Bläddra efter
Etikett: astma o allergi

Kärlekslös mamma?

Kärlekslös mamma?

Kommentarer 0 kommentarer
2001

Jag har förstått att man inte får se fram emot sina barns flytt… Att man inte älskar sina barn om man vill att de ska flytta hemifrån… jodå, det har man låtit mej veta på en mängd olika sätt.

På ett diskussionsforum skrev jag att jag nu när barnen är stora återerövrar MITT liv. Till svar fick jag att det varit mitt liv hela tiden, både småbarnstid och amning, större barn och skola och nu livet med vuxna barn. Så kan man förstås se det, men då kanske man inte tänker på att jag både haft sjuka barn, varit hemma med dem i nästan 10 år OCH varit ensam med dem. Då kommer saken lixom i ett annat ljus tycker jag…

Mitt liv har helt och hållet formats kring mina barns behov och sjukdomar i 20 år. Eller iaf i 18 år… Fram tills Senior slutade grundskolan för 4 år sedan har jag varit 110% närvarande både när det gäller skola, medicinering, läkare och extrajobbet. Jag har haft superkoll, men låtit honom ta eget ansvar förstås. Han har behövt mej på alla de här olika punkterna för att känna sej trygg och för att bli en väl fungerande ung man som nu (till slut) ser fram ett att bygga sej ett eget liv.

Hela min tanke med att uppfostra barnen har varit en förberedelse för deras vuxna liv och för att de ska klara sej själva och kunna sköta ett hushåll. Jag har haft koll men inte varit någon hönsmamma som fixat allt åt dem. Jag vet att de kan laga mat, tvätta, byta lakan, passa tider och är trevliga unga män som folk gillar. Jag har försökt att uppfostra dem till den man som jag själv skulle uppskatta och vilja bo tillsammans med.

Att bägge ser fram emot att flytta och skaffa sej ett eget liv ser jag som ett sundhetstecken och som ett bevis på att jag faktiskt lyckats med min uppgift som förälder. De behöver mej inte längre utan vill testa sina egna vingar och det är så häftigt att se! Jag behöver inte den bekräftelsen som mamma att de ska komma till mej hela tiden, att jag ska serva dem osv. Nu finns jag här i bakgrunden och hjälper dem om de vill, kommer med tips om de frågar och stöttar om de behöver. Klart att jag alltid är deras mamma och de är välkomna hem, men de är vuxna och ska nu behandlas som såna.

Jag älskar dem inte mindre för att jag ser fram emot deras egna boende. Det är ju jättespännande att få vara med och planera och kanske tom möblera. Att se hur de tänker när det gäller pengar, möbler och mat. Har de mina värderingar? Kommer de att äta här i slutet av månaden den första tiden? Kommer hela hemmet se ut som Juniors vertikala garderob? Jag tycker det är jättespännande!

Visst kommer det att bli tomt och visst kommer jag att försöka få hit dem på mat eller ”bara-för-att”. Men det är ju inte så att de är döda  och borta för alltid! De lever, har ett eget spännande liv och kommer på besök när de vill och för att de vill av egen fri vilja! Att jag får mer yta och mer frihet är en bonus i allt detta och något jag ser väldigt mycket fram emot. Så för mej stämmer verkligen det där att jag nu får MITT liv tillbaka. Jag har gett många år till barnen, år som varit de finaste och jobbigaste i mitt liv. Nu ska jag göra saker som jag vill, när jag vill.

Det är varken egoistisk eller kärlekslöst. Kärleken finns kvar, men nu är den på ett annat plan. Lite djupare tror jag faktiskt. Den blandas med en stor portion stolthet över att jag klarade det! Hjärtat känns väldigt stort, nästan så det inte får plats i bröstkorgen. Vi har gjort en fantastiskt resa och jag vet att den inte är slut än, den blir bara lite annorlunda from nu  🙂

Avskyr att vara sjuk!

Avskyr att vara sjuk!

Kommentarer 0 kommentarer

För sisådär 10-11 dagar sedan skulle jag ut och springa och det kändes så otroligt tungt och jobbigt. Jag testade dagen efter men det var lika illa då… i onsdags förra veckan kom förklaringen, då hade jag rejält ont i halsen och på torsdagen kunde jag knappt prata. På fredagen var förkylningen ett faktum och under helgen gjorde jag mitt bästa för att bli frisk men lyckades inget vidare.

Det värsta jag vet med att vara förkyld är hostan! Jag har hostat mej igenom nätterna och stört resten av familjen. Lite pay-back-time är det iofs… där fick Martin för alla nätter hans snarkningar hållit mej vaken  🙂

När Junior åkte till Spanien i måndags flyttade jag in i hans rum, så att jag kunde hosta ostört och där har jag bott sedan dess. Jag har hällt i mej hostmedicin innan sänggående och fyllt på under natten. Sedan ett par dagar har jag kommit ihåg astmasprayen även under dagtid och inatt vände det!!! Inatt sov jag helt ok och behövde inte fylla på med hostmedicin. Idag känner jag mej helt annorlunda mot de föregående dagarna. Jag kommer nog överleva den här förkylningen också!

Min hosta brukar sitta i i veckor, ibland tom månader. Men jag hoppas verkligen att den inte blir så långvarig, för jag har redan fått nog. Jag hoppas att jag ska vara frisk till helgen, så att jag kan börja riva tapet i vårt sovrum och tapetsera om där. Det var meningen att vi skulle måla, men jag har ändrat mej och kommer att tapetsera istället. Det blir en grov strukturtapet och då behöver man inte vara lika noga med underarbetet.

Äntligen ska jag få ordning i sovrummet! Hittills har våra sängar nästan stått på våra två kontorsplatser, snart ska det bara vara sängar därinne. Igår flyttade mitt skrivbord in i Juniors rum och va mycket plats det blev i sovrummet. När han flyttar till Öland nästa vecka ska även Martins skrivbord flytta in dit och då blir det nästan dansgolv i sovrummet  🙂

Nu ska jag tömma min enda bokhylla och lägga ner allt löst i en kartong, så att iaf en vägg är helt ren från grejer. Då kan jag iaf börja riva där och på så sätt ta en vägg i taget. Vi måste nämligen sova där under renoveringen, eftersom våra sängar är för bökiga att flytta. På midsommarafton (som vi ändå inte firar) ska vi runt och titta på tapeter. Så nu bara kliar det i fingrarna att få sätta igång.

Nu vill jag bli frisk!!!

