Jag har ju ett bokprojekt på gång och en idé till minst en bok till. Nu fick jag nys om några novelltävlingar också och gick igång på dem  🙂

För den ena tävlingen vet jag exakt vad jag ska skriva och där är ändå ramarna ganska snäva, man måste hålla sej till ett tema men resten kan man ju hitta på som man vill förstås. Den ska inte lämnas in förrän 1/12, så det finns gott om tid. Ett par andra är det lite värre med, den ena ska lämnas in redan 15/8! Jag vet vad jag vill skriva men har inget riktigt upplägg för hur det ska komma ner på papper… idéen finns, men utförande är knepigare. Vi får se om det blir nåt.

Men det riktigt kliar i fingrarna att få sätta igång. Det finns massor av text i skallen som bra vill ut! Å det tyder ändå på att läget här hemma har lugnat ner sej och att jag kan tänka igen. Det finns ju massor att skriva om bara jag tänker på mitt eget liv eller tittar lite runt mej. Många livsöden, både bra och dåliga som tål att skrivas om. Man ska bara få lugnet och få ut texten ur knoppen och ner i fingrarna. Sen går det av bara farten lixom  🙂

Så vi får väl se… kommer det utlovade regnet i eftermiddag så kanske jag kör igång. Jag sitter ändå bara här och räknar minuterna tills jag vet att Junior sitter på båten från Oskarshamn till Öland, helskinnad… Han körde precis från Tumba, första riktiga långturen på motorcykel. 35 mil till Oskarshamn, båten går 14.00. Två timmar på båten och sen 3 mil till innan han är framme hos oss. Äntligen kan jag samla ihop familjen igen. En vecka tillsammans.

Min lilla unge ska ut bland tung trafik och köra. Usch! Jag är nog ingen hönsmamma, men det finns så himla många galningar ute i trafiken så man vet inte hur det ska gå. Jag vet att han kör vettigt, men jag vet också att många inte gör det… så jag ska sysselsätta mej bäst det går medan jag väntar och då kan jag ju faktiskt börja pilla lite med en text.

Nu vill jag bara att klockan ska bli 16.30 och att Junior ska komma åkandes in på gården. Det är det enda jag behöver och vill se idag. Kanske skulle skriva något om oro, mödraskapet och längtan? Det verkar passa bra idag!

Idag har det varit nåt slags konstigt väder, varken varmt eller kallt, varken sol eller regn. Allt har varit mittemellan nånstans. Så vi har haft en varken-eller-dag vi med. Vi har lagt pussel, tvättat, handlat, åkt med skräp och lite annat. Två promenader har det också blivit förstås.

Nu sitter vi och väntar på att OS ska sätta igång. Jag har köpt choklad till mej, Martin ska äta popcorn och Senior ska festa på glass och Ahlgrens Bilar. Till allt detta blir det Cola Zero till oss och vanlig Cola till Senior. Sen ska vi bara försöka att hålla oss vakna under heeeeela invigningen.

Lättare sagt än gjort för Senior… han var uppe klockan 4 imorse för att åka iväg med grannen och hämta upp nät. 200 flundror senare var han hemma, duschade, åt en andra frukost och drog iväg till pensionatet för att jobba kl 9-15. Väl hemma igen bjöds han på middag inne hos grannen, nyfångade flundror är en delikatess! Så efter en så lång dag kan man ju undra hur länge han ska lyckas hålla sej vaken  🙂

Imorrn ska vi ta en liiiiten sovmorgon, springa ut med hunden lite snabbt och sen dra upp till norra udden. Det är marknad i Byxelkrok! Jag älskar marknader! Jag handlar inte så mycket, men tycker om atmosfären och att gå där och titta. Vi åker tidigt så att det inte hinner bli så trångt. Det enda som finns på inköpslistan är polkagrisstänger; en med hallonlakrits och en supersur. Eller en… vi ska nog köpa några stycken att ha hemma  🙂

Men det är i morgon det, nu är det strax dax att bänka sej framför tv´n. OS är en höjdpunkt för oss, vart fjärde år är det sport för hela slanten under några veckor. Men några guldmedaljer för Sverige har jag svårt att se, däremot ett gäng medaljer. Jag hoppas särskilt på Tumba-pojken Michel Torneus. Jag antar att hans mamma Nina sitter i publiken, häftig känsla att se sin grabb tävla i OS! Men sen hoppas jag att tjejfotbollen tar medalj också och någon ryttare och någon skytt. Ska bli spännande att se. Vad tror ni? Blir det några guld? Blir det några medaljer alls?

