I mitt förra liv skulle jag kanske varit i Umeå på Riksting just nu. Mitt förra liv… livet som Kristdemokrat. Där skulle jag ha pläderat om de funktionshindrades situation, särskilt personer med dolda funktionshinder. Jag skulle också ha pratat om våra ungdomar och att de inte mår särskilt bra just nu.

Men det gör jag inte. Inte i det forumet iaf. Däremot kan jag gratulera David Lega till att ha tagit plats i Partistyrelsen. Så nu är det någon som iaf kan och för fram de funktionshindrades situation. Dessutom är han ”kändis” och då lyssnar folk. Sorgligt men sant. Man behöver kända namn för att få fram ett budskap, så är det bara.

Men det var alltså i mitt förra liv. För ca 1,5 år sedan lämnade jag KD och hela det politiska livet. Men jag saknade politiken och gick med i ett annat parti. Ett parti där jag inte behöver förklara min inställning i hbt-frågor mm. Sedan dess har jag faktiskt inte behövt försvara mej en enda gång! Något jag fick göra så fort jag sa att jag var kristdemokrat. Det säger en hel del om folks fördomar, tycker jag.

I mitt nuvarande liv har jag ”bara” en plats i Tingsrätten. I övrigt har jag inte engagerat mej mycket mer än lagt fram några motionsidéer. Just nu har jag inget behov av att synas mer eller höras mer, men det kanske kommer. Det skulle iaf vara kul att åka på årsmöte med mitt nya parti, för att se skillnaden lixom…

För säga vad man vill om Kristdemokraterna, roliga fester har de och supermysiga människor finns där. Människor som jag känt i nästan 20 år och som tagit hand om mej. Men när det verkligen gällde fanns de inte där… tyvärr. Den här gången ska jag inte ta saker och ting lika personligt och inte lägga hela mitt liv i politiken, det är andra bättre lämpade för.

Umeå kan jag besöka ändå och alla andra platser i Sverige. Å de forna kollegor som jag vill ha fortsatt kontakt med, kan jag träffa när jag vill. Jag saknar det faktiskt inte alls. Visst är hela vårt samhälle och våra liv politiska, men livet är ju så mycket mer än det 🙂

.

Det är fyra år sen sist och som jag längtat…

I februari förra året hoppade jag av både föreningslivet och det politiska livet. Den lokalavdelning jag då tillhörde hade klart och tydligt visat att de inte tänkte låssas om som om jag överhuvudtaget exicterade och efter att redan varit utfryst och satt på undantag, tänkte jag inte låta mej bli behandlad så i ytterligare fyra år. Så jag lämnade partiet med buller och bång efter ett mycket moget övervägande. Efter 15 år i politiken och ännu fler i föreningslivet så var det faktiskt riktigt skönt att få lediga kvällar igen.

Under sommaren kände jag ändå att man ju trots allt kunde vara medlem i ett parti, men man behövde ju inte vara aktiv… Jag tycker ju ändå en massa och vill hänga med i samhällsdebatten, så någonstans vill jag ändå finnas med. Jag visste att jag var välkommen i samtliga av kommunens partier, alla har nämligen bett mej kommer över till dem, tom Vänstern vars politik jag står allra längst ifrån. Men de har alla sett mej som en kraft att räkna med och det är något jag suger i mej av  🙂

Till slut föll valet på det parti som jag står närmast, förutom det jag lämnade alltså. Men jag har så här i efterhand förstått att jag nog varit närmast detta hela tiden sånär som på ett par frågor. Så det känns bra. Efter valet blev jag kontaktad av den politiska sekreteraren som frågade om jag kunde tänka mej något uppdrag under kommande mandatperiod. Jo, sa jag… Tingsrätten! Ett uppdrag som jag älskade och har saknat enormt mycket.

För några månader sedan kom pappret på att jag var nominerad som nämndeman och en kort tid efter det ett papper med beslutet om att jag var vald. Under semestern fick jag schemat för hela 2011 och imorrn är första gången jag ska dit. Nu är det NYA tingsrätten på södertörn jag ska till. Förra gången var det Huddinge Tingsrätt. Nu ska jag till det nya fina glashuset vid Flemingsbergs Polishus, som har direktkontakt med häktet.

