Inte för att vi brukar åka iväg särskilt mycket på sommaren i vanliga fall heller, men den här sommaren blev det nästan ingenting. Inget planerades, men en hel del blev gjort – iaf hemma.
Om man räknar sommaren som juni, juli och augusti så kan man nog enkelt summera vår sommar med två ord: Promenader & Renovering. Vi har gått och gått och gått och byggt och byggt och byggt. När det stod klart att man bara fick åka två timmar bort kollade vi upp alla naturstigar i närheten och började utforska dem. De var riktigt kul faktiskt. Ni som hänger med oss på instagram @marlenerinda har sett massor med bilder på våra äventyr 🙂
Vi började med Naturstigen runt sjön Aspen, men där fuskade vi lite… för det gjorde vi faktiskt redan i maj. Sen fortsatte vi med Stendalspromenaden, några olika varv på Harbro och Äventyrsstigen på Lida. Av de här gillade vi Naturstigen runt Aspen och Äventyrsstigen bäst. Nu har vi precis klarat av Mälarpromenaden och har Pilgrimsleden kvar, det får bli ett höstprojekt. Vi kollade också in alla slott och herrgårdar som Botkyrka har att bjuda på. En massa fint skulle det visa sej.
Sen fick man helt plötsligt lov att resa obegränsat i Sverige, då passade vi på att åka iväg och fira vår bröllopsdag. Vi brukar fira den på vatten, men den här gången blev det istället brevid vatten. Det bidde en liten tur till Söderköping, en dag att utforska den underbart mysiga staden och sedan en övernattning på vackra Husby Säteri. Ett härligt dygn med bästa sällskapet, vacker miljö och otroligt god mat!
Det var den enda utflykt som blev den här sommaren. Den mesta tiden gick nämligen åt till att renovera. Det har vi hållit på med sedan i april, men under sommaren gick vi in i det totalt. Då gjorde vi färdigt förrådet, fixade utrymmet under trappen inne och började med garaget. Vi storstädade även trädgården, halverade en ca tio meter lång och skithög häck och tog bort två sjuka syrener. Renoveringen avslutades med loppis i garaget, sommarens sista helg. Men ska sanningen fram, så är vi inte helt färdiga i garaget än…
I slutet av sommaren och när vi rensade garaget hittade vi våra cyklar och fixade till dem. En varm sensommarkväll tog vi vår första gemensamma cykeltur på flera år. Så himla härligt och något vi kommer göra oftare nu när vi inte längre har någon hund. Hund ja… sommarens sista dag tog vår älskade pälsboll sitt sista andetag. En konstig sommar avslutade på absolut värsta sätt.
Juni bestod alltså mest av promenader och lite renovering. Juli bestod av promenader, massor med renovering och en spännande utflykt med övernattning. Augusti bestod av renovering, en premiärtur på cykel och vårt livs största sorg. En väldigt konstig sommar…
Just nu känns allt väldigt tråkigt! Hösten är här, hunden finns inte längre, vädret är skit och jag mår dåligt i kroppen. Jag vill bara bort!
Men de går ju inte. Den här coronaskiten gör att vi inte ens kan utnyttja vår nyfunna frihet till en längre resa! Nu när vi inte behöver kalla in hundvakt och planera, utan kan åka i väg spontant och hur länge vi vill. Då kan vi inte det!
Eller kan… några länder har öppnat för turister och folk åker – men jag är i riskgrupp och väntar bara på det där jäkla vaccinet. Och även om man får resa, så måste man ju inte och jag har väldigt svårt att se mej själv trängas med okända människor på ett trångt flyg. Så jag väntar, men är väldigt frustrerad. Inte för att jag längtar till något, utan för att jag vill bort!
Så vi funderar en hel del. Om ett vaccin kommer i januari, kanske jag har fått det i februari och kan åka någonstans i mars. Då är frågan: Ska man ta en superbillig sistaminuten med vilken destination som helst bra där är sol? Billigt innebär ju att man kan ta flera resor. Eller ska man ta en destination längre bort, som brukar vara dyrare men som nu kanske kommer att vara betydligt billigare?
Ta tex Egypten, de har inte öppnat än – men när de öppnar kommer det förmodligen inte att kosta mer än kanske 5000 för ett par veckor för flyg och boende. Minst sagt billigt!
Eller Maldiverna, som öppnar undan för undan nu, där är det 20 000 i rabatt på vissa ställen. Det läget kommer nog inte tillbaka och kanske borde utnyttjas. Då kanske vi kan få till vår drömresa till Samoa och Hawaii till ett betydligt bättre pris än vi planerat för.
Ju mer jag tänker desto rörigare blir det. Det enda jag vet är att jag vill bort och att jag i mars behöver sol, värme och sand mellan tårna. Så hur sjutton ska jag tänka? Hur tänker ni?
Den här sommaren blev inte riktigt som andra. När vi planerade vår sommar fanns fortfarande den där 2-timmarsregeln som vi anpassade oss till i vårt planerande. Detta innebar att vi som längst kunde ta oss till strax norr om Uppsala och strax söder om Söderköping, typ… och så fick det lixom vara.
Sen togs regeln bort och helt plötsligt kunde man resa fritt i Sverige igen och så är det fortfarande. Ändå har vi inte gjort det… men än finns det ju sommar kvar. Å sen kommer det ju en vinter! Då kan man faktiskt också åka iväg. En del ställen har både sommar- och vinteraktiviteter, ett sånt är Kläppen som är beläget i Sälenfjällen i Dalarna. Fint som tusan och flera av våra kompisar har fritidshus där av förklarliga skäl och ett par har även flyttat dit på heltid.
Kläppen heter egentligen Kläppen Ski Resort, men man kan faktiskt åka dit även på sommaren. Man kan hyra stuga i Sälen, i Kläppens Stugby eller bo på Campingen som har öppet hela året. Campingen ligger vid Västerdalälven med utsikt över vattnet och är en perfekt utgångspunkt för tex fjällturer. För vad gör man egentligen i fjällen på sommaren? Här finns faktiskt en mängd olika sommaraktiviteter och sevärdheter. Allt från fartfylld cykling, till rogivande paddling, vandringar, bad och roliga evenemang.
Njupeskärsfallet, bild från Kläppens hemsida
Jag skulle gärna fjällvandra, det har jag aldrig gjort. Några mil bort finns Njupeskär som har Sveriges högsta vattenfall. Njupeskärs vattenfall ligger i Fulufjäletts Nationalpark och är 93 m högt och har en fallhöjd på 70 meter. Man kan tydligen gå runt fallet, en sträcka på ungefär 5,5 km, vandringen går genom gammal skog och ska vara helt fantastisk. Vi hinner nog inte detta i år, men nästa! Jag älskar vattenfall!
Sverige är fantastiskt och har massor att erbjuda och det verkar många ha upptäckt i år. Vandring är något som ökat under 2020 och även vi har passat på att upptäcka vandringsleder i vårt närområde, men vill gärna komma lite längre bort. Maken har inte sett så mycket av norra Sverige, särskilt inte fjällen. Så det är lixom dax och Kläppen blir en perfekt utgångspunkt!
Det blir svårt att hinna i år, men nästa sommar får vi nog ta en tur till Dalarna och kolla in allt spännande som finns där. Hänger du med?
Nu är jag så trött på den här jäkla coronan! Allt roligt har ställts in sedan i mars och det bara fortsätter. Ett helt år i parentes lixom, det är sååååå tråkigt!
I januari och februari funkade det mesta, sen stannade hela Sverige och även världen. Jag skulle iväg till England i slutet av mars, det ställdes in. Massor med olika mindre event och pressträffar ställdes in. Våren passerade, vi isolerade oss hemma och fick iofs massor gjort. För första gången var jag ikapp med alla texter och recept som skulle skrivas.
