Nu börjar julborden och med anledning av det åkte vi till Tallinn för ett par veckor sedan. Vi åkte dit med Baltic Queen, stannade över helgen och åkte sedan hem via Helsingfors för att kliva på Silja Symphony för att testa julbordet. En liiiiten omväg bara 🙂
Att ställa om från Spaniens härliga värme, till kylan i Tallinn kändes lite sådär… men det är ju som det är när man bor i Norden. Det var bara att byta till varmare kläder och dra iväg, vi hade dock inte räknat med snöstorm på hemvägen. Det blev en spännande resa… Jag tar resan i etapper för att underlätta för mej själv och inte kväva er med information. Ni kan se första delen av resan här nedan, klicka på den vita pilen i den röda rutan.
Kolla gärna filmen från ditresan
Baltic Queen är ett av Siljas äldre fartyg, men otroligt trivsamt ändå. Hytten var lagom stor och sängen jätteskön. Här finns flera caféer, barer/pubar och restauranger, beroende på vad man önskar för stunden. Det mesta är som man är van vid, det enda negativa är väl att rökrummen inte har några dörrar och då faller ju funktionen ganska mycket eftersom det kommer ut rök därifrån. Man är så van vid att slippa detta i Sverige att man kanske reagerar extra starkt på rökdoften numera. Den är ju ganska äcklig.
Ditvägen var lugn och fin. Vi utforskade fartyget och testade Menu Nordic som är en femrättersmeny med nordiska smaker som fått asiatiskt touch. Varje rätt hade dessutom passats ihop med ett passande vin. Otroligt fräscht och gott. Förrätten med tonfisk var något av det godaste jag ätit faktiskt (fick tydligen ingen bild på den… eller så har den raderats). Vi var mer än mätta när vi ätit klart.
Vi filmade fartyget, åt middag och stupade i säng kan man väl enkelt säga. Båten var långt ifrån full, ändå var det party utanför vår hytt vid två olika tillfällen under natten. Tack gode gud för öronproppar!!!
Det blev en rätt bra natt ändå och sedan en helt ok frukost. Här fanns det mesta för en bättre frukost, även en meny med olika tillval som vi valde ifrån – men aldrig fick… jaja, vi orkade inte tjata. Mätta blev vi ju ändå.
Snart var det dax att kliva av båten, hitta hotellet och kolla in Tallinn. Det tar vi i nästa inlägg 🙂
Efter resan till Spanien väntade både fler resor och mera mat, men i form av mässor. Vi kom hem på tisdagen och redan på torsdagen var det dax för Travel News Market. Sveriges just nu största resemässa!
När folk ber mej beskriva bloggen eller min instagram brukar jag säga att de handlar om Hälsa, Resor och Livet. Hälsan går först, den är viktigast, men att resa och uppleva är också superviktigt för mej och för att kunna det måste jag ha hälsan. Fattar ni? Å då trasslar livet ibland till sej…
Att gå på mässa är kul, särskilt resemässor såklart. Att frossa i exotiska resmål och drömma om nya platser. Så härligt! Så det gjorde jag nästan hela torsdagen, medan Martin satt och jobbade i mässans lugnare område och gjorde mej sällskap lite då och då.
Resemässor är extra kul eftersom vi träffar både nya och gamla uppdragsgivare, samt utländska och svenska kollegor. Roligt roligt!
Redan dagen efter var det dax för tre mässor på en gång! Efter tre års uppehåll var det återigen dax för Sthlm Food & Wine, Bak- och chokladfestivalen och Allt för hälsan. Även här tog Martin plats i närmaste lugna rum, medan jag knatade runt på de olika mässorna. Den här gången skulle jag reka vad som fanns och vilka intervjuer vi skulle göra. När jag väl gjort det var det dax för Martin att komma ner på mässgolvet.
Dessutom var det Mack-SM första dagen och Årets Konditor dag två. Med laddade kameror och mikrofoner gav vi oss ut i vimlet och tog oss runt alla mässorna, samt de två tävlingarna. Till lunch på fredagen blev det att smaka alla de fem finalmackorna och till lunch på lördagen var det fem finaltårtor, helt ok!
Efter massor med timmar och mängder med steg var det dax att åka hem och redigera filmerna, samt skriva texterna. Här är filmen från Allt om Hälsan och här är Sthlm Food & Wine. Massor med jobb, men så himla kul!
Vi är rätt ensamma om att publicera receptet till vinnartårtan, den är såklart ganska komplicerad – men det är ju så kul att ändå se hur man gör. Det tycker iaf vi och det verka även andra tycka, för det är ett recept som många både läser och delar. Ni hittar det HÄR 🙂
Sen hade vi faktiskt helg några timmar på söndagen, fast då var vi tvungna att komma ikapp hemma – nästa resa närmade sej…
Å på måndagen var det en sk roadshow som också är som en slags resemässa, men betydligt mindre. Här var det först ett mingel och sk B2B (business to business) och sedan en gemensam middag där man kunde prata vidare. Detta avslutas alltid med en stor utlottning och väldigt fina priser, resor såklart. Vi vinner aldrig, men det gör inget, det är roligt ändå.
Efter så här många mässor sitter man med ett gäng visitkort och massor med nya kontakter. Ibland leder de till något, ibland inte. Hur som helst är det himla kul att träffa nya människor som har samma intresse som en själv 🙂
Nu ska vi resa lite, sen väntar Fotomässan. Vi hinner inte hem till Hus & Hem, det är som det är… Gillar ni mässor? Vilken slags mässa är roligast?
Det som skulle visa sej vara den stora höjdpunkten på resan till Spanien var besöket på Pereladas vingård. Jag har varit på många vingårdar, men ingen som den här. Så otroligt fint!
I vanliga fall när man kommer till en vingård får man ett välkomstbubbel och blir sedan visad runt. Nästan alla vingårdar ser likadana ut med vinrankor på rad och stora fat inne i en rätt trist byggnad. Sedan får man testa olika viner tillsammans med olika tillbehör. Så var det inte här…
Perelada i norra Spanien är ett helt resort, med hotell, vingård, vinkällare, museum och ett slott! Här har man gjort vin sedan 1400-talet, med ett uppehåll och nystart för 99 år sedan. VD´n sedan ett par år tillbaka är norskspanske Egenui som tog emot oss med ett stort leende utanför entrén.
