Hur orkar jag hålla mej hälsosam vecka efter vecka? Det orkar jag inte alltid, men nästan. Knepet är att inte ha några förbud och att planera. Jag får äta pizza, hamburgare, godis och chips – men bara ibland. Om jag planerar min vardag på ett bra sätt, kan jag göra som jag vill lite då och då.
Med planering menar jag att ha koll på maten, den är viktigast om man vill gå ner i vikt eller hålla vikten. Vi har alltid matlådor i frysen, så att vår vardag ska fungera enkelt. Men jag planerar även in fysisk aktivitet, våra dagliga promenader skrivs inte in i almanackan – men min styrketräning skrivs däremot in. Måndag, onsdag och fredag ska den bara bli av! Det finns inte många acceptabla ursäkter för att inte lyckas träna 15 minuter, eller hur?
Å får jag bara mitt godis lite då och då, så står jag ut. Utan problem faktiskt. Det liv som jag levde för drygt 20 år sedan har jag förändrat totalt och idag har jag en hållbar livsstil både vad det gäller mat och träning. Jag är inte fanatisk, jag tänker bara på hälsan. För mej funkar det 🙂
Söndag: Fläskfilé i ugn (20 P för hela gratängen, plus potatismos)
Fläskfilén var en av de första rätter jag gjorde när jag flyttade hemifrån och är en av mina favoriter. Tacokryddan, Ärtamolen och vitkålsgratängen är läsarfavoriter. Jag älskar taco och har många sätt att äta den på, HÄR kan ni se olika förslag.
Många pratar om att man måste unna sej, jag gillar inte just det uttrycket utan säger hellre att jag gör medvetna val. Jag väljer ett hälsosamt och ett friskt liv, så långt det går iaf. I det ingår att äta det man tycker om och samtidigt mår bra av. Så jag äter allt, har inga förbud – men jag har koll 🙂
Äntligen fick vi också möjlighet att se Änglagård. Vilken föreställning! Det betyder att vi sett de största föreställningarna som går just nu i Stockholm, och några i övriga landet, och har lite tips till er som vill ge bort en upplevelse i julklapp.
Vi var ju bortresta när Änglagård hade premiär i september, så vi fick vänta lite med att se den. Annars ser vi ju det mesta direkt eftersom det ingår i vårt jobb att fota röda mattan, filma premiärminglet och recensera föreställningen. När vi väl satte oss i salongen på Oscarsteatern var det med stor förväntan. Skulle den verkligen vara så bra som vi hört?
Änglagård var helt fantastisk! Trots sina 3 timmar, vilket jag brukar tycka är för långt, så var det en total njutning. Eftersom alla redan hade lyft Helene Sjöholm och Tommy Körberg i sina recensioner fokuserade vi på några andra. Alla vet redan att Sjöholm och Körberg är proffs, men hur många känner till Tuva B Larsen och Lindy Larsson som spelar Fanny och Zac? Så otroligt bra! Ni kan läsa vår recension HÄR!
Att se en föreställning enbart för nöjes skull och för att recensera är två helt olika saker. Går man privat för att underhållas kan man sitta där och bara njuta och ta in allt. Ska man recensera måste man vara mer uppmärksam, se detaljer, kolla in scenen, dekoren, kostymerna, ljuset och ljudet. Enkelt sagt så letar man fel och brister lika mycket som höjdpunkter. Under pågående föreställning ”skriver” man texten i skallen, iaf i stolpform och vissa formuleringar.
Eftersom jag tycker att en upplevelse är den absolut bästa presenten, tänkte jag tipsa om vilka föreställningar som passar vem? För allt passar ju inte alla. Alla kommer heller inte att fortsätta, vad jag vet just nu. The One, Gardell och Skrot Hopp & Kärlek, de hittar jag ingen fortsättning på efter december – men man vet ju inte. The One borde absolut gå ut på turné, den är helt otrolig! A show larger than life gissar jag bara, men den borde ju komma till Malmö när Skifs flyttar till Göteborg – men det är en gissning.
Vill ni ge en julklapp som passar hela familjen så skulle jag satsa på Djungelboken och Wicked. Djungelboken är på turné och spelar sin sista föreställning 7/1, då i Stockholm. Sen kommer Den Lilla Sjöjungfrun 1 mars, från samma produktionsbolag (Dröse & Norberg). Eftersom jag sett mycket från dem, så vet jag att även den blir en succé, så jag slänger med den också som tips. Det går att köpa biljetter redan nu. Wicked går i Göteborg hela våren och är kanske inte för de minsta barnen, men iaf från kanske 10 och uppåt. Något av det bästa jag sett på en musikalscen, ett måste för den som älskar musikal.