Sommaren kom. Kryssningen till Höga Kusten ställdes in. Som vi sett fram emot den resan! Kryssningen ställdes inte bara in, hela rederiet Birka gick i graven. Så himla tråkigt och en katastrof för många av våra vänner som förlorade sina arbeten 🙁
Nu är det augusti och en massa skoj var planerat. Till att börja med så blev ju hela Prideveckan digital och paraden ställdes förstås in, så otroligt jäkla jättetråkigt! Jag älskar att stå mitt ute i vägen och befinna mej mitt i när paraden går förbi och fota så nära det bara går, sånt som man får göra när man har tillstånd. Det är en av de härligaste dagarna på året och av detta blev det förstås inget…
Och i år skulle det ju vara OS, det ställdes in såklart. Alla härliga timmar framför tv´n med atleter i olika sporter som får en av ropa högt och bita ner naglarna till nagelbanden… inget av det heller… Om någon vecka skulle vi gått runt på Formex och tittat på en massa nyheter – det är inställt – såklart… Alla mässor sedan i våras är inställda eller har flyttats till hösten, men det är väl frågan om de verkligen blir av 2020. Tror knappast det.
Å i slutet av augusti skulle det var det dax för ny kryssning med Birka, nu skulle skaldjurens dukas upp, fotas och smakas av. Men Birka finns ju inte längre… alltså blir det inget av varken deras skaldjursbuffé eller julbordet heller för den delen, oavsett hur världen ser ut i november/december. Östersjöns juligaste julbord finns inte längre. Suck! Och vår årliga resa till Oliv-VM i Kroatien i oktober, den kan vi ju bara drömma om!
Så hur blir hösten och vintern då? Förmodligen likadan som våren och sommaren. Allt ställs in. Det kommer förmodligen att sluta med att hela 2020 ställdes in. Mest på ont men lite på gott – för det finns faktiskt en och annan positivt sak med detta. De flesta av oss har fått mer tid hemma och mer tid för att ta hand om oss och varandra. Vi har lixom blivit tvungna att umgås med oss själva och lite grann gräva där vi står och det tror jag är bra. Många av oss har röjt, rensat och renoverat och det är ju bara bra att få sånt gjort! Jag (och fler med mej, har jag hört) har kommit ikapp med jobb och sånt som man inte hunnit förut. Svenskarna har sett mer av sitt vackra land och upptäckt att det är helt ok att semestra i Sverige. Å det är väl jättebra!
MEN många har också jobbat under orimlig press, en del mår dåligt av att vara hemma på heltid, åtskilliga har förlorat sina arbeten, drömmar och livsprojekt. Många av våra vänner inom nöjes-, event- och resebranschen samt frilansare har stått helt utan inkomst sedan i mars, många har inte längre ett arbete att gå till. Några finns inte ens längre, corona tog deras liv.
Så 2020 är ett skitår, det är min summering. Och jag har fått nog nu, kan vi inte bara snabbspola hösten och ta 2021 istället. Det kan iaf inte bli värre! Eller?
Husby Säteri ligger en mil utanför Söderköping vid S:t Anna Skärgård (ca 2 timmar med bil från Stockholm) och ingår i hotellgruppen Petit Hotels som är en grupp små och oftast familjeägda hotell. Just Husby Säteri drivs av supertrevliga Fredrik och Irene Wastesson. Alla kallar det för slottet, men det har egentligen aldrig fungerat som slott utan mer som bostad. Säteri blev det för att man skulle slippa skatt, så gjorde man förr i tiden för att komma undan lite 🙂
Slottet byggdes i slutet av 1700-talet och stod tomt i nästan 100 år innan Fredrik flyttade dit med sin familj 1979. Många undrade om de var riktigt kloka, byggnaden var helt fallfärdig och träd växte igenom taket. Det tog 20 år för hans föräldrar att återställa allt som det såg ut från början. Fredrik berättar om container efter container som kom med material och möbler som pappan köpt på auktioner runt hela landet. Att växa upp mitt i allt detta och vara med om förändringen måste varit så häftigt! Tänka att växa upp på ett slott! I Fredriks pojkrum tronar idag en stor platsbyggd bar i sten.
Medan Fredrik visar oss runt i de 30-tal rummen berättar han om tapetrullar i tyg som man hittat uppe på vinden som visade sej vara nästan helt oskadda och som sitter på plats idag. Han berättar hur man kunde ta fram handmålade tapeter som idag ser nästan nya ut. Allt är så vackert att man blir alldeles stum faktiskt. Stentrapporna mellan våningarna är av Ölandssten och jag känner mej som hemma. Trapporna och trapphusen är magiskt vackra!
När man kommer in i slottet möts man av en stor entré med väldigt högt i tak. När vi är där hade man dessutom öppnat balkongdörren vilket gör att man kan se rakt igenom hela byggnaden och ut i den mysiga trädgården och längst där borta finns även en skymt av havet.
En halvtrappa upp finns kontorsutrymmen och konferensrum. En heltrappa upp hittar man restaurangen som utgör större delen av våningsplanet, men även några mindre utrymmen som passar för en drink eller fika. Det var här Fredrik hade sitt rum, bakom matsalen. Ytterligare en trappa upp finns fler samlingsrum och konferensutrymmen. Å en trappa till upp ligger hotellrummen och sviterna. Det är alltså här uppe man bo om man bor på slottet, vi bodde i en byggnad brevid.
Går man istället nerför alla trapporna kommer man till till vinkällaren. Där inne är flera små utrymmen där vinhyllorna står på rad och längst in har man en slags salong för vinprovning. På menyn finns en särskild avdelning med lite finare viner som gå bra att njuta av till maten.
Jag fick chansen att smyga runt lite på egen hand efter frukosten. Trots att det var nästan fullt på hotellet träffade jag inte på en enda levande själ, inte död heller för den delen. Här spökar det nämligen sägs det, men det var inget vi märkte av. Jag är ju något av en spökmagnet, men ingen ville visa sej den här gången – men det sägs att Carl Filip von Schwerins som ligger begravd hundra meter från slottet, visar sej då och då. Det går en allé till graven och där sägs det vara mycket aktivitet på kvällarna. Lampor som inte finns lyser… Han har även synts inne i slottet, sittande i en fåtölj. Men som sagt; jag märkte inte av några spökerier alls. Men vi kanske är immuna, vi har ju en hel del sånt hemma 🙂
Vi passade på att kolla in trädgården också innan middagen, under den gyllene timmen som det så fint heter. När solen ger ett varmare ljus, nästan lite guldaktigt. I hagarna runt slottet går mängder med hästar, så klart eftersom Fredriks fru Irene föder upp dem och det var det som var grejen med byggnaden från början. Men här finns också hägn med hjort, får och kor och några av dem såg vi faktiskt när vi gick runt. Fredrik är en hängiven jägare, som precis som jag har halva hjärtat i Afrika. Detta är också en förklaring till att det är mycket vilt på meny och det Husbys julbord är känt för. Detta är förstås även förklaringen till att det finns uppstoppade djur överallt i slottet.
Det är svårt att förklara hur fint det är på Husby Säteri och hur fridfullt och trivsamt det är där. Det finns så mycket fint att titta på. Kameran har verkligen gått varm och alla bilder har blivit bra. Vi ger också ett extra plus för den fina frukosten och de extremt stora tekopparna. Sånt gillar vi 🙂
Jag åker gärna tillbaka, det kanske kan bli ett julbord i vinter – om inte corona ställer till det. Vi har ju som specialitet att testa julbord och detta känns väldigt speciellt och annorlunda.