Vi började med det obligatoriska välkomstbubblet och en presentation av Pereladas alla olika ”grenar”. Sedan fick vi en fantastisk lunch och provsmakning av 3-4 viner som matchats ihop med maten. Och efter det fick vi en rundtur på hotellet, med alla fina rum och miljöer. Så himla fint! Här hade jag gärna bott, men den här gången var det bara ett besök. Jag fastnade totalt för poolområdet där olivträd stod vid sidan om den stora poolen. Här finns även ett spa, där alla behandlingar har med vin att göra på något sätt. Man kan bla annat få ansiktsmask av vindruvor 🙂
När vi sett allt vid resortet kördes vi den korta biten till vinkällaren där vinet produceras. Såna här anläggningar brukar vara rätt fula och stora. Här syns de inte. Iaf inte särskilt mycket. Hela produktionen ligger under mark, man ser bara lite av taken – det ser ut som cykelgarage ungefär, inte mer än så.
Det som knappt syns ovan mark är gigantiskt under. Här finns flera miljoner flaskor, fat och behållare samt en slags undervisningsslinga som vi fick gå. Vi kom till små rum, med en kort filmsekvens som visade platsens historia och hur vinet produceras. På så sätt fick vi se hela stället, supersmart och ett otroligt roligt sätt att få veta mer om både platsen och produkten.
När vi var färdiga började solen gå ner och vi skyndade oss den korta biten till slottet. Så fint! Men vi skulle inte in på slottet, utan till klostret brevid. Det är nämligen omgjort till museum och innehåller bla en av världens största privata samling av böcker och glas. Här hade jag kunnat gå hur länge som helst, det fanns hur mycket som hels att se. Men det började bli sent och innan det blev helt mörkt ute skulle vi göra en intervju med herr VD. Materialet vi fick ihop passar oss perfekt!
Före en sån här resa får man ett program, men man vet egentligen inte så mycket förrän man är på plats. Om detta besök visste vi egentligen bara att vi skulle besöka ett resort, inte att VD hade skandinavisk anknytning, att några av vinerna faktiskt finns på svenska systembolaget eller att det fanns så mycket mer än bara ett hotell. Att detta skulle vara värt hela resan och bli en höjdpunkt visste vi definitivt inte, så vi var jättenöjda när vi åkte därifrån. Äntligen hade vi fått ihop kanonmaterial för att göra ett bra jobb.
Det hann bli kolsvart innan vi körde till Casa Anamaria, vårt nästa hotell och sista stoppet för resan. Nu var det alltså bara att åka hem och göra något av allt material vi samlat ihop. Det är när man kommer hem som nästa jobb börjar. Då ska bilder gås igenom, filmer redigeras och texter skrivas. Fyra dagar i Spanien ger betydligt fler dagars jobb hemma 🙂
Måndagen och sista hela dagen i Spanien började redan strax innan 7. Då fick norskorna för sej att de skulle ta ett morgondopp och titta på soluppgången, så vi hängde på!
Hotell Cala del Pi ligger med en fantastisk utsikt över havet, självklart vill man se soluppgången. Det var lite knepigt att hitta rätt väg ut för att komma till trapporna som leder ner till den lilla stranden. Men till slut hittade vi rätt och möttes av en alldeles magisk soluppgång. Norskorna hoppade i vattnet, vi tittade på :-p
Martin och jag hittade en trapp på ena sidan som ledde upp på berget, där vi kunde ta bilder av både stranden och hotellet. På andra sidan var det en slags grotta, det var vi ju tvungna och kolla in. Det var ingen grotta, utan en tunnel som kom ut på andra sidan berget och öppnade upp till nästa strand och nästa hotellområde. Efter massor med bilder gick vi upp till hotellet igen, åt frukost och kördes iväg till dagens första mål Ruins of Empuries.
Jag älskar att gå runt bland ruiner, så detta var ju verkligen något för mej. Där fanns bara ett liiiitet problem. Området var gigantiskt! Och vi fick bara 45 minuter på oss… Ena sidan är grekiska ruiner och på den andra är det romerska. De romerska ligger längst bort och är finast, tyvärr började vi med de grekiska, vi borde ju gjort tvärtom… jaja, vi fick iaf se allt, har filmat och tagit mängder med bilder. Hoppas filmerna blev bra, så kan vi uppleva det lite igen. Hit måste vi också komma tillbaka, det var så häftigt!
Sen mötte vi upp en guide som skulle ta oss på en smakresa längs stranden. Han visade oss saker längs vägen som var ätbara, som pinjekottar, timjan, vårlök, alger och lite annat. Promenaden skulle vara ca 1 timme, men blev betydligt längre. Kanske intressant för den som bor i stan, men vi som är uppväxta med timjan och gräslök i gräsmattan är inte så imponerade. Vi hade hellre stannat längre vid ruinerna.
Vi var heller inte förberedda på 2 timmars promenad efter att först ha sprungit runt vid ruinerna en timma. 3 timmar på fötterna utan att sitta ner en sekund vill man gärna veta om och vara utrustad för. Så jag blev lite grinig kan man nog säga. Dessutom tyckte guiden tydligen att allt vad pandemi heter är över och erbjöd oss att drick ur samma flaska som honom… kanske inte riktigt lämpligt.
Men vi fick ändå tid vid vattnet, sånt som är livsviktigt för mej. Så vi fokuserade på att ta bilder och ta in miljön. Det var ju sista chansen innan hemresan. Rejält möra i ben och fötter blev vi till slut iaf upphämtade för att köras till det som blev resans höjdpunkt. Det berättar jag mer om i nästa inlägg 🙂
Många som har husbil har även elcykel, det har inte vi. Martin är lite sugen, men jag har varit anti… andra dagen i Spanien skulle vi cykla till en by och till en vingård, på elcykel! Så nu har vi iaf provat, blev jag övertygad…?