Firade med champange!

Firade med champange!

Kommentarer 0 kommentarer

Det är inte ofta vi firar med något starkare än läsk här hemma, men igår hände det. Som ni kanske kommer ihåg gick sonen och köpte ett radhus för några veckor sedan och i förra veckan tog han studenten. Han var ganska säker på att få ett jobb på sin praktikplats och igår var det dax för möte där. Klockan 9 skulle han vara på plats och när jag inte hört något kl 11, ringde jag för att fråga om han fått jobbet. Visst hade han det!!! Han börjar den 2 september, men vet inte vad han får för lön riktigt än. Men som elektriker i ett stort företag kan det inte bli annat än bra. Så nu står min lilla 18-åring där med både hus, fast jobb, bil och motorcykel/motorcyklar…

Men det var inte slut där. Senior har gått kurs hela veckan för att bli skiftledare på Mc Donalds. Hittills har han varit områdesansvarig, nu skulle han ta nästa steg. Och igår klarade han provet som han skulle göra och kunde gå därifrån med godkänt och ett diplom under armen. Nu ska han bara göra ett enda test till, så är han färdig och kan ta ut lite mer i lön. Han har fått massor med nya kompisar från hela landet så även han var både lättad och glad igår kväll.

Så när vi kom hem från jobbet låg champagnen på kylning och en budapestrulle från studenten var tinad. När Senior och Mandisen dök upp dukade Junior upp med champagne till sej själv, Martin och mej (Senior är absolutist och Mandisen har inte åldern inne). Sen firade vi med champagne och budapestrulle  🙂

Det känns så otroligt bra att båda killarna har sitt på det torra! Att båda har jobb som de trivs med, en helt ok lön och en ljus framtid. Med tanke på allt vi varit med om och alla odds de har emot sej, så är detta helt underbart att veta. En härlig känsla att vila i och njuta av. Skulle jag dö idag, skulle jag göra det lugnt med vetskapen om att allt ordnat sej till det bästa. Killarna kommer att klara sej, jag behövs inte längre för att de ska överleva. Jag har gjort mitt och gjorde det förbaskat bra!

Hurra för oss!!!

Nyfiken på Indien?

Nyfiken på Indien?

Kommentarer 0 kommentarer

Fick ett önskemål att berätta om min resa till Indien, så det kan jag väl göra då  🙂

Sommaren 2006 berättade en av mina bästa kompisar (R) att han skulle åka till Indien och hälsa på en kompis som flyttat dit pga sitt jobb. Han bodde med sin familj mitt i New Delhi och skulle stanna i två eller tre år. R tänkte åka dit under hösten och besöka de norra delarna av landet. När jag hörde detta så frågade jag om jag kanske kunde få följa med honom och det fick jag!

Taj Mahal

Så i slutet av november landade vi i världens skitigaste huvudstad, tycker jag iaf… det här var ju inte min resa utan R´s så hans planer blev mina planer och det var lixom bara att hänga med. Vi kom till familjens hus i den finare områdena i New Delhi, familjens chaufför körde runt med oss första dagen för att visa oss staden vi hamnat i. New Delhi är stort, bullrig, rörigt och skitigt. Jag blev sjuk i astma nästan direkt, men tyckte inte att det var så mycket att bekymra sej för i början. Det skulle bli värre, mycket värre… I Delhi finns det många som inte har någonstans att bo. De bor på en kartongbit på gatan och eldar det som hittas för att få värmen. Det kan vara bildäck, platsdunkar, tyg, palmblad eller i princip vad som helst. Allt detta ger en luft som är så tjock att den knappt går att dra ner i lungorna. Och har man astma, som jag, då kör det ihop sej totalt.

Fönsterpalatset

Men vi stannade bara i Delhi någon dag innan vi åkte till Agra för att besöka Taj Mahal. Vilket ställe! Tänk att bygga en sån grej till sin döda fru, helt galet. Det var himla mysigt att gå runt där, ta bilder och bara förundras över den vackra byggnaden. I Agra besökte vi även Agra Fort och fortsatte sen till Fatehpur Sikri som är någon gammal viktig stad med ett stort fint fort. Överhuvudtaget finns det mängder med fina fort och byggnader som moguler och maharadjor har bott i, som fortfarande står intakta.

Ranthambore

Sen var det dax för höjdpunkten på hela resan; Ranthambore! Vi stod utanför parken redan 6.30 på morgonen för att se djuren vakna. Å visst såg vi djur, mängder med apor, antiloper och fåglar. Kameran gick varm och vi hade en spännande morgon. Vi åkte tillbaka till hotellet för frukost, någon timme i solen och lunch. Sen var det dax igen och den här gången blev det fullträff! Vi såg en tiger väldigt nära oss, som vi fritt kunde följa i hela tre timmar. Vi såg henne ligga på vakt och något litet försök att jaga, men vi störde nog för mycket för att det skulle vara någon idé för henne att göra något allvarligt försök. Vi fick iaf mängder med fina bilder på henne  🙂

Efter Ranthambore åkte vi till Jaipur som är ”huvudstaden” i Rajasthan. Här finns bla den Rosa Staden, en park med urgamla mätinstrument och stjärntecken, Amber fort och Fönsterpalatset med sina över tusen fönster. Vi åkte elefant-taxi och såg ännu fler apor och kameran fick jobba hårt. Indien är ett fantastiskt land att fotografera med sina vackra färger, fina byggnader, mängder med färggranna djur och otroligt vackra människor.

Elefant-taxi

Efter några intensiva dagar åkte vi tillbaka till familjen i New Delhi och pustade ut. R´s kompis tog oss med ut i de gamla delarna av Delhi, där allt var hur billigt som helst. Tyvärr är R ingen shoppingmänniska så just den dagen blev det inga fynd. Det fick jag precis innan vi skulle åka hem istället, när mamman i familjen följde med mej. Nu hade dessutom luften satt sej i mina lungor och jag hostade så jag trodde jag skulle sprängas. Både R och familjen trodde nog att jag skulle dö, för de var rejält oroliga. Men som tur är så behövs det ju inget recept i såna här länder och apoteken ligger ganska tätt, så jag sa bara vad jag skulle ha så fick jag det utan frågor och till en minimal kostnad. Så kunde jag iaf hålla astman i schack tills jag kom till Sverige igen.