Jag vill verkligen uppmana dej som vill göra något extra extra, kanske fira något – som vi gjorde – att ta en natt eller två på Husby Säteri. Det är verkligen ett härligt ställe, med urtrevliga ägare och suverän personal, god mat och otroligt vackra omgivningar. En perfekt weekendtrip!
Det finns fler bilder både på min instagram @marlenerinda och Martins @martinjikita kolla där 🙂
Senast jag packade en resväska var i slutet av januari. Att äntligen få ta ner väskan från hyllan efter nästan ett halvår och packa den var väldigt trevligt. Det kittlade nästan lite i magen av förväntan faktiskt. Men kanske var det lite av oro också? Det är ändå coronatider…
Vi kom hem från vår senaste resa i mitten av februari, två veckor senare var corona ett faktum och vi satte oss direkt i frivillig corontän. Vi antog och förberedde oss på att 2020 skulle tillbringas hemma och det var helt ok. Det här året skulle helt enkelt gå till att renovera det som behövs hemma inklusive oss själva och så har det blivit. Vi har hunnit långt med bägge 🙂
Martins semester började och bröllopsdagen närmade sej. Vi brukar alltid hitta på något särskilt då, men tänkte att det får väl firas hemma den här gången. Men så fick vi möjlighet att bo en natt på slott… vilken grej! Klart vi ville göra det, men hur gör man i coronatider? Det var absolut inte självklart för oss att bara dra iväg. Vi funderade, pratade igenom det, läste på om hotellets städning mm och bestämd oss till slut för att åka. Något kul den här sommaren behövde vi och något som inte har med renovering att göra.
Så vi åkte, men inte helt utan att vara lite oroade. Vi har ändå suttit hemma i snart 5 månader, inte träffat någon mer än mina föräldrar, mina barn och sagt hej till grannarna över staketen. Blir jag sjuk så kan jag dö, ja… det kan ju alla… så nu gällde det att inte leva som vanligt och glömma bort att coronan fotfarande är högst verklig. Så vi höll avstånd till alla vi mötte, tvättade händerna så fort vi kunde och försökte att inte ha någon fysisk kontakt alls med någon. Det gick rätt bra.
På hotellet sa vi hej till varandra, vinkade lite tafatt och konstaterade att det är väl så här vi får hälsa. Lite konstigt känns det att inte ta i hand, nästan lite oförskämt – men nu är det som det är. Lika för alla. På de tre restauranger vi besökte var det hyfsat avstånd mellan borden och personalen hade koll. På frukosten fick vi egna bestick att plocka med från buffén och nya varje gång vi ville ta mer. Det enda jag tyckte var obehagligt var alla offentliga toaletter. Som att öppna en toadörr, hur gör man det mest hygieniskt? Jag har alltid tyckt att det är lite äckligt, särskilt när man vet hur dåliga folk är på att tvätta händer. Nu är det väl i bästa fall lite bättre, men ändå…
Så jag ska inte sticka under stol med att det var speciellt att vara ute och åka i coronatider. Man kan inte, iaf inte jag, njuta fullt ut av en härlig och intressant tripp. Corona finns hela tiden i bakhuvudet som en tråkig liten tagg, som skräp i ögat lixom… det skaver utan att synas. Att inte kunna hälsa ordentligt på folk eller undra om någon hostat baciller över just min plats. För det ska gudarna veta, folk hostar! Överallt! Å även om vi försöker att hålla avstånd så är det många som inte bryr sej alls. Som bara ska tränga sej förbi, trots att man tydligt visar att man försöker hålla sej ur vägen.
Köer gör dessutom något konstigt med folk… de flesta klumpar ihop sej vad man än säger. Längre bak går det bättre att hålla avståndet än längre fram kan man väl konstatera av bilden här uppe.
Vi sa som sagt att hela 2020 skulle tillbringas hemma, nu blev det ändå en liten tripp och det var härligt att vara ute igen. Det är lixom det som är vi. Att få leka med kameran, upptäcka och uppleva. Kanske blir det några kortare roadtrips till, det visar sej. Oavsett så håller vi oss på vår kant, det känns säkrast så. Jag har mycket svårt att se mej själv på ett flygplan, utan chans att hålla avstånd – så det får vänta. Skulle vi bli sjuka så kan vi ju inte resa alls, kanske aldrig igen. Å det går ju bra inte! Så vi håller i, håller ut och fortsätter att hålla avstånd.
I torsdags vaknade vi hyfsat tidigt, fixade till oss och lämnade hunden innan vi drog iväg för att fira vår bröllopsdag. Målet var Husby Säteri utanför Söderköping, men på vägen dit skulle vi förstås göra ett par stopp.
Vi började med att utforska Söderköping. Vi har passerat staden hur många gånger som helst på väg till Öland, men vi har nog bara stannat där 3-4 gånger. Nu ville vi kolla in det ordentligt, men vi började med att jämföra lunchställen. Det blev mikrobryggeriet Lock, Hop & Barrel som fick äran att ha oss som gäster. Vår första utelunch sedan början på mars!
Vi åt varsin rejäl hamburgertallrik och Martin smakade förstås även på deras öl och vi var ordentligt mätta när vi gick därifrån. Planen var att ta trappen upp till Ramundberget, men med magen proppfull av hamburgare väntade vi lite med det och tog en sväng på stan istället.
Vi strosade längst kanalen, tittade på de två fina kyrkorna, var förbi dorthekvarteren och kanalen som går mitt i stan. Å när vi som vanligt tagit alldeles för många bilder, hade hamburgaren landat i magen och det var dax att bestiga Söderköpings berg.
En ganska smal trätrapp, 170 steg rakt upp och lika många ner. Vi hade lite begränsat med tid, annars hade vi även gått runt där uppe – men det får vi göra nästa gång. När vi kom upp gick vi därför till vänster till det lilla lusthuset och utkiksplatsen. Nästa gång ska vi gå till höger och gå till den gamla galgbacken där man hängde folk. Man kan åka upp med bil också och sedan gå de olika lederna på berget, kanske gör vi så nästa gång. Nu blev det såklart ännu fler bilder innan vi tog de 170 trappstegen ner igen.
Efter den strapatsen var det förstås dax för glass! I Söderköping MÅSTE man äta glass 🙂 Då har man två val: antingen vill man äta en spektakulär glass, då är det Smultronstället man går till – men vill man bara ha en riktigt god glass kan man istället gå till Göta Glass. De har två ställen, ett vid kanalen och ett på torget, men det är samma glass. Skillnaden mellan Smultronstället och Göta Glass är ungefär 75 minuter i kötid och ett gäng hundralappar. Till Smultronstället var det minst 90 minuters kö på eftermiddagen i torsdag och billigaste glassarna ligger på runt 100 kr. Till Göta Glass var det kanske 10 minuters kö och billigaste glassen kostar strax under 50 kr. Häftigt eller bara gott är alltså frågan? Vi ville bara ha gott 🙂
Med varsin glass i handen gick vi till bilen och tog oss till Mems slussar. Där lyckades vi komma precis när två båtar slussade och fick se hur det gick till. Vi stannade inte särskilt länge innan vi drog vidare till målet: Husby Säteri. Vid 17-tiden kom vi fram till en helt fantastisk byggnad som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. Det hade blivit lite missförstånd så vårt rum var inte färdigt. Därför blev vi placerade på balkongen med varsitt glass bubbel medan vi väntade. Det var inte ett dugg synd om oss, kolla bara utsikten!