Vi kom alltså till Girona i lördags och fick se stan lite snabbt under en gående middag på kvällen. Tidigt på söndagsmorgonen hämtades vi upp och kördes till Burricleta. Här utrustades vi med cykelhjälm och cykel och fick en snabb lektion i hur man kör en elcykel. Sen var det bara att hoppa upp och köra. Bara och bara… för mej gick det väl bra, för några andra lite sisådär… Det är lite trixigt att ”gasa” och veta hur mycket man behöver trampa, men rätt bekvämt i uppförsbackarna där man kan få lite extra skjuts.
Vi cyklade genom det otroligt vackra landskapet, förbi gårdar och medeltida städer. Uppe på en kulle ligger staden Pals, där stannade vi och fick se oss omkring lite snabbt. Lite snabbt förresten… vi fick 7 minuter! Vilket såklart var alldeles för lite, men så är det på sk fam/pressresor där det ska tryckas in så mycket det bara går i schemat.
På 7 minuter hinner man ju ingenting och det var otroligt synd, för det är en jättefin liten stad. Här finns resterna av ett slott, en fin kyrka och mysiga små gränder. Vägarna/gränderna är inte ens breda nog för små bilar och jättemysiga att gå runt i. Tror vi alltså… vi hann ju inte testa särskilt mycket. Hit måste vi komma tillbaka och fota!
Turen fortsatte över en större väg och in på en grusväg med vinstockar på bägge sidor. Vi var på väg till vingården Mas Geli där vi skulle träffa ägarna och prova deras viner. Rätt nice ändå att kunna sitta ut i kortärmat i november. Vi hade drygt 20 grader och solen värmde härligt på nosen medan vi testade vinerna. Sen behövde vi inte cykla därifrån, utan blev hämtade med bil och körda till restaurangen Es Portal någon halvtimma bort.
Efter en himmelsk lunch åkte vi mot havet! Jag tror att vi blev avsläppta i en stad vid namnet Palafrugell, där träffade vi en guide som gick med oss till Calella som är nästa ”håla”. En härlig strandpromenad som går hela vägen längst vattnet, förbi stränder och fina hus. Här är mest semesterboenden och ganska tomt just nu, men några restauranger var öppna och här och där låg någon på stranden och solade. Här hade jag gärna haft en heldag, så otroligt fint! Här har bla Elon Musk sitt sommarparadis, ni ser det på bilden här nedan.
Solen gick ner och vi blev körda till Hotel Cala de Pi. Ett SPA-hotell precis vid stranden. Och efter en alldeles för sen middag somnade vi ovaggade, igen.
Hur var det med elcykeln då? Blev jag sugen på en egen? Njae… inte särskilt. Nog är det bekvämt när man vill komma lite längre och det är backigt, men min gamla vanliga cykel funkar alldeles utmärkt faktiskt.
I lördags åkte vi till Spanien, närmare bestämt till Costa Brava. Under tre dagar skulle vi upptäcka regionen Girona för att samla in material för att sedan skriva om det som är extra intressant där. Det fanns faktiskt så mycket att det blir svårt att välja.
I våras vann jag en drinktävling. Mitt team gjorde den godaste och finaste cocktailen och vinsten var en resa till Spanien. Men det var ingen semesterresa vi vann, utan en plats på en sk FAM-trip. Det innebär att det är en resa där reseagenter undersöker nya resmål, ibland får även journalister följa med på resorna. Å nu föll det sej så att även Martin fick följa med, första gången för honom. Nu fattar han varför jag är som en urvriden trasa när jag kommer hem 🙂
Efter en natt på Scandic Arlanda tog vi flyget till Barcelona på lördagförmiddagen. Vi åkte från ett grått Stockholm, ca 6-7 grader och kom fram till ett soligt Spanien och 21-22 grader. Ljuvligt! Tyvärr sattes vi direkt i en bil och satt fast i den i 90 minuter. När vi kom fram till hotellet i Girona var solen å väg ner och temperaturen sjönk. Men men… varmare än hemma.
Vi inväntade gänget från Norge som kom någon timme efter oss, totalt blev vi 3 svenskar och 3 norrmän, samt en norsk representant från spanska turistrådet. Vi sju skulle alltså i stort sett umgås dygnet runt under några dagar. Då vill man gärna att det ska vara ett bra gäng och det var det verkligen Så härliga människor!
Schemat var späckat, inte en ledig minut. Och det började redan på lördagkvällen, vi skulle gå på en foodtour genom Girona. Det innebär att man äter sej fram medan man ser staden. Vi mötte upp Marc från Girona Foodtours som berättade lite om sitt företag och staden innan vi hamnade på en tapasbar för att äta förrätten. Här fick vi bubbel, testa olika olivoljor, ost och olika sorters serranoskinka. Å när vi satt där kom det förbi dansare och det blev värsta draget. Det visade sej att man just den kvällen firade något helgon och att det är ungefär som deras nyårsfirande.
Vi fortsatte turen, genom mysiga små gränder, över häftiga broar och kom fram till ett litet torg där vi hamnade på en mindre restaurang, där vi fick mer tapas. Den här gången lite mer blandat med kyckling, grönsaker, bläckfisk och annat. Och självklart mer bubbel. Här var festen öronbedövande, innan ”karnevalen” drog vidare.
Vi gick vidare i den otroligt fina staden. Tyvärr fick vi bara se Girona i mörkret på kvälln och pyttelite på morgonen dagen efter, så vi måste komma tillbaka. Jag fick en känsla av både Venedig och Split, den medeltida arkitekturen och med stor Game of Thrones-feeling. Man har faktiskt spelat in några av scenerna i tv-serien här.
Längst in i en gränd låg en fiskrestaurang, där åt vi huvudrätten, två olika sorters paella. Tydligen har varje familj sitt eget recept på paella, de vi åt var riktigt goda. Även här var det såklart ett glas bubbel och passande vin.