Det ska bli så otroligt roligt att träffa alla igen; vakmästarna, dommarna och de andra nämndemännen. Jag har sett i papprena att några av de ”gamla” är kvar men att det även finns en hel del nya namn. Jag har också hört att kaffeautomaten är bättre nu  😉

Så var trejde tisdag ska jag tjänstgöra i tingsrätten och direkt efter åka vidare till Tullinge och jobba på VV. Martin får förbereda det mesta, så jag bara kan sätta mej och köra igång. Hemarbetet får han fixa de dagarna, men det gör ju jag när han är borta på dagtid – så det är ingen ” big deal”.

Jag är så glad – I´m back!

.

Som ni kanske kommer ihåg så har jag varit engagerad politiskt under ca 15 år. Redan i skolan var jag intresserad av politik, men som så många andra engagerade jag mej inte. Det var först när barnen var små och jag insåg att jag absolut inte ville ha dem på dagis som jag började slåss. Först startade jag en auktionsgrupp tillsammans med en annan mamma ”Föräldrar För Valfrihet”. Det gick mycket bra och vi fick en hel del uppmärksamhet. Mina femton minuter i rampljuset hade redan då blivit många timmar av uppmärksamhet.

Efter valet 1995 valde jag till slut sida. Det blev Kristdemokraterna efter en mycket moget övervägande. Det var familjepolitiken som var viktigaste och KD var mest familjevänligt. Överallt plockades jag upp i olika projekt och man lyssnade på mej, jag kände mej otroligt välkommen… ända tills jag skulle möta min egen  lokalavdelning. Redan på första mötet uppstod konflikter runt min person, som jag dessvärre inte var orsak till. De här konflikterna fortsatte under alla år och till slut blev jag helt utfryst för fyra år sedan. Jag har hela tiden haft stöd från länet och från riksorganisationen, men när ingen tog tag i valfusket inför årets val DÅ gav jag upp. Jag tappade respekten för ganska många människor och förklarade att jag lämnade partiet i början av året.

Då hade jag ingen tanke på att engagera mej igen, det var ganska skönt att vara ledig och slippa argumentera en massa. Men under valet insåg att jag faktiskt har en del att komma med. Nu är det inte längre familjepolitiken som är högst upp på listan, utan barn med särskilda behov och en del andra utsatta grupper. Det är knappt någon som slåss för just den gruppen och särskilt inte för barn med dolda funktionshinder. Så jag tog steget och skrev in mej som medlem i Moderaterna.

I måndags var jag med på första medlemsmötet. Förr när jag varit på möten med gamla partiet har jag gått dit medveten om att jag måste försvara mej från första början. Nu blev jag välkomnad! Inte en enda gång kände jag mej ifrågsatt, man var istället intresserad av att höra vad jag hade att säga! På samma möte var två avhoppare från Miljöpartiet och en från Socialdemokraterna. Så jag var inte ensam om att byta parti heller  🙂
Det känns otroligt bra! I förra veckan fick jag protokollet om att jag nu är invald som nämndeman i Tingsrätten igen. Det ska bli så otroligt roligt att få vara med igen! Än så länge vill jag inte ha en plats i någon nämnd, det är bra så här. Men jag kommer ändå att lyfta frågorna om barn med särskilda behov mfl så mycket jag kan. Den här kommunen behöver bli mycket bättre på att ta hand om våra unga överhuvudtaget!

Just nu är politiken i kommunen ganska lugn. Det är nu man tillsätter plasterna i alla nämnder och styrelser och efter nyår först, kommer arbetet igång igen. Det ska bli spännande att se vad som hänt under nästkommande fyra år och var jag befinner mej då. Jag kan iaf gå lugnt till alla möten i fortsättningen, utan att känna minsta obehag. En mycket ovan med trevlig tanke  🙂

.

I Expressen kan man läsa att en Kd-Politiker sticker ut näsan och rakt ut säger att Göran Hägglund bode kliva åt sidan och lämna sin ordförandestol till någon annan. Göran Hägglund själv säger att de han talat med står på hans sida. Något en fd utfryst (iofs bara fritids-)politiker kan berätta är att väldigt många inom politik och föreningsliv gärna sticker en i ryggen. Det borde Göran Hägglund känna till… han vet allt om vad som hänt bla mej.

