Det här med mindfulness är ju ganska poppis och många pratar om det. Jag har försökt att leva så under ganska lång tid, men det är inte lätt.

Bara en så enkel grej som att ta en promenad och känna in dofter, synintryck, känslor mm är faktiskt inte så enkelt. Oftast tänker jag på helt andra grejer när jag är ute med Baileys och går, tyvärr. För det är ju ändå så att man ska njuta av det man har just precis nu, om det är bra alltså. Det är ju inte så smart att njuta av en dålig dag kanske…? Å andra sidan handlar det ju inte om att njuta utan att bli medveten om allt som händer runt en och lära sej av det.

Jag brukar säga att man lär sej något av varje människa man möter. Det kan vara något bra och det kan vara något dåligt. Oavsett så har mötet lärt oss något. Det är samma sak med ”nuet”, man lär sej något om sej själv varje ögonblick man lever.

För att hitta sej själv måste man (enligt mej) lyssna inåt och verkligen ta reda på vad man känner, tycker och tänker. Ofta är det enklare att känna av vad man INTE tycker om, än att känna vad man tycker om. Men då har man ju ändå börjat någonstans.

Jag var sjukskriven länge pga utbrändhet och det tog mej många år att förstå att det var jag själv som skulle göra mej frisk. Det kunde ingen annan göra åt mej. När min bästa kompis dog bara 43 år gammal insåg jag att allt hänger på mej själv och att jag måste börja nu. När jag såg hennes ledsna dotter som bara var 6 år gammal rannsakade jag mej själv. Om jag skulle dö tidigt så ville jag iaf inte att mina barn bara skulle komma ihåg en ledsen och trött mamma. Jag ville ge dem minnen av oss tillsammans, ljusa minnen. Där började min förvandling.

Ibland måste man tvinga sej själv att le för att lära sej le på riktigt. Jag började se på mej själv utifrån och frågade mej själv om jag skulle vilja vara min kompis. Svaret blev nej. Numera är svaret ja. Jag har förändrats och slipat av en hel del kantiga bitar. Numera är jag helt ok och accepterar mej själv nästan helt och hållet. Skulle jag dö nu skulle killarna komma ihåg en glad mamma som de hittade på en hel del galna saker med. Jag har gett dem minnen, ljusa minnen.

Numera lever vi i nuet. Vi skjuter inte längre idéer på framtiden, utan hittar på saker mest hela tiden. Många säger ”När jag blir pensionär, då ska jag…” Men jag kanske aldrig blir pensionär. Jag kanske blir påkörd av en bil imorrn. Vi hittar på saker nu, medan killarna fortfarande vill göra dem tillsammans med oss. Om jag lever när jag blir pensionär så gör jag allt annat, som jag kanske inte visste att jag ville göra. Men nu gör jag det jag vill göra!

Nu ska jag gå och klippa mej och jag lovar att njuta av varenda minut som frisören plockar med mitt hår. Sen ska jag njuta av solen och värmen både när jag går dit och hem. Idag ska jag leva i nuet – gör det du med!

.

Efter mycket om och med kom då killarna äntligen hem sent igårkväll.

De var försenade från Miami och missade därför anslutningsflyget i Paris med kanske 10 minuter. Alla flyg direkt till Sverige var fulla men det fanns plats på flyget till Amsterdam senare på eftermiddagen och därifrån kunde de ta sej till Arlanda. Så istället för att komma hem 12.15 landade de 22.40. Å då var alla väskor försvunna… men det var väl nästan självklart?

Jag hade förbeställt taxi, så de hade iaf bara att gå ut och sätta sej i bilen och rulla hemåt. Strax efter 24 inatt kunde jag ta emot dem. Baileys fattade ingenting först, det brukar inte drälla in folk hos oss på nätterna… men när han fattade vilka det var blev han helt galen. Han har ju letat efter dem på kvällarna och nu var de helt plötsligt på plats igen.

Vi pratade inte särskilt mycket utan gick och la oss nästan direkt. Killarna hade knappt kunnat sova något på flyget så de hade varit vakna över ett dygn. Jag tror att vi alla somnade rätt snabbt. Å de sover fortfarande… Martin och jag gick upp vid 9. Baileys gick ut och kissade och solade lite, men nu ligger han hos Senior och sover igen.