Jag tror faktiskt att vårt elände är över, på riktigt! Men när man varit med om något tråkigt kommer det ofta sviter efteråt. I det här fallet mer kostnader… den sista räkningen trillade in och personen i fråga ligger nu ca 2000 kr back. Nu får vi se hur detta ska lösas. Så trots lönen som kom idag blir det minus på kontot och detta förändras inte ens med nästa lön. Inte förrän lönen i september kan h*n se fram emot att ha pengar över efter att alla räkningar är betalda. Surt. En riktigt dyr läxa blev det.

Nu är det iaf lugnt och vi njuter av lugnet och vädret. Igår låg vi på stranden i några timmar och läste. Jag sträckläste ”Varför gråter inte Emma?”. En otroligt intressant och gripande bok om den sk Arbogamamman, vars två barn blev mördade. Jag har haft den hemma ett bra tag, men inte haft ork att ta mej igenom den. Igår tog jag fram den och på kvällen var den slut. Jag kan absolut rekommendera den till dej som är intresserad av rättegångar och polisärenden.

Senior jobbar på hos brorsan och ikväll ska han även hjälpa kompisarna i Handelsträdgården. De ska iväg på middag, så Senior får sköta deras minigolf-bana under tiden. Sånt gillar han.

Vi fick post idag! En av våra kompisar från Salem åkte till Öland här om dagen och tog med sej vår post. Det roliga är att han jobbar på posten, så inte ens på semestern är han ledig  🙂  Idag mötte jag upp dem vid vårt berömda systembolag (som alla hittar till av någon anledning) och fick postbunten. Jag tyckte att han kunde behålla våra räkningar, men det ville han konstigt nog inte göra…

Har precis haft ett långt samtal med Junior som har det jättebra hemma i Tumba. Igår samlade han kompisarna för att grilla och allt hade gått lugnt och städat till. Han jobbar hur mycket som helst, tränar och trivs med livet. Idag kom lönen och han kollade genast att jag fört över det mesta till hans sparkonto för den kommande motorcykeln. Å visst hade jag gjort det!

Nu ska jag sätta mej i solen igen, stranden får vara idag. Kanske ska börja på nästa bok… har några att välja på. Men jag tror att jag hellre sätter näsan i någon av tidningarna som kom med postbunten. Så länge livet är lugnt och solen skiner så är läget helt ok, vad man läser har mindre betydelse. Just nu är livet ganska skönt.

I dagens Expressen kan man läsa om Hanna Graaf och hur hon skadades av ryggbedövningen när hon födde barn här om dagen. I hennes blogg kan man läsa hur allt gick till och hur hon mår idag. Av de 240 kommentarerna som fanns när jag läste, så hade väl 8-9 stycken råkat ut för samma sak.

När jag skulle föda Senior i augusti 1993 missade man också med epiduralen/ryggbedövningen. Man punkterade kanalen där ryggmärgsvätskan går och jag fick ett sk läckage. Det här märkte jag inte förrän jag skulle lyfta på huvudet efter förlossningen, då blixtrade det till i skallen och jag kunde inte längre röra mej från midjan och uppåt. Dusch och toabesök var inte att tänka på, jag kom inte ur sängen. Jag kunde inte ens lyfta på huvudet. Senare fick jag veta att vi var två som drabbades samma natt och att det var vårt eget fel eftersom vi inte låg blickstilla när nålen sattes. Om detta var anledningen så måste ju alla drabbas, för vem sjutton ligger helt stilla under en förlossning???

Hur som helst, så kunde jag alltså inte röra mej. Men jag hade ju en fin unge vid min sida, så det gjorde ju inte så mycket. Huvudsaken var att han var frisk. Å så länge jag låg helt stilla så kände jag ingen huvudvärk heller, då var allt som vanligt i knoppen. Tredje dagen fick jag nog, ingen hade hjälpt mej med tvätt efter förlossningen och jag kände mej äcklig. Jag hade eget rum direkt utanför sköterskornas rum och stod under ständig uppsikt, men det visste jag inte. Jag ville duscha och tog mej ur sängen och in i badrummet och där svimmade jag. Då hörde tydligen sköterskorna detta och kom till min hjälp. På nåt sätt fick jag ändå min dusch, men jag kommer inte ihåg hur. Jag kommer bara ihåg att jag var rejält utmattad efteråt och sov länge.