Varken politiken eller övriga föreningslivet är ren och ärlig. Skitsnacket är omfattande och hirarkierna starka. INGEN får vara bättre än en själv, lik kliver man gärna över så länge det gynnar ens egen position. Programserien ”Starke Man” på SVT visar faktiskt en ganska bra bild av hur en maktgalen politiker kan se ut och bete sej. Hans karaktär må vara påhittad, men hans förebild finns faktiskt…

Jag gick ur KD i februari i år, efter att ha varit med och jobbat stenhårt i 15 år. Den som orkat läsa igenom partiprogrammet förstår att det faktiskt är ett parti med väldigt många bra ideer. Tyvärr gick det inte att förändra de frågor som jag inte tyckte man behandlade på rätt sätt bla HBT-frågorna. Jag har försökt att jobba framåt trots att jag blev utfryst av den egna lokalavdelningen vid valet 2006. Men till slut orkade jag inte längre och insåg att jag nog hörde bättre hemma i ett annat parti som hade en annan syn på bla HBT.

Men det var inte pga Göran Hägglund som jag hoppade av. Göran är en ”hyvens” kille! Han är trevlig och glad för det mesta och han har humor! Mej har han alltid behandlat väl och vad jag vet och hört har ingen något ont att säga om honom. Han kanske har förändrats sedan jag träffade honom kort i somras, men jag tror inte det. Även om han gjort mysko utspel gällande partiets hjärtefrågor, så kan han inte ensam ställas till svars för partiets låga siffror.

Skulle han hoppa av så har jag ingen aning om vem som skulle vara bäst lämpad att ta över. Jag skulle själv gärna se Stefan Attefall som en av kandidaterna. Eller varför inte låta Emma Henriksson växa till sej lite… Det finns flera namn; Robert Halef, Maria Fält eller varför inte David Lega? Tänk att få den första partiordförande på hjul…

Den här gången kommer jag iaf inte att välja in en ny ordförande. Jag och barnen var på plats när Göran Hägglund valdes in, jag var en av dem som valde in honom. Festen efteråt var skoj 🙂

Men jag saknar inte alls mitt gamla parti. Det var rörigt när jag lämnade och verkar ännu rörigare nu. Jag gå mot nya uppdrag i mitt nya parti!

.

Sahlin avgår! Hon har försökt hålla sej kvar länge, men till slut gick det inte längre. Klokt av henne att meddela sin avgång, även om det låter som om medlemmarna tvingat henne (mer eller mindre). Vem vill leda en grupp människor när man inte har deras förtroende? Jag ville det inte och avgick som ordförande i februari. Minsta bristande förtroende, så lämnar jag över till någon annan. Varför skulle jag sitta där och bara få skit, när man gör sitt allra bästa? Tyvärr verkar det som att Sahlin kämpat sej fast med näbbar och klor och då blir det lite sorgligt alltsammans. Det verkar lixom som om hon inte har något annat än sin titel och vägrar att ge upp den.

Tyvärr är det väl lite så inom Socialdemokratin, att man blir uppfostrad av rörelsen in i makten och sen vet och kan man inte så mycket annat än politik. Vad gör man då när allt tar slut? Klart man blir vilsen och inte vet vad man ska göra eller ta vägen. Det borde vara ett krav att ALLA som har en riksdagsplats ska ha ett arbetsliv bakom sej, inte bara jobbat fackligt eller inom en politisk organisation. Ingen av mina bekanta som sitter i riksdagen för andra partier har fostrats inom partiet, de har alla haft ”riktiga” arbeten tidigare. De flesta inom skolan eller vården. Dessutom borde man bara få sitta max tre mandatperioder efter varandra för att sedan ha ett avbrott och gå ut i arbetslivet igen. Först då har man den verklighetsförankring som behövs för att göra ett bra jobb som riksdagspolitiker!

Jag önskar verkligen Mona Sahlin lycka till! Passa på att göra något som inte alls har med politik att göra, ta vara på livet, familjen och vännerna. Politik är arbetsamt och otacksamt, men oftast jäkligt roligt. Men när det inte är roligt längre, måste man göra något helt annat ett tag. Bli nyfiken på livet igen!

Vi andra ser med spänning fram emot att få veta vem som tar över… Wallström är i mina ögon den ende som kan rädda Socialdemokraterna. Men det kanske finns någon därute som vi inte vet om än… Min kusin kanske; Kommunalrådet i Kalmar…? Tänk att vi som har samma morfar kunde hamna så långt ifrån varandra politiskt 🙂

.