Strax kom Fredrik som driver hotellet tillsammans med sin fru Irene och tog oss på en tur runt i den gigantiska byggnaden. Som sagt, jag ska berätta mer om det senare – men vi fick tom gå ner i vinkällaren 🙂
Vi fick vårt rum, bytte snabbt om och gick ut i trädgården för att ta lite mer bilder innan middagen. Middagen ja… så galet gott! Menyn var rätt enkel med två olika alternativ, allt verkade lika gott. Jag valde en toast skagen till förrätt, ryggbiff till varmrätt och creme bryle till efterrätt. Vår servitris var väldigt duktig på vin och matchade det perfekt med maten. Allt var så otroligt gott och portionerna jättestora! Än en gång blev vi proppmätta och rullade nästan från bordet.
Det blev lite fler bilder efter maten och sedan gick vi till rummet mätta och belåtna, nöjda med en jättehärlig dag. Våra fyra år som gifta har gått väldigt fort, alla våra bröllopsdagar har varit jättemysiga och det blev ju även denna. I år såg allt annorlunda ut, vi kunde inte riktigt göra det vi ville – men det blev ju himla bra ändå. Det ska bli spännande att se hur allt ser ut nästa år, då borde ju all coronaskit vara över och man kan leva som man vill igen.
Det var faktiskt inte helt utan att man tänkte en gång extra inför den här lilla trippen. Vi höll avståndet så mycket vi kunde och det kändes väldigt märkligt att inte hälsa ordentligt på Fredrik och Irene. Att inte ta i hand som vanligt lixom, nästan lite oförskämt. Känslan satt i under hela resan och nu när vi är hemma igen kommer vi återigen att hålla oss på vår kant, både för att skydda andra om vi blivit smittade på vägen och för att det är så vi levt de senaste fyra månaderna och tänker fortsätta med ett tag till. Vi kan absolut tänka oss att göra fler små utflykter och även med övernattning, men vi fortsätter att hålla avståndet så mycket vi kan både borta och hemma. Tills det finns ett vaccin antar jag.
Men det var ändå himla kul äntligen att planera en resa igen, packa en väska, åka iväg och se lite annat å göra vår grej. Kameran har fått jobba rejält, det kommer fler inlägg om det vi gjort och sett – inte minst på instagram @marlenerinda och @martinjikita
Lite då och då ringer olika radiokanaler upp mej för att prata om ett aktuellt ämne. Under åren har det bla varit hur man firar olika högtider, bröllopsresan och sommarplaner, senast var det vad man längtar efter så här i corona-tider. I morse var det dax igen, då pratade vi om minnesvärda resor.
Många undrar hur man ska göra för att vara med i tv, radio eller tidningar. I mitt fall blir det lixom bara så… numera ringer den som vill göra något bara upp mej. Det kan vara en journalist som tänker skriva om ett ämne, googlar och hittar mej. I radion handlar det oftast om att jag lämnat en kommentar som de vill spinna vidare på. Fast det händer lika ofta att det bara kommer ett meddelande på messenger eller sms med en fråga om de får ringa upp. Oftast säger jag ok, men var det nyligen som jag var med så säger jag nej – det får inte bli för ofta.
Imorse hade P4 Kalmar lagt ut en fråga på facebook om minnesvärda resor. Resor som har haft det där speciella som man minns resten av livet. Jag har fler, det beror på hur man ser det, men kunde ju inte låta bli, utan la upp en bild från vår safari i Tanzania. Den absolut häftigaste resan jag varit på! Det tog inte ens två minuter innan blev jag kontaktad av programledaren Emma. Jag hade precis vaknat och vet inte riktigt vad jag sa eller vad vi pratade om, men hon var nöjd 🙂
Just Radio Kalmar har blivit en återkommande kontakt. Det kanske låter konstigt eftersom jag bor i Tumba utanför Stockholm, men halva hjärtat (andra halvan är i Gambia) finns ju på Öland där halva släkten bor och jag delvis är uppväxt – så det är inte så konstigt som det låter. Jag fick förstås frågan om det blir någon tripp till Öland men det blir det inte. Vi håller oss i vår Tumba-corontän ett tag till, vi tänker inte bli smittade! Men nog längtar man…
Varför är vår safari den mest minnesvärda resan då? Det är faktiskt svårt att förklara, men det är magiskt att vara på safari! Att se djuren i sin naturliga miljö är som att vara huvudperson i en naturfilm. Man lixom bara väntar på en speakerröst som ska berätta vad som händer. Jag har skrivit massor om vår safari här på bloggen, bla HÄR. Men det kanske är dax igen?
Jag måste nog berätta en gång till om hyenan som satt och tittade på mej när jag kissade bakom vår jeep. Om geparden som jagade och vi var med när hon åt sitt nyfångade byte. Eller kanske om picknicken vi hade mitt bland vilda zebror… Det finns många häftiga minnen! Ja, det måste jag nog skriva om en gång till 🙂
För lite drygt ett år sedan var jag på en fantastisk mat- och vinresa till Brescia i norra Italien. Nästan så högt man man komma, på gränsen till Schweiz och Österrike. En av de platser där corona härjat som värst… så man undrar ju hur dom har det nu?
När jag packade för att åka dit varnade man för värmebölja och jag jublade såklart. Varmt innebär att jag trivs som fisken i vattnet och att packningen blir lätt. Jag har fördelen att inte svettas, så jag behöver inte mängder med ombyten för den sakens skull. Så med ett löfte om ca 42 grader varmt och med bara handbagage drog jag iväg till Arlanda. Alldeles för många timmar och ett gäng hinder och trassel senare var jag äntligen framme.
Brescia ligger några mil nordöst om Milano, åt gränsen till Schweiz och Österrike, och är ett ganska stort område med både berg och dalar. Vår utgångspunkt var Ponte Di Lagno som är mest känd som skidort med vintersport, men som försöker att bli en sommarort med sina alldeles galet vackra alpområden, perfekta för vandring och cykling. Jag blev alldeles betagen och åker gärna dit igen!
Vi fick bland annat besöka den lilla alpbyn Case di Viso som ligger på 1800 meters höjd, väldigt nära gränsen till Schweiz. Byn är helt utan elektricitet och man kommer inte ens åt den på vintern, pga all snö som gör vägarna oframkomliga. Här bor ett 20-tal familjer hela sommaren och en av dem har som en liten verkstad där de gör ost av olika slag. Kossorna går fritt utanför husen och mjölkas för hand ute i det fria varje dag. Det är en sån där idyll som man bara ser på tavlor, men den finns alltså på riktigt. Genom byn går en bäck och med bergen som bakgrund är det så vackert så man nästan smäller av!
Här fick vi alltså tillbringa nästan en hel del dag. Vi fick träffa korna, smaka vattnet i bäcken, vara med och göra ost, smaka olika sorters ost och äta en ljuvlig lunch i familjens kök med deras hemmagjorda pasta. Det enklaste och absolut godaste på hela resan!
Men vi fick göra fler roliga saker! Jag fick besöka mitt livs första glaciär! Från 42 grader och Ponte Di Lagno på 1300 meters höjd, tog vi oss till 3000 meter och glaciären Chima Presena där det var runt 14 grader. Vi åkte två olika linbanor för att komma hela vägen upp, över snötäckta bergstoppar och med en utsikt över halva Italien och en liten del av Schweiziska alperna. Väl framme var det snö upp till fotknölarna ungefär, men där vi befann oss var den väl packad och nertrampad. Jag tog några steg upp på närmaste berget, satt och solade och bara fascinerades över naturen som finns i vår vackra värld. Just snö och is är ju inte min grej, men kul att ha upplevt ändå.
Vår resa bjöd på tvära kast. Efter pittoreska alpbyar utan elektricitet och snöiga glaciärer var det dax att baka! Vi begav oss till Malonno och familjen Salvetti Bakery. Här skulle vi lära oss att baka Spongada, som är en slags sockrad semmelbulle. Familjen Salvetti bakade detta efter sitt eget recept som fjärde generationen och åt dem både nybakade och torkade, som de är till fika eller med tex parmaskinka mellan som frukost. Lite för sött för mina smak, men en upplevelse att få vara med och baka. Receptet hittar ni HÄR.
