Januari är snart slut, hur galet är inte det! Så himla snabbt det gick. Snart är det dax att fylla år igen, vi är mitt inne i ett födelsedagsrace som jag avslutar på onsdag. Sen är det firande av lite annat också på gång 🙂
Februari på torsdag alltså… Vi som bor i Stockholm brukar kunna känna av våren lite smått nu, men inte i år. Än så länge känns våren väldigt långt bort, även om det var plusgrader och ösregn för någon vecka sedan men blev snö och minusgrader igen. Men solen skiner iaf lite ibland, det visar våra solpaneler som börjat producera lite mer igen.
Enligt almanackan är det faktiskt bara en vintermånad kvar, sen börjar min tid på året igen. OM jag längtar? Liiiite bara!
Medan vi väntar på våren kämpar vi på med bra mat, god sömn och promenader.
Det mesta den här veckan passar i matlådan och jag vill särskilt rekommendera pajen, alla gratängerna (särskilt tacon, den är snuskigt god) och tandoorikycklingen. Gör dubbelt när ni ändå håller på och frys in!
Jorå, semmeldagen närmar sej så det får bli minisemlor också som lite bonus. Det finns fler semmelrecept HÄR. Alla Hjärtans dag är det också snart, mat som passar en alldeles särskild dag hittar ni HÄR.
Två veckor i Egypten blev 7 böcker, inte riktigt samma takt som jag brukar ha – ändå fick jag skrubbsår på armbågarna av att ha legat på mage på frotté och läst. Kan det klassas som arbetsskada tro?
Jag började semestern med fyra tjocka feelgood, ett gäng storpocket som legat och lockat ett tag. Det är helst såna jag tar med på en resa, tjocka och härliga. Sen hade jag ytterligare två pocket som jag skulle läsa och en inbunden, efter det hade jag även lagt med några äldre pockets som reserv. Men så hittade jag en bok i hotellets bokhylla som jag bara var tvungen att läsa.
Jag var med när Emma Schols vann pris på Ljudboksgalan med boken ”Ärren bär jag med stolthet”. Självklart var jag tvungen att läsa den när den låg mitt framför näsan på mej!
Det är en minst sagt blandad hög jag presenterar den här gången.
Efter att ha sett Emma Schols som vinnare på Ljudboksgalan och även hört hennes sommarprogram var jag rätt nyfiken på henne som person. Att rädda sina barn sätter nog många främst, men att gå tillbaka in i ett övertänt hus är inte mänskligt. Inte när man samtidigt känner att huden bokstavligen rinner av kroppen. Att sedan klara av den långa tiden av smärtsam behandling, mängder av operationer och omänsklig smärta – vad ska man säga? Det går inte att förstå.
Allt detta berättar Emma om i sin bok. Hur hon morgonen den 3 september 2019 hör sönerna ropa att det brinner i tv-rummet. Snart står hela huset i lågor, ändå lyckas hon rädda alla sina sex barn. Men hennes skador blir enorma, teoretiskt sett överlever inte en människa med så svåra brännskador. Hon svävar mellan liv och död i flera veckor, men överlever och berättar om den tuffa kampen att ta sej tillbaka, folks fördomar och ilskan runt henne när hon träffar en ny man. Men hon berättar även om lyckan att se barnen igen, att återta varje liten del i sitt tidigare liv och lyckan att älska igen.
En otroligt stark bok! Lyssna på Emmas sommarprat och läs boken, man blir lite mer ödmjuk till livet.
Jag bävar varje gång jag öppnar en bok av Fitzek. Han har så troligt obehagliga historier, men det är så jäkla bra! Här snackar vi spänning, psykologi och en massa slaskiga grejer… men den här gången var det inte så illa, mest spänning. Martin läste den före mej, hans första Fitzek – det ligger tre till och väntar på honom och han tyckte den här var obehagligt. Han vet inte vad han har framför sej…
”Vägen hem” utspelar sej under en enda kväll. Det är lördag kväll och klockan är ett par timmar innan midnatt. Jules Tannberg har kvällspasset som följeslagare i en frivillig telefonjour för kvinnor som behöver någon att prata med när de går ensamma hem i natten. Han har aldrig varit med om en livshotande situation. Inte förrän nu, när Klara ringer. Den unga kvinnan är förföljd och skräckslagen. Och någon har varit inne i hennes lägenhet och målat ett datum på sovrumsväggen med blod: hennes dödsdag. Jules inser att mindre än två timmar återstår.
Det är så otroligt intelligent skrivet, läskigt, obehagligt och med flera tvister. Det är svårt att räkna ut vad som ska hända och även om man lyckas klura ut vem som är god och ond, så kan man inte lista ut nästa drag. En mycket obehaglig psykologisk thriller, men väldigt bra!
Som jag skrev tidigare så är den här bokhögen väldigt blandad, efter de två tidigare böckerna behövdes lite lättsammare läsning. Lucy Dillon kan man lita på när det gäller mysläsning. Vem kan motstå ett gäng övergivna hundar?
Rachel Fielding avslutar sin relation med en man som kanske inte är hennes drömprins ändå, samtidigt slutar hon sitt arbete och blir av med sin lägenhet i centrala London. Hon är trettionio år och vet inte riktigt vad hon vill eller vad hon ska göra. Men så får hon veta att hon ärvt sin mosters hus på landet, men inte bara det utan även hennes bordercollie och ett hundstall fullt med herrelösa hundar. Till detta hör en butter, men snygg veterinär… Ni hör ju! Det kan ju inte bli annat än bra 🙂
Rachel flyttar in och börjar förmedla hundar för glatta livet. På vägen träffar hon ensamstående tvåbarnsmamman Zoe, Natalie och Johnny som lever i ett lyckligt men barnlöst äktenskap samt ett helt gäng med andra härliga personligheter. Självklart blir det problem på vägen, men även ny vänskap och en massa kärlek. Romantiskt och massor med härliga hundar. Så himla mysig!
Debutromaner är spännande, det kan bli lite vad som helst. Therese Widenfjord kan dock vara väldigt nöjd, vilken otroligt fin bok!
Det handlar om den New York-baserade fotografen Nick Turner som återvänder till sin barndoms fattiga bergstrakter i Appalacherna när hans far blir sjuk. Det är hans sista chans att försonas med sitt förflutna. I samma trakt finns även Ellie, en äldre kvinna som förlorat sitt hem och måste kämpa för att överleva. När Nicks och Ellies vägar korsas, förändras deras liv för alltid.