Så var det dax för nästa äventyr och det gick med tåg upp på Himalaya. Efter tre timmar på galonsäten i ett halvtaskigt tåg och ytterligare en timme i taxi kom vi till bergsbyn Shimla. En jättefin liten by 6900 möh med utsikt över halva Indien. Helt fantastiskt! Vi kom till ett av de finaste hotellet som jag bott på, nämligen Hotel Oberoi Cecil. Det fanns mängder med lyx att vältra sej i, men nu var jag så pass dålig att jag mest låg på rummet medan R upptäckte världen på och utanför hotellet. Men efter att ha fått andas lite bergsluft så orkade jag iaf ta ett varv runt Shimla, som var otroligt fint. Även här fanns det apor, om än lite fräckare än tidigare. Man fick stoppa undan solglasögon och kepsar, annars var risken att man blev av med grejerna.

När vi lämnade Shimla gjorde vi det med ett leksakståg… det var alltså ett litet tåg som gick på ett smalspårigt räls och detta var naturligtvis höjdpunkten för R som är lokförare och MYCKET intresserad av järnvägar. Sen var vi tillbaka i Delhi och det var nästan dax att åka tillbaka till Sverige igen, några erfarenheter rikare.

Jag är inte särskilt förtjust i Indien och det beror nog mest på att jag var så pass sjuk och att jag inte fick några riktigt soldagar. Jag är helt enkelt inte nöjd med min semester om jag inte fått ligga i solen en stund och fått lite färg på kinderna. Iaf inte när jag är borta så här länge, en weekend i New York är helt annorlunda. Norra Indien är inget för den som inte är intresserad av hus, byggnader, historia och kultur. Jag tyckte att det var ok, men inget jag åker tillbaka till. Hade jag inte fått se Taj Mahal och den där tigern hade jag nog varit ganska anti-Indien tror jag… Däremot skulle jag vilja besöka södra Indien och Kerala. Jag gillar ju Sri Lanka, så det passar nog mej bättre att resa söderut.

En vanlig syn längst vägen…

För dej som funderar på en resa vill jag absolut rekommendera att du kollar dina lungor och har medicin med dej utifallatt… Det var INTE roligt att bli så sjuk som jag blev och att dessutom skrämma upp folk och hålla dem vaken hela nätterna med min hosta. Den försvann någon vecka efter jag kom hem och fick andas lite renare luft. Men efter detta har jag varit känsligare, så man ska nog kolla upp om man faktiskt har astma innan man vistas i Delhi. Men jag tycker ändå att du som är nyfiken på landet ska åka dit, för det finns mycket att se och uppleva och det är enkelt att ta sej runt.

Å människorna är fantastiska, min kusin kommer ju därifrån  🙂

Ingen småbarnsmamma längre

Ingen småbarnsmamma längre

Kommentarer 0 kommentarer
Junior 7 månader

Idag fyller min yngste son 18 år! Detta innebär alltså att jag inte längre har några minderåriga barn, jag har numera vuxna barn. Å jag som bara är 27  🙂

När Junior föddes blev han sjuk nästan direkt. Han var bara några veckor när han hade sin första lunginflammation och strax efter det fick han sin första allergichock. Så astma och allergi drogs vi med från början och då var även infektionskänsligheten ett faktum. När han var 8-9 år upptäckte man även att han hade en enzymbrist i tunntarmen som gjorde att han inte kunde bryta ner kolhydrater och fett. Innan vi fick veta felet gick han upp mer och mer i vikt, trots att vi åt rätt och han tränade mycket redan då. Men så snart vi kom till rätt läkare och fick rätt medicin, så fixade det till sej. Det värsta var väl när han fick sin huvudvärk i 15-årsåldern, som satt i i nästan två år. Det var riktigt jobbigt att inte veta orsaken eller kunna hjälpa honom.

Junior 18 år

Junior har alltid varit en omtyckt person som haft ganska lätt för sej. Skolan har gått ganska lätt och betygen har alltid varit höga utan någon större ansträngning. Eftersom han tränat nästan varenda dag de senaste åren så har han mest haft kompisar inom simningen, men han smälter in i de allra flesta sammanhang. Han har varit väldigt mycket sjuk, men har ändå varit med och accepterad överallt. Han är en lättsam människa helt enkelt, som är lätt att tycka om. Man blir glad av honom!

Som ung vuxen vågar han numera ta ställning när han ser något fel eller någon behöver hjälp. Han kunde inte riktigt förstå nytta av att vi skulle ta med alla de där gosedjuren till Gambia. Men när han såg alla glada barn så kunde han inte få nog av att ge bort grejerna och började leta i sin egen packning hur mycket han kunde avvara. Det trillade nog ner en och annan pollett på resan… även om han flera gånger sett fattiga människor, så var detta något särskilt. Att kunna hjälpa på ett så enkelt sätt tilltalade även honom.

Nu är min två fina barn alltså vuxna och det är dax för mej att kliva åt sidan. Idag har vi fixat med alla bankpapper och fört över alla hans konto till honom själv, skaffat bankdosa och pensionsförsäkring. Han har ansökt om ICA-kort, mobilnumret ska föras över på honom och han står from inatt i bostadskö. Vi hade hoppats att han även skulle vara lycklig innehavare av ett B-körkort, men tyvärr fixade han bara teorin. Så han kör upp på nytt på torsdag och då hoppas vi att körningen ska godkännas.

Jag är så otroligt stolt över min fina barn. Tänk att de där två har legat i min mage! Det är faktiskt en ganska cool grej, även om det egentligen är fullständigt betydelselöst. Jag hade ju älskat dem precis lika mycket även om de hade varit födda av någon annan. De är och kommer alltid att vara min fina pöjkar. Världens finaste.

Grattis på din 18-årsdag älskade unge! Nu börjar ett nytt kapitel i livet, för oss båda  🙂

13 dagar kvar!

13 dagar kvar!

Kommentarer 0 kommentarer
Stranden vid Bakotu Hotell

Om 13 dagar sitter vi på flyget med 14 soliga dagar framför oss. Tills dess har vi lite att fixa med kan man väl säga…

Junior röjde sitt rum i helgen och kom ner med en tvättkorg som var mer än överfull. Tillsammans med den tvätt som redan fanns och ett lakansbyte i helgen så kanske jag hinner ikapp om jag tvättar en maskin per dag fram till semestern. Kanske alltså… Tur vi ska packa ner sommarkläder som redan är tvättade  🙂

De senaste dagarna har jag varit enormt trött. Det har varit lite för mycket att göra och känslor som hoppat upp och ner. Resultatet är att jag somnar vart jag än är om jag slappnar av mer än 2 minuter, igår somnade jag på jobbet. Jaja, jag får – jag har papper på det! Det är faktiskt himla skönt att veta varför jag är så trött jämt och varför jag inte klarar att hålla samma takt som andra. Men just nu är det lite för jobbigt, ska bli himla skönt att besöka ljusrummet igen på lördag.

