Som jag längtat! En klippning har stått högst upp på listan över saker att göra så fort vaccinet varit i kroppen i tre veckor. Idag kom den dagen 🙂
Mitt hår växer som ogräs, det är tom så min frisör är imponerad. Hon har aldrig sett något liknande och blir lika fascinerad varje gång jag kommer dit. Jag klipper ca 15 mm på luggen, ungefär varannan vecka för att hålla den i trim och se något. Så man kan väl anta att mitt hår växer med ungefär 3 cm i månaden, tror 1-2 cm är normalt. Jag har inte klippt mej på 18 månader, så nu var håret långt. Har nog inte haft så är långt sedan jag var lucia 1982.
Fast jo, jag har klippt mej… eller… jag har klippt mej själv lite då och då, längst ner när håret varit uppsatt i tofs. Och Martin klippte mej i höstas och tog ungefär 10 cm då. Jag klippte honom också, han fick knappt något hår kvar. Japp, vi är fortfarande gifta 🙂
Idag fyllde alltså min första spruta 3 veckor och då tyckte jag att jag nog är så pass säker att jag iaf kan klippa mej. Mycket avstår jag fortfarande, men en del saker har jag tagit itu med, som tex läkarbesök och annat nödvändigt som fått vänta.
Det var tomt när jag kom in till frisören. Jag trodde att hon skulle få spader på mitt långa, ovårdade hår och alla kluvna toppar, men hon skrattade bara och sa att det inte var så illa som det kunde varit. Min frisör får alltid fria händer, håret växer ändå så snabbt att det inte spelar någon roll vad hon gör. Hon har insett att en kort frisyr går bort, eftersom jag måste klippa mej ungefär var tredje vecka då. Så det blev egentligen bara en rejäl toppning och uppfräschning idag.
Brunt eller grått – det är frågan? Bild från jan -20
Nu börjar det gråa från luggen att sprida sej till resten av håret. Jag färgade det senast i slutet av januari -20. Jag har inte bestämt om jag ska färga det igen, eller låta det gråa ta över i sin egen takt. Vi får se.
Jag är iaf glad att jag väntade så länge som jag gjorde. För på salongen där jag går fanns ingen tillstymmelse till munskydd, visir eller handskar – inte heller något krav på att kunderna ska ha det. Så jag har nog gjort helt rätt som väntat, även om väntan blev lång.
Det är så otroligt skönt att ha lite kortare hår! Nu kan jag äntligen ta nya bilder för nytt körkort och pass. En liten bit på väg mot ett normalt liv igen 🙂
Sista dagarna i maj. På tisdag ska alltså sommaren vara här. Värmen har verkligen låtit vänta på sej, men nu ser det ut att ordna upp sej. Hoppas värmen har kommit för att stanna nu.
Här fokuserar det mesta just nu, såklart, på allt runt husbilen. Vi ska göra om trädgården på framsidan av huset så att husbilen kan stå där, men först ska vi bygga klart altanen på baksidan. Å vädret är ju rätt avgörande när man bygger ute. Särskilt om man samtidigt ska passa på att dränera… Allt har alltså stått rätt still här, men nu ser det ut om vi ska kunna komma nån vart.
Dessutom planerar vi för garageloppis. Är vi ändå hemma och stökar så kan vi ju passa på att bli av med lite grejer. Så nästa helg kör vi loppis bägge dagarna och hoppas bli av med allt såklart 🙂
Hårt kropparbete kräver bra mat. Här är veckans matsedel:
Nationaldagsbonus: Jordgubbsrulltårta (Grön 20, Blå 12, Lila 12 för hela rulltårtan)
Det är lite svårt att göra en matsedel när vädret hoppar fram och tillbaka. Är det sommarvarmt vill iaf jag ha lite lättare mat, är det kyligare vill jag ha mer husmanskost. Så jag blandar och sen kan det bli att vi ändrar i menyn vartefter, beroende på väder och vind.
Tycker ni att det är svårt att sopsortera? Varför ska man ens sopsortera? Gör det verkligen någon skillnad? Så klart det gör! Genom att sortera dina sopor, kan de tas om hand på ett säkert sätt och det mesta kan faktiskt återvinnas på ett eller annat sätt.
Får vi bort så mycket skräp som möjligt så skyddas både människor, djur och miljö. Vi kan också spara energi och naturresurser genom att använda materialen flera gånger. Dina sopor kan dessutom innehålla farliga ämnen som måste tas hand om på rätt sätt. Alltså måste vi bli ännu bättre på att sopsortera även om vi Svenskar är rätt bra på det.
Å det handlar inte bara om det som kan ses som självklart, som mjölkkartonger och emballage till den nya tv:n – utan allt! Å inte bara hemma, utan även i offentliga miljöer som på stan eller när vi bor på hotell.
Sortify har moderna och miljöanpassade kärl, källsorteringssystem och papperskorgar som ger en snygg sopsortering i offentliga miljöer inomhus. Behållarna är tillverkade i Sverige, på ett hållbart sätt och är dessutom snygga.
Det spelar ju faktiskt ingen roll om du är på en flygplats, konsert, ett sjukhus eller besöker ett bibliotek – det ska vara lätt att göra sej av med sitt skräp! Jag tycker dessutom att det ska vara enkelt att se hur skräpet ska sorteras och det gör verkligen Sortify. Behållarna är märkta med både text eller symboler, så det kan bara inte bli fel! Tydligare än så här blir det lixom inte!
Sortyfi är företaget som föddes vid ett köksbord 2009 med en enda papperskorg och idag har hela system för sopsortering både för inomhus- och utomhusbruk. Snygga grejer som passar överallt!
I förra inlägget skrev jag sådär i förbifarten att det regnat så mycket att vi förmodligen har översvämning i källaren igen… om jag bara vetat hur illa det var…
Första gången vi hade översvämning i källaren var påsken 2010. Då rann vatten från snösmältningen in genom hålet för vår kabel-tv. Nästan allt vi hade där nere blev förstört, bla 28 fotoalbum. En del ulsaker klarade sej, men det var typ det enda.
Vi lärde oss av erfarenheten och ställde upp det lilla vi hade kvar på lastpallar i plastbackar. Hålet lagades såklart med mängder av silikon. Det blev fukt där nere ibland, men aldrig vatten. Fukten hålls i schack med en avfuktare som funkar bra.