Moulin Rouge och Änglagård är för en vuxnare publik och är rätt olika. Moulin Rouge är mer fart, häftiga kostymer och läcker scen. Det händer något hela tiden och man är fylld med energi när man går därifrån. Änglagård är mer eftertänksam och har ett lugnare tempo, även om det finns en del fartfyllda inslag också. Vill ni fascineras då tar ni Moulin Rouge, vill ni ha något lite lugnare, då väljer ni Änglagård. Bägge är fantastiska!
Vill ni bara ge bort en himla trevlig kväll och bor i Malmö eller Göteborg, så skulle jag absolut satsa på Björn Skifs. En fin show med en massa härlig musik, Vem gillar inte Björn Skifs lixom…?
Jag började ge mina barn en upplevelse i julklapp när de var i 6-årsåldern. Deras första teaterupplevelse var med Galenskaparna på Cirkus och de älskade det. Sedan dess har jag varvat teater med musik, melodifestivalen gillade de väldigt mycket som yngre. Vi tog alltid genrepet på fredagen, så de kunde se finalen och känna igen sej när de såg allt på tv på lördagen. Genrepet är ju dessutom en hel del billigare…
Numera ger vi inte längre några julklappar. Vi firar inte jul med några små barn längre, utan är bara ett gäng vuxna. Alla har redan allt. Men en upplevelse försöker vi få till, något att göra tillsammans före- eller efter jul. Skapa minnen tillsammans. Det är ju det som är det viktigaste trots allt. Grejer har vi lixom nog av som det är.
Därför tipsar jag gärna om att ge bort en upplevelse och vad som finns att uppleva. Det behöver ju inte vara något på scen, men det är vad jag gillar och kan. Så jag hoppas att mina tips kan komma någon till nytta. Är det något ni blir sugna på att se?
För 6 år sedan kom jag för sent till en lunch. Det gav mej en alldeles särskild bordskavaljer och blev en lite ovanlig tillställning 🙂
Jag hade precis kommit hem från Kroatien och hade häcken full. Jag kom med andan i halsen, alldeles för sent (pga trasslande pendeltåg) till lunchen på Operaterrassen och kände mej såååå dum. Jag avskyr att komma sent!
När man kommer sist och alla redan sitter till bords så tittar man sej runt för att leta reda på den sista lediga platsen. En man reser sej upp, drar ut stolen brevid sej och bjuder mej att sitta ner. Vi presenterar oss och han säger att han heter Nick och är CEO för Dom Perignon, jaha… här kommer jag stressad som en galning, på lätt dåligt humör och nu måste jag alltså vara extra trevlig hela lunchen eftersom jag har VD´n till bordet. Så typiskt!
Det tar max fem minuter innan alla runt bordet sitter med sina telefoner och lägger upp bilder på instagram. Jag törs inte riktigt eftersom jag har just Nick brevid mej, men så börjar han prata om fenomenet instagram och hur hans fru tjatat på honom att starta ett konto. Han inser ju själv att han som VD för ett så stort företag borde ha det och har inget alls emot det egentligen – han har bara inte kommit till skott.
Jag tittar på honom och säger ”Lets do it!” Han tittar på mej och flinar och kastar sedan över sin telefon till mej ”Allright, lets do it!” Där sitter jag alltså med hans telefon och laddar ner instagram och startar hans konto medan han presenterar sej och dryckerna (anledningen till att han är i Sverige) för de inbjudna lunchgästerna dvs ett gäng journalister.
Resten av lunchen går åt till att lära honom att lägga upp bilder, hashtaggs och allt annat som hör till instagram. Vi är fullt upptagna, rätt snopna upptäcker vi att vi är ensamma kvar vid bordet. Jag kom sist och går också sist.
Detta är alltså sex år sedan och jag vet inte hur det gått med hans konto. Sist jag tittade, det var kanske något år efter – så hade han fortfarande bara en bild men en massa följare. Å jag har en stående inbjudan till Dom Perignon i Frankrike, som tack för hjälpen. Får väl se om jag utnyttjar den någon gång.
Det där är rätt typiskt mej att hamna i en situation som sedan blir något helt annat än det som planerats från början. Den här gången blev det ju rätt kul ändå och kanske något att sätta på CV´n – instagramkurs med VD´n på Dom Perignon 🙂
Jag läser ju väldigt mycket och tycker det har hänt något med språket i böckerna. I lördags var jag på en 4 timmar lång standup och upptäckte att språket även där har blivit grövre. Jag tycker inte om det!
Jag tycker om svenska språket, även om det kanske kan vara lite fattigt ibland. Men där finns trots allt ganska många synonymer till nästan alla ord och uttryck. Jag varken tittar på porr eller läser erotiska böcker, men kommer ändå inte undan de grova uttrycken längre. K*k, Kn*lla och f*tta blir allt vanligare och jag tycker det förstör en i övrigt fin text.
