Bläddra efter
Författare: Marlene

Bloggen blir myndig!

Bloggen blir myndig!

Kommentarer 6 kommentarer

Som sagt; det händer mycket den här veckan. Jag är frisk, vi byter husbil OCH bloggen fyller år. Tänk om jag vetat hur mycket bloggen skulle ge mej när jag startade den 23 mars 2006 🙂

Jag vill väl kanske inte jämför bloggen med ett barn, men nog har den varit min bebis under många år. Fast mer dagbok än bebis… Bloggen är mitt extra minne och jag går ofta tillbaka och kollar vad jag gjort, hur något gått till och tittar på bilder. Himla bra när man har dåligt minne 😛

Jag berättar om det mesta, är personlig men inte privat. Lite privat kanske, iaf när jag tagit upp tabuämnen som underlivsoperationer, snack om döden, psykisk ohälsa och en massa annat. Nån måste ju göra det och nån kanske är jag? Och så många har tackat mej när jag tagit upp ämnen som andra inte vill prata om, så jag fortsätter.

18 år är ju en ganska lång tid. Jag har skrivit om nästan alla årsdagar, iaf när jag kommit ihåg dem. Här finns inläggen jag skrev om 10 år och 15 år. Om ni vill gå tillbaka och läsa.

Jag startade bloggen när jag var som mest insyltat i politiken och nominerad till riksdagen. Att komma in som 36-årig kvinna var rätt omöjligt, det insåg jag ju direkt. Det var mest en kul grej och ett sätt att se valarbetet inifrån och det tänkte jag att kanske andra också skulle tycka var intressant. 2006 var vi inte så många som bloggade och jag var en av få på Expressens portal. De publicerad ofta utdrag ur bloggar i papperstidningen och hittade mej direkt. Mitt första inlägg hade 700 visningar under första dygnet. Det var en svindlade siffra för mej som ny i bloggvärlden. Å så fortsatte det.

När valet var över döpte jag om bloggen till Ensamma Mamman och berättade mer om mitt liv som ensam med två barn som då hade ett tiotal diagnoser sammanlagt. Det var rätt kämpigt. Jag var ensam mellan 1998 och 2008, men hade en särbo i några år runt millennieskiftet. Sen kom Martin in i vårt liv, så 2009 döpte jag om bloggen till Fd Ensamma Mamman. Namnet var för inarbetat för att ändra det helt.

Jag tror inte att mitt sätt att berätta har förändrats särskilt mycket under åren. Jag bloggar iofs inte varje dag längre, men det blir kanske 3-5 inlägg i veckan. Matsedlarna är det ända som alltid är återkommande, varje söndag sedan 7-8 år tillbaka. Förr var det dock mer tankar, det hinner jag inte riktigt utveckla så mycket som jag vill numera. Jag har alldeles för mycket att berätta om det som händer runt mej och allt kul vi får vara med om.

Från början var livet med Martin rätt stillsamt med jobb och barn. 2014 bytte vi jobb och barnen flyttade ut något år senare, sedan dess har det hänt, och händer så mycket hela tiden, och det vill jag ju berätta om. Samtidigt så vill jag även dela mina tankar och ibland lyckas jag med det med. För jag tänker faktiskt väldigt mycket, både om det som händer i världen och runt om mej. Det finns ju en anledning till att jag engagerade mej politiskt.

Att hålla igång en blogg så här länge är ju rätt galet och det händer mycket på vägen. Jag har lärt känna flera stycken andra bloggare och även läsare. Många har otroligt nog följt med sedan jag startade och hänger även med på instagram och även youtube numera. När vi är ute med husbilen kommer det ofta fram folk och hälsar och det är alltid lika roligt.

Bloggen är min dagbok, men också ventil. Den är MIN, jag skriver vad jag vill! Jag väljer också vilka kommentarer som släpps fram, det är min rätt som ägare av bloggen. Precis som jag gör på instagram. Otrevliga, elaka eller ständigt ifrågasättande kommentarer tas bort. För så är det tyvärr; det kommer tråkiga kommentarer då och då. Oftast från andra kvinnor som vill mästra lite. Jag behöver inte dem.

Ni har hängt med i jobbiga perioder när jag känt mej extremt ensam, när jag träffade Martin och allt var alldeles nytt, när vi till slut gifte oss, mängder med resor och upplevelser, sorg, sjukdom och trassel. Jag hoppas ni orkar lite till, för det gör jag!

Kontoret är alltid med mej, hemma, i husbilen och på resor. Jag har ingen tanke på att sluta skriva och jag hoppas att ni inte tänker sluta läsa heller 🙂

Grattis till bloggen idag!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vaknar på en parkering

Vaknar på en parkering

Kommentarer 5 kommentarer

Som jag tidigare skrivit, så händer det väldigt mycket den här veckan. Det superviktiga läkarbesöket i måndags var bara början. Idag var det dax för ytterligare en viktig grej. Så viktig att vi tog husbilen dit redan igår, för att verkligen komma i tid.

Som stockholmare litar vi inte alls på lokaltrafiken. Ska man vara helt säker på att komma i tid, eller en fram överhuvudtaget – ja, då ska man inte använda SL. Vi tog husbilen och sov på en parkering inatt. Inte jättemysigt, men funktionellt och vi var definitivt i tid 😛

Igår var det dax för Martin att övningsköra en sista gång för C1-kort och imorse var det uppkörning. Att ta sej från Tumba till Gillinge i Vallentuna tar ca 90 minuter, när allt går smidigt. Sen ska man ju gärna vara där en stund innan, så det går åt rätt mycket i restid. Om man då ska varar där ena eftermiddagen och påföljande förmiddag OCH har inställda pendeltåg samt rusningstrafik att ta hänsyn till – ja, då ska man antingen ha egen bil eller ett jäkla tålamod och gott om tid. Vi har ingetdera.

Vår lösning var att istället ta husbilen. Så igår efter lunch åkte vi till Gillinge, där körningen skulle äga rum, och ställde oss för att jobba på deras parkering. Medan Martin övningskörde satt jag och läste i en nästan tom bil. På fredag hämtar vi den nya bilen, så i Peppe finns nästan bara lakanen kvar nu. Vi har dessutom städat det mesta och vill inte skita ner igen, så på kvällen åkte vi till närmaste centrum och åt hamburgare. Sen åkte vi tillbaka till parkeringen igen och sov där.

I morse vaknade vi alltså på en rätt tråkig parkering, precis utanför Gillinge, där han hade övningskört – men det var inte exakt där han skulle köra upp. Så efter frukost körde vi den korta biten till uppkörningsområdet några minuter bort. Nu var det dax!

Martin gick iväg och jag började fixa resten i husbilen för att fördriva tiden. Jag tog ur täckena ur påslakanen, kuddarna ur örngotten, kollade alla hyllor och tömde det lilla som var kvar. Sen satte jag mej för att läsa en stund och då kom han tillbaka. Han klarade det!!!

Nu är alltså C1-kortet bärgat och vi kan snart hämta hem vår nya husbil. Lilla Peppe är 6.75 och väger 3500 kg, han körs med vanligt B-kort. Nya bilen är 7.50 och väger 3850, för tyngden krävs alltså en högre behörighet om man tog körkort efter 1996. Å det gjorde Martin, han tog sitt körkort 2000.

Jag däremot tog körkortet redan 1988 och får alltså köra tyngre bilar – men tycker inte om att köra alls efter älgkrocken för några år sedan. Jag kan alltså – men vill helst inte.