Vi gick längs vattnet tillbaka och avslutade vår middag i en glassbutik. Här fick vi varm bulle med glass och valfria tillbehör. Så otroligt gott, men kladdigt. Jag hade glass överallt. Här fick vi faktiskt inget bubbel 😛
Väl tillbaka på hotellet hade vi gått 11 000 steg och var rejält mätta. Ett så otroligt smart sätt att se en ny plats! Äta ska man ju och har man bara en enda kväll på sej är det ju praktiskt att gå runt och äta middagen på olika platser. 89 Euro för hela promenaden. Fler borde göra så i olika städer i världen. Vi såg massor och hade ändå bara varit där några få timmar. Så himla bra grej!
Det är dax igen! Äntligen har alla bitar kring vårens husbilsträff trillat på plats. Mycket har trasslat men nu är det dax att avslöja alla detaljer 🙂
Datumet bestämde vi redan på förra träffen, som var den första som vi arrangerade tillsammans med Ludde och Annelie aka Our Third Home. Då var det påsk, i början av april och ganska kallt. Så vi sköt på lite på nästa träff, till Kristi himmel, 18-21 maj – då borde det nämligen vara hyfsat varmt och skönt.
Platsen var det värre med. Förra gången var vi i Sölvesborg, många ville ha mer norrut så fler kunde komma. Ok, sa vi och började fundera. Valet föll på Vadsten, men föll bort lika snabbt när vi hörde att det planerades för en annan träff där. Så vi letade vidare… vi gjorde en omröstning på facebook där resultatet visade att många ville ses i Värmland. Vi hittade bra platser, men lyckades inte få till nåt bra pris. Förrän nu! Valet föll slutligen på Sunne i Värmland.
First Camp i Sunne har varit otroligt tillmötesgående och gett oss ett kanonpris -180 kr per natt! De tar emot bokningarna och svarar på alla frågor om campingen och boende. Vi har bara fixat datum och plats och har inget med bokningen att göra. Man ska göra det man är bäst på lixom 🙂
Alltså:
Datum: 18-21 maj 2023– gemensam middag 20/5 kl 17.00
Märk mailet med ”husbilsträffmaj23”, bifoga datumen ni vill vara där samt namn, adress och telefonnummer.
Om allt går som det ska, kommer ni att få ett ”Tack för ert mail” direkt och sedan får ni en bekräftelse i april med hela er bokning. Detta för att det beror på hur många vi blir, vart på området vi hamnar. Blir vi lika många som sist hamnar vi på ett större området, blir vi färre får vi något av de mindre. På så sätt kan det bli lite mer samlat än sist.
Campingen ligger precis vid sjön Fryken och här finns en massa olika aktiviteter, för den som vill. Man umgås på sina egna villkor, inget som är uppstyrt av oss innan, mer än vår gemensam middag och den blir på lördagen den 20 maj kl 17.00. Då dukar vi upp långbord mellan bilarna, sist var vi 130 personer som åt tillsammans 🙂
Martin och jag kommer att stå på campingen och jobba redan från söndagen innan, Ludde och Annelie kommer i mitten av veckan. Antar att det blir en live på youtube på torsdagen och/eller fredagen. Det återstår att se, men tack vare livesändningarna kan fler vara med även om man inte är på plats fysiskt. Och gemensamma middagar blir det säkert även både torsdag och fredag, men det styrs upp vartefter för de som vill. Man är med på sina egna villkor, som sagt, det finns inget program.
Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns alltså ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi hoppas såklart att så många som möjligt är med, men huvudsaken är inte antalet utan att vi får några trevliga dagar tillsammans.
Å har man ingen husbil så är man faktiskt välkommen både med husvagn, tält eller bo i stuga (vet dock inte priset på detta). Vi utesluter ingen 🙂
Förra året vid den här tiden, hämtade vi Peppe (husbilen) från verkstan och hade vår sista helg ute på rull. Sen packade vi in honom, med tungt hjärta, för en 5 månader lång vintervila. Det behöver vi inte i år!!!
Redan när vi förberedde Peppe för första turen i våras, sa vi att han aldrig mer skulle få stå hemma så länge fler vintrar. Det var låååånga månader, när vi bara såg honom stå där och längta ut. Där och då bestämde vi oss för att fixa vinterdäck så vi kan åka även på vintern. Eller iaf förlänga säsongen lite.
För någon månad sedan började jakten på däck på riktigt. Vi kollade blocket och olika husbilssidor med tillbehör, där vi även la in efterlysning på vad vi ville köpa. Det finns mycket begagnat, men det ska ju vara bra grejer också. Många vill dessutom ha alldeles för mycket betalt, begagnat är ju ändå begagnat.
Men så hörde en person av sej, han hade rätt däck till ett helt ok pris och bodde dessutom bara ca 7-8 mil bort. Lagom för en helg på vift. Så för två veckor sedan packade vi ihop oss och rullade iväg mot skogarna utanför Uppsala. Vi började åka efter jobbet på fredagen och körde bara en liten stund innan vi körde rätt ut i skogen och ställde oss på en liten parkering vid en sjö. Jättefint!
På lördagen fortsatte vi en bit norrut och sedan in i skogen igen, för där fanns däcken. Glada lastade vi in dem i Peppe och åkte därifrån. Äntligen hade vi det viktigaste för att åka även i vinter. Nu är ju bilen inte riktigt gjord för vinterväder, men står vi bara där det finns el så klarar vi oss. Vi har en jättebra fläkt som värmer snabbt och effektivt.
Vi ville såklart inte åka hem direkt, utan åkte till Österbybruk som var på vägen, typ… Har ni varit där? Så himla fint! Där finns en liten fin camping, Simbadets Camping, som är omringad av vatten och med gångavstånd in till det pyttelilla centrumet. Här parkerade vi för att utforska staden, campingen och bara ta det lugnt. Det blev en rätt bra promenad, det var ju sååå fint! Hit kommer vi gärna tillbaka.