Det handlar om familjehemligheter, svek, psykisk ohälsa och en massa annat. Å lite hundar finns det med här också, me like. Boken är så otroligt fin och de bilder som Nick tar, skapas även i ens inre. Så fina är miljöbeskrivning. Ska bli kul att se vad som kommer härnäst ur hennes penna.
– – –
Fyra väldigt olika böcker, men alla är väldigt bra och läsvärda. Jag gillade blandningen i den här högen, det var både läskigt, mysigt, intressant och roligt. Nu tror jag att det är dax för lite deckare och mord igen 🙂
Vad jag läser just nu ser ni på instagram @marlenerinda
Man kan väl tycka att året börjar med en rejäl rivstart med mässa och premiär. Men det är så här det brukar se ut för oss i januari. Till detta hör även ett gäng födelsedagar. Årets första premiär blev Pernilla Wahlgrens Happy Ending på fina Cirkus, så himla rolig!
Förra året började också på Cirkus, då med Peter Pan som både Pernilla Wahlgren och Ola Forssmed var med i. Den här gången hade de med sina bästisar Kim Sulocki, Hanna Hedlund och Måns Nathanaelsson. De här fem är inne på sin tredje gemensamma show, Pernillas första avskedsturné… vi får väl se hur många det blir.
Å det var precis min fråga till gästerna på röda mattan; Hur många avskedsturnéer skulle det kunna bli? Jag fick några riktigt roliga svar, kolla på filmen får ni se 🙂
Den här gången planerar Pernilla för en karriär utomlands, Las Vegas och London lockar – Sverige har helt enkelt blivit för litet. Tillsammans försöker de sätta ihop en show som ska passa den internationella marknaden. Det går sådär…
Gästerna på röda mattan var många och väldigt förväntansfulla. Man vet lixom att när Pernilla och de andra sätter igång så är det kul, särskilt när Edward af Sillén har varit inblandad. Vi var precis lika förväntansfulla som gästerna och jobbade av röda mattan så fort vi kunde, vilket är svårt eftersom många kommer i allra sista minuten. Men prick 19.30 satt vi på våra platser.
Första 45 minuterna skrattade jag så jag knappt fick luft. Asså… så otroligt roligt. Gänget raljerade både med sej själva, varandra, kända personligheter och publiken. Och många av de kända personligheterna satt ju i publiken vilket blev extra roligt såklart.
Jag brukar ju prata med publiken även efter föreställningen och den här gången sa alla samma sak; galet roligt. Publiken skrek av skratt stundtals. Helt galet.
En bra början på 2024 alltså vad gäller underhållning. Vill ni ha ett ordentligt garv, då är det Pernillas show ni ska se. Löp och köp som jag brukar säga. HÄR kan ni läsa vår recension.
Har ni sett den? Berätta vad ni tyckte. Ska/vill ni se den? Berätta det med 🙂
Så kom vi hem från den sköna värmen i Egypten till ett kallt Stockholm. Vi hade två lugna dagar sen körde Formex igång våren med en rivstart. Ni vet den där stora designmässan som äger rum i januari och augusti och visar trenderna för kommande säsong.
Älvsjömässan står inför en stor förändring och rykten säger att hela huset ska rivas om några år. Jag vet inte om det är därför som Formex blir mindre och mindre, men det är ett faktum och oroar en hel del. För några år sedan var det typ 900 utställare och tog minst två dagar att gå igenom allt. I år var det drygt 300 utställare och var klart efter lunch. Vad händer?
Det är med stor förväntan varje gång man kliver in genom dörrarna på mässan för att ta del av alla nyheter och träffa både utställare och kollegor. Några av utställarna träffar man bara de här två gångerna om året, men har gjort i många år – så det har blivit bekanta med tiden. Sen träffar man ju andra som man tycker lite extra mycket om och även minglar med i andra sammanhang, som tex Karl Fredrik, Kristoffer Lundqvist och Tareq mfl.
Dagen började med pressfrukost och allt vi behöver veta om årets mässa, samt en liten rundtur. I år hade vi en robot som guide. Coolaste kostymen, men måste varit rätt obekväm 🙂
Sen var det några pressvisningar, men inte alls så många som det brukar vara och dessutom med paus mellan dem – så brukar det definitivt inte vara. Oftast är det 2-3 visningar samtidigt och direkt efter varandra, heeeela dagen. Nu hade vi kanske 5-6 tider att passa och hade gott om tid att gå igenom mässan mellan visningarna. Så när den Blomsterfrämjandet hade sagt sitt vid 16-tiden, var vi färdiga – jättekonstigt.
Dagen börjar alltid med Ceannis, som är en stor favorit bland väskor. Jag har flera strandväskor som jag bara älskar! Johanna Lind Bagge höll i presentationen, hon är alltid lika glad och sprudlande. Våren och sommaren har mycket fint att bjuda på, även om senapsgult kanske inte är min favoritfärg.
Cult Design är en annan favorit, det är deras muggar jag oftast har på mina frukostbilder. Nu har de kommit med en helt ny serie med ovala tallrikar i bla beige färg som nog blir jättefin att fota matbilder med. Fortfarande är Orient min favoritserie och den finns fortfarande och kom i blått i höstas. Jättefin!
Jag hann springa förbi Karl Fredrik och sno en kram och samtidigt titta på hans nyheter. Han har också kommit med en strandväska, som jag gillar skarpt!
Å jag blev extra glad av ha hitta Kristoffer och hans fina doftprodukter K Lundqvist. Kristoffer och jag har känt varandra i säkert 15 år, långt innan han lanserade sina första doftljus. Nu säljs hans produkter i hela världen och jag är så otroligt stolt och imponerad av honom. Han har verkligen kämpat målmedvetet och kommit så otroligt långt. Till och med i Japan hyllar man hans fina grejer. Så coolt!
Annat fint på mässan är alltid Axlings Linne, som alltid har en fin presentation och bjuder på god lunch. Mycket väl välbehövligt när man ska gå där en hel dag. Designtorget hade en nästan lika cool utställning i år, som i höstas. Den förra gången är rätt svårslagen, den var riktigt häftig.
Och avslutningen med Blomsterfrämjandets härliga tulpanvärld var helt rätt. En dag för sent för tulpanens dag, men ändå… man hade som ett tält med mängder med tulpaner i olika färger och såpbubblor som singlade ner över dem. Magiskt. Å vi fick med oss varsin stor bukett hem!
En riktigt bra mässa, men med vissa orosmoment alltså. Formex minskar, kommer det att fortsätta så?