Jag har precis läst en väldigt fin bok med berörande och stark handling. Språket hela boken igenom var jättefint, förutom vid ett par-tre olika tillfällen där de, i mina ögon, grova könsorden kom in helt i onödan. För mej förstörde det en stor del av läsupplevelsen. De kan såklart passa in om språket rak igenom är grovt, men inte i en text som i övrigt är ”mjuk” och välformulerad. Man kan använda så många andra ord som passar in bättre och det tycker jag att den som granskar bokmanus borde anmärka på. Det kanske de gör, men författaren vill ha orden kvar. Vad vet jag?
I lördags var jag som sagt på standup, där 17 komiker pratade efter varandra. Jättekul såklart, men könsorden och sexskämten blev rätt tjatiga till slut. Och det jag var lite förvånad över, var att det var kvinnliga komiker som använde dem mest. Jag kanske är gammaldags, men tyckte det var lite konstigt faktiskt. Man kan absolut skämta om sex och kön, men utan att vara jättegrov i munnen – det gjorde både David Sundin och Nisse Hallberg. Å det är faktiskt dem jag kommer ihåg bäst av alla 17 nummer.
Frågan är nu: Är jag för pryd? Är det bara jag som känner att orden blir allt grövre? Och att de används i onödan? Att de som använder orden idag, låter som de generade 12-åringar som försökte spela tuffa på typ 80-talet? Håller vi på att tappa språket?
Vad säger ni andra som läser mycket? Och vad säger ni författare?
Oktober är här och det är bara 11 veckor kvar av 2023. Hur har det gått med vikten i år? Är ni där ni planerat att vara? Om inte, så finns det fortfarande tid att komma en bit på vägen. På 11 veckor kan man göra rätt mycket faktiskt, allt mellan 2 och 5 kg är rimligt.
Jag tycker inte om hösten. Rättare sagt: min kropp tycker inte om hösten. Jag har fibromyalgi som innebär att jag har kronisk värk och den bli värre av kyla och väderomslag. Perioden from nu, fram till mars ungefär, är en stor utmaning. Det är därför vi planerar att bo i husbilen och fly till solen över vintern.
Hösten är alltså extra jobbig för mej, vi har också haft en psykiskt påfrestande period som gör allt ännu värre. Senaste året har jag gjort massor med undersökningar och man har kommit fram till att jag är rejält stressad, så där så att kroppen inte ens fattar att jag försöker vila. Jag försöker verkligen ta hand om mej, men som bekant så hänger ju inte allt på en själv. Vikten har ökat pga stressen och jag har just nu ca 5 kilo som MÅSTE bort, för min hälsas skull.
Jag har tagit tag i sömnen till att börja med, den är väldigt viktig för mej och har varit dålig under en lång tid. Vila och återhämtning är så otroligt mycket viktigare än många tror och för mej är den livsviktig. Åsså maten förstås. Vi äter bra, kroppen har bara inte riktigt fattat det än. Däremot har vi slarvat med promenaderna, de som gör att min kropp slappnar av. Dem måste vi bli bättre på.
Grytor och gratänger är enkelt och ger goda matlådor, så det är mycket sånt just nu 🙂
Köttgrytan tillhör mina favoriträtter, räkorna är kanongoda och kålpuddingen funkar förstås att göra med vanlig köttfärs också. Och vem gillar inte ugnspannkaka!!! Den här veckan funkar allt utom tonfisken i matlådan, så passa på att fylla frysen.
Nu kör vi! Är ni med? Häng med på instagram @marlenerinda och se hur jag lever i min vardag som långvarig Guldmedlem hos Viktväktarna 🙂
En kväll när vi var ute och gick på mässan hände något väldigt udda. Mitt bland husbilarna såg vi ett vackert brudpar och sånt skapar ju frågor, iaf hos mej 🙂
Efter att mässan stängde i torsdags (tror jag) tog vi en promenad runt området. Först gick vi ner till det sluttande området där man har utsikt över hela Jönköping. Sen följde vi gångstigen för att gå dit solnedgången syns bäst. Å där fick vi se dem; brudparet.
Ett ungt par i bröllopskläder, två små finklädda flickor och en fotograf. Vi trodde inte våra ögon, att ta bröllopsbilder bland tusentals med husbilar och husvagnar är ju inte så vanligt. Absolut inget man ser varje dag precis. Å då poppar det upp frågor i min lilla skalle… Jag vill veta mer!
Om man gifter sej på en stor mässa så kanske man har träffats där? Eller har man kanske träffats på nån camping? Det borde ju ha något med camping att göra iaf. Tycker jag 🙂
Men så fick vi höra att Jönköping haft drive-in-vigslar under veckan. Så de kanske bara har hoppat in och gift sej i stan och kört iväg till Elmia bara för att ta bilderna med den vackra solnedgången? Jag blev såååå nyfiken, men de var fullt upptagna så vi ville inte störa med en massa frågor.