Det är många förberedelser just nu; Martin har fått klart med sin praktik till våren och Junior väntar på svar. I februari ska bägge ut och ”jobba”, den ena med datorer – den andre med el. För Martin blir det jobbigt att jobba både på dagarna och sen våra tre kvällar, men det måste gå. Jag får ta det mesta hemma, men det gör mej ingenting. Jag är mest bekymrad för hur han ska orka, redan nu är han rejält trött och stressad. Det gör ju inte viktminskningen enklare precis. För mej går det bra, för honom sådär…

Samtidigt som vi avslutar terminen på jobbet, förbereder vi nästa termin med allt som ska hända då. Vi planerar vår semester och julfirandet OCH ska fira Martins mamma som fyller år imorrn. Nu har vi iaf fått veta att det bara är vi och våra föräldrar som kommer att fira jul tillsammans. Annars brukar vi vara fler, men så blir det inte from nu eftersom det kommit barn till världen som de andra vill fira med. Det känns helt ok.

Så jag kan iaf pricka av julklapparna från listan, det är klart! Inslagna är de också. Julmat blir det ingen, eftersom vi ska vara hos mamma och åka direkt därifrån till Arlanda. Så det ska alltså ”bara” tvättas, packas, städas och jobbas. Det ska jag väl hinna på 13 dagar. Tänk va? Bara 13 dagar! Vi som väntat sedan i mars, eller 23 år kanske man kan säga. Jag ska väldigt snart återse MITT Afrika och det ska bli enormt spännande!

Just precis nu ska jag äta frukost, köra igång en tvättmaskin och sen ta en sväng med hunden i all ny snö som trillat ner under natten. Jag tycker verkligen inte om snö! Nu är det alldeles för mycket… knappt man får ut soptunnan till sopbilen. Men men, så är det och bor man i Sverige får man skylla sej själv. Om fyra månader kommer våren  🙂

Ytterligare avsked

Ytterligare avsked

Kommentarer 0 kommentarer
Foten är numera större än flygplanet

Så var det dax idag igen… ännu en dag på Huddinge Sjukhus och ännu ett avsked av läkare och sköterskor som tagit hand om oss i många, många år. Idag var det astma- och allergimottagningens tur, där har vi gått sedan 1995 eller -96. En lång tid alltså.

Jag tror att vi kom dit efter att Junior fått en allergireaktion på ägg och eftersom bägge barnen fick mysko och ganska starka reaktioner på både det ena och det andra så blev vi kvar istället för att fortsätta på vårdcentralen. Det är vi oändligt tacksamma för, eftersom vi är otroligt nöjda med vården vi fått. Vi har hela tiden haft överläkarna och tillika forskare som våra närmaste läkare och varit med i en mängd olika studier och kanske hjälp forskningen framåt en liten bit. Vi har kunnat höra av oss precis när som helst, vad det än har gällt.

10.30 var vi på plats och Junior blir alltid lite nostalgisk när han kommer in i väntrummet. ”Hans” leksaksflygplan står fortfarande där. Ni vet ett sånt där stort plastflygplan som man kan sitta i och styra. Det kom en av sköterskorna in med för kanske 12-13 år sedan och Junior var först att leka med det, idag får inte ens hans fot plats i det  🙂

Världens bästa allergiläkare!

Idag blev det snack med alla sköterskor, allergitest, spirometri och sen besök hos vår doktorn Gunilla Hedlin. När hon bad honom ta av sej tröjan för att lyssna på hjärta och lungor började hon skratta och klämde lite extra på hans muskler och menade att det var ju sista gången så det var bäst att passa på. När vi skulle gå uppmanade hon de andra sköterskorna att göra likadant och när alla förstod att det var vår sista gång på avdelningen blev det lite jobbigt igen. Så många år.

Tyvärr hördes idag ett blåsljud på hans hjärta som inte funnits där förr, så nu ska detta kollas upp och så fort svaret kommit flyttas han över till vuxenmottagningen. Men vi har lovat att komma förbi ibland för att säga hej. Mina två ungar har ju i princip vuxit upp inne på Huddinge Sjukhus. Har det inte varit astma, så har det varit öron eller magar. Senior var bara 3 år när han kunde leda mormor rätt i korridorerna och hälsade med namn på alla läkare han mötte. Kanske inte en uppväxt man önskar sitt barn, men det har gått rätt bra ändå tycker jag.

From och med nu lämnar vi barnmottagningarna bakom oss, nu är det vuxen som gäller och det är betydligt mer opersonligt. Så det känns inte helt ok, men man vänjer sej väl. Nu är killarna stora även när det gäller sjukvård. Herre gud! Var tog tiden vägen??? Samtidigt känns det otroligt bra att det värsta är över och att vi kom ut ganska ok i slutändan. Barnen är stora. Hur skönt är inte det då!

Dagen jag sett fram emot…

Dagen jag sett fram emot…

Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen är det fredag och just en av de där fredagarna som jag alltid längtar efter, året om faktiskt. Fredagen innan advent då man får frossa i alla julsaker och pynta hela hemmet. Jag bara älskar det!

Men idag blir det lite annorlunda, jag mår nämligen inte toppen idag heller… När jag la mej igår hostade jag så mycket att jag inte kunde ligga ner. Med tigerbalsam på bröstet, alvedon och hostmedicin kunde jag till slut somna vid 2.30 och sov sen helt ok fram till 9. Nu verkar det som att hostan gett med sej faktiskt, jag hoppas det är så.

Men det här innebär ju att jag inte orkar riktigt så mycket som jag vill. Men jag har inte så många ”måsten” idag, men det finns en del saker som jag faktiskt måste göra och det handlar om jobb. Julen försvinner ju inte bara för att jag inte får upp ljusstakarna i fönstren… så det får bli när det blir. Det blir säkert nångång under dagen, men först ska jag fixa veckans inventering, få ihop ett veckobrev och avsluta arbetsveckan. Jag har några mail som ska besvaras och en grej som ska skrivas ihop som jag fått beställning på och faktiskt får betalt för  🙂

Men sen ska jag börja pyssla med advent och frossa i alla julgrejer och lyssna på julmusik. Det får ta den tid det tar och bli klart när det blir… Den stackars hunden får vänta på sin promenad tills Martin kommer hem, för jag tänker inte gå ut! Å ska det handlas så får någon annan göra det, jag stannar inne! Jag tänker inte andas in minsta lilla minusgrad och riskera att börja hosta igen.

