Tänk så många företag som kommer att få reklam i lilla Gambia och hjälpa familjen där 🙂

Jag har börjat lägga fram det jag själv ska ha med mej, men det blir inte så mycket. Ska vi minimera övervikten så får vi ta med oss så lite egna grejer som möjligt. Det behövs bara några shorts, t-shirts, klänningar och bikinis. Det är ju semester och det är varmt! Att gå mellan hotellrum, strand och restaurang kräver inte så mycket kläder. Bra skor när vi åker till Smiles by är förstås bra att ha, men de har vi även när vi åker så de tar ingen plats i väskan.

Om drygt två veckor bär det av och är man lite negativ kan man också säga att om en månad är vi hemma igen… lite tråkigare tanke. Å andra sidan har vi då haft sol, värme och lata dagar i två veckor (med lite jobb varje dag förstås). Vi har förmodligen lite färg på kroppen och ser friskare ut än på länge. Å vi har fått träffa Linda, Smile och Buba! Det ska bli såååå kul! Det påminner mej om att vi måste åka till IKEA och köpa en grej som Linda behöver och sen komma ihåg att köpa ost och bröd att frysa in, så det håller sej hela resan till Afrika. Det är en stående beställning från Linda, till alla som åker till Gambia, greveost och grovt bröd. Det går inte att få tag på där.

Ni kan aldrig förstå hur jag längtar! Den som vet vad julen betyder för mej, kan kanske förstå det – när julen prioriteras ner till plats två på listan av årets höjdpunkter. Om 16 dagar är jag där!