Det roliga är att bilen som Martin körde upp i är mindre än Peppe, men väger hela 5 ton. Hade han inte klarat det, så var min pappa bokad för att hjälpa oss hem med nya bilen – så hade den fått stå och vänta tills kortet var avklarat. Nu är den lilla detaljen fixad.

Väl hemma igen ska vi plocka ur det sista och städa klart. Lakan, handdukar och filtar ligger redan i tvättmaskinen, snart redo för nya bilen. Så himla skönt att allt gick vägen. På fredag vid 10.30 hämtar vi nya bilen och nu kan vi göra det själva.

Häng gärna med på vårt äventyrskonto på instagram @jikitaspåäventyr där är mer husbilsliv än på mitt vanliga konto 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ingen cancer den här gången heller!

Ingen cancer den här gången heller!

Kommentarer 6 kommentarer

Jag har sk cancermarkörer i blodet och riskerar att få cancer i huden, underliv och brösten. Därför kollas jag en gång om året, igår var en sån koll. Men jag missade nästan årets kanske viktigaste läkarbesök pga SL.

Murphy jobbade på ordentligt igår. Ni vet Murphys Lag, lagen om livets jävlighet och att allt som kan gå fel går fel. Så var det igår, minst sagt. Murphy jobbar i maskopi med SL, det är jag helt övertygad om.

Vi har ju ingen liten bil sedan i höstas och det har fungera helt ok, förutom när SL trasslar och när vi behöver storhandla eller åka med skräp till stora sopen.

Besöken till hudmottagningen i Älvsjö är supersmidiga med pendeltåget, som typ stannar utanför mottagningen. Den här gången hade jag fått en tid efter lunch, me like! Då har man gott om tid tills det är dax, kan vakna utan väckarklocka, duscha, äta en tidig lunch och komma i god tid ändå. Inte igår.

När jag äter frukost ser jag att det är helt stopp i pendeltågstrafiken pga brand. Såklart inget SL kan rå för, men som stockholmare är man rätt trött på alla stopp pga olika orsaker. Nu börjar jakten på en lösning. Att åka kommunalt med pendeltåg från oss tar 17 minuter, att åka kommunalt utan pendeltåg tar 75-90 minuter. Enkel väg. Med tanke på hur många till som skulle hitta alternativa resvägar insåg jag snabbt att det skulle ta längre tid än så.

Så jag började leta andra alternativ. Man kan ju ta taxi och få detta ersatt av SL, men vi har lite för dålig erfarenhet av det, så jag vågade inte. Att avboka besöket var inte heller ett alternativ, jag har nämligen ett nytt födelsemärke som jag var lite fundersam över. Så dit skulle jag om jag så skulle gå. Vi brukar kunna få skjuts av min pappa vid behov, men nu skulle han på egen behandling… typiskt. Men vi fick låna en bil istället, jag behövde bara hämta den. Så det blev att slänga i sej frukosten, springa iväg till bussen och hämta bilen. Nu skulle jag iaf komma dit.

Alla som varit runt Älvsjö station vet om kaoset med parkering. Jag var inte så sugen på böter och jag visste inte hur lång tid besöket skulle ta, så Martin fick helt enkelt köra mej och sitta i bilen och jobba medan jag var hos läkaren. En nödlösning som vi får ta till ibland och den här gången funkade det. Å då fanns det såklart parkering direkt utanför 😛

Besöket gick snabbt. Den här gången gick Murphy på en nit. Jag är frisk! Märket jag oroat mej för var inte cancer och inte några andra prickar heller. Jag behövde inte ens ta bort nån prick den här gången, inte ens den som läkaren haft koll på i 3-4 år, det brukar annars vara standard. Jag är frisk eller min hud är iaf frisk – iaf till nästa besök eller jag hittar något som ser konstigt ut. Vi åkte hem, minst sagt lättade. Märket jag har är dock stort och sitter i vägen, så det får jag eventuellt ta bort med laser.

När vi ändå hade bil ville jag hinna hundra saker till, som att vårstäda klart i trädgården och åka iväg med både trädgårdsavfallet och skräp som man inte får slänga på de små återvinningsstationerna, som tex den gamla trasiga mikron. Så jag snabbstädade trädgården och stuvade in allt i bilen. Jag visste att vår stora sop här i Tumba är stängd på måndagar, men såg att SRV´s stora i Gladökvarn var öppen. Så jag åkte dit och hittade fram precis fram innan de stängde. Då visar det sej att privatpersoner inte får kasta grejer där… Va f-n. Å jag som skulle lämna tillbaka bilen… schysst att göra det med skräp i…

Funderade på mina alternativ och på vägen ser jag en liten återvinningsstation, men den är iaf större än den vi har där vi bor. Jag stannar och kan kasta nästan allt där, så i bilen finns bara trädgårdsavfallet och några andra grejer kvar. Så med lite bättre samvete lämnar jag tillbaka bilen till mina föräldrar, med mammas godkännande. Känns inte helt ok, men vad ska jag göra?

Så även om Murphy försökte ställa till det idag, blev det både läkarbesök och städat i trädgården. HA! Å det bästa av allt är såklart att jag är frisk! Iaf i huden. Snart är det koll av underliv och bröst också, jag tror det är friskt där med – men sånt vet man ju inte… Men det var ju ok i augusti, så enligt mej är jag jättefrisk!

Med detta vill jag påminna er om att gå på era kontroller och be om en extra koll om ni känner eller upptäcker något som är annorlunda. Vad det gäller cancermarkörer i blodet, så fick jag detta kollat när jag skulle påbörja en genutredning – då vi har mycket cancer i närmaste familjen.

Markörerna betyder inte att jag har cancer, bara att jag har större risk att få det och i mitt fall är det rätt säkert att jag får det – nångång. Det är därför jag är så noga med kosten och fysisk aktivitet. Normalvikt och 30 minuters aktivitet per dag är det som kan hålla mej frisk så länge som möjligt. Det är inget jag hittat på utan finns forskning om. Det är det som mina läkare rekommendera och som jag försöker att följa.

Just nu är jag frisk. Jag kämpar på!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Lite mer allvar

Lite mer allvar

Kommentarer 0 kommentarer

Det har legat några lite mer ”tyngre” böcker och väntat på ”rätt” tillfälle att läsa dem. Man måste ju orka läsa om tunga grejer och den orken finns iaf inte alltid hos mej. Men nu var det dax!

Patrick Ekwalls bok om hans fru Hanna fick jag i somras, då var jag inte alls redo för hans berättelse och tankar. Christoph Anderssons böcker om judar och förintelsen är enormt intressant, men när jag fick boken för en tid sedan var jag inte heller ”där” i skallen.

Jag preppade genom att läsa en himla massa feelgood och sen var jag redo. Men för att läsa de riktigt tunga böckerna, varvade jag med spänning och historia. Nu behöver jag feelgood igen!

Vi börjar uppifrån som vanligt:

En dag dog Hanna – alla andra dagar levde hon av Patrick Ekwall

Något av det värsta som kan hända är när en familjemedlem dör. I Hanna Ekwalls fall var det cancern som tog hennes liv och i boken berättar Patrick om knölen, behandlingarna, hoppet och döden. Hur folk runt om reagerade, hur de själva reagerade och hanterade både sjukdom och sedan sorgen. Han berättar också om livet med dottern Tindra och hur de gått vidare.

Det är en otroligt viktig bok som visar hur viktigt det är att prata med varandra och hur viktigt det är att man blir undersökt vid minsta lilla knöl och misstanke om sjukdom. Att göra det mesta och bäst av tiden tillsammans och att ge sin kära ok på att gå vidare när man själv inte finns längre. Men den handlar också om att se framåt och att gå vidare.