Årets stora ”födelsedagsrejs” är här! Vi klarade av Martins födelsedag i Egypten för någon vecka sedan, nu är det min brors, mammas och yngste sonens tur. Å sen kommer jag 🙂
Vi är rätt dåliga på det där med födelsedagar, så brukar bli väldigt enkelt. Vi firar även 16 år tillsammans om ett par veckor, så vi kanske drar iväg med husbilen. Numera åker vi ju året om, även på vintern – så bara vi får ut bilen kan det bli en tur.
Jag älskar semlor, så någon form av semla blir det nog när jag fyller år. Förr bakade alltid min svärfar en semmelkaka till mej, det kanske vi gör till någon av födelsedagarna. Då är ju pluset på vågen ett faktum – men då är det så!
Det är inte hur jag lever under någon vecka då och då som betyder något, utan hur jag lever resten av året. Å ni som är hänger lite med mej här och på sociala medier, vet ju hur jag lever och att pluset snart är borta 🙂
Detta är en riktigt god vecka! Moussakafrestelsen är en favorit hos många av er har jag förstått. Allt utom de stora räkorna funkar kanon i matlådan dagen efter och i frysen. Perfekt att ta fram när man inte orkar tänka eller har dåligt med tid. Det värsta jag vet är när man står där precis innan man ska äta och inte vet vad man ska laga. Matlådor i frysen is da shit! Tips på bra matlådemat finns HÄR.
Många är förkylda nu, så jag tänkte att ni kanske skulle få en liten energiboost också. Jag tar en hutt ingefärsdryck varje dag, nästan året runt, och har knappt varit sjuk sedan jag började med det. Kan vara värt att testa för er som vill hålla er friska. Dessutom är det ju så där syrligt, fräscht och gott!
Ha en fin vecka och ta hand om er – Ni är den viktigaste personen i ert liv faktiskt 🙂
Lunch utan slut har jag hört talas om och tyckt verkar så mysigt. När våra nya bekanta föreslog en dag i El Gouna passade vi på att besöka tre olika restauranger och det blev som en gående variant av LUS. Så himla mysigt!
Strax innan vi åkte till Egypten fick vi kontakt med Therese som bor här. Det var hennes familj som tog med oss till Mahmya Beach direkt efter nyår. Självklart ville vi se mer av orten där hon bor och upptäcka det.
El Gouna ligger ca 3 mil från vårt hotell i Hurghada. En taxi skulle kosta kanske 25 Euro, vi satsade istället på en Uber som precis som i Sverige är mycket billigare. Det tog en stund innan vi fick tag på en bil, två innan den bojkottade vi. Appen sa ca 300 Egyptiska Pund, vilket är ca 75-100 kr, men de försökte få oss att betala allt mellan 25-50 Euro. Har vi fått ett pris vägrar jag att betala mer, så dessa avbokades.
Den vi åkte med ville ha 10 Euro, det tyckte vi var ok. Han kunde inte engelska och blev irriterad när vi inte hittade och googlemaps slutade fungera pga en massa vägbyggen. Till slut sa vi att han kunde släppa av oss när vi trodde att vi var hyfsat i närheten. Där stod vi mitt ute i ingenting vid en golfbana… Therese tog golfbilen och hittade oss rätt snabbt.
Vi började med att se hur hennes familj bor här och fick på köpet gosa lite hund.
Det började bli dax för lunch. Återigen användes golfbilen för att ta oss ett varv runt El Gouna, där vi stannade för att se en del av den nya delen med hamnen och de stora lyxiga båtarna. El Gouna är ett välbärgat område där många rika Egyptier och utlänningar bor. Mycket är helt nytt och väldigt modernt.
Vi tog sikte på Maritime Restaurant där vi började med en lättare lunch. Här serveras medelhavsmat, mycket skaldjur och sånt som vi tycker väldigt mycket om. Martin tog en sallad med skaldjur, jag tog en pasta med stora räkor och Therese tog gravad lax. De kostade ungefär 80-100 svenska kronor. Allt så otroligt fräscht och gott. Medan vi satt där och åt,bestämde vi att vi skulle göra en gående middag och besöka tre restauranger som ligger i närheten av varandra. Therese bor här halvårsvis och har koll på läget, vi lät oss bara dras runt 🙂
Efter lunchen gick vi längs hamnen, tittade på båtarna, kollade in den publika stranden och utforskade stället så mycket vi kunde. Solen sken och vi hade kanske 25-26 grader i skuggan. Himla härligt när vi visste att det var ungefär lika många minus hemma.
Sedan fortsatte vi till den äldre delen av El Gouna. Therese lämnade oss där medan hon åkte hem och hämtade sin son, som skulle vara med oss en stund. Vi befann oss på ett torg och passade på att besöka ett par minimarkets för att se prisläget, innan vi slog oss mer på Bodega El Gouna för att vänta in dem.
Bodega har mexikanskt tema med tapas och väldigt goda drinkar. Medan vi väntade tog vi varsin milkshake för att svalka oss. Therese dök snart upp med sin son Joseph och ägaren till restaurangen Per, plus hans dotter Anita som också är svenskar. Snart kom det in mängder med smårätter, säkert tio olika. Det var taco, otroligt goda ostbollar, stora räkor, guacamole och en massa annat.
Allt så otroligt gott! Detta sköljdes ner med margaritas, något jag inte druckit på säkert 35 år när jag var i Mexiko. Drinkarna kan vara de godaste jag druckit i drinkväg på väldigt länge, kanske någonsin. Det blev mer än en måste jag erkänna, det blir lätt så när en drink kostar 35-40 kr bara 😛
Vi satt i flera timmar, pratade, åt och skrattade. Typ hela eftermiddagen, vi hade så himla mysigt. När det var dax för efterrätt gick vi tvärs över torget till Jobos Sportsbar. Där visades någon fotbollsmatch på säkert 7-8 olika tv-skärmar, det var fullt med folk där – men det var nog knappt någon som tittade på matchen. Här satt folk istället och spelade spel, umgicks, åt och eller drack tillsammans. Här kan man äta riktigt goda pizzor för bara 60-70 kronor.
Nu hade Joseph och Anita lämnat oss och Pers fru Lena gjort oss sällskap istället. Vi tog in varsin drink och ett par olika desserter. Det började bli sent och lite kyligt och dax att åka tillbaka till hotellet. Nu skulle vi börja leta bil igen… men det behövde vi inte! Pär lånade ut sin chaufför så vi fick åka hem utan att behöva deala pris, så himla skönt!