Att både bo och jobba på en mässa är lite speciellt. Det är långa dagar och massor av ljud. Men så roligt vi har!!!
Vi kom till Jönköping och Elmiamässan i söndags. Förra året var utställarparkeringen precis vid grinden högst upp, i år är den vid det stora tältet ungefär mitt på området. Mitt i smeten och allt vad det innebär.
I måndags lokaliserade vi mest vart vi skulle vara och lärde oss att hitta i hallarna. Tisdagen gick åt till att piffa vår hörna, ställa möbler och roll-ups på plats. Fram tills i onsdags var det bara utställare på plats, området var nästan tomt. Sen fylldes hela stället på bara någon timma, 3000 ekipage!!!
På onsdagen körde mässan igång, vi fick komma in en timme tidigare än besökarna. Vi sprang genom alla hallar med kameran i högsta hugg och filmade allt så fort vi kunde. Det är rätt lyxigt att kunna fota, filma, klämma och känna medan man är så gott som ensam på plats. Under en timme varje morgon är det bara mässans personal, utställare och andra journalister.
Vi fick ihop vårt material och tog plats i vår hörna/monter. Mässan öppnade kl 10 och vi hade faktiskt fullt ös hela dagen. Vi träffade så många härliga människor, både gamla och nya bekanta. Vår influencerhörna blev faktiskt en succé 🙂
Det har varit långa dagar, mycket ljud och många samtal. Det är en underdrift att säga att vi är trötta, men samtidigt är vi påfyllda med energi av alla härliga möten. Å dagarna är inte slut efter att mässan har stängt. I måndags intervjuade vi Husbils-Annika, i tisdags intervjuade vi Freedomtravel.se och i onsdags hade vi live på youtube. Varje ledig minut går åt till att redigera film och skriva texter. Visst skulle vi kunna vänta lite med en del av jobbet, men nån gång ska det ju göras och högen med filmer blir allt större.
Så Martin har ägnat så mycket tid han kunnat , utan att vara otrevlig, med att redigera filmer även i hörnan. Jag har pratat med besökare, svarat på frågor och förmedlat kontakter. Efter att Martin gjort filmerna är det sedan min uppgift att fixa all info och tidsinställa filmerna, var och en gör det den är bäst på 🙂
Onsdagens live var så himla rolig. Vi skyndade från mässan när den stängde kl 18 för att hinna ställa ordning allt innan kl 19 då live skulle börja. En massa härliga husbilsmänniskor dök upp och vi var ett 20-tal personer som bubblade om mässan, husbilar, resor, ditten och datten. Tyvärr glömde vi att nämna lite grejer… men va sjutton, man kan ju inte komma ihåg allt!
Dagarna har gått så himla fort! Vi har varit här snart en vecka, men det känns som en kvart. Så mycket härligt folk har passerat vår hörna, vi har lärt känna mängder med nya digitala kreatörer i husbilsvärlden och även fått nya kontakter i husbilsbranschen. Det har varit några helt fantastiska dagar och vårt experiment har varit lyckat. Så vi hoppas få komma tillbaka nästa år och utveckla vår idé lite till 🙂
Nu är det fredag och mässan stänger strax, sen är det bara två dagar kvar. Lite snopet känns det allt…
Idag har det gått 3 år. Den första veckan trodde jag knappt att jag skulle överleva. Jag grät så jag tappade andan. Men man överlever… det visste jag ju egentligen, men det kändes inte så just då.
För 3 år och 4 dagar sedan var vi tvungna att ta beslutet att låta vår älskade hund slippa lida. Han var 13.5 år gammal och visade så tydligt att han var färdig. Vi var långt ifrån färdiga med honom och livet vi hade tillsammans, men som god hundägare måste man bortse från sina egna känslor och tänka på sin bästa vän.
Bailleys var världens finaste borderterrier! Han var vår bästa vän, bästa tröstare, bästa PT, bästa sovkompis – ja han var allt för oss. Och betydde allt för oss också. För både mej och barnen, för Martin när han kom in i vår familj och för våra föräldrar. Alla älskade honom. Vår lilla bruna pälsboll som kunde både fisa och snarka så taket lyfte. Till och med det saknar jag.