Men det duger ju inte att bara ha vinterdäck, de måste ju sättas på plats också. Så när vi kom hem bokade vi tid hos gummiverkstaden i närheten och i tisdags fick Peppe sina nya sulor. Så himla smidigt. Nu kan vi åka iväg OM vi vill även i vinter, eller åka iväg lite tidigare i vår. Det lutar väl mer åt det senare, i november har vi fullt upp med flera resor, i december är det test av julbord och i januari åker vi till Mauritius. Så just nu hinner vi inte så mycket även om vi vill, men i februari finns det hyfsat gott om tid. Då finns det alltså inget med bilen eller säkerheten som hindrar oss 🙂
Det finns nog ingen som blivit så glada över fyra vinterdäck som vi. Vi är löjligt glada faktiskt. Även om vi packar ihop Peppe om några veckor, så blir det iaf inte i fem månader. Nu känns det mer rimligt och längtan blir inte alls lika lång. Vi passade dessutom på att testa däcken helgen som var. Då tog vi oss till Strängnäs i några dagar, bara 5-6 mil bort – man behöver inte åka så långt för att ha lite mysigt. Huvudsaken är att vi får komma bort lite och det fick vi.
Det bästa som finns är att vakna i Peppe och knappt veta var man är och sedan få upptäcka en ny spännande plats. Vi älskar verkligen vårt husbilsliv!
Sista dagen i Italien åkte vi till staden Novara, ett par mil norr om Milano. Här skulle vi besöka OCH bestiga basilikan, samt sova i ett rosa slott. Vilken grej!
Efter bara några få timmars sömn checkade vi ut från vårt hotell i Stresa och satte oss på bussen som skulle ta oss till Novara. Detta är en antik stad, vilket syns lite överallt faktiskt. Katedralen är från 1500-talet och den skulle vi alltså få gå upp i, ända upp i kupolen 100 meter över marken. Men först fick vi en rundtur i staden, i regnet… vädret var inte alls på vår sida den här dagen.
Så när vi gått runt lite var det rätt skönt att komma in i värmen i Basilica of San Gaudenzio. Vi besökte nämligen kyrkan först och fick veta mer om arkitekturen och se oss omkring. Kyrkan började byggas 1577 och byggdes om en hel del fram till 1690. Själva kupolen stod klar 1887 och är sedan dess stadens högsta punkt. Insidan är rätt lik Sankt Peters Kyrkan i Rom, med marmorpelare i hela stycken, flera altare och mängder med målningar och statyer. Längst fram finns en staty helt i guld och när man står vid den ser man hela vägen upp till det pyttelilla hålet i kupolen. Dit skulle alltså vi.
Klättringen upp började med att gå upp för en rejält brant trappa, i slutet av den berättade en guide hur allt skulle gå till och utrustade oss med hårnär, hjälm och säkerhetssele. Den där första trappan var faktiskt värst, inte för att den var särskilt lång – utan för att den var brant med mysko höjd på trappstegen. Resten är inte alls lika illa även om trappstegen var måååånga. 478 trappsteg skulle vi ta oss upp för innan vi nådde toppen. Efter ungefär hälften kom vi till första ”rastplatsen”, ungefär 50 meter upp var där ett runt hål där vi kunde se rätt ner i kyrkan. Härifrån såg man guldstatyn och de otroliga dekorationerna inuti kupolen.
Vi fortsatte upp, en del av trappen gick på insidan och en del på utsidan. Utsikten var hela otrolig, men tyvärr regnade det ju och det förstörde såklart en stor del av upplevelsen. Vi kom till ytterligare ett runt hål, nu var vi nära toppen och fick sätta fast oss i säkerhetslinor. Sen var det bara sista biten kvar innan vi fick gå ut på den lilla, lilla plattformen högst upp. Rätt coolt ändå. 100 meter låter ju inte så mycket, men uppifrån är det rätt högt faktiskt. Sen skulle vi ner igen, samma väg. 956 trappsteg känns lite i benen och då är jag ändå rätt van att gå, några av de andra var rätt möra och en klarade inte ens att fortsätta efter första delen. Han den där konstiga tysken…
Det var rätt gött att komma in på en varm restaurang och äta en galet god lunch efteråt. Vi var sååå hungriga! Efter den både sena och långa lunchen fick vi hela 30 minuter på oss att ströva fritt, första ”lediga” tiden på fem dagar. Man hinner mer än man tror på 30 minuter, bla springa tillbaka till basilikan och ta bilder på kupolen som jag glömt innan, leta upp en lokal butik, få tag i de mest lokala delikatesserna att köpa med hem och springa tillbaka till bussen.
Nu var det dax att ta sej till näst sista anhalten för resan; en vinprovning på vingården Enrico Crola Winery, innan vi skulle till slottet Oleggio Pozzo, där vi skulle sova. Vi trodde det skulle bli en enkel vinprovning med 2-3 olika viner och lite information om vingården. Men inte då… typ 2 timmar efter vår trerätterslunch dukades det upp med charkbrickor, ost, små pajer och en massa annat. Heeelt galet! Å sen skulle vi alltså äta en trerättersmiddag ett par timmar efter det. Jag har nog aldrig ätit så mycket mat på en och samma dag.
Det var nästan så jag tvärstannade på tröskeln när jag öppnade dörren till mitt rum när vi checkade in. Det kändes som att kliva in i en saga. Rummet var stort, med vacker utsikt, gamla böljande möbler (rokoko?), en stor säng med sänghimmel (eller heter det baldakin?), ett stort badrum helt i marmor med både bad och dusch. Små lampor lyste överallt och var ett hel-ete att släcka när jag skulle lägga mej. Jag hittade nämligen inte alla lampknappar utan fick dra täcket över huvudet till slut. Just det! Under tiden jag var på middag hade någon bäddat upp min säng, lagt fram mitt nattlinne och ställt ett glas vatten på sängbordet.
Sista middagen ja, det var en rätt skön känsla faktiskt. Den föll mej inte riktigt i smaken och det var nästan en lättnad faktiskt. Jag var både mätt och trött. Vi hade haft fem otroligt intensiva dagar, programmet var helt galet. Visst har vi fått göra en massa roliga saker, men det var för mycket på en gång. Jag var helt slut! Inte bara jag faktiskt, vi var alla rätt möra där vid middagen och dessutom fortfarande mätta efter vinprovningen. Några i gruppen hade utmärkt sej på ett mindre smickrande sätt, så dem var vi rätt trötta på. Att inte passa tiden en enda gång på en resa är så otroligt respektlöst! Både mot dem man reser med och mot arrangören, sånt gillar jag inte!