VI åkte från hotellet vid 10 och var tillbaka vid 23. En lång, men alldeles fantastisk dag! Vi hade så otroligt roligt och tiden gick så himla fort. El Gouna visade sej från sin allra bästa sida, där är verkligen fint och väldigt lugnt. Här finns turister, men inte alls lika mycket som i Hurghada. Jag skulle absolut kunna tänka mej att åka hit nästa gång och spendera mer tid i den lilla staden.
Therese har varit världens bästa guide och alla har varit så otroligt generösa. Vi kommer absolut att ses i Sverige och vi har redan en liten plan om att hälsa på med husbilen i Härnösand där de har sitt fritidshus. Hon är en sån person som jag gärna har kvar i mitt liv, så himla härlig! Lika härlig som Per och hans Lena som driver de tre restaurangerna som vi besökte. Såna där otroliga människor som bjuder på sej själva och känns som man känt i flera år direkt när man träffas första gången.
Är ni i Hurgahad eller funderar på att åka dit, så måste ni ta er utanför hotelletområdet och besöka El Gouna. Eller varför inte åka dit direkt, både Ving och Tui har resor dit. Det ska iaf jag kolla till nästa gång, För El Gouna vill jag se mer av!
Här är även en film från dagen:
Det blev definitivt en LUS – Lunch Utan Slut – den höll på heeela dagen. Supermysigt! Har ni haft en sån nån gång?
Bästa läsningen är såklart i solstolen, i skuggan av ett parasoll. Där trivs jag som allra bäst! På flyget till Egypten plöjde jag semesterns första bok, första veckan hade jag läst ytterligare tre böcker. Det blev en rejäl feelgoodhög 🙂
När jag reser packar jag gärna ner storpocket. De jag får, eller köper under året, sparar jag till just resor. Nu säger, eller tänker ni säkert: det finns faktiskt läsplattor och ljudböcker. Å så är det ju, men jag vill ha en ”riktig” bok, som doftar bok och som man bläddrar. Dessutom vill jag ju ta fina bilder av det jag läser!
Den här gången är det övervägande böcker av författaren Colleen Hoover som jag hört om men aldrig läst. Nu plöjde jag tre av hennes böcker efter varandra och det var inte svårt alls. Så härliga! De är helt fristående, så det spelar ingen roll i vilken ordning man läser dem.
Vi börjar väl uppifrån som vanligt, fast jag läste dem tvärtom 🙂
Alla har vi hemligheter, vissa mer än andra. Auburn byter stad och liv, allt för att vinna tillbaka det hon älskar mest av allt. Konstnären Owen målar tavlor av olika personers mer eller mindre svåra bekännelser. Av en slump korsas deras vägar och deras nya stormande relation byggs direkt på lögner.
Auburn vågar för en gångs skull chansa på kärleken och öppnar sitt hjärta, men snart inser hon att Owen döljer någonting för henne. Hans förflutna riskerar att förstöra allt som är viktigt för Auburn och enda sättet att åter ta kontroll över sitt liv är att lämna honom. För att rädda deras relation måste Owen bekänna – men hur ska han kunna göra det när bekännelsen är värre än själva brottet?
Hjärta, smärta, hemligheter och vänskap i en salig röra. Det är både ont i magen och värmande i hjärtat, högt och lågt och alldeles underbart. Att skriva vackert om död och familjehemligheter är svårt, men Colleen Hoover lyckas.
Om Coollen Hoover kan skriva vackert om död, så är det inget emot vad hon kan göra om det svåra ämnet barnlöshet. Men sin känsliga penna lyckas hon inte bara förmedla de känslor som finns hos båda parterna, utan även omgivningens reaktioner, krisande relationer och kampen att leva vidare oavsett resultat på stickan.
Hur stark måste kärleken vara för att relationen ska överleva, när båda som lever i den är trasiga? Quinn och Grahams perfekta kärlek hotas av deras operfekta äktenskap. Alla minnen, misstag och hemligheter som skapats genom åren håller på att slita isär deras relation, några förflugna ord som inte var meningen att höras riskerar att förstöra allt.
Vackert, smärtsamt och tänkvärt om ett ämne som är svårt att prata om. Men att hålla tyst löser ingenting och det är kanske det som Colleen Hoover mest vill förmedla.
Fallon möter Ben samma dag hon ska flytta tvärs över landet. Fallon tror att det är en slump och det är det väl delvis även om Ben vet exakt vem hon är sedan länge. Deras sprakande attraktion och oerhörda kemi får dem att spendera hela sista dagen i Los Angeles tillsammans. Eftersom de precis träffats och inte är redo för en distansrelation bestämmer de sig för att ses på samma plats, samma datum, varje år.
Fallon flyttar till New York för att satsa på skådespelarkarriären hon tidigare varit tvungen att ge upp och Ben vill skriva en roman. De kommer överens om att han ska skriva om deras möten och färdigställa sin bok. Så varje år ses de. Tills den dag Fallon börjar tvivla på om Ben är ärlig eller om han bara spelar en karaktär, för att få till den perfekta ploten i sin kärleksroman.
Coollen Hoovers specialitet är att nysta upp en historia lite bakvänt och genom att man får läsa om karaktärernas egna upplevelser omlott. Från början är det bara två personers olika berättelser om samma upplevelse, men vartefter får man deras bakgrund och allt klarnar. Briljant författarskap helt enkelt!
Jag öppnar boken och kan inte sluta läsa. Jag skrattar högt, samtidigt som jag blir lite irriterad.
Spanska Catalina har sedan en tid sitt boende och karriär i USA. När hennes syster ska gifta sej är hon i desperat behov av en dejt, eftersom den oskyldiga lögnen om hennes amerikanska hunk till pojkvän urartat något. Nu ska alla hon känner dit, inklusive expojkvännen och hans fästmö, och hela familjen förväntar sig att hon tar med sin dejt.
Hon har bara fyra veckor på sig att hitta någon som är villig att ta sig över Atlanten med henne, och som dessutom går med på att vara hennes fejkade pojkvän. När Aaron Blackford – den irriterande men snygga, blåögda, mörkhåriga skitstöveln – ställer upp är det inte ens ett alternativ. Catalina hatar honom, men till slut har hon inget att välja på.
Även här är det några förflugna ord som sagts, som hörts av ”fel” person. Allt oerhört roligt skrivet och man skrattar högt flera gånger. Så varför blir jag irriterad? Jo, för att en hel del är dialog på spanska som inte översätts. En del översätts, men långt ifrån allt. Så vissa dialoger går helt förbi mej och det stör mej.