Strax efter detta fick jag en sk bloodpatch. Man tog blod ur armen och stoppade in i hålet i ryggen och då skulle man bli bra. Det blev inte jag. Inte Hanna Graaf heller… det funkar tydligen på andra, men inte på oss. Så jag fick en till dagen efter, men den funkade inte heller. Sjätte dagen fick jag iaf åka hem och ligga still i min egen säng. Nu hade jag iofs fått tillbaka rörligheten i midjan, men nacken var stel och huvudet blixtrade.

Det tog 8 månader innan huvudvärken släppte så pass att jag inte längre tänkte på den. Men en lång tid efteråt hade jag lätt att få huvudvärk och jag blev fort trött i huvudet. När Junior anmälde sin ankomst 17 månader senare stod det med röd spritpenna ”EJ EDA!” i journalen. Den gången fick jag klämma ut bebisen utan bedövning och det var faktiskt mycket enklare. Å nu blir det inga fler barn, kanalen är avskuren  🙂

Visst kan det hända olyckor, det har jag ful förståelse för. Men varför var det ingen som sa något om riskerna? Vare sej på föräldrautbildningen, hos barnmorskan eller innan förlossningen var det någon som sa något om nackdelarna eller riskerna med ryggbedövning. Det finns inte särskilt mycket att läsa om det heller. De jag frågat har inte heller fått veta något. Borde man inte informera om både för- och nackdelar?

Jag tycker det är jättebra att Hanna Graaf och media berättar vad som hänt och vad som kan hända. Visst kanske en och annan blir lite skrämd inför sin egen förlossning, men man måste ju få veta riskerna! Att jag inte kunde ta hand om min förstfödde en ganska lång tid efter förlossningen eller vara ensam med honom är en stor sorg. Det var en stor upplevelse som man delvis missade. Detta borde blivande föräldrar bli upplysta om så att de vet riskerna med sina val. Vi måste prata mer om vad som kan hända och vad biverkningarna kan bli. Det är inte riskfritt att föda barn, så är det bara! Det är inte bara rosa lull och gull. Det kan gå snett, väldigt snett!

Igår var det en mängd tragiska olyckor runt om i vårt land, bla större krockar, bränder mm. Utanför Sverige har det varit ännu värre med dödsskjutningar, kravaller och en mängd andra otäcka grejer. Idag är det dessutom ett år sedan allt på Utøya hände. Jag blir riktigt illa berörd när jag läser tidningen idag och tänker på alla trasiga och sörjande människor som finns där ute. Människor som jag inte känner men berörs av ändå.

Här sitter jag i min trygga vardag, visst… med en och annan tråkig grej i ryggsäcken. Men jag har det ju bra! Den senaste tidens händelser kunde trasat sönder några av de viktigaste relationerna som jag har, men i övrigt har jag ett tryggt liv. Visst är man lite ihoplappad, ärrig och öm. MEN Jag har min familj, jag har ett fint boende, jag har ett jobb, jag är relativt frisk. Vad mer kan man begära?

Idag när jag hör rapporteringarna från Norge, USA och andra platser så ska jag försöka linda in mej i känslan av att jag har ett bra liv. Det som hänt den senaste tiden hos oss ska jag slå bort och inte låta påverka mej. Idag ska jag ha en bra dag, vara tacksam över det och tänka på alla dem som har det mindre bra.

Ta hand om er där ute!

Vad man gör på sin semester är förstår helt och hållet upp till var och en. Men att skilsmässorna är flest efter sommaren talar ändå ett ganska tydligt språk; många av svårt att vara lediga tillsammans. Just i år när vädret varit dåligt och man kanske tvingats att umgås extra mycket, kanske man skulle ta en liten stund till eftertanke…

Många bygger om eller hälsar på/tar emot besök av släkt och vänner under nästan hela sin ledighet. Man får inte en minut för sej själv och ger sej inte chansen att varken ta hand om sej eller sin familj. Det kanske är precis så man vill ha det och då är det väl ok, men tydligen är detta orsaken till väldigt många slitningar inom familjen.