Så det var rätt skönt att tacka för mej och det gjorde jag rätt tidigt. Jag skulle sitta i en taxi till flygplatsen redan 4.15, så jag behövde några timmar sömn. Så med täcket över huvudet somnade jag direkt och sedan gick hemresan hur bra som helst. Milanos flygplats Malpensa är stor, ändå går allt förvånansvärt snabbt. Särskilt som vi är vana med lilla Arlanda och flera timmars incheckning. Precis på utsatt tid landade jag hemma i Stockholm och där stod Martin och väntade på mej. Vi hade inte setts på en vecka, så att få se honom stå där och vänta var jättemysigt.
Nu är det alltså två veckor sedan jag kom hem. Jag har hunnit skriva en text, den kan ni läsa HÄR, och har minst en kvar att skriva. Jag tror det blev drygt 600 bilder, vilket inte är jättemycket för att vara jag faktiskt. Alla har jag gått igenom, slängt de dåliga och redigerat de som går att använda. Sånt tar enormt mycket tid!
Nu är jag hemma hela oktober, men sen drar jag iväg igen. I början av november åker jag till Spanien, men då ska Martin också följa med. Mycket roligare tycker jag, den resan har vi faktiskt vunnit – men det blir jobb ändå såklart 🙂
Under min resa i Italien besökte vi några väldigt intressant och vackra öar. Fokus var ju området runt lago Maggiore i norra Italien. Där finns bla Isola Bella och Isola Di San Giulio, som jag fastnade lite extra för.
Isola Bella ligger precis utanför Stresa, där vi bodde, i lago Maggiore. Det tar bara några minuter med båt ut till ön som ägs av familjen Borromee som bott här sedan 1500-talet. Man kan nog säga att hela ön täcks av ett väldigt annorlunda slott och en fantastisk trädgård.
Vi började med en rundtur i slottet som är gigantiskt. Jag vet inte hur många rum som finns, men om jag säger att där finns flera balsalar och handbyggda grottor under huset… då kanske ni fattar hur stort och annorlunda det är. Konst är den stora grejer här, det hänger tavlor precis överallt. Eftersom familjen fortfarande bor i huset så får man inte se allt och man får absolut inte gå runt själv, utan en guide visar det man får se och ändå tar det ett par timmar att ta sej runt.
Det är stora rum med olika tema, ljust och faktiskt rätt trivsamt – tills man kommer ner i de där mysko grottorna. Där pryds väggarna av snäckor och sten, det har tom varit små vattenspridare i väggarna för att rummen ska vara fuktiga som grottor. Jättekonstigt. Här nere finns också samlingen med kasperdockor, riktigt läskiga faktiskt.
Sen glider huset över i trädgården nästan utan att man märker det. En sekunden är man inne och andra är man ute, men man noterar knappt att man passerat någon dörr. Otroligt märkligt och så läcker. Trädgården tar lixom över huset och när man går upp för en trapp öppnas den framför sej. Man möts av en påfåglar som strövar fritt, växter av alla möjliga slag och färger och en slags uppbyggd trädgård med tio terrasser som är något av det märkligaste jag någonsin sätt.
Här skulle jag kunna gå omkring hur länge som helst och gärna på sommaren eller våren när det är ännu mer blomsterprakt och färg. Men nu hade jag bara förmiddagen på mej, sen var det dax att åka till nästa ö, Isola Di San Giulio, som är ”den tysta ön”.
Isola Di San Giulio ligger inte i lago Maggiore utan i sjön brevid, lago Orta. En kort bilresa bort till orten Omegna, där båten ut till öarna går. Där upptäckte jag att det finns massor med ställplatser och campingar, så hit återvänder jag gärna med husbil någon gång.
Isola Di San Giulio kallas för den tysta ön, pga av kyrkan och klostret som finns här. Hela ön känns lite som en bortglömd och väldigt gammal plats, med sin slitna kyrka och små trånga gränder. Här är såklart ingen biltrafik, ön är inte ens 300 meter lång. Kyrkan finns nämnd redan år 390, rätt gammal alltså.
Vi började med att besöka kyrkan, som är jätteliten och med en spännande krypta under. Målningarna inne i kyrkan är många, stora och välbevarade. Det är tydligen ganska mycket aktivitet här, men den känns nästan öde. Fast man ser ändå att många besöker den eftersom det lyser många tända ljus nere i kryptan. Jag är ändå ganska glad över att komma ut i friska luften igen.
Kyrkan är såklart mittpunkten på ön och det känns som alla gränder är sammankopplade med den. Det känns nästan som att alla byggnader sitter ihop med varandra och även med kyrkan på något sätt, så trångt är det. Man kan komma till ön och bo hos nunnorna, klostret är ett tyst kloster och man uppmanas att gå ut i gränderna för kontemplation. Längs med vägen finns tavlor med kloka ord och budskap. Här är verkligen jättefint och så otroligt mysigt att gå.
Att komma på besök några timmar är intressant och kanske stanna ett par dagar, men längre än så vete sjutton. Jag tycker om tystnaden, men helt tyst flera dagar vet jag inte om jag vill vara. Skulle ni kunna det? Här finns iofs en restaurang också, som är öppen på torsdagar… alltid nåt 🙂
Två fina och intressanta öar alltså, i norra Italien. Absolut värda ett besök om ni är här och faktiskt värda att planera in och ta en liten omväg för. Tycker iaf jag!
Resan till Italien var definitivt inte någon mysig solresa. Vi vandrade mellan små byar i bergen och jag fick prova både bågskytte och åka zip-line. Så himla kul, även om det kunde gått lite fortare 🙂
Jag har nog alltid varit lite av en pojkflicka, även om jag ändå varit ganska ”flickig”. Tidigt fick jag följa med min pappa ut på jakt och han lärde mej att skjuta både med riktigt gevär och prick på burkar med luftgevär. Även om saker skulle kunna vara lite läskiga visar jag det inte, utan kastar mej ut för att se om det verkligen var så läskigt som jag trodde. Oftast är det inte så. Jag litar på att de saker som finns att prova är säkra, annars skulle de ju inte få finnas där.