I Crazy Rich i Asien, hade man små fotnoter längst ner på sidorna för att de kinesiska uttrycken skulle förstås enkelt. Så hade man kunnat göra här med och det hade blivit så mycket bättre. Men det är roligt och det är en spännande handling, så otroligt otänkbart att det blir väldigt kul.
Detta är en himla mysig hög och jag kan absolut rekommendera allt av Colleen Hoover och kommer att läsa allt hon släpper i framtiden. Förmodligen kommer jag att leta rätt på det hon släppt tidigare också, så mycket gillade jag dem.
Jag plöjde ytterligare några böcker där i solsängen, så det kommer fler tips alldeles snart 🙂
När vi väljer boende på semestern blir det oftast något enklare. Det går inte i Egypten, det finns lixom inte något enkelt, här är allt stort med extra allt. The Grand Palace i Hurghada var vårt hem under två veckor, här trivdes vi väldigt bra men det var väldigt mycket extra allt!
En gång om året tar vi semester, det är alltid under vintern och vi är borta minst två veckor. Den här gången gick resan till Hurghada i Egypten. När vi letade resa var enda kravet att det skulle vara sol, all inclusive och barnfritt. Valet föll på Egypten och här är nästan allt med all inclusive eftersom hotellet ofta ligger en bit bort från städer och resorten är byggda mitt ute i ingenting.
Vi valde Hurghada för att det var så långt söderut man kan komma just nu i Vings utbud och bara 15 minuter från flygplatsen. Korta transfers gillar man. Vi valde The Grand Palace och en juniorsvit med utsikt över vattnet och tror att vi blev uppgraderade till en större svit. Den vi bokat hade en mindre vardagsrumsdel har vi för oss, vi fick en med större vardagsrum. Vi äskade vårt rum och trivdes väldigt bra där. Balkongen blev vårt andra vardagsrum, där vi spenderade mest tid.
The Grand Palace har 319 rum och ligger som ett U mot havet, vill man ha sol större delen av dagen ska man be om ett rum i 5000-delen. Det visste inte vi, men hade tur att få där ändå. Det finns mängder med olika rumstyper, vårt rum fanns även på markplan med direktaccess till egen pool, det finns ännu större svinter och det två lyxiga villor. Från vårt rum var det ungefär lika långt till bufférestaurangen som till stranden, ca 500 steg. Till hotellet hör 4-5 restauranger, bla en japansk/kinesisk, en grillrestaurang och en indisk.
Stranden är lång och går förbi tre andra hotell, här finns några små strandbutiker, en restaurang, en strandbar och ett dykcenter. Det är ingen strand med vit härlig pudersand, utan mer packad stenhård sand. Botten är sand och vi tror att det finns mindre rev en bit utanför, men det kollade vi aldrig. Vill man träna eller spela tennis gör man det på Grand Hotel som ligger brevid.
När man kommer till hotellet möts man av en pampig entré och en lobby med pelare, högt i tak och en gigantisk takkrona. Här satt vi och jobbade på kvällarna. För att komma till stranden måste man gå rakt igenom lobbyn, förbi bufférestaurangen och igenom hela poolområdet. Det är rätt trivsamt att promenera runt på det stora området.
Jag har trivts så otroligt bra på det här hotellet. Här är rent och snyggt, känns lite lyxigt men inte vräkigt, finns små egna ”rum” lite överallt att mysa i och gott om plats. Personalen har varit väldigt tillmötesgående och trevlig, alltid putsat och fejat överallt. Det har funnits en massa olika mat (varje dag asiatiskt, orientaliskt, italiensk mm) även på buffén och allt har varit vällagat och gott. Vinet på glas är ingen höjdare, men för oss spelar det ingen roll alls.
Hotellchefen har varje dag gått runt bland gästerna och sett till så att alla mår bra och trivs. En lågmäld och trevlig herre, som vi inte fattade att han var chef förrän efter någon vecka när han tog oss åt sidan och presenterade sej. Sen finns här även en massa ”småchefer” för bar, rummen, restaurangen osv. De har varit lite barskare, men fortfarande väldigt trevliga och tillmötesgående. Alla blev efter ett tag väldigt nyfikna på vad vi pysslade med och ville gärna hjälpa oss när vi filmade hotellet 🙂
Vi brukar inte åka tillbaka till en plats eller ett hotell flera gånger, men hit kan vi faktiskt tänka oss att komma tillbaka. Här var så otroligt lugnt och skönt.
Mitten av januari är redan här och vi har precis kommit hem till kylan igen. Ni har väl kommit in i 2024 rätt bra nu? Vi är fortfarande i något slags chock efter att ha lämnat lugnet och värmen. Men men, om ett par dagar är allt som vanligt igen.
Vi har haft några härliga veckor i solen. För oss är det aldrig helt och hållet semester, men även om vi jobbat lite så har vi ändå både vilat och motionerat. Det har varit otroligt skönt att byta miljö, få värme på kroppen och sol på näsan. Vi har tagit våra två dagliga promenader varje dag och det fortsätter vi med även hemma såklart. Vi går ”till och från jobbet” varje dag, vilket betyder att vi går ett varv runt området där vi befinner oss. Typ 30 minuter.
En halvtimme morgon och kväll, låter kanske inte så mycket men är betydligt mer än den som inte går något alls. Å det är så vi tänker: minsta lilla är bättre än inget. Man måste inte springa ett maraton varje dag för att det ska räknas 🙂
Å maten sköter vi, som vi gjort senaste åren. Här är veckans matsedel:
Vaddå semlor, får man äta det som Viktväktare? Kanske ni tänker. Å visst får man det! Man får äta allt – men inte alltid. Det är ju inte vad jag äter någon enstaka gång som ställer till vikten, utan hur jag lever i min vardag 🙂
Den här veckan måste ni prova morotssåsen och tacokycklinggrytan, de är några av mina favoriter. Purjo- och lövbiffsgrytan ligger på topplistan hos våra läsare, så testa den med. Och räkröran är kanon, funkar med både bakad potatis och avkoda och är perfekt att ha i bröd/wraps när ni ska på picknick i sommar.
Hoppas ni får en alldeles fantastisk vecka, det ska jag ha! Häng med på instagram @marlenerinda vettja!
Om man var på Vings välkomstträff fick man åka med på stadsrundtur alldeles gratis. Så det var rätt självklart att hänga på. En supersponsrad busstur av de företag som vi skulle besöka. Men men, kul ändå 🙂
Vårt hotell Grand Palace ligger ungefär 8 km från citykärnan, på bussen på vägen dit fick vi en kort guidning av den lokala guiden. Det var alltså inte en tur med Vingguider, utan enbart en egyptisk guide. Första stoppet var en parfymbutik, där vi fick en genomgång av parfymens historia och egenskaper.