Man inte kan åka på en mat- och vinresa i Italien utan att besöka en vingård. Vi var till vingården Bignotti i Valle Camonica som är den enda vingården jag hört talas om som har ett alldeles eget vattenfall! När vi kom fram bjöds vi på bubbel vid vattenfallet innan vi fick en liten rundtur och sedan en fantastisk lunch med bla risotto mitt bland vinrankorna. Vinet från gården var sagolikt gott, tyvärr är det lite svårt att få tag på i Sverige. Särskilt nu, men jag vet att man gör vad man kan för att få hit det.
Dagarna i Italien var jätteroliga och väldigt annorlunda! Regionen Brescia är otroligt vacker och har massor att bjuda på. De andra tyckte det var lite för varmt, men jag nöjt verkligen av värmen. Nu undrar man såklart hur allt är där nu, just norra Italien ju är hårt drabbat av corona. Många av dem som vi träffade på resan var äldre men fortfarande hårt arbetande. Nästan alla arbetade sida vid sida med sina barn och barnbarn. Vilka finns kvar? Vilka kan vi träffa om vi kommer dit igen?
För jag vill verkligen åka dit igen. Jag skulle vilja visa Martin glaciären, den söta lilla alpbyn och den vackra vingården vars vattenfall numera pryder Du i Fokus huvudsida. Hela regionen Brescia är värd ett besök och har massor att visa, både på vinter och sommaren. Men jag vet att de haft det riktigt svårt den här våren och att det kommer ta lång tid att reparera allt, om det överhuvudtaget går…
Idag meddelade Birka Cruises att de lägger ner sina kryssningar. Ett mycket tråkigt besked, både för att vi gillar att kryssa med dem och för att många av våra vänner nu står utan arbete. Med sorg i hjärtat tänker jag tillbaka på våra härliga kryssningar.
Relationen mellan mej och Birka började inte så bra. Första gången jag åkte var för 7-8 år sedan och allt var rätt bedrövligt. Allt från bemötande från kundtjänst till den då sk lyxfrukosten var under all kritik. Jag klagade förstås och var sedan en av dem som blev utvald att testa en ny kryssning när fartygen renoverats och mycket gjorts om. Nästan allt jag klagat på var ändrat och nu började vår lilla kärlekssaga med Birka och dess personal.
Jag har faktiskt ingen aning om hur många resor vi gjort senaste åren, men det har iaf varit tre skaldjurskryssningar och de fyra senaste julborden. Vi har haft äran att vara de första som sett den fantastiska julpyntningen tre år i rad och då även haft take-over på Birkas instagram två av dem. Ett stort förtroende som jag hoppas att jag förvaltat väl.
Under åren har vi blivit goda vänner med många ombord, bla härliga Magnus uppe i baren på däck 10 och vackra Eva som är intendent ombord. Bägge har jag gjort korta intervjuer med som många uppskattat. Evas kan du läsa HÄR och Magnus HÄR. Matthias och Glenn i restaurangen, Marcus och all personal i land har också blivit vänner som jag hoppas kunna hålla kontakten med även nu. Detta är bara några av de 500 som inte längre har något arbete och som jag vet älskat sitt liv ombord. Jag känner verkligen med dem alla och önskar dem all lycka med att hitta nya arbete.
Ett av mina bästa minnen från Birka var när vi åkte med till Gotland på vår första, och det som blev vår enda, långkryssning. Vi firade vår första bröllopsdag, vädret var fantastiskt och allt var helt perfekt. Favoritbesättningen var ombord och vi hade så otroligt roligt de här dagarna och badade i både jaccuzin, solsken och champagne 🙂
Ett annat fint minne är första året som Birka gick bananaz på julbordet. När vi först av alla fick öppna dörrarna till Sjösalen och smygtitta på den fantastiska utsmyckningen. Vi visste innan att det skulle bli storslaget, men så!!! Helt galet!!! Ni som hängde med på instagram @marlenerinda vad jag pratar om, filmerna ligger kvar i mina instastorys under kryssningar och julbord tror jag…
Andra fina tillfällen var när vi kom upp till vår hytt som oftast var på plan 8, satte oss i det härliga burspråket och öppnade bubblet. Jag älskar de sk lyxhytterna på Birka, precis lagom stora och just burkspråket och fönstret satt jag ofta och läste eller bara drömde mej bort över havet. De är med stor sorg i hjärtat jag försöker ta in att jag kanske aldrig kommer att sitta där mer, om inte någon form av mirakel sker.
”Men det är ju faktiskt bara en båt och inte hela världen”, kanske ni tänker. Ja, men vi har haft väldigt roligt på den båten och många av våra vänner har haft nästan hela sitt liv där. Så det är inte så bara. Att inte få kryssa är förstås ett i-landsproblem i vårt liv, men det är så många som drabbas och har förlorat sina jobb och det är inte ett i-landsproblem.
Corona har ställt till det på så många plan nu att jag snart inte orkar mer. Kan inte allt bara bli som vanligt. Jag vill ha tillbaka tiden då vi kunde planera hur vi ville, när vi kunde åka hur vi ville och största problemet för stunden var vilken tid vi skulle äta sjöfrukosten och vad vi skulle köpa med oss hem från taxfreen. Jag tänker på er alla gamla ”Birkamänniskor” och hoppas allt går er väl och att vi i allra bästa fall får segla tillsammans igen.
Så var det dax för nya äventyr i vår kommun, i helgen gav vi oss ut på Stendalspromenaden. Vi hade hört att det skulle vara en väldigt trevlig promenad vid vattnet där man ofta möter hästar. Riktigt så blev inte vårt intryck.
På kommunens hemsida står det att det är en promenad på ca 4 km mellan Tullinge och Alby, kartan vid början och slutet visar även 10 olika sevärdheter/naturfenomen värda att titta lite extra på. Botkyrka har trots allt en rik historia, mängder med fornlämningar och lite speciell natur som vi såg fram emot att se på vägen. Så blev det inte. Så klart såg vi naturen, men inte de där speciell grejerna.
Naturstigen Stendalspromenaden börjar mellan parkeringarna vid Stendalsbadet och slutar vid Albykistan mellan Hågelbyleden och Ica Maxi. Eller tvärtom, som jag nog skulle gå – för det verkar lättare att hitta då och även lättare med parkering. Det är inget rundvarv, utan drygt 4 km enkel väg – sen lika långt tillbaka förstås.
Vi tog oss till Stendalsbadet vid 13-tiden, vilket var lite i senaste laget. Parkeringen var överfull och det var svårt att ställa ifrån sej bilen, men vi lyckades knipa sista platsen. Ingången till Stendalspromenaden är uppmärkt med en fin entré och börjar jättefint med lummig natur genom skogen. Solen tar sej precis igenom bladverket och det blir ett alldeles otroligt ljus där vi går.
Sen kommer en rejäl backe! Den är brant och ganska lång och vi säger till varandra att den blir ju perfekt när vi ska gå tillbaka och är trötta så där i slutet av turen. Jämt fördelat ska det sedan alltså finnas flera olika intressant punkter, de flesta innan vi ens kommer till Flottsbro. Vi håller ögonen öppna, men kan faktiskt inte se en enda. Vi vet iofs inte riktigt vad det är vi ska titta efter heller, men hade väl på nåt sätt räknat med att det skulle finnas små informationsskyltar eller liknande. Det gjorde det inte.