Varken vandring och bågskytte är ju inte särskilt läskigt och rätt ofarligt. Jag gillar att gå långt, så det äventyret var en ren njutning även om jag fick skynda ikapp de andra hela tiden. Skytte gillar jag, och är faktiskt hyfsat bra på det, så var det även med bågskytte tydligen. Jag träffade iaf tavlan utan problem. Men min vänsterhand stökar så det blev bara 3-4 pilar innan handen gjorde så ont att jag fick lägga ner bågen igen.
Det jag såg fram emot mest på hela resan var att åka zip-line. Vi kom till Lago d,Orta Zipline, där vi fick skriva under en massa papper, lämna ifrån oss alla grejer, promenera en bra bit och sedan klättra upp för en lång och brant trappa upp till plattformen 60-70 meter upp. Av vår grupp på 11 personer, var vi 8 som åkte, 3 av dem osäkra från början – men de åkte ändå. Även de som tycker att höjder är läskiga åkte. Så himla coolt!
Där står man på plattformen, högt upp ovanför vattnet. Banan är nästan 500 meter, 100 meter över vattnet, det är rätt högt när man tittar ut över kanten. Jag tvekade inte, detta ville jag gärna göra – tack o lov har jag ingen höjdskräck eller så. Det man kan känna tvekan inför är själva klivet ut i luften, men det är inget problem här. Man sitter nämligen i selen och åker bara iväg, inget kliv, ingen knuff, man bara glider iväg lite mjukt. Å det går inte så fort heller, tyvärr faktiskt… jag hade gärna sett att det gått lite fortare. Men visst, jag hann se sjön, bergen och omgivningen. Jag hade även en kamera med mej på en pinne och kunde tom filma hyfsat stadigt.
Jag gillar aktiva resor, detta var en av de roligaste jag gjort. Att dessutom utmana sej själv lite och se att man klarar mer än man tror är lite extra roligt. Lite som den modiga lilla grisen 🙂
Har ni gjort något som ni absolut inte trodde ni skulle göra? Som andra ser som lite modigt.
En resa kan vara på en mängd olika sätt, med olika tema. Även om jag gillar att bara ligga på en solstol är det rätt kul med aktiva resor också. Som den här 🙂
Dagen efter ankomst kördes vi ungefär en timme rakt norrut, upp på 1700 meters höjd, till alpbyn Alpe Devero. Vi kom fram till en jättesöt, lite sömnig, by där kossorna bitvis går fritt och gubbarna sitter och pratar på en bänk. Lite lik byn som jag besökte på min förra Italien-resa; Case de Viso. En by jag föll pladask för och knappt ville lämna.
Här ifrån skulle vi vandra de ca 3 kilometrarna till nästa by. Först fick vi veta allt om Alpe Devero och se oss omkring lite. Sedan började vandringen, uppför, uppför och ännu mer uppför. Jag var ensam som skribent och fotograf den dagen. Den andra journalisten hade inte lämpliga skor för vandring så han var inte med och de andra var ju resesäljare. Så jag kom konstant efter. Jag ville ju fota så mycket det gick och fick springa ikapp, fota – springa ikapp. Det är rätt dumt att fylla ut en resa för branschfolk med journalister, för vi jobbar på helt olika sätt.
Men det var en otroligt fin vandring. Hösten har inte hunnit till Italienska bergen än, så det är fortfarande sommargrönt och fint. Crampioli är närmaste by och där ligger en liten sjö som kallas för Lake of the witches. Den här byn kommer man inte åt på vintern, så här bor det inte längre någon året om. Här finns fina små hus och en liten söt kyrka. Hade vi bara haft tid hade jag kunna gå runt hur länge som helst och fotat, men jag var ju tvungen att springa ikapp de andra.
När vi kom tillbaka till Alpe Devero var det långt efter lunch. Vi hamnade i en alpstuga med inredning i gediget trä och öppen spis. Maten ställdes fram på stora fat, så fick man ta det man ville. Polenta på olika sätt, torkad skinka, kyckling och en massa annat. Och självklart var det lokala drycker till maten. Jag blev proppmätt! Här fick vi smaka en lokal brandy som jag sedan köpte hem till Martin. Den finns faktiskt att köpa på Systemet.
Det var rätt skönt att sätta sej på bussen och sluta ögonen lite. Men direkt när vi var tillbaka på hotellet var det snabba ryck igen. Då var det dax att svida om för galamiddag och träff med en massa viktiga personer från staden och regionen. Jag visste att vi skulle till en fint hotell, men inte vilket eller hur fint det var.
Grand Hotel des Illes Borromee är mer än fint, det är superfint och lyxigt. Bara att gå in där är en upplevelse, att äta maten var en ren njutning. Tyvärr var jag rätt trött efter en tidig morgon, lång promenad och alpluft och dessutom fortfarande lite mätt efter den stora lunchen. Jag njöt av varenda minut, men var den första som lämnade hotellet efter att middagen var avklarad. Jag orkade bara inte längre och det var ju fler dagar som skulle upplevas. Jag vill inte skylla på min fibromyalgi, men sanningen är den att jag behöver mer sömn än andra för att orka.
Vi hade fullt upp från 7 på morgonen till 23 på kvällen, varje dag. Jag kan garantera att jag somnat ovaggad varenda kväll. Att vara på sk pressresa är definitivt ingen semester 🙂
Jag har alltså varit i Italien en snabbis. Jag åkte i onsdagsmorse och kom hem igår. Fem intensiva dagar i norra Italien i området runt sjön Maggiore. Här är sååå fint och finns massor att se och göra!
För de allra flesta är Italien synonymt med Rom, Toscana, Venedig eller kanske Milano. Norra talien är ett blankt fält för många och Piemonte är mest ett vin, eller kanske en region… och det var just till Piemonte jag åkte.
Piemonte ligger i nordvästra Italien och omges på tre sidor av alper, med Schweiz i norr och Frankrike i väster. Här finns en mängd mindre provinser, en av dem är Verbano Cusio Ossola. Ungefär 1 timma (45 km) från Milanos flygplats, ligger den lilla staden Stresa. Detta var mitt mål de första dagarna.