Ska nog snart skaka liv i dem så att dygnet vänds rätt. Sen blir det nog mest att ligga vid poolen hos mormor och morfar idag. Solen skiner från en klarblå himmel, då verkar det dumt att inte ha vatten runt sej. Martin och jag jobbar iofs en stund ikväll, men det är i närheten där mormor bor så vi gör bara ett snabbt avbrott i solandet och kommer tillbaka några timmar senare.

Så skönt att alla är på plats igen!

.

Killarna missade planet 🙁

Så nu är de tydligen ombokade för att åka vid 17-tiden till Amsterdam, byta där och landa i Stockholm vid 22-tiden. Där står en taxi och väntar och i bästa fall är de hemma strax innan midnatt.

Så nu hinner vi packa grejer och skicka en del. Sola och städa, jobba 16-20 och kanske packa fler grejer. Inte en lika bra plan som innan, men ändå…

Jag har en liiiten känsla av att jag har två väldigt trötta killar som kommer att sova läääänge imorrn. Jag har pratat med Senior som är väldigt olycklig just nu, han vill bara hem!

Varför kan saker och ting aldrig gå smärtfritt?

.

Igår fick jag sms från Senior att deras flyg från Miami var försenat och att de i värsta fall skulle missa anslutningflyget i Paris. Nyss fick jag ett nytt sms där det stod att de just nu springer mellan gaterna. Så om ca 6 timmar är de hemma och jag får krama om dem! Det är flera år sedan jag längtade så här mycket efter dem… känns sunt tycker jag 🙂

Så nu har vi alltså 6 timmar på oss att fixa det sista här hemma. Eller, rättare sagt, det vi hinner… Igår sålde vi mängder med större grejer på Tradera, rattar till dataspel, kaffebryggare, saftmaja och tom en bäddsoffa! Så nu står alla dessa nysålda grejer i vardagsrummet i en STOR hög (inte soffan då – den står hos Martins föräldrar) och väntar på att bli betalda så vi kan skicka dem. Folk brukar betala ganska omgående, så vi kan nog skicka ganska mycket redan i eftermiddag och imorgon.

Men det innebär ju att vardagsrummet blev stökigt igen…. å andra sidan så blev det en väldans massa plats i förrådet. Martin ska iaf städa lilla toaletten och jag ska torka alla golv på nedervåningen. När killarna kommer hem ska vi försöka få dem att fatta att skorna numera ska ställas på skostället… undrar hur länge det håller…? Men nu har hallen känts jättestor under en veckas tid och så vill jag att det ska vara. Utan skor på golvet är det rena dansbanan där.

Så det är väl bara att sätta igång? Städa, pussa barn, jobba – låter som en helt ok plan tycker jag 🙂

.

Snaaaart får jag krama om killarna igen! 10 dagar går fort! Känns nästan som det är vi som haft semester här hemma. Jag kan inte påstå att mina ungar tar någon större plats eller märks särskilt mycket, men det märks ju när de är hemma lixom…

Skillnaden är att nu när det bara varit Martin och jag här hemma är hallen inte full med skor. Man kommer faktiskt fram i hallen och folk behöver inte tro att det är en skoaffär de kommit in i. Sen har vi vardagsrummet som inte är belamrat med glas som ingen orkar ta ut… nu är det två stycken och det är våra. Annars kan det stå 5-6 stycken där efter en dag, när det åkt fram glas lite då och då under dagen. Men den största skillnaden är tvättkorgarna. De är nästan tomma och har varit det hela veckan! Jag tvättade ALLT de första dagarna och har sedan bara kört en eller två maskiner vid behov.

Imorrn kommer mina två juveler hem och då förändras allt. Då kommer tvättkorgen att svämma över, hallen fyllas av skor; Juniors 46:or, Seniors 42:or och flickvännens (juniors) 36:or. Å förmodligen blir det två par av varje, minst! Allt blir preciiiis om vanligt igen 🙂

Å städningen? Hann vi allt? Nääää, nedervåningen är långt ifrån klar. Men vi har hunnit mycket ändå. Övervåningen är klar, detta har varvats med stunder i solen. Nästan alla Traderagrejer är ute, bara 15-20 grejer kvar. Det vi satte ut igår ska flyttas till förrådet i väntan på nya bud. Jag strök all tvätt sedan senaste halvåret igårkväll. Fy sjutton vad det är tråkigt att stryka, en stoooor anledning att skaffa städerska. Men nu är det gjort och iom detta kan jag städa tvättstugan klart.