Sträckan är alltså drygt 4 km enkel väg och ungefär halvvägs kommer vi till Flottsbro. Det slår oss att det ju faktiskt är jättenära genom skogen och att man skulle kunna gå dit och fika eller äta lunch när man är vid Stendal och badar en heldag. Utrymmet är stort, mycket större än Stendal och folk har gott om utrymme att sprida ut sej på. Skidbacken används för mountainbikes och här finns en bana för frisbeegolf som används av flera stycken medan vi snabbt stannar till och tar lite bilder.
Vi fortsätter över bron, som är mycket högre än jag minns den. Sist jag var här var väl typ 1980 eller nåt, när vi paddlade genom kanalen med skolan. Flottsbrokanalen är idag cirka 400 meter lång och cirka 20 meter bred. Den södra delen är bredare och vidgas till en rund sjöform, den delen kallas ”Katthavet”, området består av flera branta rullstensåsar. Tydligen byggdes bron om för 7-8 år sedan, det är väl därför den inte ser ut som jag minns den.
Vi traskar vidare. Egentligen tar den mysiga delen av promenaden slut när man kommer fram till bostadsområdet i Alby, där skulle man kunna vända – men det gör vi inte. Vi vill gå hela vägen och nå vårt mål, så vi fortsätter. Vi går genom flera små radhusområden som är jättefina, men tappar bort oss eftersom markörer saknas. Slingan ska gå mellan Tullinge och Alby, så vi följer skyltarna till Alby C vilket visar sej vara helt fel. Vi frågar, men ingen har en aning om var leden fortsätter.
Vi googlar och chansar och hittar till slut fram till Sverigeleden som vi fortsätter på en bit. Till slut kommer vi fram till Hågelbyleden och viadukten som tar oss under vägen, där finns även en skylt som visar att vi är på rätt väg. Men sen är det oskyltat igen och vi går fel, igen… Efter ytterligare lite googlande tror vi att vi ska gå rätt upp i skogen mot industriområdet, för att nå vårt slutmål och det visar sej vara helt rätt. Äntligen ser vi skylten ”Albykistan”!
Vi följer skylten och kommer fram till en formation med stenar, vilket är en rekonstruktion av en hällkista som är en gravtyp från yngre stenåldern och som tydligen är rätt ovanlig. Det finns endast sju kända hällkistor i Stockholms län, just Albykistan har daterats till ungefär år 1800 f. Kr.
Vi är nöjda över att äntligen ha nått vårt mål, men missnöjda över att det var så svårt att hitta. En naturstig skall vara ordentligt uppmärkt, så man inte ens behöver fundera över vilken väg man ska gå. Tillbakavägen gick av förklarliga skäl mycket snabbare, nu visste vi hur vi skulle gå och att vi inte skulle hitta de där sevärdheterna hur mycket vi än letade. Lite snopet faktiskt.
Men vi fick iaf en ordentlig promenad, de nästan 9 kilometerna blev ett par till eftersom vi irrade runt en hel del. Solen sken, vi fick massor med fina bilder och hade en bra dag. Men som sagt; Stendalspromenaden skulle behöva lite kärlek av Botkyrka Kommun för att bli så bra som den skulle kunna vara. Vi rekommenderar ändå att gå den, iaf förbi Flottsbro och en bit till och vill man gå hela ska man nog börja vid Albykistan – då borde det vara lättare att hitta och förmodligen lättare att parkera också.
Nu har vi gått naturstigen runt Aspen, kollat in Lida & Harbro och Botkyrkas slott. Nu har vi Äventyrsstigen vid Lida och Pilgrimsleden kvar, vi tänkte även kolla in våra utegym och jämföra dem lite. Häng med om ni vill – Här eller på instagram @marlenerinda
Begränsningen på två timmar har nu utökats till att man får resa i hela Sverige. Länder öppnar upp lite smått, men UD avråder fortfarande svenskar från att resa. Hur sjutton ska man tänka egentligen? Även om man får resa, hur klokt är det egentligen?
Vi hade ställt in oss på att bara göra kortare utflykter i vårt närområde och räknat ut ganska exakt hur lång vi skulle hinna på två timmar. Det blev faktiskt en utmaning och kul grej att utforska vår kommun först och främst och sedan utöka. Det var det vi hade ställt in oss på och planerat för. Och det kändes mer än ok faktiskt!
Så började länder att öppna lite smått, men i många är svenskar inte välkomna. Jag förstår att man öppnar, ekonomin skriker såklart. Jag har fått mängder med mail från olika turistråd och ambassader med förhållningsregler som gäller from nu och vart efter länderna öppnar igen. För många är det friskintyg, provtagning och även karantän som gäller. Vore konstigt annars!
Så kom beskedet att även vi svenskar får lite friare tyglar och nu kan resa runt i Sverige lite som vi vill. Självklart jättebra för landets ekonomi och turistnäringen. Ändå känner jag mej lite snopen. Jag hade ju ställt in mej på att följa de första rekommendationerna och gjort upp en plan. Nu skulle vi ju kunna utöka den… fast då måste man ju bo över någonstans och det vet jag faktiskt inte om jag vågar.
Naturstigen runt Aspen
Jag har varit i frivillig corontän sedan början på mars, det är 3 månader nu – en ganska lång tid faktiskt. Jag har träffat mina föräldrar och mina barn, ute, och vi har handlat sent på kvällen en gång i veckan. Jag vill absolut inte bli smittad, har sett sjukdomsförloppet hos alldeles för många vänner. Det är en läskig sjukdom!!! Så jag sitter helst i min egen bil, använder fötterna för att upptäcka världen och återvänder sedan till min egna trygga säng för att sova. Visst kan jag umgås med bekanta, men då ska det vara ute och med lite avstånd.
Ändå har vi faktiskt sagt ok till att bo på två olika hotell inom de här två timmarna. De har coronasäkrat sina boenden på olika sätt, så tanken är att vi ska åka dit någon gång under sommaren. Men det känns faktiskt lite läskigt. Så det där med att man får resa är en sak, att faktiskt göra det är en helt annan.
Att resa utomlands just nu är för min del helt otänkbart! Att trängas på ett flyg med någon okänd person som man inte har en aning om, kan jag absolut inte tänka mej att göra. Även om personen är frisk när h*n lämnar provet, så kan h*n ju blivit smittad nyss… Jag som inte ens åker kommunalt just nu, varför skulle jag då riskera allt genom att sätta mej på ett flyg bara för att restarmen börjar dra i mej? Så viktigt är det inte!
Sveriges vackra natur
Visst vill jag resa, men jag väntar ett tag till. Åtminstone tills kurvan stadigt går neråt både i Sverige och världen och tills UD säger ok. Det kan innebära att det inte blir någon resa i år, men då får det vara så. Jag är faktiskt helt ok med att utforska min lilla 2-timmarsbubbla, hittills har det varit jätteroligt!
För mej är det viktigare att hålla mej frisk än att resa. Visst förstår jag dem som har familjen på andra orter och i andra länder, men är det värt att riskera hälsan och kanske livet för att träffa dem och kanske i sin tur även smitta ner dem och riskera deras liv. Man har ju ingen aning om vem man träffar under resan och vilka de i sin tur träffat. Det man däremot vet är att det råder en pandemi i världen och att folk över lag (enligt många undersökningar) är väldigt dåliga på att tvätta händerna (även om de förmodligen blivit bättre just nu), hålla för när de hostar och stanna hemma när de är sjuka – däremot är många väldigt bra på att nonchalera sina symptom…
Så även om man i nuläget får resa lite längre och även utomlands, så kommer jag att stanna hemma. Jag vågar helt enkelt inte riskera någonting pga andras dumhet, egoism och nonchalans. Hur tänker du?