Önskan att ha hund igen har hela tiden legat där och grott. Jag är uppväxt med hund och hade en Vorsthe från jag var 2 tills jag var 16 eller nåt sånt. En hund gör både en familj och ett hem komplett på något sätt. När barnen var tillräckligt stora för att hjälpa till var det dax att skaffa en egen hund till familjen, valet föll på en borderterrier som skulle kunna hänga med i svängarna. 1/4 2007 kom Baileys 8 veckor in i vårt liv. Världens sötaste valp såklart 🙂
31/8 2020 fanns han inte längre. Det var så otroligt ofattbart och är till viss del fortfarande. Han var mitt tredje barn och den jag träffade mest av alla, iaf sedan barnen flyttat ut. Det var pandemi, vi kunde inte göra annat än att gå runt hemma och bara känna tomhet och tystnaden efter honom. Så oerhört jobbigt. Men tack vare pandemin fick Baileys sitt absolut bästa sista halvår. Vi var med honom dygnet runt, båda två. Han älskade det!
Men så kom den där dagen när han började kräkas och slutade lixom aldrig. Han slutade äta, låg bara och sov. Veterinären sa att hon såklart kunde göra en stor och bökig undersökning, men ville vi verkligen utsätta honom för det? Till vilket pris? Skulle vi få en dag mer? En vecka eller en månad? Baileys visade så tydligt att han inte ville vara med något mer, så vi avböjde. Detta var en torsdag, veterinären tyckte att vi skulle ta helgen att ta vara på varandra, mysa och låta alla ta avsked – sen skulle han få gå. Å så blev det.
VI fick en helg med enormt mycket kärlek, där Baileys fick all vår uppmärksamhet. Familjen kom och gick. Alla försökte få i honom hans favoritgodis och favoritmat, men han ville inte äta. Inte ens blåbär som han älskade. Inte ens chips! Men han gillade uppmärksamheten och alla som kom till honom. Han låg som en kung i sitt soffhörn och slickade i sej all uppmärksamhet från alla håll.
Han hade börjat sova på golvet i sin säng igen, det var för jobbigt att klättra upp till oss – men den allra sista kvällen kom han upp. Jag somnade genom att ligga sked med honom och såg låg vi nästan hela natten. Sista morgonen och dagen var fruktansvärd. All man gjorde tillsammans var för sista gången. Och precis så tänkte man, sista frukosten, sista promenaden, sista… allt. Och kl 15.15 var det över. Då gav vi honom den sista nospussen och lämnade vi honom på golvet hos veterinären, på den filt han hade när han föddes. Kroppen var fortfarande varm, men han var lixom inte där längre.
Jag trodde hjärtat skulle brista. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv. Tårarna tog aldrig slut. Det är tre år sedan och jag kan inte ens skriva detta utan att tårarna kommer igen. Jag saknar honom fortfarande så det gör ont. Sorgen är inte lika vass, men den finns absolut där fortfarande. Jag tänkte på honom varje dag och ser hans bild brevid sängen, i vardagsrummet och i hallen. Han är med. Överallt.
Jag får en enorm tröst i andra hundar och är så tacksam för alla som låter oss mysa med sina pälsbollar. Men jag vill inte ha en ny egen hund, det räcker så bra med att låna. En hund på heltid passar inte in i vårt liv längre och det visste vi från början. Vårt nya liv, utan hund, är ett liv där vi reser, flänger och far, vistas långa perioder hemifrån, kan ta en heldag med ett jobb utan att behöva fundera på något annat än oss själva och våra behov. Vi har en friare liv nu, så är det bara.
Vi minns vår knasiga Baileys med en oerhörd värme och saknad. Han finns alltid med oss i vårt hjärta.
Vi har ju haft rätt trist väder på vår resa den här sommaren. Regn nästan konstant i fem veckor. Så vi längtar verkligen efter sol. Å när man längtar efter något kan det hända att man tar hastiga beslut 🙂
Oavsett väder så brukar vi börja titta på vinterresor i augusti. I år känner jag nästan panik över vädret. För oss tog sommaren slut 1/7, det var då det började regna på västkusten – sen slutade det inte. Ska hösten också regna bort kommer jag nog att bli galen på riktigt.
Min fibromyalgi mår sämst vid väderomslag, kyla, regn och stress. Det innebär att höst och vinter brukar var en jobbig period oavsett, men har även sommaren varit dålig blir allt ännu värre. Jag vågar inte ens tänka på hur jag kommer att må i december…
Som och värme hjälper alltid! Därför åker vi nästan alltid på en resa runt nyår. Å så blir det även i år! Här om dagen började jag kika lite på alternativa resor. Vi vill gärna ha skitvarmt, alltså 30 plus, men då måste man åka rätt långt och det kändes inte alls lockande i år. Jag tittade på både södra Afrika och Asien, men hittade inget prisvärt. På närmare håll finns det flera ställen med värme som iaf är som en bra svensk sommar, även i december/januari. Kanarieöarna, Egypten, Cypern…
Vi har varit på alla tre, så valet föll på det som ligger mest söderut och är varmast; Egypten. Igen. Det blir väl kanske sjunde gången eller nåt sånt, för att det är nära, enkelt, prisvärt och solsäkert. Där behöver vi inte göra en enda utflykt, för vi har redan sett det mesta. Det enda vi vill är att få värme på kroppen, sol på näsan och vila. Och så blir det så klart lite jobb också, såna är vi. Aldrig helt lediga, det funkar inte när man är frilans och jobbar med sociala medier.