Men först åker vi till sopstationen, sen städa lite och äta lunch. Klockan 15 ska vi fira min lilla kusinvitamin som fyller 30! Hem igen, fortsätta städa, lägga in sista auktionerna, städa mera, äta middag, städa lite till. Sen har vi förmiddagen imorrn på oss oxå. Nästa vecka ska vi utnyttja solen så mycket vi kan och eventuellt börja fundera på vårt nästa projekt: trädäck.

Fyra veckor kvar till semestern. De ska tillbringas ute så mycket som möjligt, när vi städat klart inne och kan vara nöjda med det.

Tänk att man kan längta så mycket efter sina barn, det är nästan så hjärtat sprängs. Undrar om föräldrar som flytta ifrån sina barn känner så… de som ”frivilligt” lämnat dem alltså… Jag hade dött!

.

Den här hörde jag när den var alldeles ny och fastnade för, sen har jag knappt hört den spelas på radio alls. Så nu ger jag den till er, så ni får höra hur fin den är :-).

Igår var det midsommarafton och vi var alltså hembjudna till Ninnibeth och hennes familj. ”Familjen” var en smula utökad med ett gäng kubaner, tyskar, en rumänska och hela EN svensk förutom Ninni 🙂 Så var det alltså jag och Martin som är polack. En härlig samling människor av alla de slag och ett helt kompani med ungar!

Vi kom dit vid 16-tiden, umgick och åt gott. ALla var otroligt trevliga och gästvänliga. Jag ”connectade” ganska snart med tjejen från tyskland, som det visade sej hade en son under utredning. Självklart pratade vi om skola, hemmet, utredning och diagnoser. Så pass att vi säkert ansågs som asociala och ganska tråkiga, men det var viktigt ju!

Vid 23.30 drog vi oss hemåt, Baileys skulle inte få vara ensam för länge. Han är nämligen lite mörkrädd… På väg hem pratade jag med killarna som då befann sej i Mexico. Det mesta har varit bra, men en del irritationsmoment har smugit sej in i deras semester och de ville lufta sina känslor lite. Så det blev ett litet peppsamtal och många ”ses snart”, ”älskar er”. Nu är det ju bara helgen kvar, sen är de hemma igen. På måndag vid 14-tiden får jag krama om dem igen!

Lite seg är man minsann, även om det inte blev jättesent eller särskilt mycket att dricka. Sovmorgon blev det iaf, för oss alla, men mest för Martin och Baileys. Vädret är lite ostadigt, så vi fortsätter att städa. Det går lite långsamt, men det gör inget. Idag ska nedervåningen röjas, det blir väl klart imorrn eller nåt…

.

Idag är det midsommarafton och Martin och jag har blivit bortbjudna. Det är första gången vi går på fest tillsammans sedan vi blev ett par för 2,5 år sedan. Ok, vi var på ett glögg-party i december, men det var mer som en liten sammankomst. Så ofta vill folk alltså ha med oss att göra… Är det konstigt att man börjar undra vad som är fel på oss?

Det är redan torsdag och killarna har varit borta halva sin semester. De hör av sej från varje ställe de besöker, så sms har droppat in från Miami, Haiti, Jamaica och idag kommer det från Grand Cayman. De har en jättebra resa men Junior har fortfarande ont i huvudet 🙁

Under tiden städar vi. När jag städar så gör jag det ordentligt, så det tar tid. Allt ska gås igenom; slängas eller sparas. Sparas det ska det rengöras. Ska det slängas är det en fråga om slängas eller säljas… det mesta säljs på Tradera. Så dagarna går åt till städning/rensning och kvällarna (efter jobbet) till att lägga ut auktioner på tradera. Vi har dessutom varit iväg med grejer till second hand och ska till soptippen på söndag.