Allt var frid och fröjd tills vi hade hantverkare i huset som skulle fixa våra rör sommaren 2018 eller -19… när de skulle spola igenom systemet missade de nån lucka hos oss så vi fick ner vattnet från en hel spolbil typ… jabba… alla julsaker blev förstörda, men inget värre än så.
När Corona körde igång hade vi tid att tömma källaren helt och gå igenom allt. Så numera är det tomt där och tur är väl det. Igår kom det nämligen 62 mm vatten! Att det skulle vara fuktigt var ett faktum. Att det skulle forsa in vatten var vi däremot inte beredda på. Så här mycket vatten har vi aldrig sett i vår källare och det fortsatte bara att rinna. Man kunde t.o.m. höra porlandet.
I februari fick vi fiber installerat. Då borrade man i väggen, även där gamla kabel-tvsladden går. På nåt sätt har betongen runt hålet tagit skada och nu har väggen havererat. Det är alltså ett hål genom väggen rätt ut.
Vi har pumpat upp kanske 1000 liter hittills, de första 300-400 hundra med hinkar. Men nu har vi fått låna en länspump som går konstant. Fast den måste vi dela med grannar som också står med vatten upp till knäna.
Så nu börjar försäkringseländet igen. Jag avskyr sånt!!! Oooorkar inte 🙁
Nu har det gått några dagar sedan vi köpte husbilen. Några omtumlande dagar och jag tror att vi fortfarande är lite i chock. Det är väldigt svårt att tänka på något annat 🙂
Måndagen rullade på som måndagar alltid gör. Man ska starta upp veckan med allt vad det innebär och gör det man ska. Jag har börjat boka läkartider och annat nödvändigt, nu när det gått snart tre veckor sedan vaccinering. Det är nånstans runt 6-7 tider som måste fixas, så det tar sin lilla tid.
Så blev det tisdag och vi tog vår vanliga morgonpromenad. När vi kom hem var det väldigt tyst… strömavbrott! Jaja, det mesta går ju på batterier, så vi fortsatte jobba en stund. Tills Martins dator höll på att ladda ur och det fortfarande inte var någon ström.
Då passade vi på att uträtta några ärenden i väntan på att strömmen skulle komma tillbaka. Det var en massa papper angående bilen som skulle skrivas ut, skrivas på och skickas. Så det gjorde vi, hemma hos mina föräldrar alltså. Vi hade ju ingen ström. När vi kom hem var det fortfarande strömlöst. Lunch… jaja, det får väl bli hämtmat då, sallad från favorithaket. Vi har köpt hem mat kanske 5 gånger under pandemin, så det känns nästan lite lyxigt numera 🙂
Sen kom iaf strömmen tillbaka och vi kunde sätta oss och jobba igen. Tyvärr hade en del grejer gått sönder pga strömavbrottet. Så nu ska vi trassla med det också, ersättning från försäkringsbolag och sån skit. Jag gillar inte såna grejer! Saker ska bara fungera.
Å idag vräker regnet ner. Det har regnat sedan inatt, massor, så jag antar att vi har översvämning i källaren igen. Å det ska fortsätta ända tills på fredageftermiddag. Nu hinner vi iaf jobba ikapp det vi kom efter med igår… det lockar inte precis till promenader eller utomhusvistelse.
Kan det bara bli fint väder nu! Vi vill fortsätta ute, bygga altanen på baksidan och förbereda för husbilen på framsidan. Men då krävs det bättre väder.
Maj, 8 grader och 50 mm regn hittills, lika mycket till ska komma bara närmaste dygnet. Så ska det inte vara. Ge mej sommar! Just det ja… detta är ju svensk sommar…
Ja jösses så det kan bli. Det gick lite snabbare än vi trodde att hitta rätt i husbilsdjungeln. Vi prickade rätt direkt! Å tur var det väl att det gick så fort, det tar nämligen någon månad innan vi kan hämta den. De närmaste veckorna kommer att gå sååå långsamt, sen kommer resten av sommaren att flyga iväg!
Vi tar det från början.
Drömmen om ett liv på rull har funnits där länge. För några veckor sedan bestämde vi oss för att vi inte har lust att vänta längre, det var dax för köp. Särskilt med tanke på corona och även för att vi numera är helt fria att göra vad vi vill, när vi vill. Sedan vi bestämde oss har Martin lusläst allt som finns om husbilar och jag har frågat erfarna vänner. Vi visste alltså ungefär vad vi ville ha och Martin hade tom koll på exakta märken och modeller. Den perfekta bilen hade han dessutom sett till salu på en firma på Väddö.
I lördagsmorse packade vi ihop oss och drog iväg. Äldste sonen hängde med på äventyret som moraliskt stöd. Det kan nog bli så att han kommer att följa med då och då på våra små utflykter, så han kan lika gärna vara med från början. Att åka 25 mil för att titta på en bil kanske är lite tossigt, men men… det blev samtidigt en utflykt med ett fotomål. Inget konstigt för att vara oss 🙂
Väl framme vid Svea Husbilar åt vi våra picknickmackor, så vi skulle kunna gå runt i lugn och ro. Det var tur och smart, här fanns nämligen närmare 100 husbilar att kolla igenom. Efter drygt två timmar hade vi gått in i säkert hälften av dem och utforskat en handfull mer noggrant. En av dem var alltså den där som Martin kollat in på nätet, så den kollade vi såklart in extra noga. Grejen i vårt fall är Martins längd, han måste kuna stå rak, få plats p toa och kunna köra bekvämt. Allt detta funkar i en Weinsberg Caracompact 600 meg Edition Pepper skulle det visa sej, så när vi utforskat varenda millimeter och även provkört den så var det lixom klart.
Provkört den ja. Varken Martin eller jag hade ens varit inne i en husbil tidigare, så bara det var en cool grej. Sonen fick filma när vi klev in i en husbil för absolut första gången, ni som följer mej på instagram @marlenerinda kunde se vår premiär.
Å sen skulle vi alltså även köra den! Det är ju rätt självklart att en bil ska provköras innan köp, men ändå. En husbil är ju lite större än man är van vid och de lät oss köra iväg alldeles själva. Å det gick ju faktiskt hus bra som helst. Martin älskade det! Jag är lite mer tveksam till att köra över huvud taget sedan älgkrocken, men jag måste ju kunna om det skulle behövas.