Bilderna från hotellet i Egypten är från Vings hemsida.
Mina krav den här gången var ett boende nära vatten, det är ju iofs alltid ett krav, precis som hyfsad wifi. Ett annat krav vi gärna har, särskilt i Egypten, är all inclusive, eftersom det oftast inte finns så mycket runt hotellet. Och sist men inte minst; en lång och promenadvänlig strand. Allt detta hittade vi på The Grand Palace i Hurghada, som dessutom är ett sk vuxenhotell. Perfekt för oss som bara ska lata oss i solen i två veckor. En helt vanlig charter, där man blir körd ända fram till hotelldörren och inte behöver tänka själv.
Så vi tryckte på bokaknappen! Det blir inte skitvarmt, men det blir varmt och det blir bekvämt. Vi kan Egypten och vet hur det funkar där. Nu vet jag att många av er rynkar på näsan och tycker att vi är helt rubbade som åker just dit. Men vi gillar landet och har varit där många gånger förr. Å som sagt; vi ska ju inte göra nåt… typ… bara få sol och värme. Och ta lååååånga promenader. Och för det är det perfekt!
Skönt att ha något att se fram emot och veta att det iaf blir lite sommar mitt i vintern 🙂
Jag får ofta frågan om vilka mina favoriträtter är. Det är ju jättesvårt att svara på, men jag ska ändå spalta upp några av mina favoriter i olika kategorier. Ni får även Martins fem-i-topp längst ner.
Skulle ni fråga vad jag skulle äta om jag bara fick äta en enda rätt resten av mitt liv, så skulle svaret nog vara taco – det är ju så himla gott! Och går dessutom att variera 🙂
Här är iaf min fem-i-topp när det gäller vegetariskt, fisk/skaldjur, kyckling och kött. Det mesta funkar i matlådan, fler recept till matlådor hittar ni HÄR och HÄR. Här finns mer Vegetariskt, Fisk, Skaldjur, Kyckling, Kött och Sött.
Jag har väntat sedan i början av maj, då sa man att det skulle bli operation inom sex veckor… så blev det inte… men nu har jag äntligen fått operationstid. Snart vet vi hur jag egentligen mår…
Det är alltså tre månader sedan jag berätta för er att jag eventuellt har cancer i livmodern. Men man kan inte veta säkert förrän man tagit ett prov, och det provet kan man inte ta eftersom livmodertappen vuxit igen. Nu har jag till slut fått den där tiden, nästa onsdag är det dax.
Det jag vet är att jag har förtjockade slemhinnor och jag ska inte ha några alls, eftersom de brändes bort för några år sedan. Tjocka slemhinnor är ett av tecknen på cancer, dessutom har jag cancermarkörer i blodet och stor ärftlighet. Därför går jag på täta kontroller och min livmoder ska tas bort. Att den ska bort bestämdes där i maj. Men först måste man alltså öppna livmodertappen och ta det där provet, för att sedan bestämma hur man ska ta bort livmodern och hur snabbt detta måste göras.
Är det ingen cancer kan man bara ta bort den, när som helst. Är det cancer så måste den tas bort med försiktighet och mer akut. Jag hade ju önskat att detta kunde göras under en och samma operation, men det går alltså inte.
Många frågar om jag är orolig. Det är jag faktiskt inte. Jag tror att det är cancer, men i tidigt stadie och går att ta bort med enbart operation. Jag mår inte dåligt, har bara lite ont i magen, har gått upp i vikt och är trött. På onsdag vet vi mer…
Jag måste nog förklara bättre vad husbilslivet betyder för mej och för oss. Jag menar verkligen ”Hemma bra men borta bäst”, men många verkar inte förstå att det faktiskt är så. På riktigt.
Det var länge sedan jag trivdes i mitt hus, där jag bott sedan 1992. Från början älskade jag att fixa inne i huset och framförallt att fixa utomhus: att rensa ogräs, plantera och skörda. Men sen fick jag ont i kroppen och särskilt i ryggen. Jag höjde upp rabatterna för att kunna ta hand om dem och det funkade ett tag, men sen var det inte roligt längre. Att få ont så fort man gör något frestar på.