Vi bodde på Hotel Primvera som ligger otroligt fint precis vid vattnet. Hotellet har en stor parkering en bit bort, så man kan faktiskt komma med bil och sedan ha en helt bilfri vistelse. Eller be om transfer, så fixar hotellet det. Men här finns även en tågstation i närheten och tåget går direkt från Milano. Det är alltså enkelt att ta sej hit på vilket sätt man än väljer.
Sjön Maggiore är 66 kn lång och därmed Italiens största sjö, den börjar faktiskt i Schweiz, här finns flera små öar och pittoreska städer. Det var området runt sjön som vi var här för att utforska och anledningen till resan. Tyvärr hann vi se väldigt lite av staden Stresa, då alla aktiviteter var runt omkring. Men det betyder att jag måste komma tillbaka och det gör jag gärna!
Vårt hotell ja. Som sagt var det ett perfekt läge i gamla stan, nära vattnet och båtarna ut till öarna, mitt i smeten med både butiker och restauranger. Hotell Primavera är ett medelklasshotell med 37 rum, pris från 85 Euro. I hotellet finns egentligen inte så mycket mer än en frukostmatsal men det räcker jättebra. Rummen är lagom stora, med bra wi-fi och allt annat som man behöver. Det är iofs lite ljud utanför eftersom det ligger mitt i smeten, men det låter ändå inte särskilt mycket. Jag störs av allt, men detta var helt ok. Förutom fredagmornar, då tömmer man glas från restaurangerna vid 7-tiden.
Jag trivdes otroligt bra här! Familjärt och nära till allt. Såklart finns det finare hotell med högre standard, men det behövs inte, man är ju där så lite. Jag gillar särskilt närheten till vattnet och de långa strandpromenaden. Jag hann inte utforska den särskilt mycket, och därför tänker jag komma tillbaka. Kanske med husbil… för det fanns faktiskt ganska många stallplatser och campingar. Det skulle vara helt fantastiskt att åka runt en höst här, så kan det faktiskt bli 🙂
Ibland är det snabba puckar. Förra veckan fick jag förfrågan om att åka till Italien för att kolla upp regionen Piemonte. Såklart tackade jag ja och nu är jag här 🙂
Jag är på en sk pressresa, vilket innebär att jag är på en plats för att undersöka den och sedan skriva om den. I det här fallet utgår vi från Stresa i norra Italien. Dagarna är låååånga. De börjar med frukost Kl 7 och är sedan fullpackade med aktivitet hela dagen och avslutas med en lång middag tidigast Kl 22. Jag är definitivt inte vad vid ett sånt tempo och stupar i säng på kvällarna.
Jag kom hit i onsdags, då var det mest att lära känna gruppen jag åker med. Vi är 12 stycken, alla utom jag och en till är reseagenter från olika europeiska länder. Jag är den enda svensken. Ett kul gäng sånär som på en väldigt konstig tysk… han luktar illa och kommer alltid för sent. Någon som sticker ut finns alltid i en sån här grupp, det är definitivt inte första gången.
När jag åkte hemifrån var det 2 plusgrader, när jag landade i Milano var det 19. Ljuvligt! Bilresan till hotellet i Stresa tog ca 50 minuter och ligger precis vid sjön Maggiore. Så otroligt fint!
Jag bor på hotell Primavera, med utsikt över snö gränder och restauranger. Granne med en kyrka som iofs ringer en gång i halvtimman, men också bjuder på fantastisk körsång. När jag gick förbi igår hörde jag en gosskör och var tvungen att stanna och lyssna.
Som sagt, det är långa dagar. Vi äter massor och äter ännu mer. Här är första kvällens middag, som intogs på Restaurate Meeting, 5 minuter bort. En trerätters med lufttorkad skinka, kotletter med grönpepparsås och créme caramel och till detta lokala viner såklart. Jag går inte hungrig om man säger så…
Nu har jag inte tid att skriva mer, men kolla min Instagram @marlenerinda där uppdaterar jag så fort jag hinner.
Efter Vildmarksvägen tog vi oss till till Umeå, även kallad Björkarnas stad. Här finns en mysig strandpromenad och flera intressanta museer. Gitarrmuseet har vi velat se länge, eller Guitars The Museum som det egentligen heter, nu var det äntligen dax!
Jag var på en mässa för några år sedan och kom då i kontakt med skaparna till Gitarrmuseet. Jag blev intresserad direkt! Det är precis en sån där konstig, rolig grej som jag gillar – trots att jag egentligen inte har något större intresse för gitarrer.
Gutiars – The museum ligger mitt i centrum och finns där tack vare tvillingarna Michael och Samuel Åhdén och deras ofantliga intresse av gitarrer. De växte upp på 60-talet och vid ett tillfälle följde de med sin mamma för att handla om fick se en tidning som hade Beatles på omslaget. Inne i tidningen stod Brian Jones med en Gibson Firebird i händerna. Där startade gitarrintresset.
Idag har samlingen mer än 400 gitarrer, många unika med fantastiska historier. Men det är gitarrerna i sej som är viktiga, egentligen inte vem som spelat på dem. Men här finns bland annat en fiolbas som spelats på av The Beatles, en gitarr som spelats på av Abba, samt en väldigt speciell Fender Broadcaster från 1950.
Vi fick en guidad tur av Anders som verkligen älskar sitt jobb. Han är otroligt kunnig och kan även spela gitarr och gör det gärna under sina guidningar. Rundturen började kl 15 och redan 16 stänger museet, då hade vi inte hunnit fota det vi skulle – men han och en till stannade snällt kvar och gav oss den tid vi behövde.
Som sagt; jag är inte jätteintresserad av gitarrer, men här kan man inte bli annat är fascinerad. Vi hade kunnat gå runt hur länge som helst och kommer gärna tillbaka när det finns mer tid. Självklart kommer det en film på Youtube också, har bara inte hunnit med det än. Men är ni i Umeå, så måste ni besöka museet – jättekonstigt, annorlunda och jätteroligt!