När vi kom tillbaka efter provturen gick vi igenom bilen ytterligare en gång, sen gick vi iväg och pratade lite. Bilen är 6,5 meter lång, väger 3500 kg och är från 2018. Där finns en rejäl dubbelsäng, som går att dela i två och en soffa som går att bädda ut – men blir lite mindre än en fullstor säng. I ”köket” finns ett ganska stort kylskåp, på taket finns solcellspaneler och parabol och bak är ett stort bagageutrymme med plats för cyklar och solstolar. Där är många fiffiga lösningar och gott om utrymmen att stuva undan grejer. Allt detta skulle vi få för 579 000 kr. Å då var den nersatt från 599 000… nästan rea… 😛
Det är alltså ingen liten affär vi snackar om och pengar som man bara plockar fram ur bakfickan. Jag är uppfostrad med att man inte har lån på annat än sin bostad och det är också så jag levt. Jag tycker inte om lån och har dessutom amorterat av nästan hela mitt huslån. Att nu låna nästan lika mycket som jag gjorde när mitt hus köptes 1992 kändes sådär… men det var ju bara att göra. Vi fick en bra deal och kommer att amortera så mycket vi bara kan. Den dagen vi säljer huset betalar vi av rubbet!
Med viss ångest gick vi tillbaka in i butiken och sa ”Vi tar den!”. Helt plötsligt hade vi alltså köpt en husbil. Vi är numera husbilsägare och nästa kapitel på vårt liv har börjat. Fast vi får inte hämta bilen förrän om någon månad. Första ska den servas, städas och kollas igenom. När vi väl hämtar den får vi även en total genomgång som tar ett par timmar, på bilens funktioner, bra-å-veta-saker och en massa annat, innan vi får åka därifrån. Fram tills dess ska vi bestämma försäkring, fixa parkering och köpa det mesta nödvändiga som gasolflaskor och lakan. Så vi kan hämta bilen, åka hem, installera oss och dra iväg så fort det bara går.
Som sprillans nya husbilsägare hittade vi direkt ett problem: året har bara 52 helger… det är ju för lite!!! Vi har ju massor med saker vi vill se bara i Sverige, sen finns det en massa utanför som är minst lika intressant. Hur sjutton ska vi hinna? Just nu är den stora frågan vart premiärturen ska gå. Kanske blir det bara några mil bort, kanske blir det Lappland. Vi har ingen aning och det är precis så vi vill ha det 🙂
Tänk att vi är husbilsägare! Det är ju faktiskt helt galet! Nu börjar verkligen äventyret!
Det går trögt att få igång våren, men nu är det iaf över 15 grader nästan varje dag. Förra året i maj tog vi långa promenader i bara shorts och linne. Vi packade ner kameran, upptäckte vårt närområde och njöt för fullt. I år… inte så mycket… vi har tagit ett par kortare utflykter, men de längre har fått skjutas på. Det ska nämligen inte bara vara hyfsat varmt, det ska var fint fotoväder också, gärna klarblå himmel. Knepiga krav va?
Promenaderna är viktiga för oss. Promenader är iofs viktiga och bra för alla och gör en massa gott för hela kroppen, men för oss handlar det om total njutning. Att få upptäcka nya platser, komma ut, leka med kameran och försvinna in i det vi gör lixom. Vi blir gladare, mer harmoniska, sover bättre, får en massa steg, kopplar av, sätter hela kroppen i rörelse och går ner i vikt.
Dessutom har vi jäkligt roligt medan vi går och skrattar massor och skratt är också så otroligt viktigt för oss. Skratt är faktiskt en viktig del av både hälsan och viktminskningen. Så skratta så mycket ni bara kan 🙂
Torsdag: Chicken masala (Grön 5, Blå 2, Lila 2 plus ris)
Fredag: Hemlagad kebab med vit och röd sås (Grön 17, Blå 14, Lila 14 för all den vita såsen, 0 för den röda såsen. Lägg till SP för bröd och valfritt kebabkött)
Allt utom kebaben och de grillade räkorna funkar i matlådan, så passa på att göra mycket. Har ni aldrig grillat skaldjur så måste jag rekommendera er att testa de grillade räkorna, det är så gott!
Ha en fin vecka och grattis på Morsdag all mammor! Passa på att bjuda på en härlig rabarberpaj, eller kanske en lätt rabarberkaka – HÄR finns massor med gott att göra av rabarbern. Den har ju en tendens att växa en över huvudet 🙂
Nu har vi bestämt oss. Vi kommer att köpa en husbil så fort vi hittar en som passar oss. Drömmen, som blev en plan, blir nu verklighet. Imorrn börjar jakten på vårt rullande hem 🙂
Jag började drömma om ett liv på rull för många år sedan. Tanken att bara ha det man får plats med och åka där vädret ser bäst ut, tilltalar mej enormt. När jag berättade om min dröm för Martin var han inte särskilt svårövertalad, tvärtom faktiskt. Min dröm blev ganska snabbt vår gemensamma plan.
Från början låg detta ganska långt fram i tiden, närmare pension. Men man vet ju inte vad som händer på vägen och hur länge man lever. I och med corona tyckte vi att tiden var inne. Sen – blev nu! Vi kan ju iaf testa 🙂
Planen var att hyra oss fram, tills vi hittar en bil som uppfyller allt vi önskar, och sedan köpa en liknande. Men det blir för dyrt. En vecka kostar typ 10 000 och blir alldeles för mycket pengar i längden, när vi ändå vet på ett ungefär vad vi vill ha, så är det nog smartare att faktiskt köpa en och sälja den när vi testat det här livet och vet lite mer. Kloka vänner sa dessutom att det inte är förrän man köper den tredje bilen som man har hittat rätt. Så i veckan tog vi beslut att helt enkelt börja titta efter bilen som ska bli vår. Kruxet är bara att ingen av oss satt en fot i en husbil. Haha!
Jag har en ganska liten kravlista; 2-3 bäddar, en ”vanlig” säng (inget matbord eller sittplats under) som man inte hissar upp eller ner, som kan stå utbäddad på dagtid och där man slipper krypa över varandra för att komma ur den. Det ska även få plats med två cyklar. Martin har ungefär samma önskemål, problemet i hans värld är hans 194 ståtliga centimetrar. Att få plats i en normallång säng kan vara ett problem, att få plats på en liten toaletten är ett annat. Huvudsaken är att han kan stå rak och laga mat, sova med även 46-orna i sängen och kunna stänga dörren på toan.