Ett hus och en trädgård kräver så mycket, särskilt ett gammalt hus. Mitt är från 1965. En fastighet behöver tas om hand på alla sätt, det ska målas, renoveras och underhållas både på in- och utsida. Trädgården ska skötas, vi har inte så mycket egen gräsmatta kvar, men en stor allmänning som nästan bara jag klipper och en häck som går runt hela vår baksida. Jag orkar inte längre. Min fibromyalgi är knepig som den är, utan gräs- och häckvård. Och jag är inte intresserad längre. Enkelt sagt; jag avskyr numera allt som har med trädgården att göra. Då har jag inte ens tagit upp snöskottningen…
I husbilen är allt så mycket enklare. Städningen tar högst 10 minuter, 15 om vi behöver städa mer noga. Vi har ingen gräsmatta som ska klippas, ingen snö att skotta och skulle vi behöva göra något åt husbilen får en verkstad fixa det. Ingen trädgård, ingen häck eller gräsmatta, ingen fasad som ska målas. Ljuvligt!
Vi var alltså borta i sex veckor på den senaste resan och jag längtade inte hem en enda sekund. Så ni som skriver att det nog är skönt att komma hem ändå… ni har så fel. Ni har inte alls läst vad jag skrivit i mina tidigare inlägg. JAG VILL INTE VARA HEMMA! Dagarna innan hemresa har vi ångest, total ångest. Å så är det även om vi är på resa utomlands, vi vill inte åka hem. Det är för många måsten och krav. Vi vill inte vara hemma!
Nu är ju även husbilen ”hemma” på sitt sätt och tanken är ju att den ska bli vårt enda hem. Ni kan inte fatta hur mycket vi längtar tills vi kan sälja huset och bara bo i bilen. Det är några saker som måste falla på plats först, men vi har sålt av våra saker sedan länge och planerar för fullt för ett liv på heltid i husbilen. Vår dröm är numera en plan och den är på god väg att realiseras. Snart så!
Planen från början var att magasinera de få saker som vi vill ha kvar, men nu har vi tänkt om. Vi kommer att lämna Stockholm och hitta en del i ett hus eller en stuga alt lägenhet att hyra. I Skåne! Vi kommer alltså att lämna Stockholm. På så sätt har vi en adress och vi slipper vintern även om vi måste vara hemma då (tanken är ju att åka söderut under vinterhalvåret).
Inte köpa alltså, utan hyra. Jag vill aldrig mer äga en bostad med alla krav som det för med sej. Att hyra en mindre lägenhet kostar ungefär lika mycket som att hyra ett magasin, och då har vi en adress och någonstans att sova om det skulle behövas. Man vet ju inte, bilen kan gå sönder, vi kan behöva längre läkarvård osv.
Vi älskar vårt husbilsliv. Vi sover bättre, vi fungerar bättre, vi mår bättre – allt är bättre! Nu ska det bara bli så på heltid också, men tills dess åker vi iväg så fort vi kan och så länge vi har möjlighet. Hemma trivs vi inte alls, vi vill inte vara där. Hemma är inte ens bra… borta är bäst! Jag vet inte om jag kan säga det tydligare.
Så var vi alltså hemma igen. Suck… husvakten har tagit hand om huset, som var städat och fint. Men ute…
Vår husvakt är såklart guld värd, men han är gammal och har aldrig hanterat en gräsklippare eller häcksax. Han passar huset, det är viktigast, han är inte vår trädgårdsmästare. På sex veckor händer det mycket i en trädgård. Särskilt när det först är jättevarmt och sen kommer en massa regn, som varvas med jättevarmt igen. Gräset var ungefär en halv meter långt och jättetjockt. Häcken hade växt en meter åt alla håll.
Vi kom hem vid 15-tiden på lördagen och körde igång direkt. Kantklipp och gräsklipp, det skulle behövas göra igen dagen efter – det gick inte att komma igenom allt gräs på samma runda. Här och där blev det stora tofsar kvar.
Här är före- och efterbilder. Ja, vi har en orm på altanen, den skrämmer bort fåglarna så vi slipper fågelskit på trallen. Vi har en på taket på husbilen också. Ett supertips om ni har problem med fåglar och fågelskit 🙂
Insidan och höjden på häcken togs också direkt, vi kämpade mot regnet som skulle komma på lördagkvällen och hålla i sej en vecka. Men det kom inte! Så på söndagen kunde vi ta även utsidan och lyckades otroligt nog jobba igenom hela trädgården OCH köra iväg skräpet. Så himla bra!
Men skräpet kunde stått kvar i garaget än… 7 proppfulla sopsäckar. Lilla bilen startade nämligen inte. Batteriet var helt dött. Men med starthjälp av min pappa fick vi igång den. Nu blir det nytt batteri och försäljning. Vi använder den för lite.