Patrick har en ton som är helt annorlunda den man tidigare hört hos honom. Han berättar ömsint om sitt livs kärlek och dottern som är hans allt. Det kanske låter konstigt att en bok om döden kan vara vacker, men så är det. Det kan vara en av de vackraste böcker jag läst och som sagt; en av de viktigaste. Det enda vi vet säkert är att vi alla ska dö, den här boken kan hjälpa oss att prata om det.

Om du var min (Svartåsviten) av Christina Erikson

Chirstina Eriksons serie om Forsethe är något av det bästa jag läst, alltså såg jag väldigt mycket fram emot hennes nya serie om Svartå Herrgård. Nu vet jag ju att den här kvinnan kan skriva väldigt otäckt och ”slaskigt”, så jag förberedde mej för både det ena och det andra – trots att det stod tydligt att det var både romantik, spänning och historia. Alltså fick den hamna i högen med lite tyngre läsning och invänta rätt tillfälle att läsas.

”Om du var min” är alltså första delen i Svartåsviten, som handlar om herrgården som Christina själv flyttat in i och som en himla massa Christinor tidigare bott. Alltså började Christina undersöka herrgårdens historia och börjar med att berätta om den Christina som bodde på slottet 1782, då 16 år gammal och giftasvuxen.

Hon har ingen som helst lust att gifta sej alls, men förstår snart att hon måste ta ansvar och hitta en lämplig make. För sin familjs skull. Murarsonen Gustaf som ho känt hela sitt liv och som hjärtat brinner för, kan hon glömma och när hans far försvinner ställs allt på sin spets.

Med facit i hand så kanske den här boken inte skulle legat i högen bland tyngre läsning, för den var inte alls särskilt tung – även om det är ett stycke kvinnohistoria som beskrivs. Det är en historisk roman helt enkelt, med kärlek, rätten att styra över sitt liv, vänskap, traditioner och familjeband. Enkelt och vackert skriven med målande karaktärer och miljöer. Jag gillade den verkligen och ser fram emot nästa del!

Lånaren av Camilla Grebe & Carl-David Pärson

Camilla Grebe har jag läst förr, då har det varit historier med mystiska väsen och udda karaktärer. Nu har hon tagit hjälp av sin son, men ränder går inte ur – även här är det konstiga och oförklarliga saker som händer.

Det handlar om Alba som tvångsförflyttas till den lilla hålan. Sundby, efter att ha misshandlat en poliskollega. Här ska hon hjälpa till att utreda gamla brott, sådär kul… Tore är hennes nya chef och närmaste kollega. Det är något konstigt med honom, Alba kan bara inte sätta fingret på vad det är.

Parallellt med Albas historia i nutid, får vi även följa Leo och Marikas liv. De flyttar till Sundby efter att deras äldsta dotter dött i en olycka. De hyr en litet hus och genast börjar konstiga saker att hända. Deras grannar beter sej också väldigt konstigt.

Snart uppdagas en historia där Alba är minst inblandad. En del saker går inte att förklara… tänk en svensk Stephen King så får ni känslan i boken. Så otroligt välskriven och spännande!

De avvisade av Christoph Andersson

När vi pratar om Förintelsen tänker de flesta på taggtrådsstängsel och utmärglade människor. I den här boken visar författaren att det fruktansvärda folkmord inte hade kunnat äga rum om inte omvärlden låtit det hända. Även Sverige var högst inblanda i massmordet.

Christophs förra bok om SS-kvinnor var enormt intressant och med helt ny information för mej. Ni kan läsa om den HÄR. I den här boken berättar han om de judar som sökte en fristad i Sverige men svenska myndigheter sade nej. Deras namn hamnade på särskilda vägrarlistor, med budskapet att ingen av dem skulle släppas in i landet. Följden blev att de mördades i Förintelsen, efter att ha blivit av- eller utvisade, alternativt drabbats av svenska myndigheters senfärdighet.

Här berättas Christoph om konsertmästaren Max Askanas från Leipzig, charkuteristen Henoch Schöngut från Berlin, paret Hertha och Simon Parnass från Hamburg, konstnärinnan Valerie Jungmann och fotohandlaren Salomon Feutchtbaum från Wien. Allt utifrån information som finns bevarad i både svenska, tyska och österrikiska arkiv. Fruktansvärd läsning som både berör och upprör. Berättelser som aldrig får glömmas bort.



Fyra helt olika böcker, men alla otroligt läsvärda. Jag är otroligt intresserad av Förintelsen, men den boken blev tyvärr lite seg på slutet. Men jag tycker att jag är skyldig att läsa allt just för att förintelsens berättelser aldrig får glömmas. Så jag läser och ryser – och konstaterar att historier upprepas – kanske inte exakt desamma, men likheterna finns där.

Patrick Ekwalls bok borde alla läsa och den borde även användas i utbildningssyfte i vården och för kyrkan samt begravingspersonalen. Så fin och tänkvärd.

Och Svartåsviten! Den ser jag fram emot att läsa vidare om 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 12 – Tacotips

Matsedel v 12 – Tacotips

Kommentarer 0 kommentarer

Då har även halva mars passerat. Solen skiner på nosen, fåglarna sjunger och våren är verkligen på väg. Just precis nu känns allt väldigt bra, hela den varma årstiden ligger framför oss 🙂

Vi mår bättre än på länge, knoppen och kroppen har börjat svara på vår ”behandling”. Promenaderna och träningen gör nytta och känns i hela kroppen. Jag blev sjuk av stress, för tredje gången i mitt liv. Samtliga gånger har det varit utomstående anledningar till att jag ”gått in i väggen”. Saker i närmaste familjen som jag inte kunnat påverka, men blivit väldigt sjuk av.

Den här gången gick det längre än de andra gångerna och jag är äldre, så vägen tillbaka är låååång. Men jag kämpar på med mina tre träningspass i veckan, ni hittar mitt pass HÄR och minst en daglig promenad, helst två, bra mat, 8 timmars sömn och massor med skratt. Sen får det gärna bli en tripp med husbilen då och då också, så är allt perfekt 🙂

Oftast kan man påverka stressen ganska mycket själv, iaf om det handlar om jobb eller annat ”ytligt”. Så länge det inte handlar om kris i familjen brukar man kunna parera. Sätt stopp i tid. Ni vill inte hamna där jag är.

Med bra mat kommer man långt. Här är veckans meny:

Måndag: One-Pot-Pasta (10 P/port)

Tisdag: Krabb- och räkgratäng (10 P/port)

Onsdag: Kassler med senap- och basilikasås (7 P/port, plus pasta)

Torsdag: Räkor med spenat och pasta (4 P/port plus pasta)

Fredag: Taco med hemmagjord tacokrydda (0 P) och ärtamole (0 P för allt)

Lördag: Flygande Jakob (8 P/Port, plus ris)

Söndag: Potatiskaka med grillad korv (17 P för hela)

Mycket gott även denna vecka. Jag vill slå ett slag extra för potatiskakan som är jätteenkel och passar både till grillat, den fina middagen och köttbullar. Vi har även gjort den i portionsformar och haft den på nyårsafton till en finare köttbit.