Så övervåningen är iaf klar. Martin har putsat alla fönster och ångtvättat hela badrummet. Det är RENT! Seniors rum var fullt med verktyg och grejer efter renoveringen. Men där är fint nu, ska bara sätta upp en hylla och byta lampa åt honom. Idag jobbar vi, men jag ska försöka hinna klippa mej iaf och sola lite. Vi har inte varit i solen många minuter alls, vi har bara städat. Men idag ska vi nog unna oss det eftersom vi kommer att vara inne och jobba en stor del av dagen.

Imorrn är det midsommarafton. Å vi är bortbjudna! Jabba! Då ska vi till bloggkompisen i Kista och ha skoj. Men vi ska inte vara där förrän vid 15-tiden, så vi ska nog hinna lite innan. Sen kommer heeela helgen att gå åt till fortsatt städning, men precis som jag misstänkte så kommer vi nog inte att hinna klart. I bästa fall är vi färdiga inne, men trädgården och garaget kommer nog inte att hinna med. Men men, det får jag väl leva med 🙂

När killarna kommer hem nästa vecka ska vi bara sola och bada!

.

En bekant funderar över vad hon ska göra med sitt liv. En kvinna, mycket duktig på sitt jobb och som är mitt uppe i karriären. Men ändå söker hon något annat… kanske meningen med livet? Hennes mening, med hennes liv alltså?

Jag föreslog att hon skulle göra en resa. En resa som fullständigt ruckar på hennes invanda liv med lyxkonsumtion och bekvämligheter. Jag anser nämligen att det är först när man lämna allt man är van vid som man ser sej själv. När man inte längre har el dygnet runt eller tunnelbanan runt husknuten, då kan man se vad som är viktigt i livet. Jag föreslog att hon skulle göra en resa, helt ensam, kanske till Indiens fattigaste kvarter i New Dehli. Där barnen letar mat längst tågspåret.

Det visade sej att hon redan varit där och fattade precis vad jag menade 🙂

Nu kunde vi påbörja ett väldigt bra snack om värden i livet. Vad är viktigt? Enligt mej är det inte att ha en massa saker eller producera en massa och tjäna mycket pengar. Nej, enligt mej är det största värdet att omge mej med folk som jag tycker om och bete mej mot dessa på bästa möjliga sätt. Att visa mina närmaste att de är viktiga för mej och mitt liv, så att de förstår att de är älskade för vilka de är. Att ge kärlek och värme är det viktigaste för mej.

Ju äldre jag bli desto färre grejer vill jag ha, de är inte viktiga! Grejer tar plats och samlar damm, bort med dem! Jag behöver inte ha fina grejer för att visa att jag är bra och har lyckats. Enligt ganska många är jag en misslyckad människa som inte jobbar heltid eller tjänar 500 000 om året. Jag tycker mer och mer om det minimalistiska och enkla.

När jag bodde i Gambia på 90-talet hade vi el ungefär en halvtimme varje förmiddag och kväll. Varmvatten fanns inte, men jag fick duscha på hotellet där jag jobbade. Jag hade två tjejer som hjälpte till med tvätt, städning och matlagning. Det var ingen hjälp jag behövde, men de behövde jobbet och alltså fick de hjälpa mej och mina 5 sambos. De fick 200 kr var i månaden av oss och var överlyckliga för det. Min tid i Gambia gav mej perspektiv på tillvaron på många sätt. Jag har inte burit klocka sedan dess, men passar alltid tiden ändå på nåt sätt. Det finns alltid andra som har klocka eller också har man mobilen att titta på. Klockor är ganska stressande.

I Gambia är livet väldigt enkelt, precis som det varit i många andra delar av världen där vi rest. Att träffa och prata med människor på Sri Lanka som förlorat allt de äger i Tsunamin och ändå är tacksamma för att de lever ger en ett och annat att tänka på. Att se familjer bo i kåkstäder på bergväggarna i Kairos utkanter får en att inse värdet av ett eget hem.

Jag har ett fint hem och en underbar familj. Mina föräldrar är friska och har ett bra liv. Jag har ett jobb som jag trivs med, som är tillräckligt för att ställa maten på bordet och ge oss en och annan resa och som ffa inte är heltid utan ger mej tid med min familj. Det räcker för mej. Jag behöver inga saker.