När allt var som värst häromdagen hände faktiskt en kul grej.

När jag öppnade mailen och började läsa så visade det sej att jag vunnit biljetter till R E A ´s julshow, iofs till genrepet – men det gör inte mej något. Genrepen brukar faktiskt vara roligare än de riktiga föreställningarna. Så på onsdag ska jag och Martin ta med oss Junior och Mandisen till Hamburger Börs på show! Kul kul! Martin får iofs komma lite sent, eftersom nån av oss måste jobba… men vi andra tre kan nog äta lite gott för honom också. Han missar bara middagen, inte showen.

Nästa roliga grej hände idag. Jag har varit jätteglad över att vara nominerad till Tingsrätten, men tyckte det var lite synd att Martin inte fick något uppdrag. Men men, sånt brukar lösa sej med tiden. Vart efter man engagerar sej och folk lär känna en, så jag trodde ändå att han hade ett uppdrag nånstans längre fram. Idag när vi går på Maxi ringer min mobil och telefonören i andra änden undrar om jag tror att ”min man” passar för ett uppdrag i skatteförvaltningen eller vad det nu hette. De känner honom ju inte utan ville kolla med mej lite först… De frågade även om han var intresserad av migrationsdomstol eller länsrätt, men det sa jag nej till på en gång eftersom jag själv tycker det är obehagliga ärenden. Eftersom Martin stod brevid mej kunde vi konferera samtidigt som jag pratade i telefon och han tackade ja till det som erbjöds.

Han som ringde sa också att de vara glada och kände sej trygga med att ha mej ombord. Sånt käns väldigt bra för självkänslan. Särskilt efter att ha blivit utfryst i andra politiska sammanhang. Som ny i partiet ligger jag lite lågt, men jag känner redan att det är högre i tak och att folk är på ett helt annat sätt än i mitt gamla parti. Äntligen får jag börja göra nytta igen!

.

Det har ju inte varit så hejsanhoppsan skoj här hemma på några dagar… men igår fick vi iaf lite att glädjas åt. När postkillen kom hade han med sej ett brev från partiet som jag numera tillhör. Det såg ganska kliniskt ut, mest som reklam… men innehöll något helt annat.

Där stod:
Nu är valberedningen klar och har nominerat dig till uppdrag enligt följande:

Nämndeman, Södertörns Tingsrätt

Vi hoppas att du accepterar nomineringen och att du därmed antar utmaningen att representera oss.

YES!
Det var ju precis det jag ville 🙂
Jag satt i Tingsrätten 2001-2004, något av det vettigaste och mest spännande jag någonsin gjort. Dessutom det roligaste… om man nu kan säga att det är roligt att låsa in folk… Man lär sej otroligt mycket som nämndeman och upptäcker väldigt många brister i lagen.

Jag är så glad över denna nominering. Nu ska bara medlemmarna och kommunfullmäktige rösta in mej också… några har ingen aning om vem jag är ens… i kommunfullmäktige kommer nog vissa att gubbarna att sätta i halsen när de ser mitt namn med ny partibeteckning. Men det är faktiskt deras förlust! Håll tummarna för att allt går vägen för mej.

Tyvärr fick inte Martin något uppdrag, men han verkar inte särskilt ledsen över det. Han vill ju börja plugga och hoppas komma in i skolan till våren.

Skönt med ett avbrott i alla ledsna tankar.

.

De flesta som accepterar att stå med på en valsedel gör det med stor bävan, men också med känslan av ett enormt förtroende från det egna partiet. Så var det iaf för mej och för många som jag pratat med. Man tycker att det är skitläskigt, men är jätteglad för chansen! Iaf första gången…

Jag vet ju inte hur andra tänker eller hur man känner när man ser sitt namn på listan för tredje, sjunde, elfte gången. Men det verkar inte som om uppdraget är riktigt lika viktigt ju fler gånger man får chansen. Se bara på Thomas Bodström. Att flytta till USA är ju inget man bestämmer sej för på en kvart direkt, särskilt inte när fyra barn är inblandade. Om man nu tänker utnyttja sin föräldraledighet så har man väl en plan om detta och vet att en sån ansökan ska göras i god tid. Att då ha som reservplan att ha kvar sin plats i riksdagen om man nu skulle råka bli invald, det tycker jag visar på en ganska stor nonchalans för uppdraget.