Så kan man nämligen göra när man har stora barn och världens bästa man  🙂

NU kan jag berätta…

NU kan jag berätta…

Kommentarer 0 kommentarer

Jag berättade så där lite i förbifarten igår att jag skulle klippa mej OM det var så att jag skulle hälsa på Malou i veckan. Mer än så kunde jag inte säga, men klippte mej gjorde jag iaf  🙂

Nu kan jag berätta att jag faktiskt ska träffa Malou i veckan, på torsdag efter lunch blir det. Men det är inte jag som är huvudperson utan Junior. Junior fick ju en ganska illa biverkan av mediciner som läkarna var lite slarviga med att kolla upp och detta ska programmet ”Malou efter 10” bla handla om på fredag. Vi ska sitta tillsammans med läkaren Göran Sjönell som ska berätta lite om korsreaktioner när man blandar olika mediciner.

I torsdags förra veckan blev jag uppringd av en tjej på TV4 som frågade om vi kunde tänka oss att vara med i programmet. Eftersom det handlar om Junior så var det han som fick bestämma och efter lite funderande sa han ja. För mej var det självklart, det är ett superviktigt ämne som man måste prata mer om. Det är inte bara äldre som blir felmedicinerade, det kan hända vem som helst och få allvarliga följder. Junior blev ju bla anklagad/misstänkt för doping och fick sedan njursvikt. Man måste våga ifrågasätta läkaren man träffar, inte bara lita blint på att allt är korrekt. Men ofta så litar man ju på det som sägs och vågar kanske inte ifrågasätta. Knepigt det där…

Både Junior och jag har pratat med Dr Sjönell och han blev rätt fundersam på alla de olika mediciner och ordinationer som Junior fått pga sin huvudvärk. Han har fått rätt starka mediciner som inte ens är avsedda för så unga personer. Så det ska bli spännande att höra vad han säger.

Så nu är allt iaf bokat och klart. Vi ska vara på TV4 på torsdag vid 12.30. Då äter vi lunch, träffar alla inblandade, sminkas och sätts på plats. Vid 14 börjar inspelningen av programmet, som sedan sänds på fredag. Med i programmet är även Jill Johnsson, Gydrun Schyman och en massa andra. Vi hinner inte stanna hela tiden, utan sätts i en taxi när vår del är färdig så att jag hinner till jobbet. Sen sänds programmet på fredag kl 10.00 och vi är alltså med i början.

För Junior är det första gången i ett så stort program och med han själv som huvudperson. Han har blivit intervjuad flera gånger, men då har det inte bara varit om honom. Han var med i Lilla Aktuellt och berättade om sin astma när han var yngre, men då kom tv-teamet hem och så var ytterligare en kompis med. Nu handlar det ju om honom, det är han som ska prata – jag ska bara sitta brevid.

Så den här veckan blir lite upp å ner lixom… jag är fortfarande förkyld men får hålla igång så gott jag orkar. Junior skulle åkt till Göteborg på tävlingar på fredag, men det har blivit inställt. Martin skulle haft en tenta på fredag, men den flyttas… så nu blir det full rulle med jobb (inventeringsvecka) och tv under veckan och på fredag ska vi julpynta och baka pepparkakor. Men vem har sagt att det alltid blir som man planerat? Inte jag!

Mysdag i tv-soffan

Mysdag i tv-soffan

Kommentarer 0 kommentarer

Junior hostar. Och hostar. Och hostar. Senior vankar av och an mellan sitt rum och vardagsrummet. Han väntar på sin skjuts till helgens tävlingar i Kinna. Lite nervös. Lite förväntansfull. Väldigt mycket adhd-ig  🙂

Martin och jag lyckades ta oss ut på promenad i förmiddags. Vi gick på samma ställe som jag gick i onsdags där man kan släppa Baileys så han får springa fritt. Solen sken och det var riktigt härligt att vara ute. När vi kom hem hade Senior tvättat sina lakan och vi kunde bädda rent i hans säng. DÄR ska jag sova i helgen. Jag har nämligen skitont i halsen och behöver sova, dessutom vill jag inte smitta ner Martin som behöver hålla sej frisk. Jag kan inte sova när ”någon” drar stora stockar runt mej… Så i helgen lever jag singelliv på nätterna och hoppas vara frisk och utvilad på måndag.

Eftersom ingen av oss hade lust att fixa lunch så tog vi med oss barn och föräldrar och åkte till Kinarestaurangen i Salem. Vi satt där länge och åt gott och pratade en massa. Å när vi var mätta och belåtna gick tog vi en inköpsrunda på apoteket och en godis- och fruktrunda på Ica. Allt för att slippa gå ut nåt mer idag.

(Å va skönt! Nu kom skjutsen och Senior har äntligen kommit iväg. I morrn får vi följa honom på webben från tävlingarna och hålla alla tummar som finns.)

Väl hemma efter lunchen la vi oss till rätta i tv-soffan och har legat där sen dess. Med te och lakritschoklad tillgängligt och kul tv-program så gick eftermiddagen ganska snabbt. Junior och jag i en soffa, ända tills han lyfte på häcken för att göra nåt och Baileys snabbt snodde hans plats. Martin i en soffan och Senior som gick fram och tillbaka… Vi såg bla Historieätarna som är hur kul som helst och sen Uppfinnarna. Nu vet jag inte riktigt vad som visas… Ikväll blir förstås På Spåret och till det ska vi äta Budapestrullen som legat i frysen sedan Seniors födelsedag i augusti eller om det var studenten… Middag blir det alltså inte så mycket av… vi har fortfarande magen full med sushi  🙂

Å när det är sängdax pussar jag Martin på näsan, säger gonatt och lägger mej i Seniors rum. Jäklar va gött det ska bli att SOVA!

Inte nu!

Inte nu!

Kommentarer 0 kommentarer

Eller kanske bättre nu, än nästa helg? Jag pratar om förkylningar… Junior har åkt på höstens sjuttiofjärde förkylning. Han är ju sån att han ”gärna” är sjuk hela vinterhalvåret och nu har det tydligen satt igång för den här säsongen. SUCK!