Nu skulle vi varit på väg till Slussen, gått promenaden till Birkas terminal och strax klivit ombord för att åka på långkryssning. En kryssning vi sett fram emot i flera år, inte bara för att det är kryssning som vi älskar att åka på, utan för att vi skulle få se Höga Kusten och sedan även träffa en av mina bästa vänner som bor i Österbotten i Finland. Det är så tråkigt att detta inte blir av.
Martin har inte sett särskilt mycket av norra Sverige. Det har jag och älskar det, självklart vill jag visa honom något av det vackraste Sverige har. Redan när Birka började med sina långkryssningar för några år sedan kollade vi in de olika resorna och vi åkte faktiskt med till Gotland 2017, på vår första bröllopsdag och det var så mysigt. Att åka på långkryssning i Sverige är något alldeles särskilt faktiskt, det är en helt annan natur och omgivning än i övriga världen. Så när man började kryssa till Höga Kusten blev vi riktigt intresserade och när även Vasa inkluderas föll alla bitar på plats. Vi skulle äntligen göra slag i saken och åka med!
Idag skulle vi gå ombord, installera oss, träffa kapten med besättning och äta en trevlig trerättersmiddag och lära känna våra bordsgrannar. På långkryssningar sitter man nämligen alltid vid samma bord och äter sin middag med samma sällskap under hela resa. Det är alltid lika spännande att se vilka de är 🙂
Imorrn hade vi vaknat upp i Höga Kusten, fast jag hade nog vaknat tidigare och passat inseglingen och soluppgången. Allt för att få Höga Kusten-bron i bästa ljus förstås. Dagen hade sedan tillbringats på någon av de utflykter som man kan välja, förmodligen hade vi besökt världens nordligaste whiskydestilleri, High Coast Distillery, som ligger vid Ångermanälvens mynning. Där hade vi provat de gyllene dropparna och ätit lunch.
Lagom till middagen hade vi klivit ombord igen och tagit sikte på Vasa och Kvarkens Skärgård i Finland. I Vasa hade vi nog tagit en av de lite kortare utflykterna, så att vi hade hunnit med att träffa vår kompis A och hans familj. En galen söderkis som träffade kärleken på internet och flyttade till Österbotten i Finland, av alla ställen i världen lixom… Han kan tom prata flytande finska nu!!! Av förklarliga skäl träffas vi rätt sällan, så detta hade förstås varit en höjdpunkt på resan och något vi bägge sett fram emot.
Sen hade vi haft en halvdag på havet, innan vi parkerat i Stockholm igen. Hemvägen hade förmodligen tillbringats i jacuzzin på däck 10 och med någon härlig behandling i Birkas härliga Spa. Det är lixom det man gör på hemvägen 🙂
Jag älskar att åka på kryssning, gärna lite längre bort och flera dagar. Just den här hade vi sett fram emot så länge och mycket, flera år faktiskt och nu först passade det. Jag är såååå besviken! Såklart kommer det nya chanser, kanske redan i augusti – men frågan är väl om världen öppnat upp för kryssningar då. Jag tror inte det.
Men det kommer en sommar nästa år också, vi får hoppas att vi kan åka med till Höga Kusten då istället. Det är ju trots allt inte ett dugg synd om oss, vi är friska, har jobb och klarar oss bra – besättningen och personalen på Birka däremot, som blivit våra vänner, dem är det synd om! Jag tänker så mycket på dem och hoppas verkligen att alla mår så bra de kan och får jobba snart igen.
Vi fortsätter att utforska vårt närområde och är kvar i Botkyrka. För någon vecka sedan besökte vi Lida och i helgen tog vi en tur till Harbro. Eftersom dessa två hör ihop lite så tänkte jag berätta om dem samtidigt.
Man kan nog säga att det är Skogsmulles förtjänst att Lida existerar, eller Gösta Frohm, som han egentligen hette. Det var nämligen han som var chef här när området, som numera är naturreservat, köptes på 40-talet och som såg till att det blev som det blev. Lida Värdshus stod färdigt 1946, men några av byggnaderna är faktiskt redan från 1600-talet. Lida kyrka är däremot yngre, klockstapeln byggdes redan 1948 – men kyrkan stod inte på plats förrän 1957.
När jag var liten var det här man åkte sidor. Spåren mellan Lida och Harbro fanns redan och fungerade bra både med skor och skidor på fötterna. Nu finns det även särskilda spår för mountainbike och vanlig cykel. Med tanke på att Lida bara är 2-3 mil från Stockholm City är det synd att inte fler från ”stan” har upptäckt vår lilla pärla. Här är man lixom mitt i naturen men har nära till allt!
Lida ligger lite avsides, det kan man ju lugnt säga och vägen dit är iofs fin men inte jättetrevlig att köra. Vägen är ganska smal och folk kör som galningar. När man kommer fram möts man först av en glittrande sjö och sedan av en stor parkering. Här får alla plats!
Sedan är det bara att välja aktivitet. Sola och bada är ett alternativ, gå någon av slingorna är ett annat, testa höghöjdsbanan är ett tredje, fika eller äta en bit mat på värdshuset är ett fjärde… det finns hur mycket som helst att göra här faktiskt. Man kan lätt tillbringa en hel dag här, oavsett årstid.
När vi var där sken solen från en klarblå himmel och det var alldeles lagom varmt för en picknick. Först gick vi en tur på området, då det är ganska länge sedan jag faktiskt gick runt där ordentligt. Med utsikt över kyrkan och sjön, ligger Lida Värdhus som precis fått en ny ägare. Här finns glass, fika och mat och rejält med sittplatser både inne och ute. Vill man går det bra att ta med sej det ätbara ner till stranden, där finns förresten färdiga grillplatser om man är sugen på det. Här finns även en raststuga med bla mikro om man vill värma sin medhavda matsäck.
Utanför värdshuset finns en bana för friluftsgolf, små stugor att övernatta i och ett utegym. Det är strax ovanför värdshuset som de olika natur- och motionsspåren börjar och slutar. Går man däremot ner mot sjön kommer man först till den lilla kyrkan. Gå in där om den är öppen, väggen mot vattnet är en altartavla helt i glas, utsikten är helt fantastisk!
Fortsätter man har man alltså sjön Getaren framför sej. Här finns badbryggor och en särskild plats för hundbad, men här kan man också hyra kajak och Stand Up Board sk SUP. Getaren är idealiskt för tyst vattensport, här kan man paddla i lugn och ro med bara naturen som sällskap och se bävrar om man har tur. Här finns även en vattenskidklubb om man vill testa på det. Det är här vi äter vår medhavda picknick och njuter av en alldeles magisk utsikt över sjön.
Vi lämnar vattnet och går upp mot skogen, där finns en höghöjdsbana sedan ett par år tillbaka. Jag har inte sett just den här förut, men testat andra och det är verkligen så kul! Högt upp bland trädkronorna är det meningen att man genom en kombination av att klättra och svinga sej, ska ta sej igenom en bana mellan träden. Accropark är ett äventyr för alla åldrar och riktigt, riktigt roligt! Att åka på vajer mellan träden är min favorit 🙂
Vi är rätt nöjda med vårt besök och tar oss tillbaka till parkeringen. När vi står vid informationstavlan för att försäkra oss om att vi inte missat något, kommer ett helt gäng med cyklister. Som för att påminna oss om att man kan hyra cyklar här också, mountainbikes alltså. Det finns två preparerade mtb-leder, det gröna är 7,1 km och det röda 4,7. För den som väljer fötterna istället kan vi rekommendera Äventyrsstigen som är cirka 9,5 km lång och går över stock och sten ett varv runt sjön Getaren. Det ska vara en jättemysigt promenad och vi är ju den promenerande typen, så detta ska vi absolut testa under sommaren.