Som invald i riksdagen har man ca 50 000 i månadslön, men får däremot inte sjukpenning eftersom det inte är ett arbete utan ett uppdrag. Man ska vara tillgänglig dygnet runt, veckans alla dagar och man är ofta på resande fot. Man är en viktig del av Sveriges administration och ska självklart har Sveriges som bas för sitt uppdrag. Jag ser det som omöjligt att kan sköta sitt upppdrag från USA. Se bara på våra Eu-parlamentariker, de BOR i Bryssel för att göra bästa möjliga arbete. De flesta iaf…

Jag har inte, men det har väl ingen, alla turer kring Bodströms förfarande när det gäller tjänsledighet/föräldraledighet. Men jag ser det som ganska självklart att man inte bara kan utebli/skolka och sen tro att man ska få ledigt utan att bli ifrågasatt. Inte ens i riksdagen… särskilt inte i riksdagen! Han skulle som alla andra ha planerat i god tid och varit rak nog att tacka nej till en valbar plats på listan så att folk vetat hur och vem som tar uppdraget på allvar. Då kunde någon annan fått chansen. Så länge Bodström uteblir står riksdagsstolen tom, avsäger han sej sin plats så kan någon annan få chansen. Alliansen tjänar alltså på att han skiter i sitt uppdrag medan de rödgröna borde avkräva honom ett svar.

Jag tycker att Bodström är respektlös! Här har han lurat folk att rösta på honom och uppenbarligen har en massa människor också gjort det. Då måste man ta sitt ansvar och antingen avsäga sej platsen eller komma hem. Men familjen går först, så jag tycker nog att han ska stanna kvar i USA med dem. Vad han är gör, så måste han välja och han måste göra det snabbt!

.

Efter en nattsömn på ca 10 timmar är jag nu tillbaka till mitt gamla jag igen. Det tycker iaf jag är bra, andra kanske inte gör det…

Igår stod hela sverige still av nån slags chock. Man gjorde SD större än de faktiskt förtjänar och glömde bort att Alliansen ändå är valets vinnare. Det är Alliansen som ska styra Sverige i fyra år till, inte SD. Sossarna har styrt sverige med minoritetsregering förr, så det kan väl Alliansen också göra. Men valresultatet är ju faktiskt inte klart, inte förrän imorrn eller kanske inte förrän på torsdag är siffrorna helt färdiga. Inte förrän då vet vi helt säkert hur läget ser ut.

Tonen på debattsidor, Facebook och bloggar var minst sagt otrevlig igår. Sonen ställde en fråga på sin facebook och fick väldigt många otrevliga svar. Han pekade inte ut någon eller sa något otrevligt, inte ens antydde något… ändå var det många som skrev mycket upprörda kommentarer och vart efter blev de mer och mer aggressiva. Så har det sett ut på många ställen och hos många barn/ungdomar med politiskt aktiva föräldrar. Det har varit påhopp, personagrepp, hot och utfrysningar.

Flera säger att de kommer ta bort alla som röstat på SD på sina kontaktlistor, telefonböcker mm. Men har vi inte demokrati i Sverige? Dessutom har vi valhemlighet som gör att vi inte behöver stå till svars för det vi röstat på. Vi får faktiskt tycka precis vad vi vill! Tänk om jag skulle radera alla som röstade på Vänstern bara för att jag tycker att deras politik är helt vansinnig. Det är ju helt sjukt! Det finns faktiskt trevliga personer som röstar på V och som jag umgås med. Det är väl upp till var och en hur de röstar, även om det för mej är tämligen obergipligt hur man kan rösta både på V och SD. Men det är fortfarande mina vänner!

Inom ett par dagar vet vi valresultatet och då först vet vi hur allt blir. Oavsett detta så tar jag avstånd från alla trakasserier på internet. Som dessutom skrivs och utförs av sk. vuxna människor. Väx upp! Se till en persons egenskaper istället för hur den röstar!

.

Vi kom hem kl 2 inatt, efter en intensiv dag med mycket att tänka på. Vi hade 459 förtidsröster redan från början, vi fick 88 till lite senare och vi tog hand om nästan 1200 personer i vallokalen på 12 timmar. Med andra ord träffade vi en himla massa folk igår och hade koll på en himla massa siffror och resultat som skulle rapporteras hit och dit.

När vi stängde vallokalen kl 20 hade vi fortfarande inte hunnit ta hand om förtidsrösterna. Så klockan var närmare 21 innan vi kunde börja räkna rösterna. Varje val tog ungefär 70-90 minuter att räkna och då gick det ändå fortfare och smidigare än vanligt. Det mesta stämde vid första eller andra genomräkningen och det brukar det definitivt inte göra.

Kl 1 kunde vi åka till kommunalhuset och lämna våra resultat, äta en macka och prata lite med de andra distrikten. Vi var inte sist…När vi åkte genom kommunen kunde vi se hur det räknades i olika lokaler längs vägen. Vid 2 kom vi hem, kollade valresultatet och stupade i säng!

Visst är jag glad över att Alliansen ska styra Sverige i ytterligare 4 år, men man undrar ju vad som händer nu??? Jag tror inte att folk röstat på SD för att stödja dem, utan mer för att visa ett missnöje. Jag ser detta som en varningsklocka! Folk är missnöjda. Våra riksdagspolitiker måste analysera sej själva och sin politik och fundera på varför folk röstat på ett parti som SD. Det handlar inte om att folk blivit kallare eller mer egoistiska, tror jag… det handlar om något annat.

Valresultatet visar att folk vill ha förändring, frågan är väl vad som händer nu? Det var ju samma sak 1991 när Ny Demokrati kom in. De rörde runt i grytan, stannade i fyra år och åkte sedan ut. Blir det samma sak den här gången? Vad blir det isf för gryta?

.

Så har vi suttit av första passet i vallokalen. Med 748 förtidsröster trodde vi att det skulle bli ganska lugnt… OJ, va vi bedrog oss! Det har varit en strid ström av väljare ända sedan vi öppnade kl 8.00. Bara mellan 10-11 tog vi emot 90 personer!

Vi har fått ett bra schema och kan äta både lunch och middag hemma vid normala tider, tillsammans med barnen. Sånt är extra skönt en sån här dag som i övrigt är helt utan rutiner. Att slippa köpa och äta snabbmat är guld värt om man ska orka ända till inatt.

Innan vi åkte hem för lunch hade vi besök av tre Viktväktare i vallokalen som alla tyckte att vi kunde väga dem när de ändå var där. Vi har förvarnat om att vi ska sitta i en vallokal i närheten och kanske träffa på en och annan medlem. Så de visste vad som väntade… men så farliga är vi tydligen inte att de inte vågar gå och rösta 🙂

Strax ska vi tillbaka igen. Hoppas vi får lite lugnare så vi hinner ta hand om förtidsrösterna innan nästa laddning kommer. Annars blir det en väldigt lång kväll… men det blir det väl ändå? Tur vi kan sova imorrn!

.

Nu pratar vi VALARBETE – RIKTIGT valarbete! Inte så där springa runt och prata med folk eller dela ut reklam för att de ska rösta på en, näää… här handlar det om demokratiarbete på hög nivå 🙂

Det enda vi i Sverige inte behöver redovisa i våra liv är hur vi röstar. Den sk valhemligheten. Det är väl bra att man får ha något privat i sitt liv, om man nu vill. Jag struntar totalt i om folk får veta hur jag röstar, vill folk veta – så svarar jag. Men vissa vill verkligen hålla sitt val hemligt och det tycker jag är helt ok.

Tyvärr är det inte alls lätt ändå för vissa att hålla sina val hemliga, även om de har rätt till det. Synskadade kan nämligen inte personrösta utan att be någon om hjälp. Hur i hela friden skulle det gå till? Hur ska en synskadad person hitta rätt ruta att kryssa i? De måste be någon annan att kryssa och då är valhemligheten genast borta.

Kan man lösa detta på något sätt? Ja, om det gick att rösta via internet. Synskadade har rätt till röstsyntes på sin dator, som hjälpmedel och det funkar alldeles strålande på de datorer som jag har testat. Kunde man rösta via internet så kan man höra de olika alternativen och på så sätt rösta på den person som man anser bäst. Då skulle ingen annan lägga sej i personens val och valhemligheten skulle hållas bevarad.

Man kan ju deklarera och utföra bankärenden, varför kan man då inte rösta via internet? Jo, för att man inte kan vara säker på att det är just den personen som röstat! Men ställ en dator i vallokalen då! Då får ALLA visa röstkort och gå bakom en skärm, skillnaden är ju bara att bakom en av skärmarna finns en dator med hörlurar.

Klart det går att fixa! Frågan är bara hur lång tid det ska ta?

.

Har du tänkt på vad som skulle hända med dina barn om du dör? Helst vill man ju inte tänka tanken, särskilt inte när man sitter med sitt nyfödda barn i famnen. Men det är just precis då, man borde fundera lite extra på det. Å andra sidan spelar det inte så mycket roll vad man vill… man kan nämlgen inte ”testamentera” bort sina barn. Det är i princip det enda du inte kan bestämma över innan du dör.

Man kan skriva ner exakt hur man vill ha det med bostäder, pengar och allt annat av värde. Men det värdefullaste av allt, kan man inte göra ett skvatt åt. Det finns nämligen inga papper som går att skriva om detta, rent juridiskt. Visst kan man önska att mormor eller bästa kompisen ska ta hand om ens barn om något skulle hända, man kan tom prata med vederbörande. Men detta gäller inte juridiskt när det väl kommer till kritan. Då tar soc egna beslut utifrån vad de tycker är bäst.

Är barnen yngre än 5 år tycker myndigheterna oftast att mor- eller farföräldrar är för gamla. I soc ögon brukar ett syskon till den avlidna vara bästa alternativet, men jag kanske tycker att min bror eller syster har helt fel principer och inte ens umgås med dem. Jag kanske tycker att min bästa kompis är bästa alternativet och hon/han kanske tom har accepterat detta. Det bryr sej soc oftast inte om…

Varför finns det inget system som gäller juridiskt så att man samtidigt som man skickar in barnets nya namn till skattemyndigheten (eller var man nu skickar det) också fyller i sin önskan om förmyndare om det absolut värsta skulle hända? På nåt sätt måste det ju gå att ordna precis som med testamenten.

Men det är väl så att man vill inte ens tänka tanken och så länge ingen efterfrågar det så finns inte behovet av ett juridiskt dokument om detta. Då får vi nog börja tänka tanken, eftersom det är ganska många som faktiskt dör ifrån sina barn. Inte så vanligt att bägge föräldrarna dör samtidigt, men det händer. Det är dax att vi får upp ögonen för detta, så att vi föräldrarna faktiskt kan ta ställning innan katastrofen händer (om den skulle hända) så vi har säkrat tryggheten för våra barn.

Klart jag inte vill dö ifrån mina barn, men skulle det nu hända så vill jag definitivt vara med och bestämma i förväg vem som ska ta hand om dem. Det får jag inte idag och det måste ändras!

.

Om en vecka kan de vanligtvis inaktiva politikerna krypa tillbaka under sina stenar. Om en vecka och några timmar, vet vi valresultatet. Då får vi se om allt slit som många politiker lagt ner de senaste veckorna, har lönat sej. För det är väldigt många som slitit väldigt hårt. Jag har fd kollegor som jobbat dygnet runt med valet under senaste halvåret och nu börjar de se riktigt slitna ut. Å nu i slutet så ska det valspurtas, så det där med sömn, familjeliv och egentid finns lixom inte. De kommer att vara helt utmattade på måndagen efter valet och ett par veckor till efter det. Många tar en välbehövlig semester i oktober, en semester som de offrade i somras.

Den 20/9 vet vi om vi har ett maktskifte i landet och/eller i kommunen. När det gäller landet, så tror jag att vi får behålla alliansen. Det känns ganska säkert, tycker jag. När det gäller kommunen kan vad som helst hända. Det var nära att vi fick byta förra gången och glappet har blivit mindre och mindre för varje val. Så den här gången kan det faktiskt gå vägen. Jag tror att Botkyrka skulle tjäna på ett maktskifte. Sossarna har suttit så många år nu att de verkar vara lite för trygga på sina stolar. Trygghet är ingen bra grej när det gäller politik. Det gör att man inte jobbar framåt, utan bekvämt lutar sej tillbaka istället.

Det behövs förändring och alla makt behöver skiftas lite då och då. Det gäller i både politiken och yrkeslivet. Man ska inte sitta som chef för länge och man ska inte arbeta politiskt för länge. Man behöver se lite annat, vidga sina vyer och byta position. Komma ner på golvet lixom. Hur ska man annars kunna utvecklas? Hur ska man annars kunna se vad som händer ute i det ”riktiga” livet?

Inte långt kvar nu… snart vet vi.

.