Medan vi röjde i trädgården gick tvättmaskinen för fullt. Snart var husbilen renbäddad och städad. Och packad. För nu är vi igen 🙂
Så var det dax att åka hem. Vi lämnade Västkusten och stod några dagar i Tidaholm. Där firade vi bla vår bröllopsdag, innan vi drog vidare till Motala. Tre härliga dagar vid vattnet fick avsluta vår sommarresa.
Det var verkligen inte med några muntra miner som vi vände av hemåt. Sex veckor på rull är en rätt lång tid, ändå var vi inte alls sugna på att åka hem. Hemma bra, men borta bäst som vi brukar säga.
De sista tre dagarna försökte vi suga ut det göttaste av husbilslivet och möjligheterna vi får med husbilen. Så det blev en ny sjötomt, den här gången i Motala. På ställplatsen vid Motala Segelklubb trivdes vi bra. Här står man med vatten på flera sidor om bilen, det finns härliga promenadstråk, ett jättefint utegym och en liten strand. Går man ett par hundra meter bort bjuds man på en alldeles galet fin solnedgång.
Vi kom hit på onsdagen, då var det fint väder – så jag kunde sitta ute och läsa större delen av dagen. Men på torsdagen däremot, så vräkte regnet ner stundtals, så då fick det bli jobb inne i bilen istället. Nu gällde det att förarbeta ett par veckor i förväg, eftersom vi ska bevaka Pride och kommer ha dåligt med tid att jobba vid datorn.
På fredagen blev det hyfsat fint igen och på lördagen låg vi tom på stranden en liten stund innan vi var tvugna att packa ihop oss och åka. Sommarresan var över, det var dax att åka hem. Hem till en djungel skulle det visa sej…
Så var det dax igen! En dag om året blir vi ”larvigt romantiska”. Jag pratar förstås om bröllopsdagen, som alltid firas ordentligt!
Vi brukar säga att vi firar allt som går att fira och det gör vi verkligen. Men bröllopsdagen, som även är vår förlovningsdag, firar vi extra mycket. Då har vi bestämt att vi ska vara larvigt romantiska och pussas hela dagen, typ… 🙂
Vatten är vårt tema, eftersom Martin friade vid en strand, vi gifte oss på en båt och bröllopsresan var en kryssning. Så vi försöker att fira våra bröllopsdagar vid eller på vatten, så blev det dock inte i år. Det skulle bli regn, men det blev det inte… således blev det inget vattentema ens den vägen.
Istället blev det en väldigt behaglig dag i solen, med gott både på tallriken och i glasen. Vi lämnade Fjällbacka, som jag ska berätta om ett annat inlägg, och kom till First Camp i Tidaholm strax efter lunch. Vi hade förberett oss på regn, istället fick vi sooool och satte oss ute och läste och bara njöt i flera timmar. Det har inte blivit så mycket av den varan under juli.
Vi hade hört att campingen har en bra restaurang, så när det var dax för middag svidade vi om och gick dit. Jag tog en enkel kyckling med pommes och bea och Martin tog hamburgare, som snarare var som ett höghus. Det var den absolut högsta burgare jag sett och enligt Martin den bästa han ätit på länge. Efter maten gick vi tillbaka till bilen och öppnade en flaska bubbel. En skön dag!
Jag är så tacksam att jag har Martin! Och jag bara älskar bilden från bröllopet när jag står på pollaren på Stadshusbryggan. Den visar så väl hur vi har det, hur olika vi är, att vi hittar lösningar på det mesta och har roligt tillsammans. Det var absolut ingen självklarhet att vi skulle bli ett par eller ens träffas, det var en slump. En väldigt trevlig slump 🙂
I drygt 15 år har han stått ut med mej och även med mina barn och familj. Att komma in i ett färdigt hem där det även finns två blivande tonåringar och en galen hund är en utmaning. Han tog den, tvekade inte ens. Och så här i efterhand kan man ju konstatera att det blev himla bra.
För oss är bröllopsdagarna viktiga. Då utvärderar vi senaste året och frågar chans på varandra. Även i år sa bägge ja 🙂
Vi är rätt bra på att fira i vardagen också och är noga med att bekräfta varandra och uppmärksamma varandra. Vi pratar och pratar och pratar och rör ofta vid varandra. Vi märker direkt när vi inte haft tid att prata ordentligt eller tappat bort kramarna och försöker att åtgärda det omedelbums. Hittills har det funkat.
Jag hoppas verkligen att vi kommer att ha varandra tills döden skiljer oss åt, men det finns ju såklart inga garantier. Vi kan bara hoppas att det kommer att bli så och göra allt vi kan för att det ska bli så. Vi tror att vi har hittat vår väg, men det återstår att se.
Nu kör vi vidare ett år till. Nästa bröllopsdag ska firas vid vatten, så det så!