Jag vill också tipsa om vår tacokrydda som är både billigare, godare och nyttigare än den köpta. Gör en rejäl omgång på en gång och ha färdigt i en burk, den passar till allt! Ärtamolen funkar bra istället för guacamole, avokado är ju ganska dyrt och ärtor är inte lika svåra att hitta mogna 🙂

Vi äter oftast vår taco med quorn- eller kycklingfärs, med vår tacokrydda och ärtamole smakar tacon precis lika bra som vanligt – men betydligt färre kalorier/Points. Vill man kan man ju äta med salladsblad för att spara ännu fler kalorier/Points, men vi äter med tortilla och gör det med gott samvete 🙂

Mycket kalori- och Points-snack, men det är ju lite så mitt liv är. Ska jag hålla vikten så är det lixom bara att tugga i mej att jag måste fortsätta att ha koll. Inte varje dag, men ofta. Har jag bara koll i vardagen, kan jag flippa ur lite andra dagar. Som tex lördagsmiddagen med Flygande Jakob med en massa jordnötter 🙂

Gör en riktigt bra vecka, det ska jag göra!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En sista helg med Peppe

En sista helg med Peppe

Kommentarer 5 kommentarer

Förra förra helgen var vädret dåligt och vi kände att vi hade för mycket att göra hemma för att åka iväg. Men en sista helg ville vi hinna ut, innan vi lämnar ifrån oss Peppe. Så förra torsdags drog vi 🙂

För oss är det avkoppling att åka iväg med husbilen, trots att vi nästan jobbar mer då än när vi är hemma. Martin jobbar ju som vanligt må-fr, jag gör ju lite som jag vill. Hemma sitter han på övervåningen och jag på undervåningen, i bilen sitter vi brevid varandra. Det är i bilen som vi hjälps åt med texterna och bilderna till våra beställda jobb, vi sitter lixom bättre i bilen för att jobba tillsammans. Så vi jobbar oftast ikapp en massa och känner oss så himla duktiga och nöjda när vi åker hem 🙂

Den här gången åkte vi en hel halvtimma bort, till Södertälje Husvagnsklubb mellan Södertälje och Järna. Solen sken när vi kom dit på torsdagen och även hela fredagen. Så jag tog faktiskt ut min soffa för första gången i år och satt och läste utanför bilen. Nu är det alltså vår!

Vi brukar säga att vårt vardagsrum är naturen och så är det verkligen. Ett par timmar i solen blev det och några fräknar på näsan fick jag oxå.

På lördagen var vädret inte lika fint, men vi tog iaf en lång promenad runt området och omgivningarna. Campingen ligger bara några minuters promenad från två sjöar, man går enkelt mellan dem i skogen. Det blev några steg, massor med frisk luft och mängder med bilder. En sk fotopromenad alltså. Såna som vi älskar!

Fast det kunde gått riktigt illa. Strax efter att bilden togs på mej, så drar jag på ändan rejält. Jag halkade på en liten isfläck på stenhällen, men jag landade mjukt och allt gick bra.

På lördagkvällen var det dax för final i melodifestivalen, självklart tittade vi. Vi hade ingen direkt favorit men att Marcus och Martinus skulle vinna var ju inte så svårt att gissa, de var ju favorittippade. Blir spännande att se hur de fixar finalen av Eurovision. Den går av stapeln när vi har vår stora husbilsträff på Öland. Hoppas att fler än vi vill titta. Vad gör vi annars?

Det var alltså sista helgen vi var ute på tur med lilla Peppe. Nu blir det en övernattning till, när Martin ska köra upp för C1-kort. Då kommer han att övningsköra en dagen och köra upp den andra, så vi sover på parkeringen där han ska vara. Både för att spara tid, slippa köer och vara säkra på att vi är där i tid. I stockholmstrafiken på morgonen är sånt långt ifrån säkert.

Sen ska han glädja någon annan. Vi har redan tagit ut det mesta – förutom det vi behöver för sista natten. Allt ligger i en hög i vardagsrummet, det ska ju ändå bara in i nästa bil redan nästa vecka. Så det är lite kaos, men blir snart ok igen 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ni måste se musikalen om Den Lilla Sjöjungfrun!

Ni måste se musikalen om Den Lilla Sjöjungfrun!

Kommentarer 6 kommentarer

”Hotfull överdimensionerad krabba attackerade kvinnlig journalist”. Så kunde jag döpt detta inlägg, på skoj alltså. I själva verket var det min vän Anna som visade sin scenkostym för mej, när jag intervjuade henne efter premiären av Den Lilla Sjöjungfrun the musical.

Anna Norberg och jag har känt varandra sedan 1989, det är rätt länge. Då stod hon på scen på Vasateatern och jag satt i kassan där. Sedan dess har vi hållit kontakten på ett eller annat sätt, medan hennes teaterkarriär fortsatt och jag varit iväg på resor. Numera producerar Anna och hennes man Robert otroliga musikaler, oftast omarbetade och moderniserade sagor. Den här gången var det alltså dax för Sjöjungfrun att få nytt liv och vi var inbjudna till premiären.

Den Lilla Sjöjungfrun kom som tecknad film när mina barn var små, men jag kan inte säga att jag såg den. Jag minns sekvenser, men inte mycket mer än så. Det var något om dansande krabbor, en söt liten fisk och havet är djupt… musiken var bra, det minns jag!

Men det har egentligen ingen betydelse, för när Robert och Anna sätter tänderna i en saga så känner man iofs igen huvuddragen, men sen är det mesta nytt. Å så var det även den här gången. Sjöjungfrun heter numera Gwendolyn och hon blir kär i en människa, en norsk gutt. Jag vet inte om det finns en mås i sagan, men i musikalen gör det iaf det, han heter Glenn och är helt underbar. Här finns den elaka krabban, de buttra plattfiskarna, sjöjungfruns många systrar och havskungen. Allt inramat med galet läckra kläder och riktigt häftig musik. Det är Anna och Roberts son Theo (mfl) som skapat musiken. Han borde verkligen ställa upp i melodifestivalen, då skulle vi verkligen få musik på hög nivå!

Vi var på premiären som gäster till Anna och Robert, men även för att recensera föreställningen och göra en film. Man kan tycka att det är svårt och lite känsligt att recensera sina vänner, men jag tycker att det går bra. Hittills har vi inte sågat någon vi känner, de är ju proffs och gör bra saker. Vi lyssnar ju även på publikens reaktioner och snacket efteråt. Den här gången var alla lyriska, stora som små, och det var superenkelt att skriva recensionen.

HÄR kan ni läsa vår recension och här nedan kan ni se filmen från premiären, med några scener ur föreställningen:

Sjöjungfrun är verkligen något alldeles särskilt. Har ni barn, så måste ni se den! En perfekt present till ett barn (typ 3-12) som en roligt upplevelse för hela familjen. Ni vet ju hur jag gärna ser att man skapar minnen tillsammans. En upplevelse lever ju kvar så länge 🙂

För mej är det alltid väldigt speciellt att se Anna på scen. En person som man känt så länge och sett utvecklas i så många år. Det är så häftigt och man blir så stolt över henne och allt hon lyckats med, tillsammans med Robert såklart. Dessutom är hon en så rackarns trevlig och härlig människa, alltid glad och ödmjuk.

Jag ser redan fram emot nästa produktion. Sean Banan avslöjade ju lite… se filmen så fattar ni 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi har ett datum!

Vi har ett datum!

Kommentarer 6 kommentarer

Vi ”råkade” ju köpa ny husbil för ett par veckor sedan. Sedan dess har vi förberett och planerat och nu har vi äntligen ett datum för byte av bil!

När vi köpte vår första husbil, Peppe, visste vi ingenting om vare sej camping eller husbilar. Vi googlade och frågade vänner och till slut hittade vi en modell som vi trodde skulle passa oss. För mindre än tre år sedan hade ingen av oss ens satt sin fot i en husbil. Kunskapen var alltså NOLL.