Men det är bättre att han är sjuk den här helgen, än nästa… för då åker han med simklubben till Göteborg på tävlingar. Så jag hoppas att han hinner bli frisk tills dess, han proppar i sej astmamediciner just nu. Och vi ska till astmaläkaren snart igen, sista gången på barnavdelningen  🙂

Det är ju inte så att vi inte har vanan inne, så här har det varit sedan han föddes. Ända sedan han var liten har han varit sjuk från oktober till mars vartenda jäkla år, förutom förra året. Då mådde han faktiskt riktigt bra nästan hela vinterhalvåret med bara någon enstaka förkylning. Det är förstås hans astma som är orsaken och han är även utredd för immunbristsjukdomar av alla slag, men visst är hans immunförsvar dåligt men inte tillräckligt dåligt för att han ska få behandling.

Jaja, han får kurera sej i soffan idag. Hela gänget är lediga och hemma idag och åker nog iväg och äter lunch tillsammans med mormor och morfar. Vi hinner nästan aldrig ses samtidigt alla på en gång, så när det väl finns möjlighet så tar vi den. Så vi får nog en rätt mysig dag trots ihärdigt hostande och snörvlande. Han har iaf inte feber eller ont i halsen idag.

Senior ska packa ihop sej för att åka på skyttetävlingar i Kinna. Han blir hämtad vid 15-tiden av en klubbkompis. Så jag ska bädda rent i hans säng, så jag kan låna den under helgen. Martin ”jobbar HÅRT som skogsarbetare” på nätterna och det hjälper tyvärr inte med öronproppar för att jag ska få sova ifred. Så jag tänkte köra med lite skilda sovrum nu när jag har möjlighet. Jag behöver SOVA!

Men jag ska väl börja med att klä mej och äta frukost. Sen blir det hundpromenad och idag kan Martin och jag faktiskt gå tillsammans.  Det blir lixom lite roligare då. En svag sol letar sej faktiskt fram mellan molnen. Det känns som att det ska bli en riktigt bra dag idag!

Den nakna sanningen…

Den nakna sanningen…

Kommentarer 0 kommentarer

28 år, 66 kg

När jag vägde in mej på Viktväktarna första gången i augusti 1999 vägde jag 66,4 till mina 156 cm. Inte jätte mycket kan tyckas, men jag trivdes inte alls och kände att jag behövde göra något eftersom mina matvanor var bedrövliga. Med två små barn som hade alla dessa sjukdomar och mediciner åt jag helt enkelt inget under dagen, jag var inte hungrig utan sprang runt som en skottspole för att ta hand om allt hemma. Sen levde jag på limpmackor när killarna hade somnat…

När killarna föddes var min önskan att få vara hemma med dem på heltid, åtminstone tills de skulle börja skolan. Barnens pappa var med på noterna, men ingen av oss hade ju trott att barnen skulle behöva all den vård som de gjorde. Killarna medicinerade minst fyra gånger om dagen och varje gång tog det ca en timme. Däremellan var det en mängd läkarbesök och telefonsamtal för att få allt att fungera för dem. För mej innebar detta förstå en ständig koll på klockan och en ständig koll på dem. Eftersom äldste grabben dessutom har adhd så var det ju knappast lugnt heller när det kunde ha varit det. Killarna slogs mycket och jag bevakade dem som en hök för att inte Junior skulle komma till skada. Allt detta förbättrades totalt när Senior fick medicin mot just Adhd´n.

39 år, 68 kg

När killarna var 3,5 resp 5 år (maj 1998) skildes vi och eftersom barnens pappa jobbar skift, så bodde de hos mej och var hos sin pappa när det funkade med hans jobb. De sågs regelbundet och var där några dagar i taget och då var jag ju förstås tvungen att jobba. Pengarna måste in! Alltså fick jag ingen vila alls och gick in i väggen totalt 1998 på hösten. Då hade jag ingen koll på nånting och mådde skitdåligt och ökade rejält i vikt.

När jag ställde mej på vågen på VV var det med bävan, jag tyckte att jag var tung. Kanske inte tjock, men tung. Jag mådde dåligt och visste att om jag bara åt bättre skulle jag också må bättre. Det viktiga för mej var att bli piggare, inte smal. Men det var så enkelt att följa programmet att jag tappade 10 kg nästan direkt, sen skulle jag bara ta det där sista också innan jag var färdig tyckte jag. Det tyckte inte kroppen… När jag stod på 54,8 och bara skulle ta 8 hekto till så tvärvände vågen och visade snart 58. Då bytte man konsulent och henne gillade jag inte, så jag gick inte dit mer… 58 höll jag ändå ganska länge och efter en tid såg jag att man hade en klass på ett annat ställe, så jag gick dit istället. Som jag kämpade, men kroppen var inte det minsta samarbetsvillig. Jag svällde bara mer och mer och var till slut uppe i 60 som idag är min målvikt. Jag kände mej som en riktigt förlorare. Här hade jag gått ner nästan 12 kg och så gick jag upp hälften igen…

42 år, 61 kg

Mellan 2003 och 2007 handlade hela mitt liv om barnen. Då tillstötte en del skit och ännu fler utredningar och diagnoser lades till. Jag gjorde illa foten också och hade ont i över ett år. Att räkna PP fanns inte och vikten ökade igen… Tills Baileys kom in i familjen. Då började jag promenera igen och gick ner en del… Martin kom in i familjen och vi tog tag i vikten ”på riktigt” igen. Jag lyckades gå ner till 61, men inte till de där 58 som jag trivdes med. Sen var det spikrakt upp igen och när jag drog på mej en infektion som spreds i hela kroppen vara katastrofen ett faktum. I mars 2011 vägde jag 69,1. Mer än när barnen föddes… jag kände mej som en falukorv.

En dag fick jag bara nog och körde igång igen. Martin skrev min checklista och räknade mina PP, det funkade bra ett tag. Men sanningen är den att man måste göra HELA jobbet själv. Jag gick ner till 62 och där tog det stopp. Så för ett par månader sedan började jag sätta mej in i programmet själv och skriva mina checklistor själv. Och idag fick jag belöningen… Idag visade vågen 60,9. En siffra som suttit hårt inne. Och jag känner i hela kroppen att den här gången kommer jag att nå mitt mål.