Nu skulle vi kunna gå tillbaka till vårt hem i Tumba, istället för att åka bil, går man raka vägen är det bara 6,6 km på en fin slinga genom skogen – vill man ha rejält med motion så finns även ett rundvarv på 17,9 km. Men vi åker hem och tar bilen till Harbro några dagar senare. Habrostugan ligger jättefint mellan Tullinge och Tumba. På parkeringen möts man av ett sprillans nytt, stort och välutrustat utegym, hit måste ni ta er om ni gillar att träna ute!
Sedan vi var här sist har det tillkommit en välkomnande entré med information om de olika motionsspåren. Nu är det alltså dax att välja… ska vi ta det kortare varvet som är en del (3 km) av elljusspåret, gå lite längre (6,4 eller 10,4) eller gå riktigt långt och titta förbi Brantbrink och Lida också (17,9 km)?
Här gick vi mycket förr om åren, då var det alltid 6,4 – men nu ville vi kolla tillgänglighet och lite annat, så vi valde 3 km och gick medsols, en sträcka som nästan alla klarar och kan vara bra att börja med. Det var en ljuvlig promenad, solen sken och det var nästan tyst i skogen. Man har fixat till underlaget sedan vi var här sist och även ställt ut papperskorgar, vilket inte funnits tidigare. Jättebra för den medhavda matsäcken eller bajspåsarna 🙂
3 kilometersslingan har en brant backe och den kommer direkt, sedan är det bara mindre lutningar. Vi vet att det är rejält med svamp längs vägen, på sensommaren och hösten, om man bara går rätt ut i skogen lite här och där. I slutet passerar man en liten tjärn och en bit bort små kolonilotter. Det är en trevlig promenad, helt enkelt. Går man 6,4 km är det lite fler backar och lite mer otillgängligt, men fortfarande väldigt njutbart. Vårt nästa projekt är att testa milen, den där riktigt långa får vänta… länge…
Fast det är inte riktigt sant, vårt nästa projekt är nämligen att gå pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka. Återkommer när det är gjort!
Vi fortsätter att utforska vårt närområde, häng gärna med på instagram @marlenerinda
Botkyrka har rätt många kulturskatter och spännande miljöer, bla flera gamla slott och herrgårdar. När man söker hittar man fyra stycken; Hågelby Gård, Alby Gård, Sturehovs Slott och Norsborgs Herrgård. Vi har besökt de tre förstnämnda, det sista brann nämligen ner för drygt ett år sedan.
Vi bor närmast Hågelby som är ett av mina favoritställen i Botkyrka, här börjar vi vår utflykt den här gången. Som liten hade jag faktiskt en dröm om att bo i en av flyglarna, det blev inte så… Byggnaderna är så otroligt vackra och parken är härlig att vistas i.
LM Ericsson köpte Hågelby gård 1906, men då såg det helt annorlunda ut. Direkt innanför grindarna möts man av en allé med lindar och har gravkullar på var sida om sej. På kullen till höger finns ett litet lusthus och på kullen till vänster finns ekotemplet. Står man mitt över hålet i golvet och säger något så ekar det väldigt konstigt, därav namnet förstås.
Står man på terrassen till huvudbyggnaden har man en helt fantastiskt utsikt över hela parken och sjön Aspen. På 80-talet var vi ett gäng som var här och dansade någon gång i veckan på somrarna, så här finns många fina minnen. När barnen föddes var det hit vi åkte för att leka i lekparken, äta en picknick och grilla, de färdiga grillplatserna är kanon!
Restaurangen i huvudbyggnaden arrenderades av våra vänner under många år, men nu är det andra som tagit över. Vi åt påskbuffén för något år sedan, helt suverän! För att inte tala om julbordet, antar att det är lika bra i år. Nu på sommaren kan man köpa med sej både fika, mat och glass och sedan välja om man vill sitta ut eller inne. Och det är alltså här som Naturstigen runt sjön Aspen börjar och slutar.
Från Hågelby tar det bara fem minuter till Alby Gård. Det behöver ni faktiskt inte lägga tid på. Ett jättefint hus som man tyvärr inte tagit hand om något särskilt och man får inte gå in ens i trädgården. När vi var där var grinden stängd med stort hänglås och en trasig flagga fladdrade för vinden och hade delvis trasslat in sej i flaggstången. Riktigt sorgligt att se, det kunde vara så fint. Jag hoppas att man inte låter det förfalla helt.
Dax att åka vidare. Vi siktar på Sturehovs Slott som man måste ha bil för att ta sej till eller använda apostlahästarna och promenera längs en ganska smal bilväg med förare som kör som galningar bitvis.
Sturehov anses vara en av landets vackraste byggnader i gustaviansk stil. I 1700-talsslottet med den vackra parken som utsikt, bjöd kronprinsparet på lunch dagen innan sitt bröllop. Det är nästan skamligt att säga att man som Botkyrkabo inte har varit där, men jag erkänner: detta är mitt första besök.
Sturehovs Slott, i byn som ursprungligen hette Averhulta, stod klart 1781 och är i två våningar och flankeras av två flyglar som är omkring hundra år äldre. Här finns landets största samling av Mariebergskakelugnar som är unika pga sin höga kvalitet, färgerna och glasyren.
Man kör igenom en vacker allé innan man kommer fram till slottets parkering. Här finns inte mycket som väcker uppmärksamhet, men följer man pilen mot krukmakeriet så öppnar sej en helt annan värld efter bara några meter. På kullen uppe till vänster står slottet med sina byggnader, mellan två gigantiska gamla träd inramad med en lummig häck och välskött trädgård. Tittar man åt höger leder en spikrak grusgång ner till en brygga och Bornsjön.
Vi valde att fortsätta rakt fram, förbi en hage med betande hästar, och kom till Sjövillan/krukmakeriet. Krukmakeriet är inhyst i ett vitt hus av sten som ligger otroligt vackert på en liten udde, härligt lummigt och med egen brygga. Tina som driver Sturehofs krukmakeri är en trevlig kvinna som jag är bekant med sedan tidigare. Tinas stora passion förutom keramik är fuchsia och hon kommer inom någon månad att ställa ut mängder med sorter för den som också är intresserad. Här kommer även att vara ett mindre vernissage under juli, men inte i den omfattning det brukar vara och skulle varit ett normalt år. Denna lilla oas får man inte missa när man besöker slottet.
Vi går tillbaka, och upp till slottet. Här sitter folk i solen och njuter av en god fika i den ljuvliga miljön. Jag kan inte ens beskriva hur fint det är! Man har ställt möbler lite överallt i trädgården som går runt hela huset. Så även om det skulle vara mycket folk, har man sitt egna lilla fikarum. Vi missade tyvärr visningen, men kommer absolut att komma tillbaka!
Tydligen ska det även serveras ett fantastiskt julbord här och vi brukar ju testat några stycken, så det får väl bli ett besök närmare jul om inte annat. Kan tänka mej att här är magiskt vackert på vintern.
Sen skulle det alltså blivit en tur till Norsborgs Herrgård, men eftersom en stor del brann ner 2019 tänkte vi att det kanske inte är så mycket att tipsa om. Branden tog huvudbyggnaden, men parken är såklart kvar om man vill se den.
Vi besökte alla slotten på en eftermiddag, men man kan såklart dela upp det och ta en och en. Oavsett hur man gör så ska man göra det! Vi har väldigt fina platser och byggnader här i Botkyrka, missa inte dem!
Vårt nästa äventyr blir förmodligen att gå pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka – häng med då! Först kommer bilder på instagram @marlenerinda – sedan en mer utförlig text med bilder här 🙂