.

Som ni vet så brann vår skyttehall upp för ett par veckor sedan. Idag var vi och pratade med vår underbara skjutledare Arne Borg. En mycket ledsen man med ett mycket stort hjärta. Det är inte för inte som jag nominerade honom till Eldsjälspriset för några år sedan (som han vann) och dessutom nominerade honom till Sveriges snällaste person (som han förståss också vann).

Arne berättade att allt gått som smort med försäkringsbolaget och att man kommer att få den ersättning som yrkas. Med 20 förstörda bössor och alla inventarier borta, så kommer man behöva vart enda öre. Klubben har dessutom fått bidrag från en annan skytteförening med hela 50 000 kr. Så pengarna är inte problemet i nuläget. Det stora problemet är lokal!

Vi har ett hundratal Botkyrkaungdomar som står utan skjuthall. Ungdomar som i värsta fall slutar med det bästa de vet och kanske trillar dit på annat som inte är riktigt lika lämpligt. Botkyrka Kommun säger att man prioriterar ungdomarna, nu är det upp till bevis! Ge oss åtminstone ett löfte om att hallen ska byggas upp igen! Ge oss och våra ungdomar ett hopp att hålla fast vid.

I nuläget har vi inget! I nuläget vet vi inte om kommunen kommer att bygga upp lokalen, hjälpa oss att hitta en ny eller bara strunta i allt sammans. Det enda vi vill ha är ett svar. Kan vi få det?

.

Inatt skickade vi iväg killarna till USA. 3 gick deras taxi och sen kunde vi gå och lägga oss igen. kl 5 började sms från arlanda… och höll på till 6.30. Kl 9 gick jag upp och började städa direkt. Täcken, kuddar och madrasser var första uppdraget. Tvätta, tumla, tvätta, tumla…

Vid 14 åkte vi in till stan, efter att jag fått tupjuck på mina kläder. Jag hittade inget att ta på mej som jag tyckte passade för dagen. Jag är helt enkelt för stor för mina kläder, 2-3 kg bort så är det ok igen, 5-6 kg bort – perfekt!

Vi tog oss till Operan, där det fanns en storbildstv. Då kunde vi nästan följa prinsessbröllopet direkt på plats. När vi sett brudklänningen och hört deras JA, gick vi vidare till Kungsträdgården. Där var alldeles för mycket folk, så vi gick vidare mot Sergelstorg och stannade där för att se kortegen. Det är ett problem att vara kort i folksamlingar… jag såg itne mycket alls. Så när brudparet åkt förbi och jag bara sett kuskens mössa, åkte vi hem och såg allt på tv istället. Men vi fick iaf känna på atmosfären i Stockholm idag, alltid något att berätta för barnbarnen.

Sovrummet städas klart medan tv´n stod på. Efter att alla sängtillbehör var tvättade, torkade och ilagda igen kunde golvet dammsugas grundligt och sen våttorkas. De dammråttor jag hittade på vissa ställen är inte värda att kallas råttor, det var inte ens flodhästar – det var mammuttar!!! Bläää va äckligt det var. Efter alla renoveringar, spackling och slipning hade det samlats alldeles för mycket skit i vissa hörn. Imorrn kanske jag vaknar utan täppt näsa…?

Vid 20-tiden var vi rejält hungriga, men hade ingen lust att fixa nån mat. Så det blev hämtmat för sista gången på ett bra tag hoppas jag. Nu sitter vi mest och tar det lugnt. Efter nattens dåliga sömn kommer det inte att bli svårt att sova och nu är ju dessutom sovrummet rent 🙂

Killarna har precis hört av sej. De har landat tryggt och säkert i Miami och har 30 grader varmt. Imorrn kliver de på båten som ska ta dem runt i den Väst Indiska övärlden. De roar sej och vi städar och jobbar – rättvist? Nä, men ok ändå 🙂

.

Idag gifter sej Victoria och Daniel, det har ingen kunnat missa. Jag gillar bröllop. Det är nog den största dagen som en liten flicka drömmer om någon gång i sitt liv. Dagen då man får vara prinsessa för en dag. För det är ju så; alla som älskar varandra har sin prins eller prinsessa. Daniel och Victoria är inget undantag 🙂