Men så hittade vi en bil som vi trodde skulle passa oss och åkte iväg för att titta. Där stod han; Peppe! Han som skulle lära oss allt om husbilslivet och som fick oss att fastna totalt för campinglivet. För att få plats med honom byggde vi om hela framsidan och förintade trädgården där. Det enda som blev kvar var en syren.

Men nu är även syrenen borta. För nu ska den nya bilen få plats där och den är 70 centimeter längre än Peppe. I höstas beskar vi busken, så den må se liten ut – men skenet bedrar. Rotsystemet var grymt! Vi höll på hela förra söndagen med att bara gräva och ta bort den, sen ägnade jag hela tisdagen åt att fylla hålet och få det att se ut ungefär som övrig beläggning. Jag tycker nog att jag lyckades ganska bra.

I helgen var vi iväg på sista långturen med Peppe och han seglade lät ut på vägen och lika enkelt in genom grindhålet igen. Så det ska nog funka även med nästa bil. För nu är det nära! Den 22:a byter vi till sommardäck på Peppe och kör direkt till bilfirman för att lämna honom och hämta hem XXX, just det – den nya har ju inget namn än…

Så om mindre än två veckor står där en ny bil utanför huset. Så nu ska vi bara tömma Peppe, laga några smågrejer och städa honom. Sen är det dax att flytta in i den nya och lära känna honom. Till påsk går första turen med nya bilen. Som vi längtar!!!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 11

Matsedel v 11

Kommentarer 2 kommentarer

Är vintern över nu? Vårdagjämning om någon vecka, det är väl ett vårtecken om något? Och påsk om några veckor, ni kanske redan har börjat planera? Då finns tips på påskmat HÄR!

Precis som med jul och midsommar så är vi dåliga på det där med traditioner. Vi äter ju mycket ägg året om, kanske lägger till ägghalvor och sill till lunch på påskafton – men det är nog allt.

Än är det några veckor dit, just nu är det helt ”vanlig” mat som gäller. Med det menar jag att det helst ska vara både snabb– och lättlagat, med vanliga ingredienser och gärna passa för matlådan.

Jag tycker inte om recept som innehåller någon udda ingrediens som man sen bara ska ha en tesked av, vad gör man med resten lixom? Så vi håller oss till sånt som man nästan alltid har hemma och används ofta.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Falska köttbullar (2 P/Port, plus tillbehör)

Tisdag: Krämig fiskgratäng (13 P för hela, plus potatis)

Onsdag:  Gratinerad kassler (4 P/port, plus ris)

Torsdag: Kyckling med färskoströra (5 P/port)

Fredag: Snabblagade curryräkor (1 P/port, plus pasta

Lördag: Fläskfilégryta (7 P/port, plus ris)

Söndag: Zucchinigratäng och kyckling (4 P för hela gratängen)

Som vanligt så tycker jag att allt är lockande, jag gör ju bara matsedlar med sånt jag gillar såklart.

Men jag vill särskilt lyfta fram de falska köttbullarna, som är saftiga och jättegoda! Curryräkorna är kanon till matlådan, fläskfilégrytan passar även till fest och zucchinigratängen är riktigt smaskig, särskilt till grillat! Kom ihåg den till grillsäsongen börjar.

Ge er en fantastiskt vecka, because you are worth it 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En feelgoodhög!

En feelgoodhög!

Kommentarer 0 kommentarer

Nog för att jag läser alla kategorier, men feelgood och biografier är ändå mina favoriter. Jag har några tyngre böcker som ligger och väntar, så nu har jag laddat med en massa mys.

Spänning, mord och poliser i all ära – men för två spänningsromaner behövs minst fyra mysböcker. Ni vet så där så man blir alldeles varm i kroppen och inte kan sluta läsa. Det var iaf vad jag trodde när jag samlade ihop den här högen, men det blev inte riktigt så. En var väldigt trög i starten och en annan var faktiskt en besvikelse.

Men vi börjar uppifrån som vanligt:

Ellens Val del 8 – Sommarnätter av Elvira Berg

De första sex delarna av Ellens Val läste jag i ett svep och jag älskar dem. De efterföljande har jag läst vartefter de kommit och har inte blivit det minsta besviken.

De tidigare delarna handlar om Ellen och hennes vänner som dra sitt strå till stacken för att skapa en bättre värld, särskilt för kvinnor. När den här delen tar sin början har Ellen fått sina tvillingar och försöker komma in i nya rutiner igen. Det är sommar år 1918 och ännu en demonstration för kvinnlig rösträtt planeras. Elisabet är delaktig, men kämpar också för att hålla familjegården, Storliden, vid liv.

Ingeborg återvänder till Anton efter tiden i Sundsvall och kärleken är starkare än någonsin. Kanske är det nu hon ska våga ta steget och gifta sig, men kan hon kombinera livet som gift och samtidigt arbeta? Ellens oro för Carl växer. Hans hälsa har försämrats kraftigt och hon övertalar honom att låta sig undersökas. Samtidigt väcks en svartsjuka hos henne när en ny studentska börjar. Dessutom känner hon sig otillräcklig i sitt skrivande, kanske är Lilja Gröndahl ett avslutat kapitel.

Detta är verkligen böcker att njuta av, så fint skrivna och med lite historia på köpet. Trots flera allvarliga ämnen, så är det ingen tung läsning. Jag har för mej att jag hörde att det skulle bli 10 böcker, jag ser redan fram emot resten.

Vågor av längtan av Annelie Högberg

Här är äkta feelgood och en väldigt intressant och annorlunda historia. Vem vill inte veta mer om sin bakgrund lixom? Fast man kanske inte alltid gillar det man får veta.

Konstnären Donna är änka sedan ett år tillbaka. Hennes make Sixten har ordnat det för henne, så hon klarar sej bra och kan göra lite som hon vill. När hon får en oväntad inbjudan till en begravning bestämmer hon sej för att tack ja. En blåsig sensommardag kliver hon i land på den lilla ön Åstol, i Bohusläns skärgård. En ö hon aldrig har hört talas om, förrän nu.

Begravningar är aldrig roliga och när familjen hon möter på ön är minst sagt avvisande funderar hon å att åka hem igen. Men hon vill veta mer om sin pappa. Kan restaurangägaren Gösta, hans syster Hanna och deras mor Majken sitta på svaren? Kan Donna hitta en nystart på den dramatiska ön, eller hör hon helt enkelt inte hemma där?

Inom kort nystas en spännande familjehistoria upp där det visar sig att Majken för mer än femtio år sedan olovligt förälskade sig i fiskarsonen Percy på Åstol. Deras kärlekshistoria är komplicerad, och deras val kommer att ge konsekvenser långt fram i tiden.

Det är så fint och kärleksfullt berättat. Miljöskildringarna är otroliga, så nu vill jag väldigt gärna åka till Åstol!

Under en rosa himmel av Jenny Colgan

Som alltid när man får syn på en ny bok av Jenny Colgan, blir man alldeles varm. Hennes böcker är både fina och har humor. Den här blev inte riktigt så… Jag öppnade boken med spänd förväntan och läste, och läste… och läste lite till… jösses så seg! Men jag gav inte upp och efter halva boken började den äntligen leverera. Sista halvan var en ren fröjd att läsa – så ge inte upp!

Detta är den första delen i en ny serie som utspelar sig i den skotska ö-världen. Det handlar om Morag som är tredje generationens pilot. Hennes farfar driver en flygtransportfirma där de förser de avlägsna öarna i norra Skottland med allt de färgstarka öborna kan tänkas behöva.