Dessutom har vi önskemål vad gäller maxpris, ålder, vikt och längd på bilen. Under 7 meter är en fördel, då kan vi nämligen parkera hos mina föräldrar. Annars får vi bygga om vår framsida lite och ställa den där, det får vi nog göra ändå. Det går det med, men blir ju ingen trädgård kvar då. Men vi ska ju ändå inte vara där, vi ska ju ut och åka 🙂
Idag fick vi dessutom ordning på finansieringen, så redan imorrn ska vi ut på shoppingtur! På Väddö finns en bil som vi är sugna på, så den ska vi åka och kolla in. 14 mil enkel resa för att titta på en bil? Japp! Det blir en heldagsutflykt, även äldste sonen ska följa med. Vi packar matsäck och kamera och passar på att kolla in Norrtälje samtidigt. Vädret ska bli sådär, det är som det är med den saken. Alla bilder kanske inte blir kanon, men något får vi säkert ut av det. Häng med på instagram @marlenerinda om ni vill vara med i hela processen. Snart ska det sitta en nyckel på den där nyckelringen!
Nu börjar alltså äventyret! Ett nytt kapitel i vårt liv 🙂
Jag gick i samtalsterapi under en kort tid runt 1990. Då var det för att jag sprungit rätt in i väggen och var rejält utbränd. Sen gick exet och jag 1 eller 2 ggr när vi skulle skilja oss, för att helt enkelt skilja oss ”snyggt”.
Jag lärde mej en hel del i terapin och är tacksam för att jag fick möjlighet att göra det. Jag tror att alla skulle behöva lite samtalsterapi då och då, för att helt enkelt förstå lite bättre vem man är och hur man funkar. Därför blev jag så glad när jag tittade på ”Strömstedts” när de besökte Julia Dufvenius och Christoffer Wolter som just pratade om att de gått i parterapi och hur det hjälpt dem. Att fler vågar berätta gör att det inte blir så mycket hokuspokus.
Terapeuten hade gett dem läxa, som de tyckte var lite smålarvig, men tog den på allvar. De skulle svara sex enkla frågor och de fick inte avbryta den andra medan denne svarade.
Frågorna var:
Vad är det bästa med den här dagen?
Vad är det sämsta med den här dagen?
Vad tycker jag om hos dej?
Vad behöver jag av dej?
Hur mår jag just nu?
Vad drömmer jag om?
Det kan ju se enkelt ut, och för ett par som inte har en konflikt kanske det inte är någon större grej. Men ju mer jag tänkte på frågorna, desto mer fick jag att fundera på. Jag var ju såklart tvungen att testa detta på Martin en kväll när vi gått och lagt oss. Han svarade så snällt på alla frågor och lyssnade lika snällt på mina svar. Det svåraste var att inte avbryta varandra och ställa följdfrågor. Jag ville ju veta mer hur han menade, men så går det inte till. Man ska lixom nöja sej med partnerns svar.
Hur som helst så var det en rätt mysig grej att göra. Att få höra vad jag faktiskt betyder för honom och berätta mer ingående vad han betyder för mej. Varför han är viktig i mitt liv. Väldigt bra att dessutom få veta vad han behöver av mej, när frågar man någon sånt lixom? Det borde man nog fråga fler än sin partner…
Vi har inga problem alls i vår relation, kanske låter pretentiöst, men så är det faktiskt. Vi har det skitbra, rent utsagt. Men jag tror att vi kommer att göra den här övningen lite då och då, som ett sätt att uppdatera varandra på vår betydelse för varandra. Som en slags bekräftelse på relationen kanske man kan säga. Terapi kanske inte löser något sådär direkt, men det ger verktyg att komma vidare. Jag tyckte att den här övningen gav överraskande mycket.
Vi fortsätter att hänga med Rena Mälaren, när det fungerar med tid och plats. Sonen är med och dyker nästan varje helg och fortsätter städande av vattnet runt Stockholm. För någon vecka sedan hängde vi med till Långholmen.
Det är rätt skrämmande med all skit som ligger i vattnet som vi stockholmare dricker av. Asså, det finns verkligen såååå mycket under ytan som inte borde finnas där. Främst blybatterier som var det som fick Rena Mälaren att börja sin verksamhet. Nu är ju det mesta som ligger i vattnet gammal skit, vi är lite mer upplysta nu än vad man var på tex 60-70-talet.
Jag jobbade på Munchenbryggeriet mellan 87 och 94, eller nåt sånt, och åkte förbi Långholmen varje dag. Under alla år var jag ändå aldrig där… de senaste åren har vi pratat om att testa Långholmens julbord, men inte gjort det… Lite dåligt faktiskt. När Rena Mälaren skulle dyka där tänkte vi att nu är det verkligen dax!
När vi väl kom dit var dykarna nästan färdiga och hade börjat plocka ihop sej, snopet! Men men, då kunde vi ta god tid på oss att kolla in allt i lugn och ro. Å Långholmen var ju jättefint!!! Hur har jag kunnat missat detta? Vilken otroligt miss! Vi parkerade på den stora parkeringen strax innan båtklubben. För att nå den åker man över bron som är närmast Munchenbryggeriet, inte den i korsningen vid Västerbron. Tar man den så kommer man typ ingen vart… ja, vi körde fel 🙂
Parkeringen kostar antingen 25 kr i timmen eller 60 kr för hela dagen. Vi gick från parkeringen, förbi båtklubben och mot Västerbron. Sen följde vi holmen längst vattnet kan man nog säga, det går en slinga i skogen. Flera slingor faktiskt. Där finns även flera badplatser, en stor och några mindre. Lite coolt att man faktiskt kan ligga på en strand i vår huvudstad.
Det är naturstig, över stock och sten och geggigt här och där. Många lösa hundar, är man rädd ska man inte gå där, många hundägare hade ingen koll alls faktiskt. Eftersom det är en naturstig är det även knepigt att gå med barnvagn eller om man har svårt att gå. Men en promenad med finare utsikt är svårt att hitta! Att gå utmed vattnet och se ut över hela Norr Mälarstrand och Stadshuset är ju inte fy skam. Många fotostopp blev det 🙂
Vi nöjde oss med att bara gå runt, men man kan såklart sitta ner för både fika eller lunch på olika ställen. Det gamla fängelset är både hotell och restaurang, dit ska vi någon gång, vi är särskilt nyfikna på julbordet som sagt. Till det gamla fängelset hör olika byggnader, bla tvätteriet som idag är ett underbart fint litet hus. Överallt finns en bit historia som visar att det var just ett fängelse som var grejen här.
När vi gick tillbaka till bilen passade vi på att stanna på broarna och ta lite bilder. I kanalen finns mängder med båtar, både nya, gamla, stora och små. Här glider även kanoter fridfullt fram och särskilt fint är det såklart när solen skiner – vilket den gjorde när vi var där.
Just den här helgen var det full aktivitet överallt, då båtarna skulle i för året. Riktigt spännande att följa faktiskt! Vi är inga båtmänniskor och kommer aldrig att bli, men visst ser det mysigt ut! Men verkar också vara väldigt mycket jobb…
Jag älskade att gå runt på Långholmen och vill verkligen rekommendera er att ta en tur dit. Gärna med picknickkorgen på armen och sedan hitta en fin plats att mysa på. Vi kommer definitivt att komma tillbaka, då ska vi kolla in byggnaderna lite närmare. Jag vill se mer!
Jag får ibland frågan hur jag tänker när jag planerar en veckomeny. Många tycker att det är jobbigt att göra och vill inte vara låsta av en meny.
Jag MÅSTE planera, annars faller det mesta! Jag avskyr att stå med näsan i kylen en kvart innan middag och inte ha en aning om vad som ska ätas. Då känns oftast den lokala pizzerian alldeles för lockande. Jag måste ha en plan! MEN den behöver ju inte vara huggen i sten 🙂
Jag planerar oftast flera veckor på en gång, kanske 6-8 i taget. Då kan det hända att jag missar att det är julafton en vecka och skriver in köttfärssås den dagen – men sånt går ju faktiskt att ändra. Jag tar favoriträtterna och fördelar dem jämt över veckorna, så de inte kommer för tätt. Jag har bestämt att måndagar är köttfri, tisdagar bjuder på fisk och att det blir något festligare på helgerna – i övrigt är fältet fritt. Men jag vill gärna ha två dagar med köttfritt och två dagar med fisk eller skaldjur i veckan. På vardagar ska det även vara snabbt– och lättlagat och gärna funka i matlådan. Detta är min utgångspunkt.
När jag sedan har ett gäng matsedlar så är det ju faktiskt bara att kopiera dem när jag gör nästa planering. Eller kopiera delar, anpassa vid helgdagar eller lägga in nya grejer som man är sugen på. På så sätt blir det faktiskt jätteenkelt!
Ni får gärna kopiera mina veckomenyer rakt av eller plocka ut det som passar. Det finns över 500 stycken att välja på. Ta för er bara! Berätta gärna när ni testar något. Lägger ni upp rätterna på instagram får ni gärna tagga med @marlenerinda så jag ser 🙂
Här är veckans matsedel:
(Färgerna och siffrorna är för Viktväktare)
Måndag: Morotsplättar (Grön 35, Blå 27, Lila 27 för allt)
Den här veckan kan ni passa på att fylla på frysens matlådor. Onsdag till lördag är kanon som matlådemat, fisken på tisdagen funkar om ni pressar potatisen innan frysning. Självklart måste det blir lite extra gottigt på lördag när det är melodifestival!
Matlådor är en viktig del i min planering. Hade jag inte haft färdiga matlådor i frysen hade jag nog glömt äta många gånger. Det är ju sååå tråkigt att laga mat till sej själv bara, för att inte tala om att äta ensam… Då är färdiga matlådor guld värt. Så skriver man ovanpå vad lådan innehåller och antalet SP.
Ha en kanonvecka! Snart är första sommarmånaden här, det är bara 5 veckor kvar till midsommar faktiskt 🙂
Jag nämner rätt ofta att jag har fibro och lite andra diagnoser, men vilka är de då? Många av er vet också att jag gjort en massa ingrepp som en del tycker är tabu att prata om… så nu gör vi det! Nu ska jag berätta om hela min sjukdomshistorik. Håll i er 🙂
Alla människor har väl nån allergi och lite astma, det är väl svenskarnas folksjukdom lixom? Så även jag. Jag tål bla inte al, alm, hägg, tydligen inte björk heller… halm, kattungar och häst. Har ingen hundra procentig koll just nu faktiskt och ska be om en ny utredning angående detta. Just det! Morfin och en del penicillin tål jag inte heller. Att vara känslig mot morfin är inte så bra, det är nämligen det som vanligtvis används i sjukvården mot smärta och vid sövning. Problemet är att jag inte vaknar då och detta upptäcktes vid en av mina operationer. Läget var tydligen rätt allvarligt innan de till slut fick liv i mej.
Astman då? Ja, en enkel förkylning gör att jag hostar 10-12 veckor, springer jag så hostar jag, är det kallt ute så hostar jag. Så jag kräks typ… Allergin och astma är ändå sånt som folk förstår, inget konstigt även om det inte syns utanpå. Förutom när jag börjar hosta lungorna ur mej såklart.
Den stora utredningen
För ungefär 10 år sedan var jag så trött att jag trodde att jag skulle gå under. Min närmaste vårdcentral tog mej inte på allvar, de tog inte ens ett blodtryck. Sa bara att alla är lite trötta på hösten… problemet var att jag var så trött att ögonen gick i kors varje dag, året om. Jag fick hjälp av en kompis som är läkare på en annan vårdcentral, han satte igång värsta utredningen. Den tog faktiskt flera år, jag fick en ny diagnos nästan varje gång jag var där 😛
Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning diagnoser kom, men en stor utredning på påbörjades och direkt hittad han en infektion som hade spridit sej från ena benet och upp i kroppen, som jag gått runt med i ett par år förmodligen. Sen gjordes en sömnutredning, där jag bla fick sova på ett sömnlabb, som visade att jag har en central sömnapné. Det vanligaste är sk obstruktiv sömnapné som innebär att man har upprepade andningsuppehåll under sömnen pga att luftvägarna blockeras och orsakas av bla övervikt, snarkning mm.
Vid central sömnapné är det signalerna mellan hjärnans andningscentrum och musklerna som styr andningen som inte fungerar som de ska. Central sömnapné ses oftast hos människor med sjukdomar som gett skador i hjärnan eller nervbanorna. I mitt fall är orsaken förmodligen en rejäl utbrändhet. Jag kommer inte ner i djupsömn och vaknar ofta på nätterna. ”Vanliga” varianter blir hjälpta av sk CPAP, det hjälper tyvärr inte mej. Enda tipset till mej från läkare är att sova när jag är trött, alltså sova middag om jag har möjlighet. En kort tupplur minskar stressen och gör att jag sover bättre även på natten och tillgodogör mej sömnen bättre.
OSA är obstruktiv sömnapné
Man forskar väldigt lite på min variant och därför vet man inte så mycket om orsak och hjälpmedel. Men det man väldigt nyligen upptäckt är att sömnapné ger ungefär 20% högre risk att bli svårt sjuk i covid och ökad risk att dö. Detta tillsammans med min känslighet mot morfin har såklart gjort mej livrädd för att bli sjuk.
Fibromyalgi & Hypotyreos
Utbrändheten har förmodligen gett mej även fibromyalgi och hypotyreos. Medan andra får kämpa för att få diagnosen fibromyalgi, fick jag den serverad i knät på mej. Min ortoped (som hjälper mej med mina olika långa ben) klappade mej lätt på armen och jag ryckte till. Han tog i mej lite överallt och jag hoppade till varje gång. Efter lite fler undersökningar, på hans eget initiativ, frågade han om jag hade funderat på fibromyalgi. Det hade jag inte, jag hade ju bara lite ont. Typ överallt och ungefär jämt… har inte alla det? Tydligen inte. Å där kom även ytterligare en förklaringen till tröttheten, att jag snubblar på ord, har ett katastrofdåligt minne, fryser konstant osv osv. Den där jäkla fibron ställer verkligen till det!
När jag oförklarligt ökade massor i vikt och blev ännu tröttare, började man kolla upp min sköldkörtel. Men den funkade som den skulle, typ… värdena skiftade från låg till hög, precis inom gränsen – men tydligen ska de vara mer jämna. Även denna gång krånglade jag till det och fick diagnos autoimmun hypotyreos (tror jag) som betyder att jag har antikroppar mot sköldkörteln, sk TPO-ak. De ger samma symptom som den vanliga och medicineras likadant, efter bara två veckor med levaxin fick jag ett nytt liv. Då kunde jag också gå ner det jag hade gått upp och komma tillbaka till min målvikt. Det tog dock ett par år innan medicinen var rätt inställd, men idag tycker jag att jag mår helt ok.
Sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos ger en hel del samma symptom. Det värsta är tröttheten, hjärndimman och att man precis som vid utbrändhet blir lite dum i huvet. Att jag fryser mycket är också rätt jobbigt, det hör ihop med fibron. Jag fryser lixom inifrån, precis som min värk kan sitta i skelettet. Svårt att förklara, men är så jäkla jobbigt. Å det är den stora anledningen till att vi planerar en flytt till solen, jag mår mycket bättre när det är varmt och stabilt väder. Väderomslag gör allt hundra gånger värre.
Jag har, som jag snuddade vid här ovan, olika långa ben. Det gör att jag har sk klack på min högra sko och även inlägg i båda skorna för att räta upp fötterna, knäna och höfterna. Hela mitt bäcken är snett och jag har så gott som alltid ont i nedre delen av ryggen. Att köpa skor var förr ett stort nöja, numera är det istället stor ångest. Skorna ska gå att bygga om, sulan måste alltså funka för detta. Snygga skor med coola sulor är bara att glömma, det gillar inte ortopedteknikern. De ska även vara lite större så inläggen får plats. Skittråkiga skor alltså, jag ger ofta upp innan jag ens har börjat och tar bara några som funkar. Så tråkigt! Men ibland skiter jag i allt och tar mina snyggskor ändå, jag får betala priset dagen efter – men det är det värt ibland.
Jag vet inte om det räknas som diagnos, men ändå… jag har en miljon leverfläckar och står under ständig kontroll av hela hudkostymen. Dessutom har jag cancermarkörer i blodet och kollas främst för bröst- och underlivscancer. Huden scannas och fotas ungefär en gång om året, prickar tas ständigt bort och jag går på kontroller regelbundet. Jag kommer att få cancer, det vet man rätt säkert – frågan är bara när och var.
Just det! Jag har brist på B12 och Folsyra också 😀
Operationer
Förutom mina olika diagnoser har jag fixat lite skavanker på kroppen också. Allt började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad varje månad. Jag började söka efter olika behandlingar och hittade något som heter Novasure. Det är ett ingrepp som tar typ fem minuter, där man helt enkelt bränner slemhinnorna i livmodern under 90 sekunder. Man är sövd en kort stund och ska ta det lugnt två veckor efter, sen är allt som vanligt igen. För mej var behandlingen väldigt lyckad! Från störtblödningar 7-8 dagar i månaden fick jag en mängd av en tesked 1-2 dagar i månaden. Å så har det hållit sej i 8 år, en total befrielse.
När den operationen blev så lyckad och jag hade en läkare som jag litade på, vågade jag gå vidare med nästa problem. Jag läckte nämligen urin. Sånt pratar man inte om… hur mycket jag än knep och följde alla tips och råd, så hjälpte det inte. Så jag tog mod till mej och bad min läkare om hjälp. Jag fick göra några väldigt konstiga undersökningar, bla fylldes urinblåsan ”underifrån”… asså, det går inte att beskriva. Men allt mynnade iaf ut i att jag hade en 23 år gammal förlossningsskada. Både urinblåsa och urinrör hade lossat från musklerna på nåt sätt när min första son föddes, men det märkte man aldrig. Detta opererades enkelt genom att sätta ett slags band under urinröret som lyfte allt på plats igen. Efter en månads vila kunde jag springa och hosta för första gången på 23 år utan att läcka en droppe. Vilken lycka!
De två operationerna förändrade och förbättrade mitt liv totalt. Varför inte göra en tredje? Nu vågade jag satsa på att göra något jag drömt om länge, en bröstförminskning. Jag hade fixat allt för att få ett rörligare liv, det var bara E-kupan som hindrade mej från ett helt och hållet rörligt liv. Jag hade läst på och kunde bocka av alla kriterier, det var dax att be husläkaren om remiss. Jag fick den och blev otroligt nog godkänd för operation via landstinget. Det är absolut ingen enkel väg, från remiss till operation tog det ungefär ett år. Ni kan läsa allt om detta HÄR. I augusti 2014 fick jag min efterlängtade C-kupa och var såååå lycklig. Nu kunde mitt nya rörliga liv börja, äntligen!
Just det, precis innan den sista operationen tyckte dessutom min ögonläkare att jag skulle operera ögonlocken. Så det gjorde jag också, men det var lixom en bisak bland allt det andra – trots att det är den värsta operation jag gjort. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv!
Ja, där har ni hela mej! Allergier, astma, fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos, prickar, cancermarkörer samt olika långa ben och ett gäng operationer. Det är lite mycket ibland, men för det mesta mår jag bra. Men för att må som bäst så finns det några faktorer som måste prioriteras och det är att hålla normalvikt, värken blir värre direkt när jag väger för mycket. Jag måste vara fysiskt aktiv, annars strejkar ryggen. Och jag måste sova ordentligt. Får jag dessutom sol, värme och lugn så funkar det mesta. Vid stress låser sej hela kroppen och är det dessutom kallt, så funkar inget alls.