Jag har knappt kunnat gå in i en sån butik tidigare pga allergi, men nu kunde jag vara där tills de började spruta och prova dofterna. Vi köpte ingenting, men tog några bilder och filmade lite.
Sen togs vi till en stor souvenirbutik, där män satt och visade sina konstverk medan de tillverkade dem. En man drejade, en annan mejslade ut figurer i metall och en annan höll på med sandkonst. Här fanns verkligen allt!
Inte heller här köpte vi något, vi har ju varit här några gånger och har redan det vi önskar och behöver. Hade de däremot haft hibiskus-te, så skulle vi fyllt på vårt lager – för det går åt hemma hos oss. Istället tog vi även här en massa bilder och filmade lite.
Nästa stopp var den nästan nya och jättestora moskén. Martin gick in, medan jag stannade kvar utanför. Jag skulle följa med in och hade klätt mej för det, med byxor som täckte knäna och tröja som täckte axlarna. Det har räckt förr, men inte den här gången. ALLT skulle täckas med särskilda plagg och då fick det vara för min del.
Medan Martin gick in stannade jag kvar utanför och fotade istället, tillsammans med några andra kvinnor som inte heller hade lust att klä om. Solen var på väg ner, så det blev rätt fina bilder.
Efter moskén fick vi lite egen tid, då passade vi på att köpa simkort till Martins telefon och fika lite. Sen var det dax att åka tillbaka till hotellet igen. En väldigt ”reklamig” tur på 3-4 timmar som mest gick ut på att sälja på oss saker vi inte behöver. Men kul ändå.
Spännande att återse Hurghada igen, det var ca 25 år sedan jag var här senast och jag kände inte igen mej ett dugg!
Vi håller oss mestadels runt om i Sverige, för att kunna komma hem snabbt om något händer. För första gången sedan januari förra året är vi på långresa och nu är vi väldigt långt bort när vi kanske borde vara hemma…
Sedan min svärmor dog för ganska precis två år sedan har vi hållit oss lite mer hemma för att finnas till hands för svärfar. Han är 85,5 år gammal och hyfsat pigg för sin ålder. Han tar dagliga promenader och sköter sej själv vad gäller tvätt, handling, matlagning. Visst finns det krämpor, bla en mage som trasslat, men han är ändå pigg. Vi tyckte att allt var så pass lugnt att vi kunde åka iväg två veckor. Han bor hos oss och har både våra grannar och mina föräldrar som hjälp om det är något.
När vi var på båttur i torsdags hade vi dålig mottagning på mobilen och gick inte att nå förrän på eftermiddagen. Då får jag meddelande på Messenger från mina föräldrar att svärfar åka med ambulans till sjukhus. Magen har försämrats och han har extrema smärtor och får inte behålla varken mat eller vätska.
Då fick han i princip bara smärtstillande och blev hemskickad. Han blev lite bättre, men natten till söndag blev han ännu sämre och åkte in igen. Den här gången blev han kvar. Idag är det tisdag och det konstateras att han har tarmvred och måste opereras. Fruktansvärt att han gått så länge med smärtorna, men skönt att få en diagnos.
Där är vi just nu. Svärfar genomgår just nu operation och vi vet ingenting. Min pappa är just nu svärfars närmaste anhörig och håller kontakten med sjukvården och oss. Vi har hittills ringt via Messenger till svärfar och chattar hela tiden med min pappa. Det är en jäkla röra och alla är väldigt oroliga.
Just nu väntar vi bara på att min pappa ska komma med uppdateringar om operationen. Vi hoppas såklart få lugnande besked och att Martin ska kunna fira sin födelsedag i lugn och ro imorgon.
Självklart har vi tänkt tanken att åka hem. 561 mil är rätt långt bort, men ändå bara 5 timmar bort. Å andra sidan kan vi inte göra något. Vi har ingen bil och kan inte köra honom någonstans. Vi är inte läkare och kan heller inte göra något för att hjälpa hans situation. Han kommer inte hem från sjukhuset förrän efter helgen, då är vi hemma och kan finnas där för honom.
Visst kan det väl kännas skönt att vara där, och finnas nära, men förmodligen skulle svärfar känna skuld över att vi fått avbryta resan, det är nämligen sån han är. Och det är inte jättelätt att komma hem härifrån, planen har varit fulla fram till nu efter nyår. Skallen är full med alternativ och tankar.
Just nu känns allt bara väldigt knepigt. Och man känner sej väldigt egoistisk som är så här långt bort. Det är ju därför vi håller oss nära. En enda gång på 12 månader åker vi längre, mest för min hälsas skull och då händer det.
Kan bara telefonen pinga till nu och säga att allt har gått bra! Please!
Nu är alla helger och röda dagar över för den här gången. Livet ska återgå till det normala och allt är som det brukar. Typ…
Jag brukar säga att man äter sej ner i vikt och tränar för hälsans skull. Forskning visar, och det kan jag skriva under på, att kosten står för 80% av viktminskningen och träningen för resterande 20%. Självklart är en kombination det ideala för kroppen, men ibland får man helt enkelt ta en sak i taget.
Som ni kanske vet så har jag följt Viktväktarnas kostprogram i drygt 20 år nu och det funkar jättebra för mej. Jag gick ner i vikt, höll målvikt i 6 år, blev sjuk och gick upp allt, fick hjälp och gick ner igen. Jag höll min vikt i 9 år, blev sjuk igen förra våren och gick upp lite. Jag har gått ned väldigt långsamt, ca 1-2 hekto i veckan, men kämpar på för att komma tillbaka till målvikt.
Nästa stora ”mat- och godishelg” är till påsk och dit är det ungefär 12 veckor. På den tiden kan man åstadkomma massor när det gäller hälsan. Så kör igång direkt – det blir inte lättare för att man väntar 🙂
Alla rätter den här veckan passar i matlådan dagen efter, eller i frysen, så passa på att laga lite extra. Ni måste testa kyckling Hawaii och butterchicken, såååå gott! Asså, snuskigt gott! Missa inte!
Mitt tips till dej som vill bli mer hälsosam är att ta ett steg i taget. Börja med kosten och gör val som är bra för din kropp, redan där har du kommit en bra bit på väg. Byt ut sämre vanor mot bättre och tänk att detta är för resten av livet – inte en kur.
Små steg mot ett friskare liv helt enkelt. För att du är värd det 🙂
Ingen tackar väl nej till en dag på en kritvit strand med azurblått vatten? Av en händelse fick vi kontakt med en svensk kvinna som bor här i Hurghada. Hon tog med oss till Giftun Island och den drömmiga stranden Mahmya Beach.
Innan vi åker till en plats går jag oftast med i en eller fler facebookgrupper med inriktning på det vi ska besöka. Den här gången blev det en grupp för hotellet The Grand Palace Hurgada och Egyptentips#1. Där har vi fått många bra tips, men just den här kvinnan var det faktiskt en följare som tipsade om. Det är nämligen hennes syster som bor här.
Efter lite chattande på messenger fick vi order om att infinna oss vid Mahmya-kajen på torsdagen. kl 9.45 skulle båten ta oss till Giftun Island och Mahmya Beach. Kajen ligger 8 km bort, efter lite strul med internet tog vi en uber dit. Taxi skulle kostar 400 Egyptiska Pund, uber kostade 56. En viss skillnad.
Väl framme bekantade vi oss med Therese som fixat allt, hennes man Karim och deras son Joseph. I sällskapet var även tre av deras vänner. Vi var alltså åtta personer som skulle umgås hela dagen och vi hade inte träffat någon av dem förr. Det blev kanonbra! Ett minst sagt prestigelöst gäng som hade jätte trevligt tillsammans.
Det är lite si och så med tider här, så även om alla var på plats i tid – gick inte båten förrän nån halvtimme senare. Ut till ön tog det kanske 30 minuter, sista biten åker man med en mindre motorbåt. Båten kostar 35 Euro tur och retur, man kan inte övernatta där utan måste åka hem senast med sista båten strax innan 16.
Therese och Karim hade bokat plats åt oss på stranden. Så vi hade bord, madrasser, soffor och beanbags att sitta i. Här finns mängder med madrasser över hela stranden och plats i restaurangen om det skulle vara fullt på stranden. Detta är en populär utflykt som finns med i resebolagens program, då kostar det runt 90 Euro tyckte jag att jag hörde. Då ingår tydligen både båt, lunch, snorkeltur med båt + utrustning.
Vi satt mest och pratade och Martin snorklade. Vi tog såklart en tur runt en del av ön för att filma, det var ljuvligt att gå i den mjuka, varma sanden. Vi fick ihop över 10 000 steg trots att vi slappade på stranden större delen av dagen. Just det där att gå i strandkanten skulle jag kunna göra hur mycket som helst. Jag älskar det!
Strax innan 16 var det roliga slut och vi kördes tillbaka till kajen i sällskap av en fantastisk solnedgång. Vi behövde inte ens ta en uber tillbaka, snälla Karim körde oss till hotellet. Så otroligt härliga människor man kan möta bara man är lite öppen.
Vi ska faktiskt träffa dem igen! Therese ska visa oss runt i El Gouna där familjen bor, det blir himla kul!
Den känns det svårt att sammanfatta året. Det har hänt så himla mycket och tiden har gått så fort. Men ett är iaf säkert: det har varit det bästa året på mycket mycket länge!
Sen 2020 har jag önskat att nästa år ska bli bättre och äntligen blev det så. Under 2023 har inga katastrofer inträffat i vår närhet, ingen har dött och ingen i närmaste familjen är sjuk. Istället har det varit lugnare än på länge. Det har bara varit en handfull bränder att släcka och även om de varit stora så har de varit möjliga att släcka med lite hjälp. Jag kan inte säga så mycket mer om den saken än så.
Istället för dagliga kriser, har vi kanske haft en var tredje vecka. Det blir bättre och det märks framför allt på min egen hälsa. Kroppen som varit extremt stressad verkar börja förstå att det inte är kris och akut läge längre. Jag har inte hjärtklappning eller muskelkramper regelbundet särskilt ofta numera. Det går åt rätt håll alltså 🙂
Jag tänkte sammanfatta året i kvartal och börjar alltså med januari – februari – mars.
2023 började på Mauritius med Martins 50-årsdag. Vi hade drygt två härliga veckor på en väldigt vacker plats, hit kommer vi gärna tillbaka. Jag har tränat regelbundet i många år, Martin lite mer sporadiskt – men efter resan började han faktiskt träna med mej. Så himla kul!
I februari firade vi 15 år tillsammans, med att ta husbilen till ställplatsen i Tanto på söder. Det var svinkallt, men vi utforskade stan ganska ordentligt ändå. Det blev en riktigt mysig helg och vi började få kläm på det här med vintercamping.
I mars åkte vi på en mycket oväntad resa för att vara vi. Vi drog nämligen till kylan i Nordnorge för att kryssa längs norska kusten med det nya rederiet Havila. Vilken resa! Vi åkte hundspann, körde skoter på natten i jakten på norrsken och fick äta obegränsade mängder kungskrabba. En resa vi verkligen kan rekommendera!
När näst sista snösmockan kom i slutet på mars fick vi nog av snö och kyla och bokade en sistaminuten till Cypern. Ett par dagar senare packade vi ihop kontoret och drog iväg. På bara fyra timmar gick vi från snöslask och 0 grader, till sol och drygt 20 grader. Tänk att det aldrig slagit oss att Cypern är så solsäkert och nära. Nu kommer det nog att bli fler akutresor dit när våren dröjer.
April – Maj – Juni
April började alltså på Cypern och resten av månaden var ganska lugn. Vi planterade ju för årets stora Husbilsträff som ägde rum i Sunne i början på maj. Här samlades ett 80-tal husbilsgalningar och vi hade en fantastisk helg tillsammans. Träffarna arrangerar vi tillsammans med Annelie och Ludde, som vi träffade på Gran Canaria för ett par år sedan.
Annelie och Ludde träffade vi bara en månad senare, då på Öland, där vi firade midsommar och hade en urmysig helg tillsammans. Vi fick chansen att visa dem lite av vårt Öland och hoppas få visa dem lite mer redan nästa år. Där började även sommarens långresa.
Juli – Augusti – September
1 Juli började det regna och slutade lixom aldrig. Vi fick panikköpa regnkläder för att kunna vara ute, våra första regnkläder sedan vi var små typ. Vi körde från Östkusten till Västkusten för att utforska platser vi bara hört talas om. Vi utnyttjade varenda liten regnfri sekund och fick se både Smögen, Hunnebostrand, Fjällbacka och många andra fina platser.
Men vi tröttnade på värdet och körde österut igen, innan vi åkte hem för att vara med på Pride i början av augusti. Vi ställde husbilen på Långholmens ställplats och hade nära till allt som hände i stan under Prideveckan. Så himla mysigt och praktiskt och så himla många härliga bekanta vi träffade.