Lösningen har varit att ta hand om mej. Jag vägrar att stressa. Diagnosen sömnapné har gett mej en förklaring till min trötthet och en acceptans för att tillåta mej att sova när jag behöver. Jag ber om hjälp och gör saker för min egen skull. Killarna är så stora nu att de sköter sej själva och kan hjälpa mej när jag behöver det. Jag har mitt eget liv på dagarna när alla är i skolan eller jobbar, då gör jag precis vad jag vill i min egen takt. Att bara jobba tre dagar i veckan var en stor del i viktarbetet, jag klarar helt enkelt inte mer.

Så just precis idag har jag alltså 3 kg kvar till mål, men jag är numera inom BMI och har en hälsosam vikt även om det är precis på gränsen. Nu ska bara handtagen på ryggen och bullen på magen bort och jag ska börja springa igen. Till sommaren hoppas jag vara i en bra form igen och sen slippa alla sjukdomar och skit. Att vara en pigg och glad 50-åring är mitt mål och då har jag ju ganska många år på mej.

Kontentan av detta är alltså att jag gick ner massor från början, men kroppen var i för dåligt skick för att hålla en så pass låg vikt så den stretade emot. Sen gick jag upp mer än det jag gått ner pga sjukdom. Men med rätt verktyg och att ta bort stressen i mitt liv har jag nu lyckats gå ner drygt 8 kg och det har inte varit särskilt svårt. Visst det har tagit 18 månader, men det gör inget. Den här gången vet jag att det är beständigt.

Jag känner mej faktiskt FRISK för första gången på många många år!

Resonemang som haltar…

Resonemang som haltar…

Kommentarer 0 kommentarer

Många föräldrar hävdar ”mår bara jag (mamma) bra så mår barnet bra”. Jag håller inte riktigt med…

Mår mamma bra så mår barnet bra!
Oftast sägs detta när mamman ska börja jobba efter föräldraledigheten eller när man under föräldraledigheten har sk ”egen tid”. Och visst är det väl viktigt att mamma mår bra och får göra saker hon tycker om och trivs med, men faktum kvarstår: när man har barn så förändras livet väldigt mycket och det man förr spenderat tid på kanske får stå åt sidan lite. Iaf för en tid.

När min yngste son kom till världen hade han en massa sjukdomar som gjorde att vi var väldigt låsta. Självklart hjälptes vi åt, men våra föräldrar hade svårt att avlasta oss pga deras egna arbeten och aktiviteter men mest pga sonens alla mediciner och mysko behov. Han hade en seperationsångest som inte var av den här världen och blev helt hysterisk om vi försökte lämna honom ens för några minuter. Så det blev inget av med det och var bara att acceptera. Där spelade det lixom ingen roll att vi föräldrar mådde bra… han gjorde det definitivt inte!

Vi föräldrar skiljde oss när killarna var 3,5 resp 5 år och vid den här tiden hade sonen iaf accepterat att vara hos sin mormor en del. Men mina föräldrar jobbade ju och hade sitt, så barnen var bara där kortare stunder. De där som man hörde om mor och farföräldrar som tog barnbarnen flera veckor under loven lät helt overkligt i mina öron. Men jag hade ju valt att vara ”hemmafru” så vem var jag att gnälla och kräva avlastning. Jag hade ju valt själv! Barnen var hos sin pappa regelbundet under de första 2-3 åren, men sen var de hos mej på heltid.

Barnen hade 10-11 olika diagnoser och då är det ganska svårt att få avlastning eller sk egen tid. Det slutade med att jag blev utbränd. Då hade killarna börjat i skolan och jag fick iaf några timmar på dagen som var bara mina, och då sov jag. Det var min egen tid. Det enda jag ville var att få sova ut. Senior har alltid vaknat vid 5-6 på morgonen och pga hans dåliga hörsel så vakande vi andra också då, eftersom allt han tog sej för hördes lite för mycket för att man skulle kunna fortsätta att sova. Så kan det vara nu också, men nu när han är 19 sover han ända till 8… kanske…

När killarna var runt 9-10 år blev allt mycket bättre. Jag fick jobb som personlig assistent, ett jobb som jag tycker väldigt mycket om. Jag jobbade när killarna var i skolan och tyckte nog att jag mådde ganska ok, trots att jag hade barnen till 100% och aldrig hade någon tid för ensamhet. De var med mej på möten, konferenser, fester, promenader osv… när jag låg i badet kom ofta någon in och satte sej på golvet för att ”bara prata lite”… Vi hade det bra och för mej fanns ingen tanke på det som föräldrar idag ser som en självklarhet, det där med egen tid. Jag hade ingen sån, men jag visste heller inte att man skulle ha det som önskan. Det var helt enkelt inget man pratade om eller tänkte på.

Å det hade nog inte spelat någon roll.  När min son blev misshandlad i skolan som spelade det ingen roll hur bra jag tyckte att jag mådde. Han mådde dåligt och jag var tvungen att agera. Alla gånger han gråtit över att han inte har några kompisar har det heller inte spelat någon roll hur bra jag mått… eller när specialpedagogen i den nya skolan slutade och hela hans värld rasade.

Det spelar ingen roll alls hur jag mår om inte barnen mår bra! Mår inte barnet bra så spelar det ingen roll hur mycket egen tid mamma har fått, det handlar inte om det. Mår barnet dåligt mår mamma dåligt. Punkt. Visst orkar man mer om man mår bra, så är det. Men som mamma måste jag alltid se till att barnen har det bra innan jag kan eller öht ska tänka på mej själv. Tycker jag alltså…

Man är mamma i minst 18 år och det är man på heltid. Visst blir ansvaret mindre ju äldre barnen blir, men faktum kvarstår – jag har valt att sätta de där barnen till världen. De är mitt ansvar. Sen spelar det ingen roll om man är två föräldrar som delar på ansvaret, om man har avlastning, om man har egen tid eller inte osv. Resonemanget med ”mår jag bra så mår barnet bra” – håller inte! Barn kan må väldigt dåligt trots att mamma mår väldigt bra…

Nu kanske ni tror att den här tanken är ny eller har uppkommit pga av något jag läst, men så är det inte. Just det där ”Mår mamma bra så mår barnet bra” har jag hört till leda sedan jag tog beslutet att inte ha mina barn på dagis. Jag har alltid tyckt att uttrycket är konstigt och nu ville jag få ur mej det. Men ni som läser kanske tycker att det stämmer?