Morag har alltid älskat att flyga, uppe i det blå är hon ett med elementen, men nere på marken är det en annan sak. Hennes flygande har tagit henne över hela världen, men när hon råkar ut för en krissituation blir det livet lite annorlunda. I väntan på utredning och nytt jobb åker hon tillbaka till sin hemstad för att hjälpa sin farfar som blivit sjuk.

Vid en av utflygningarna hamnar hon mitt i en ovanligt våldsam storm som tvingar henne att ta skydd på en avlägsen ö långt ifrån hennes vanliga rutt. Nu befinner hon sig plötsligt långt från civilisationen på en ö bestående av endast ett gammalt kloster, en fågelstation, och den ensamma ornitologen Gregor. De blir utan el och kan inte kontakta sej med omvärlden på flera dygn. Detta får Morag att omvärdera hela sitt liv.

Som sagt: en väldigt trög inledning – men sen tar den sej rejält!

Berättaren från Casablanca av Fiona Valpy

Fiona Valpy rör sej ofta mellan olika tidsepoker, så är det även i den här boken. Vi får följa Zoe på 2010-talet, som hittar en låda med en dagbok som Josie skrivit 1941.

Vi får följa Josies historia under pågående krig och deras familjens flykt till Marocko för vidare resa till Amerika. Men deras väntan på visum och utresetillstånd dröjer. Livet här är lika intensivt som solen – staden är fylld av människor, dofter och ljud. Det är en värld långt bort från alla problem där hemma, och Josie älskar det.

Sjuttio år senare anländer den problemtyngda Zoe till huset och hittar lådan. Utsikt över Atlanten är densamma som Josie hade, men Casablanca är väldigt annorlunda. Det dröjer inte länge förrän Zoe börjar se på staden med Josies ögon. Men kan ett nytt perspektiv hjälpa henne att vända tragedi till hopp, och hitta den tröst hon behöver för att läka sitt brustna hjärta?

Jag vet inte vad det är som gör att jag inte gillar boken, kanske är det språket… Josies dagboksavsnitt är evighetslånga, kanske är det det? Jag vet inte, jag vet bara att jag tycker att boken är tråkig. Jag som brukar älska historiska berättelser, särskilt om de handlar om ett exotiskt land.


Det var alltså två höjdare, en sådär och en som jag inte alls tyckte om. Så kan det bli. Man kan ju inte tycka om allt. Och jag ger definitivt inte upp om vare sej Colgan eller Valpy, de har levererat förr och gör det säkert igen.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi måste våga prata!

Vi måste våga prata!

Kommentarer 7 kommentarer

I måndags var vi på bokreleasen av ”Avicii – Tim Bergling – hans liv och musik”. En bok som berättar om Tims uppväxt, musik och liv. Ett liv kantat av framgång, ändå orkade han inte med det.

Tim Bergling – Avicii – är en av Sveriges största artister. Han reste jorden runt, hade mängder med vänner och bekanta, alla kände till hans musik och han kunde köpa allt som gick att köpa för pengar. Men som bekant kan man inte köpa hälsa för pengar. Man kan köpa vård och medicin, men ibland räcker inte det. Det gjorde det inte i Tims fall. Han orkade inte utan tog sitt liv, ensam på ett hotellrum.

Gårdagen belyste än en gång hur viktigt det är att vi pratar mer om psykisk ohälsa. Boken visar så tydligt att alla kan drabbas. Vi måste våga fråga hur folk faktiskt mår och orka lyssna på svaret. Vi måste våga vara lite jobbiga och störa, kanske även pusha och vara med när vederbörande faktiskt söker hjälp. Att sitta med på akuten eller bara sitta brevid när h*n sover oroligt. Att våga finnas där! Kanske det största av allt.

Jag tror att de allra flesta av oss känner någon som tagit sitt liv eller känner till någon som gjort det. Jag känner flera. Jag tror också att de allra flesta hade velat göra något mer än de faktiskt gjorde. Jag gör det. Om jag bara hade frågat eller gett mer av min tid. Hade det gjort skillnad? Hade de personerna levt idag? Jag har ingen aning. Men jag vet att jag ändå är en av dem som vågar fråga och vågar störa. Jag har gjort det.

Avicii´s liv, men särskilt hans död visar så tydligt att vi måste prata mer om psykisk ohälsa och vad det kan leda till. Jag tror inte att någon egentligen vill ta sitt liv, de vill bara inte leva som de gör. Ingen vill väl gå runt och må dåligt dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Man vill ju må bra. Ingen vill väl heller såra sina anhöriga på det sätt som ett självmord gör, men de ser ingen annan utväg. Man vill förmodligen bara försvinna och slippa vara en belastning för sin familj. Man ser inte familjens kärlek och att den sorg man orsakar, genom sin handling, aldrig kommer att försvinna.

Om detta måste vi våga prata. Vi måste bli bättre på att visa kärlek och omsorg om våra nära, men även andra. Och framför allt kanske om oss själva. Vi är alla värda att må bra. Den jättefina boken om Tim är ett steg på vägen. Tim Berglings Foundation är så otroligt viktig i detta arbete och drar ett stort lass i arbetet kring att förebygga psykisk ohälsa och självmord. Men det behövs mer!

Vården måste blir bättre! Redan på BUP måste man se barnen som mår och far illa och sätta in hjälp tidigt, för att förebygga. Sedan måste det finnas en naturlig och säker övergång mellan BUP och vuxenpsyk, den finns inte idag. Många ramlar mellan stolarna i livet mellan barn och vuxen, hjälpen uteblir och många hamnar snett. Har man ändå turen att få hjälp av vuxenpsyk så finns det ingen personal. I snitt stannar en läkare 2-3 månader och psykologer saknas. Öppenvården ska vi inte tala om… där finns ingen hjälp alls.

Många som faktiskt ber om hjälp får den inte, det är tyvärr den bistra verklighet. För att bli inlagd på pysk måste man i princip redan försökt att ta sitt liv. Att få hjälp för att man har allvarliga funderar på att göra det, är inte tillräckligt. En svag person som till slut faktiskt ber vården om hjälp för att överleva, får den alltså inte. Är det något som är sjukt så är det psykvården! Å köerna blir bara längre.

Så vad kan vi göra då? Jag vet inte. Vi kan göra skillnad för enstaka personer, men för att förändra vården vete sjutton vad som krävs. Det behövs mer personal; läkare och psykologer. Med mer personal finns mer tid för enstaka individer. Men en viktig del är ändå att vi vågar prata och lyssna mer. Att få våra nära att känna att de är sedda och älskade. Att de kan be oss om hjälp och försäkra dem om att vi skulle göra allt för att hjälpa dem. Det räcker såklart inte, men vad annat kan vi göra?

Tillit och kärlek. Kan det vara en liten pusselbit? Jag tror det. Och mer personal! Där ger jag mej aldrig!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

All info om Husbilsträffen maj 2024

All info om Husbilsträffen maj 2024

Kommentarer 4 kommentarer

Uppdaterad info!

Japp, redan nu planerar vi för nästa års husbilsträff. Helt galet när man tänker efter, men detta blir något alldeles extra. Så varför dra ut på det 🙂

Första året var vi på Tredenborgs Camping i Sölvesborg. I år var vi på First Camp Sunne i Värmland. Å nästa år blir träffen på Böda Sand (Böda Camping) på Öland!

Under midsommar var vi där, titta runt och fick alla detaljer kring bokning mm. Det kommer att bli kanon!

Här är all info:

Husbilsträffen är 9-12 maj 2024.

Pris: 188 kr per natt.