Att vårda sina relationer handlar om att fundera på hur man vill ha det och prata med varandra för att jämka ihop sina behov. Att umgås, ha roligt, ta på varandra och njuta i varandras sällskap är nödvändigt för att man ska orka hålla ihop. Just att ha roligt tillsammans, är vår familj mästare på. Vi gör mycket tillsammans och skrattar mycket. Martin och jag träffas ju dygnet runt eftersom vi både lever och arbetar tillsammans och jag kan ärligt säga att vi har det jättebra. Det finns inga konflikter eller negativa tankar mellan oss, vi är sällan oense men kan prata om allt som berör oss och vår relation. Självklart så är det oerhört viktigt att han älskar mina ungar, annars skulle han inte finnas i vår familj. Det skulle helt enkelt inte vara rätt man för mej.

Igår när vi var ute och gick sa jag till Martin: ”Just nu är jag precis där jag vill vara. Jag önskar ingenting mer än det jag har just nu.” Jag njöt verkligen av tillvaron och lugnet av att bara vara. Vi har haft en tuff tid, men nu ser det ut som att vi är igenom. Vår familj har klarat sej helskinnade ur helvetet och det har vi gjort tack vare hårt arbete, inte pga tur eller slumpen. Jag vill att alla i min familj ska känna sej älskade och värdefulla. Att de tillför något viktigt för att de är just den de är.

Alla människor är viktiga, men det är många som inte vet om det eller får känna det. Om vi gav våra små barn uppskattning för sin person istället för den fina teckningen de målat så skulle mycket vara vunnet. Då skulle det lilla barnet veta att det är unikt och väderfullt och få detta med sej längre upp i åldern och på så sätt bli en tryggare individ. Att säga till en person ”Du är en fin människa med ett vackert hjärta” är nog inte så vanligt. Men det är dit vi måste komma. Jag kastar gärna ur mej komplimanger och möts ofta av misstänksamhet från de som inte känner mej. De ser ut som om jag vill ha något av dem och svarar oftast inte. Sorgligt.

Likväl som vi vårdar våra relationer till andra måste vi även vårda relationen till oss själva. Att bli vår egen bästa kompis. På så sätt skulle vi inte skada vår kropp med tobak, alkohol och stress. Man säger ju till sin bästa kompis att dessa saker är skadliga och att man vill sin bästa kompis det bästa. Varför ser vi inte oss själva som vår bästa kompis och tar hand om oss därefter? Vad skulle din bästa kompis säga till dej?

Något är fel i vårt samhälle när ytan betyder allt och en fulltecknad kalender är det finaste man kan ha. Det förgör oss, skadar oss och skadar våra relationer. Detta måste ändras! Men ingen kan ändra detta åt oss, vi måste börja hos oss själva och göra grovjobbet på egen hand. Så börja idag; hur vill du ha ditt liv – sträva därefter!

Det är så otroligt skönt att kunna tänka på annat än en enda sak! Även om tankarna fortfarande kretsar kring den stoppade katastrofen, så har de tankarna nu kunnat blandas upp med lite andra ämnen. Det var länge sedan det var så…

Idag har vi dessutom fått härliga besked! Personen det gäller riskerar inte längre att få sparken utan får en ny chans, men får byta tjänsteställe för att komma bort och få en nystart. Härligt med chefer som vågar ge folk en andra chans utan att döma.

Vädret växlar lite här på Öland. Igår var det helt fantastiskt med sol och varmt. Jag satt ute och läste större delen av dagen och bara mådde gott. Idag var det fint på förmiddagen så vi åkte iväg och plockade jordgubbar igen. Medan vi åt lunch öppnade sej himlen, men sen var det fint ett par timmar igen. Precis lagom länge för att Senior skulle hinna sälja de 21 liter som han hade med sej. När vi packade ihop och åkte hem, öppnade sej himlen igen. Men nu skiner solen  🙂

Så på bara några dagar har sonen dragit ihop nästan 700 kr! Man kanske skulle sitta där själv? Å andra sidan är jordgubbarna snart slut. På lördag stänger nog självplocken, men det finns gott om blåbär i skogen… kanske skulle testa den affärsidén. Ungarna gjorde grova pengar för några år sedan på att plocka och sälja blåbär.

Hur som helst så mår vi faktiskt helt ok nu. Det verkar som vi faktiskt kan ropa HEJ på riktigt den här gången. Så vi får ändå nästan 3 veckors vila om detta håller i sej och kan se fram emot en spännande höst. Vi kanske kan återgå till normalläge och det är ett läge som jag tycker väldigt mycket om. Jag gillar när det inte händer något alls i mitt liv, inga fler överraskningar tack.