Jag kommer nog att tjata lite på mina ungar om att få låna barnbarnen eftersom jag helt enkelt vill träffa dem, inte för att avlasta dem… Jag har redan hotat/lovat att jag kommer att resa en del med barnbarnen och då får ju föräldrarna egen tid. Men det är inte för att ge dem tiden, utan för att jag ska få snusa på barnen… Egoist? Javisst!

Borde det inte heta: Mår barnet bra så mår mamma bra och DÅ kan hon göra nästan vad hon vill  🙂 Det är alltså inte beteende jag funderar över, utan själva begreppet.

Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt?

Kommentarer 0 kommentarer

Idag fyller min äldste son 19 år! Hur är det möjligt när jag känner mej som 25? Eller kanske 30… men inte en dag äldre än 31! 19 år! Fattar ni???

Den lyckligaste dagen i mitt liv, dagen då jag blev mamma för första gången. Jag som inte trodde att jag kunde… jag hade haft ett missfall innan och andra i släkten har inte ens lyckats bli gravida. Så jag visste inte om jag kunde bli biologisk mamma eller inte. Men vi hade redan bestämt att gick det inte så skulle vi adoptera, på nåt sätt skulle jag få min unge  🙂

Men han kom alltså på naturlig väg och föddes den 22 augusti 1993. En liten skit; 48 cm lång, 3200 gr tung med en gyllene lock i panna. Han såg ut som seriefiguren Acke ungefär  🙂

Mycket har hänt sedan dess… mängder med läkarbesök, diagnoser, skoltrassel, mobbing och misshandel men också rolig saker som skyttet, jobbet på Mc Donalds, alla våra resor och fina betyg med en bra utbildning i ryggen.

Tillsammans har vi gått igenom och klarat väldigt mycket. Vi är ett bra team! Vi kan prata om allt och litar på varandra. Min äldste son är en riktigt tjurskalle när han lägger den sidan till och då måste man ta i lite för att han ska fatta vad man menar. Man lär sej knepen med tiden kan man väl säga…

Hela sommaren har han sagt att han önskar sej en ny mobil och får han ingen i present så skulle han köpa en. Så Martin kollade runt och idag fick han en ny Samsung Galaxy W eller nåt sånt. Hela släkten har gått ihop om den. Så nu är han nöjd och glad. Junior har ledigt hela dagen, så jag antar att de kommer att pilla med telefonen och ladda ner appar och sånt. Sånt där som jag inte är särskilt intresserad av…

Senior fick önska vilken mat han ville till lunch och valde mammas fiskgratäng! Han är inte riktigt som alla andra den där sonen. Junior bara himlade med ögonen och tyckte han var superkorkad. När man kan välja pizza, hamburgare, sushi eller grekiskt… ja, då väljer han fiskgratäng. Helt ok för mej!

Martin är i skolan, sista dagen den här veckan. Så här hemma ska vi hjälpas åt att städa lite, fixa ute och gå med hunden. Junior har lovat att fixa kladdkaka till de få som kommer hit, det blir nog bara mina föräldrar och barnens pappa. Alla andra ”närmst sörjande” befinner sej på annan ort. Men jag tror att Senior blir nöjd med sin dag, det brukar han bli.

Tänk att min lilla unge bara är tonåring ett år till! Tiden går otroligt fort – man måste ta vara på den!

Skogen är farlig!

Skogen är farlig!

Kommentarer 0 kommentarer

Hade tänk att ha en lugn eftermiddag igår, ta en tupplur, städa sovrummet och sen kolla på OS-avslutningen. Hade jag tänkt alltså… men som vi alla vet så blir det inte riktigt som man tänker sej.

Senior var ute i skogen med morfar, Junior jobbade, Martin kollade på OS. Då ringer mobilen och min pappa frågar hur Senior reagerar på getingstick. Han var allergisk som liten och hade alltid adrenalinspruta med sej, men så blev han stucken för ett par år sedan och då fick han ingen reaktion. Eftersom sprutorna var gamla använde vi dem inte utan slängde dem. Det blev inte av att hämta nya eftersom han inte visat någon allergi.

Vi kom iaf fram till att ta det säkra före det osäkra, bla eftersom vi inte visste hur många stick han fått och för att det handlade om jordgetingar som är giftigare än vanliga getingar. Så de tog sej till bilen och jag och Martin mötte upp dem med de mediciner vi hade. Alvedon, allergimedicin, astmamedicin och vatten blev den akuta hjälpen. Pappa som också blivit stucken på flera ställen åkte hem till sej och vi åkte hem till oss med Senior.

När vi fått av honom kläderna visade det sej att han fått fyra stick, varav tre var på samma ställe. Alla stick var på benen, så det var iaf inget farligt ställe. Senior la sej i soffan och sa att han mådde illa, var yr och hade lite ont i huvudet. Han kallsvettades, men hade ingen feber. Efter en stund sa han att det var jobbigt att andas och att halsen kändes tjock, han började hosta lite också. Då tog vi beslutet att åka in med honom.

Han blev stucken vid 16. Vi kom in på akuten vid 17 och när vi sa i kassan vad det gällde blev vi genast visade till ett akutrum. ”Betalning tar vi senare!” sa killen som tog emot oss. Personalen släppte allt de höll på med och tog hand om oss omedelbums. Senior kopplades upp mot en monitor som kollade puls och hjärta och tog blodtrycket var 15:e minut. Han fick adrenalin, kortison och antihistamin direkt in i blodet och fick sedan ligga under observation.

Efter någon timme var alla värden stabila och efter ytterligare en stund slutade han frysa och där nånstans slutade rummet snurra också. 20.30 fick vi åka hem, då mådde han bra igen. Läkaren och jag kom fram till att han förmodligen hade klarat ett stick, men att fyra var för mycket. Han ska ändå ha med sej en spruta i fortsättningen för att vara på den säkra sidan. Å blir han stucken ska han ta sprutan, allergitabletter och sen åka in för säkerhets skull.

Konstigt nog så svullnade inte benen upp av sticken. När jag blev stucken i handen förra sommaren, blev den dubbelt så stor och jag hade rejält ont i drygt en vecka. Klådan var galen och satt i länge. Vi får väl se om det blir likadant för Senior. Idag har han iaf tagit allergimedicin och har kylande salva på jobbet om klådan blir för besvärlig.

Vår gårdag blev alltså inte riktigt som vi planerat, men vi hann iaf se OS och jag slapp städa sovrummet  🙂

Ps. Morfar och Senior hade precis hittat en mängd stora gula kantareller under en gran när getingarna anföll dem. De där svamparna har morfar gett sej den på att han ska ha, bara för att!