Priset gäller 6-12 maj, för husbil, husvagn och tält. Ej stuga! Övriga dagar ordinarie pris. Priset gäller enbart vid bokning online.

Bokning görs på Böda Sands hemsida – HÄR. Där finns avbokningsregler, som måste klickas i för att komma vidare i bokningen.

Rabattkod: HB25 Anges vid bokningen. Allra sist i kassan.

Ni väljer platser själva. Träffen är i kvarter 4 och 5. Vi och Our Third Home har platserna 4115 och 4116. Finns det inte platser i kvarter 4, så finns det i kvarter 5.

I priset ingår minigolf och utegym. Strandbaren kommer att vara nyrenoverad och öppen. Ica likaså. Förmodligen är även bageriet öppet.

På en annan del av campingen hålls ett Car Meet med utställning av fina bilar. Här finns en två mil lång sandstrand och mängder med promenadstråk. Vill man spela golf, padel eller hyra cykel mm betalar man en avgift. Det kommer alltså att finnas massor att göra, om man vill.

Vi har bara fixat datum, plats och ett bra pris. Alla frågor om bokning och camping ställs direkt till Böda.

Som vanligt styr vi inte upp något mer än gemensamma middag. På fredagen kl 17 dukar vi upp till långbord, förmodligen blir det så även på lördagen samma tid. Vill ni hitta på någon aktivitet, tex en cykeltur, öl/vinprovning, promenad mm – do it!

Hashtagg: #husbilsträffmaj24

Använd i sociala medier, så vi hittar varandras bilder.

Martin och jag kommer dit redan på måndagen, Ludde och Annelie kommer på tisdag eller onsdag. Ni kommer när ni vill och stannar hur länge ni vill. Priset gäller hela veckan, vid bokning online.

Häng med när vi kollar in Böda, inför träffen

Håll koll på våra instagram i framförallt stories för saker som sker direkt på plats under helgen – på @jikitaspåäventyr och @ourthirdhome och på vår facebooksida ”Husbilsträffar med Jikitas på äventyr och Our Third Home”. Prenumerera på vår youtube-kanal så missar ni ingenting som händer i vårt liv med äventyr, träffar och mycket mer.

Se gärna vår film från träffen i Sunne

Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi strävar inte efter att ha den största träffen, vårt mål är att träffas på en fin plats och ha några riktigt trevliga dagar tillsammans. Sist skrattade vi så vi hade kramp i både mage och mungipor. Jajamen 🙂

Ni kommer väl dit?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det här med pengar och resande

Det här med pengar och resande

Kommentarer 7 kommentarer

Att pengar är viktig vet vi, men hur viktigt? Att man inte blir lycklig av pengar vet vi också, men det är såklart lättare att bli lycklig om man inte har ett stort hål i plånboken. Vad betyder pengar egentligen? För mej betyder de att jag kan resa 🙂

Jag är varken född till pengar eller har rika föräldrar. När jag växte upp var min pappa egen företagare och min mamma jobbade på dagis (som det faktiskt hette då). Min mamma hade inte särskilt många års skolgång och började faktiskt i skolan samtidigt som jag. Det var definitivt ingen fråga om utlandsresor, men vi hade vårt lilla fritidshus på Öland – där mamma är född.

Båda mina föräldrar vidareutbildade sej som vuxna, min pappa blev pilot och flög för ett större flygbolag. Min mamma blev så småningom ekonom och jobbade på bank, där jag också jobbade extra från ca 14-årsålder. Jag fick tidigt månadspeng och när den kändes för liten skaffade jag mitt första sommarjobb. När kommunen lät 13-åringar sommarjobba, var jag först på bollen och hade 4 veckor på dagis första året, och 4 veckor på långvården andra året. Sedan dess har jag jobbat.

Jag har alltid velat resa och se världen. Drömmen var att bli flygvärdinna, men fick snabbt klart för mej att det var helt kört för mej. Jag är för kort. Man ska vara minst 160 cm i strumplästen för att nå nödutrustningen, jag är 156. Då fick jag tänka om och siktade på trafikassisten istället, nästan samma sak fast på marken. Så som 16-åring (efter 2 år på gymnasiet) sökte jag till en helt ny utbildning som hette Turism- och Reseliv, och kom in på första försöket. Praktiken på Frösö Flygplats var något av det roligaste jag gjort!

Men det blev inget med den drömmen heller. Flygplatsen som var planerad i Tullinge, där vi just då bodde, blev inte av. Det var där jag hade tänkt att jobba. Jag bodde dock i Märsta en tid, men det blev inga tjänster lediga på Arlanda och jag trivdes inte norr om stan – så det sket sej kan man väl säga. Jag fick dock känna på jobbet lite när jag senare bodde i Gambia som 21-åring och tjänstgjorde på bla flygplatsen.

Det blev till att ta en himla massa andra jobb och hitta andra sätt att resa. Min pappa hade ju personalbiljetter som jag kunde använda och min dåvarande fästman jobbade på Linjeflyg, senare SAS. Så vi jobbade häcken av oss och reste. Jag hade som mest 5-6 jobb samtidigt och sen drog vi iväg på långresa. En kompis jobbade på Ericsson och stationerades över hela världen, bla i Mexico och Venezuela, vi hälsa på där han bodde och kunde på så sätt bo och resa ännu billigare.

Å så har det fortsatt. För mej är pengar något jag kan resa för. Allt vi kan spara läggs undan till nya resor. Husbilen var ett mycket medvetet inköp för att kunna resa ännu mer, särskilt i Sverige, Norden och Europa. Även om en husbil kostar mycket pengar, så slipper vi ju hotellrum för 1000 kr natten och vi kan alltid äta ”hemma”. Å numera är ju ett av mina jobb att skriva om resor, jag blev alltså varken flygvärdinna eller trafikassisten – men jag blev reseskribent. Inte så dumt det heller. Det tog många år att komma dit, men nu kan jag å andra sidan jobba hur länge och mycket jag vill. Det finns ingen pensionsålder på såna som oss 🙂

Jag har varit helt pank i perioder, särskilt som nyskild med två små barn. Jag hade 68 öra på kontot när jag träffade Martin. Det var inget snack om resor då. Jag vet hur det är att leva på ingenting och det är en erfarenhet jag alltid har med mej. Fördelen med att inte tycka om saker, knappt dricka, röka eller snusa och inte har några större krav på mat, är att man inte gör av med så mycket pengar. Vi kan leva väldigt billigt. Å då kan man spara. I bästa fall räcker det till en resa, kanske fler, per år.

För första gången på nästan 10 år har jag äntligen en stadig inkomst, inte så hög som andra kanske kräver – men tillsammans med Martins lön så räcker våra pengar gott och väl. Vi är vana att leva väldigt snålt. Den dagen vi säljer huset kommer vi kunna sätta in en rejäl slant på sparande och försöka leva på avkastningen. Vi har nämligen inga lån kvar, det känns rätt skönt och lite kaxigt.

Min plan har ända sedan jag var 25 varit att inte jobba en dag efter 60. Därför har jag två olika pensionsförsäkringar som jag sparat i sedan dess. En hundring i månaden när jag kunnat. Nu ser mitt liv lite annorlunda ut och jag kommer förmodligen kunna jobba med min hobby även efter 60. Men som 54-åring känns det helt ok att veta att jag inte måste, men kan om jag vill. Redan om en månad händer en stor förändring i vårt liv, som ger oss mer tid till resande men lite sämre ekonomi. Men det berättar jag mer om då…

Just nu säljer vi av innehållet i vårt hem. Det går inte så fort, men försvinner något nästan varje vecka. Saker har börjat tynga mej, känner mej faktiskt lite kvävd. Jag trivdes så otroligt bra i Gambia med bara en säng, byrå och en resväska. Kanske därför jag trivs så bra i husbilen och på resande fot?