Vad vill jag säga med det här då? Kanske att allt inte syns utanpå. Att man aldrig ska döma en människas agerande förrän man vet vad som finns i bagaget. Ibland hade jag önskat en stämpel i pannan där det står ”kronisk värk” eller nåt sånt, så jag slapp höra ”Du som är så ung vet inte hur det är att vara sjuk” eller ”Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk” Mina dåliga dagar ser bara min familj, men ibland rinner bägaren över, som i förra veckan då jag skrev av mej här på bloggen.
Jag mår oftast bra. När jag får hålla mitt eget tempo, kan följa kroppens signaler och tar hand om mej. Jag prioriterar min hälsa så mycket jag bara kan. Därför är jag min egen och jobbar hemma på mina egna villkor. Jag har lyckan att kunna göra så pga, eller tack vare, en väldigt förstående man.
Detta är alltså jag, inifrån och ut. Fråga gärna om det är något ni undrar över. Jag har inga hemligheter 🙂
Äntligen! Som jag väntat och längtat. 14 månader nästan avstängd från omvärlden är rätt lång tid. Igår fick jag äntligen första sprutan och jag är så otroligt glad!
Från allra första början fanns både Martins och mina diagnoser med i riskgrupp. Enligt läkare har jag en 20% större risk att drabbas av svår sjukdom och död. Därför stängde vi såklart in oss direkt när pandemin startade och anpassade livet efter de nya spelreglerna.
Riskgrupperna har ändrat ”innehåll” hela tiden och när fas 3 inleddes fanns vi inte med där längre. Jag gav upp, tappade energin och hade bara lust att skita i allt vad restriktioner heter. Om jag nu ändå inte var i riskgrupp kunde jag väl leva som alla som inte är i riskgrupp. Alla andra har klippt sej, varit på massage osv, det kunde väl jag också. Jag ville, men gjorde det inte. Även om just mina diagnoser inte längre ingår, så finns ju risken kvar. Efter att ha sett hur sjuka mina föräldrar blev så är det helt enkelt inte värt att riskera något, jag tänker inte bli så sjuk!
Fas 4 släpptes, men inte min åldersgrupp. Men jag fick nys om en reservlista och lyckades efter en hel dag i telefon komma med på den listan. 121 påringningar och 50 min i telefonkö gav resultat och hoppet ökade lite. Tyvärr hände det inget ändå…
Reservlistan har fortfarande inte hjälpt oss men igår släpptes min åldersgrupp och jag kastade mej över appen ”Alltid Öppet”. Den kraschade såklart. Men för en gångs skull var jag iskall och hade värsta tålamodet. Efter att ha provat om och om igen, blivit utslängd flera gånger, inte lyckats boka tider som varit ledig osv, så hade jag efter 80 min helt plötsligt en tid bokad. En timme senare!
Sonen var ledig, så vi kastade oss i bilen. Vi lyckades komma i god tid trots att vi både skulle in till stan och till viss del genom den. Jag fick komma in direkt, fylla i hälsodeklaration och slussades vidare till en läkare som tog emot mina papper. ”Vi har problem… du är för ung…” nej nej nej, tiderna släpptes nyss!!! Dåså, då var jag välkommen och inom ett par minuter satt sprutan i armen! Yes!
Sköterska var så härlig. Hon berättade att detta är det roligaste jobb hon haft, alla är så glada när de kommer. Vissa gråter av glädje. Tänk att ha ett jobb där alla som kommer är glada, vilken grej!
Nu sitter iaf första sprutan i min arm, nästa får jag runt midsommar. Allt skulle vara perfekt om även Martin fått sin. Han står dock kvar på reservlistan, så jag hoppas han får den idag eller iaf närmaste dagarna. Får han det så åker vi nog till Öland och sitter där och jobbar ett tag. Det skulle vara sååå skönt att se fyra andra väggar.
Självklart kommer jag fortfarande hålla avstånd och leva som vi gjort de senaste 14 månaderna. Med ett undantag: jag tänker gå och klippa mej om ett par veckor. Det är 18 månader sen och jag längtar!!!
Att man kan bli så lycklig för en spruta i armen. Det känns som livet fått lite färg igen. Det var rätt grådassigt ett tag, nu är det lite mera rååååsa 🙂
Maj började med sol, men fortsatte regn och rusk… suck… Nu börjar temperaturen att klättra lite uppåt igen och då är iaf jag ute betydligt mer. Promenaderna blir lite längre vart efter kläderna trillar av, det blir ju så mycket lättare och skönare att röra sej.
Just nu handlar det mesta om att bara stå ut. Vädret påverkar mej väldigt mycket och den här coronan börjar på riktigt gå mej på nerverna totalt. 14 månader hemma utan mer kontakt än barnen och mina föräldrar börjar göra mej galen på riktigt. Nu är vaccinet nära, men det känns ändå så oändligt lång bort.
Men vi kämpar på. Tar hand om varandra och vår hälsa. Vi har kommit väldigt långt under senaste året och rent fysiskt mår våra kroppar väldigt mycket bättre. Vi väger mindre, konditionen är bättre och musklerna fler. Vi har prioriterat sömnen och skrattar så mycket vi kan.
Å maten då? Ja, den planeras som vanligt, vi äter gott och mår bra i våra kroppar. Jag håller vikten, medan Martin vill ta något kilo till. Hans mål är att börja dyka igen och för att göra av med mindre syre, vill han vara i ännu bättre fysisk form. Snart har jag alltså två dykare i vatten som plockar skräp med Rena Mälaren 🙂
Söndag: Grönsaksgratäng med grillat (Grön 16, Blå 8, Lila 8 för hela)
Maten blir lite lättare nu vart efter värmen kommer. Allt blir lättare ju varmare det blir tycker jag, tycker inte ni det?
Detta är en god matvecka, jag har svårt att välja ut några favoriter… men pastan med spenatsås är en, snabblagat och superenkelt, laxlasagnen och tacogrytan är också himla goda. Jag gillar sallad och lördagen bjuder på en stor favorit, precis som söndagens gratäng till något gott från grillen. Som sagt: svårt att välja – allt är gott! Hoppas ni också tycker det 🙂
När ni testar våra grejer och lägger ut bilder på tex instagram får ni gärna tagga mej @marlenerinda så jag får se.
Det finns ju en mängd olika genres i bokvärlden, bla crime, romance, feelgood osv. Jag gillar att blanda, men min favorit är nog ändå biografier. Jag tycker det är så otroligt spännande att lära känna människan bakom rubrikerna och blir oftast glatt överraskad. Förra året släpptes flera välskrivna biografier, jag skrev ett samlat inlägg om dem HÄR om ni vill ha tips på väldigt bra böcker.
Den här svängen har jag en blandad kompott att tipsa om. Ingen crime, men både biografi och feelgood finns med. Sista boken vet jag inte riktigt vilken genre som passar, kanske bara något så enkelt som en roman. Fast enkel är den definitivt inte…
Det handlar om Anna som förlorade sitt livs kärlek och inte kan tro sina ögon när hon en dag ser kopian av sin Calle, som är död sedan många år. Anna har äntligen gått vidare i livet och funnit en ny kärlek i Filip. Nu är det hem, barn och arbete som gäller, även om minnet av Calle fortfarande pockar på och stundtals gör väldigt ont. Att se hans ”spöke” öppnar såklart upp såret igen.
Anna får en praktikant som tyr sej till henne redan från första dagen. Amelia berättar om sin pojkvän och säger att ingen är så ensam som han. Hans föräldrar är döda och han har problem med droger. Hon kan inte lämna honom, trots att han ofta sviker henne. Han har ju ingen annan.
Såklart är den där pojkvännen spöket som Anna sett, det kan jag avslöja redan nu. Men vem är han? Å vem var Calle egentligen? Kommer Anna få veta hela sanningen och kunna gå vidare?
Jag kan avslöja att jag sträckläste boken! Här blandas kärlek med lögner och svek och sanningar som man bara måste få veta. Det är lättläst, enkelt skrivet men ändå med vackra beskrivningar av både miljöer, känslor och karaktärerna. En kärleksfull bok helt enkelt, men en komplicerad och berörande historia. Älskar´t! Läs den!
Det är såna här böcker jag älskar! Att ta del av en persons livsöde och klokheter, en resa i någon annans liv helt enkelt. Så otroligt spännande!
Hanif Azizi växer upp på en militärbas i Iraks öken. Hans föräldrar är krigare för den iranska rebellrörelsen Folkets Mujahedin. Efter att pappan dödats i kriget tar nioårige Hanif sin lillebror i handen och påbörjar en flykt som så småningom tar honom till Sverige. Han har svårt att finna sig tillrätta i det nya landet och i tonåren får han kontakt med den terroriststämplade rebellrörelsen på nytt. Lockad av gemenskap och en möjlig återförening med sin mamma åker han till Irak för att bli en krigare i Folkets Mujahedin. Berättelsen kunde ha slutat här, men något händer som får livet att vända om. Istället återvänder Hanif till Sverige – och utbildar sig till polis.
Även den här boken sträckläste jag, men googlade samtidigt på Iran, Irak och Mujahedin. Jag har väl haft ett sk hum om vad Mujahedin är, men man kan alltid lära sej mer och det gjorde jag. Azizi har berätta sin historia för Lutteman som skrivit ner allt väldig rakt upp och ner. Han har inte förskönat något, utan tagit med allt som Azizi minns det. I flera fall är det absolut ingen vacker historia, tvärtom faktiskt. Men så oerhört intressant!
Det jag ser är en berättelse som visar att oavsett hur långt åt ”fel” håll man än är på väg i sitt liv, så kan man vända det. Man kan komma på rätt väg och få ett väldigt bra liv även om där finns en hel del hinder på vägen. Jag rekommenderar alla att läsa boken, både för att lära sej mer om det som händer på platser vi inte vet så mycket om – men även för att lära mer om den svenska polisen. Mycket intressant!
Ytterligare en riktigt höjdare! Här skrattar man högt samtidigt som man känner oerhörd sympati för alla karaktärer. Så otroligt fin historia!
Det handlar om Agneta som är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, arbetskamraterna ser henne knappt och maken… ja… Han lever sitt eget liv med flera olika intressen som han tar för givet att även Agneta är intresserad av. Men så är det inte riktigt, inte alls faktiskt.
Agnetas man Magnus anser att ”din kropp är ditt tempel” och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Medan Agneta tycker om att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar.
En dag får hon syn på en annons: ”Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar.Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till bar-fabien@gmail.com” Hon svarar impulsivt på annonsen och några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Ingenting är som i annonsen. Googletransalte är inget att lita på kan man nog säga…
En klok bok, skulle jag vilja säga. Här ryms funderingar över livet, hur det blev och hur resten borde bli. Att lämna gamla hjulspår och ta vara på sina drömmar. Det handlar även om fördomar och att våga gå emot strömmen. Det är bara så fint! Total feelgood när den är som bäst! Ytterligare en bok som ni bara måste läsa och som dessutom är nominerad till Årets Bok.
Vi röstar om vi saknar mamma – Nina Pascoal
Det här är en knepig historia… Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den… knepig är det mest passande ordet jag hittar.
Det är 12-åriga Kornelia som berättar alltsammans och är alltså skrivet ur en ung flickas perspektiv. Under en chartersemester försvinner deras instabila mamma och lämnar de tre syskonen ensamma på hotellet. Familjen har ett system där de brukar rösta om olika saker. Röstningen fortsätter även efter mammans försvinnande, nu om vad de ska äta och när de ska gå och lägga sig. De röstar även om de saknar mamma, svaret är nej.
Den äldre systern och Kornelia utforskar semesterorten de befinner sej på. Systern överger henne dock rätt snart för en bartender som hon snabbt flyttar in hos. När Kornelia är ensam med ansvaret för sin yngre syster och pengarna börjar sina är det inte så roligt längre. Var är mamma? Var är systern? Såklart måste man läsa vidare och se hur allt slutar, men det är en rätt obehaglig historia. Jag får lite ont i magen av den dysfunktionella familjen och vill bara ta hand om dem allihopa.
Kanske inte ett ”måste” att läsa, men rätt intressant ändå. Detta är författarens första bok, jag tror att nästa kan bli riktigt bra för här finns något att bygga på.
Här är alltså fyra väldigt olika böcker, tre av dem kan jag verkligen rekommendera – den fjärde… ja, om ni har tid över… Nu börjar jag på nästa bokhög som nog är ungefär lika blandad som den här var. Vad jag läser just precis nu ser ni på instagram @marlenerinda