Resten av augusti var rätt lugn, om man kan kalla en operation för lugn. När jag skulle ta cellprov visade det sej att min livmodertapp hade vuxit ihop och var tvungen att öppnas med operation. Man misstänkte nämligen cancer… Jag var rätt säker på att det var cancer och blev ganska överraskad när det inte var det, men såklart väldigt lättad!
Sen var det dax för Elmia Husvagn & Husbil och vi skulle ha vår egen hörna för digitala kreatörer. Oj, vilken rolig vecka det blev. Mängder med folk kom förbi oss. Tänk så många härliga husbilsmänniskor det finns. Under sommaren började jakten på ny husbil och den hittade vi nog på mässan. Nu ska den bara komma begagnad så vi har råd att köpa den, alternativt vinner en rejäl slant!
Efter mässan åkte vi hem några dagar, mest bara för att packa om. Sen drog vi till Göteborg och Bokmässan. Så länge som jag velat besöka den och nu var det äntligen dax! Vi passade på att stanna en hel vecka i Göteborg och hann på så sätt både gå på Liseberg och på teater. Det blev några otroligt roliga dagar, där vi också träffade en mängd bekanta.
Oktober – November – December
I oktober fick vi äntligen avslöja vår hemlighet som vi gått och burit på sedan april. Under våren fick vi nämligen en ny uppdragsgivare som vi jobbat med under sommaren och nu kom äntligen våra första texter i tidningen. Alla platser vi åkt runt till under våren och sommaren var alltså för att samla information och ta bilder och nu behövde vi inte vara tysta längre. Numera är det vi, samt en till, som gör Ställplatskollen och Campingkollen i campingtidningen Allt om Husvagn och camping.
I början av november längtade vi ut med husbilen och tog en helg på Samstorps Gård i Norrtälje. Och någon helg senare började årets stora julbordstest. Första julbordet var på Eckerö Linjen, så det var bara att åka tillbaka till Norrtälje där vi stod med husbilen i hamnen några dagar. Där passade vi på att kolla in Grisslehamn lite när vi ändå var där.
Sen kom snön. Massor med snö. Det kom bara med och mer och när det inte snöade, så regnade det. Det pendlade mellan 15 minus och massor med snö och 5 plus och regn. Värdelöst! Det var väldigt skönt att packa ihop sej och dra iväg till solen precis innan nyår.
Men vi har inte bara rest, vi har varit på en massa härliga shower, teatrar och andra föreställningar också. Jag vet inte hur många vi sett och kan inte rangordna dem heller, men det finns några favoriter. Moulin Rouge var helt fantastisk, Änglagård och Wicked var också otroliga. Men även Jonas Gardells show och Queens var häftiga.
Det har verkligen hänt mycket under 2023 och mycket har varit väldigt bra. De bästa är dock att allt lugnat ner sej, inga katastrofer som hänger i luften längre och ingen har dött.
Vad önskar jag eller förväntar jag mej av 2024?
Jag vill bara ha lugn och ro. En mängd saker kunde avslutas under 2023, men det finns fortfarande ett par saker som vi väntar på att kunna avsluta. Tyvärr beror det inte på oss, utan på myndigheter, sjukvården och samhället. Men jag känner hopp och det har jag inte gjort på länge.
Jag hoppas att vi hittar husbilen som vi vill ha till ett rimligt pris och att det inte blir allt för smärtsamt att byta ut Peppe. Jag ser fram emot årets första husbilstur och är nyfiken på vad vi kommer att se och hur många nätter på rull det blir i år.
Det viktigaste är ändå att jag inte har cancer och jag tänkte inte få det heller. Så hälsan är fortfarande väldigt viktig. Vi ska fortsätta träna, motionera och äta bra. Jag måste ner några kilon och det kommer jag att fixa nu när allt är lugnare.
Jag ser fram emot 2024 och önskar ett dramafritt år, att det ska bli slut på krigen i världen och att vi alla får vara friska. Jag har även en uppmaning till er: SKRATTA! Så mycket ni kan! Det är nämligen roligare att vara glad 🙂
Jag måste säga att det här att fira nyår i solen är helt min grej! Sol och 25 plus är lixom väldigt mycket bättre än slask och 2 minusgrader 😛
Dag 2 här i Egypten var alltså nyårsafton. Vi vaknade vid 7.30, onödigt tidigt när man ska vara vaken till 12-slaget. Dessutom är det ju 6.30 svensk tid, så tidigt brukar jag inte ens vakna hemma och kan inte förstå varför jag gör det här. Hur som helst… vi åt frukost och tillbringade sedan nästan hela dagen på stranden i varsin solsäng under ett parasoll.
Vi har firat nyår i Egypten förr och vet att det brukar serveras riktigt läckra bufféer. Självklart ville vi både fota och filma och fick tillåtelse att komma in en stund före de andra gästerna. När personalen själva går runt och fotar och chefen fotar sin personal bland alla läckerheter – ja, då vet man att de är nöjda med sina skapelser. Inte alls konstigt, så fint! Titta bara på bilderna här nedan så ser ni 🙂
Vi satt länge och åt, inte för att vi åt så mycket – utan mest för att det var så mysigt. Jag höll mej mest till skaldjuren som vanligt. Lite sushi slank också ner. Rätt lyxigt ändå att kunna frossa i sushi varenda dag, det serveras nämligen varje kväll. Vi kan välja på mat från alla jordens hörn, varje dag!
Sen började den där långa väntan… på tolvslaget. Timmar när man inte har något att göra och minuterna går sååå långsamt. Vi skulle göra en film om nyårsfirandet här, så vi tog en promenad runt området för att se lite hur det såg ut runt omkring oss. Vi bor ju på ett sk vuxenhotell, så det var väldigt städat även om det var glatt och hördes musik överallt.
Martin hade sett ett anslag om fyrverkerier både kl 23 och 24, så vi satte oss på balkongen för att titta. Klockan 23 kom det en liten fjutt till fyrverkeri och kl 24 kom det kanske 10 fjuttar. Definitivt inget att hålla sej vaken för, men jag känner ändå att det är ett steg åt rätt håll. Det hållet när fyrverkerier inte längre används alls, eftersom jag egentligen ogillar det väldigt mycket.
Inte mycket att vänta på alltså, men det är väl tolvslaget som är grejen ändå – när man lämnar det gamla året och går in i det nya. Jag har knappt hunnit att reflektera över detta och definitivt inte gjort någon summering av året eller fundering på nästa. Men det kommer!