Jag hävdar att det inte beror på inkomsten om man kan spara eller ej – utan på utgifterna. Vad säger ni om det? Kan ni spara? Vad sparar ni till?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 10

Matsedel v 10

Kommentarer 0 kommentarer

Hur mår ni? Våren börjar komma igång här i Stockholm och vi är så sugna på att åka iväg på långresa med husbilen igen. Men hur mycket vi än längtar så får det vänta lite.

Under pandemin jobbade vi helt och hållet hemifrån som många andra. Och som ganska många andra, har även vi fortsatt med det. Eller… jag har ju nästan alltid jobbat hemifrån, men Martin har inte gjort det det förut.

Att jobba hemifrån är både praktiskt och ekonomiskt. Vi sparar massor med pendlingstid och pengar. Tiden lägger vi på vår hälsa och på att fixa nya maträtter och experiment i köket.

Senaste åren har rätterna flugit ut ur köket, just nu finns det nog runt 700 rätter i receptbanken på Du i Fokus. Kolla in där då och då så ni inte missar något gott 🙂

Här är veckans matsedel:

Måndag: Linsgryta (4 P/port, plus ev ris)

Tisdag: Fisk med kräfttzatziki (1 P/port, plus potatis)

Onsdag: Kyckling med mozzarella (7 P/port)

Torsdag: Kassler Florentine (fr 5 P/port, plus ris)

Fredag: Vitlöksräkor (5 P/Port, plus ris)

Lördag: Filégryta med ananas (5 P/Port, plus ris)

Söndag: Vitkålsgratäng med kyckling (13 P för hela gratängen )

En vecka helt utan pasta, va hände där? Jag som oftast äter pasta minst en gång om dagen 😛

Den här veckan rekommenderar jag som vanlig allt! Allt utom tisdagsfisken funkar i matlådan, linsgrytan är krämig och god, kycklingen med mozzarella är superenkel, kasslern och vitlöksräkorna är kanon till matlådan, filégrytan toppengod och passar även till fest, vitkålsgratängen passar till allt och är väldigt poppis när grillsäsongen kör igång. Testa allt, så missar ni inget gott 🙂

Jag älskar att höra vad ni tycker om vår mat när ni testat något och att se era bilder av smaskiga middagar gjorda med våra recept. Tagga @marlenerinda så jag inte missar det ni lägger ut. Jag vill se mer!

Ha en fantastisk vecka!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Godis vs Viktnedgång

Godis vs Viktnedgång

Kommentarer 0 kommentarer

Måste man avstå från precis allt som är gott när man vill gå ner i vikt? Jag hävdar att man inte behöver det. Att det går att både äta god mat och godis och samtidigt gå ner i vikt.

Jag har flera FB-grupper med inriktning på viktnedgång. Lite då och då kommer frågan upp om det inte är lite väl många inlägg, frågor och recept som gäller godis, sötsaker och bakverk. ”För det är ju sånt som gjort oss tjocka och det vi måste sluta med”, brukar det heta.

Jag håller inte med! Såklart är godis och sötsaker inget som vi människor måste ha i vår kost för att överleva, men det är ändå något som kan göra livet lite trevligare och då ska vi istället lära oss att hantera det.

För mej handlar viktresan att lära en ny livsstil som vi kan ha resten av livet, där ingår både god mat, snabbmat, godis, alkohol och bakverk. Jag skulle inte, och vill inte leva resten av livet utan detta. Jag lever efter Viktväktarnas devis: Man kan äta allt men inte alltid. Med Viktväktarna gör man smarta val och äter sej ner i vikt och det funkar faktiskt i längden. För resten av livet. Vi har ju dessutom en veckobonus som är till för att användas 🙂

Det gäller att lära sej hantera mängder och hitta smarta alternativ. Enligt undersökningar köper vi i snitt 3 hekto plockgodis eller 2 kg, inget däremellan. Påsarna blir större och större, knappt ingen använder eller kommer ihåg de små påsarna som fanns när vi var små. Dem använder jag! Å jag fyller den nästan proppfull, ändå blir det bara ett drygt hekto. Under min viktminskning tillät jag mej en sån påse varje lördag och gick ner i vikt ändå. En kontrollerad mängd, med favoritbitarna.

Genom att tillåta mej godis på helgen vet jag att jag får och kan stå ut när suget kommer i veckan. Det är en av mina lösningar, som funkar för mej. Jag behöver ha en lösning som funkar, blir det ett förbud så triggas jag och ger upp direkt. Genom att få godis då och då kan jag stå ut i längden, resten av livet. För det är inte godiset i sej jag blivit tjock av – det är mängden. Precis som vi inte blir tjocka av vare sej frukt eller mat, det är mängden vi måste hantera. Energi in – energi ut.

Jag tänker likadant när det gäller bakverk, som tex semlor. Jag älskar semlor! Men den veckan får jag välja; en liten semla och någon liten godisbit – eller en stor semla och inget godis. Att lära sej hantera mängden är en stor nyckel till att lyckas – inte att avstå helt. Återigen; förbud triggar mej och är en större risk att jag ger upp. Jag vet att jag inte är ensam om detta.

Jag har heller inget emot sötningsmedel. Så när vi vill letar alternativ hittar vi spännande recept där det vanliga sockret kan bytas ut, som tex kokosbollar eller chokladbollar. Ni vet ju att jag följer Viktväktarnas kostprogram och räknar Points, genom att byta ut sockret blir våra kokosbollar 0! Och chokladbollarna är 1 P/styck eller 3 P för två. Då kan man äta med gott samvete tex ikväll när det är Melodifestivalen på tv eller till påsk – godiset stora högtid.

Här är några av mina alternativ och länk till recept:

Chips & snacks

Potatischips (16 P för hela plåten)

Grönkålschips – (4 P för hela plåten)

Chilirostade kikärtor (fr 4 P för allt)

Godis

Gelegodisar (0 P för allt)

Fruktremmar (fr 1 P)

Kokosbollar – (0 P)

Chokladbollar – (1 P/styck)

Glass

Krämig bananglass (0 P)

Yoghurtglass med mango (5 P för hela satsen)

Detta funkar för mej! För att jag ska orka hålla mej till min nya livsstil resten av livet. För jag är en av dem som gått ner i vikt, kommit till mål och sedan hållit vikten efteråt. Därför vågar jag slå mej för bröstet och påstå att jag lärt mej så pass mycket att jag kan tipsa andra om smarta lösningar. Dessutom jobbade jag på VV i många år och såg vad folk ”åkte dit på”. Jag säger inte att mitt sätt funkar för alla, men jag tycker att ni ska prova och se hur det blir för er.

Jag tror nämligen inte på devisen ”Kan jag så kan du”, eftersom vi alla har olika förutsättningar. Men jag tror att alla kan prova, för att hitta sitt sätt. Det jag definitivt inte tror på är förbud, sånt har aldrig hjälpt någon.

MEN! Jag har inget emot en fruktsallad heller. Eller en grönsaker med dipp. Å en sak till: Det händer att man trots lång övning och medvetet tänk ändå faller och äter mer än man borde. Då är det så. Ingen idé att varken ångra eller banna sej själv. Gjort är gjort och kommer att hända igen. Det är inte snedstegen eller hur man äter då och då som är avgörande, utan hur man lever i sin vardag i längden.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube